Fomalhaut (nästan bara saker av vikt)

Gymnasiechefen skickar meddelande till personalen:

”Från och med måndagen 26/3-18 kommer även huvudentrén vara låst såsom alla andra dörrar. Besökare får ringa på klockan så öppnar [receptionisten] dörren. Vid besök då expeditionen inte är bemannad så får var och en öppna åt sin besökare.

   Detta är ett led i vårt ständiga arbete för att förbättra säkerheten och tryggheten på arbetsplatsen för alla, det föreligger inga hota mot skolan.”

[skrivfel som i originalet]

Då frågar sig vän av ordning ett par saker.  För det första: om det inte föreligger något hot mot skolan behöver man väl inte heller låsa dörren?  Det kan vara ett större eller ett mindre hot, men ett hot måste lik förbannat till för att man ska vidta skyddsåtgärder.

För det andra är frågan vems trygghet man vill förbättra.  Jag har hört mycket sägas om otrygghet i världen och visst är somliga rädda på skolan också.  De är rädda för mobbning och övergrepp, för våldsamma klasskamrater och närgångna fingrar, för blickar, för stress och för dåliga betyg, för att bli uthängd på nätet och för att aldrig få visa sin identitet.  Ganska många känner sig otrygga i hemmet, är rädda så snart de lämnar skolan, vill inte att någon ska se vem de går med, vart de går, när de går.  De är rädda utanför skolan men i skolan är de trygga och skulle inte ens tänka tanken att någonting kan hända.

Andra är rädda för skolans demokratiska framtid.  De är rädda för vad som händer när det amerikanska megaföretaget som börjar med bokstaven G tar över den pedagogiska administrationen efter sommaren och blir den enda leverantören av dataprogram och hårdvara.  De är också rädda för blotta signalvärdet i att elevernas uppsatser överlåts på en server i okänt land.  Likaså är de rädda för att känslig information kommer att hamna i främmande händer i främmande länder där kontrollen över den är för evigt förlorad.

Men gymnasiechefens meddelande har rubriken ”Skalskydd – nästa steg”.  Det är ett ordval som visar att trygghet handlar om att stoppa terrorister och att det är ett arbete som kommer att fortsätta, steg för steg för steg… tills vi är inlåsta i vår egen rädsla och har skapat vår egen otrygghet.  I stället för att sorgligt se ett terrordåd eller vansinnesdåd någonstans i landet vart femte eller vart tionde år, kommer vi ständigt att leva i otrygghet och rädsla.  ”Det kommer att hända, någon kommer att lämna dörren på glänt, någon släpper in en okänd som de tror är behörig, en elev med passerkort tar med sig knivar och bomber, det står en vettvilling på trappan när jag går ut.”

Där finns hoten.  Där aningslösheten slår till och framsyntheten faller, där tilliten är bortglömd och otryggheten blir en dygd, där finns det enda jag är rädd för.