Konkurrens

 

Borås kommun har liksom säkert de flesta kommunala förvaltningar en avdelning för tekniskt/praktiskt arbete.   I det här fallet kallas den Servicekontoret och utför allehanda anläggningsarbeten och liknande. 

 

Inom lokalpolitiken i Borås, inklusive ledarsidan i den mycket borgerliga Borås Tidning, debatteras Servicekontoret återkommande.  Man menar nämligen från högerhåll att Servicekontoret genom att ta på sig även externt arbete är en illojal konkurrent till privata företag.

 

Låt mig nu berätta om en helt annan, icke-kommunal verksamhet, som jag har ett engagemang i utkanten av.

 

Vi skulle utföra ett större arbete och bygga en anläggning för flera miljoner.  I ett sådant fall är det självklart att sätta igång ett anbudsförfarande och vi bjöd in flera stycken entreprenörer.

 

De flesta svarade inte alls.  Det är möjligt att någon enstaka svarade ”Nej tack”, men de flesta var alltså så ointresserade att de inte hade tid att lämna ens ett nej.  Servicekontoret svarade däremot mer utförligt.  ”Att bygga enligt arkitektens ritning är inte tekniskt möjligt, men man kan göra så här i stället och det är vi intresserade av att göra.”

 

Gissa vilken entreprenör som fick uppdraget…

 

Anläggningen som Servicekontoret gjorde, blev mycket lyckad och uppskattad.  Ja, den blev så uppskattad att den är ännu populärare än vi hade trott.  Redan efter ett par år har den berömts av tusentals lokalinvånare och det har ordnats studieresor från olika delar av Sverige, för att man i liknande verksamheter som den vi sysslar med, vill se på underverket.  Jag undrar om det inte rentav är så att det också har kommit delegationer från grannländerna och beskådat det.

 

Detta hade alltså kunnat utföras av någon annan entreprenör, men det var bara Borås kommuns servicekontor som var intresserat.  Illojal konkurrens?  Nja, inte riktigt va…

 

 


Känslan av volleboll

När man kliver in under en lågt slagen boll och med bara lätt kraft får den att vidröra fingrarna och lyfta spikrakt upp mot hallens tak får man en känsla av lycka.

 

När man övar med en elev som från början är helt hopplös och nästan bollrädd men efter en halvtimme sätter fingerslagen högt, rakt och inte utan viss stolthet, får man också en rätt härlig känsla.

 

Volleyboll är en underbar sport.  Och det är förmodligen en direkt följd av att jag gick gymnasiet i Falköping.


Myt

"För alltså, föds myter fullt utvecklade ur ett samhälles fantasi och behov, sa jag, som om det trädde fram ur samhällets undermedvetna? Eller skapas myter medvetet ur de olika vinstdrivande krafterna? Är reklamen en ny sorts mytskapande kraft, till exempel? Säljer företagen sitt vatten osv genom att berätta rätt sorts övertygande myt? Är det därför folk som egentligen inte behöver köpa nåt som fortfarande är i princip gratis ändå går och köper flaskor med det? Kommer nån snart att hitta på en myt som får oss att köpa luft? Och vill folk till exempel vara smala på grund av en förhärskande myt om att smalhet är snyggare?"

 

ur Ali Smith: Flicka möter pojke (Girl meets boy, 2007)

 


Stolt språkkunnig

 

Egentligen började det vid ett inhopp på en tysklektion häromveckan.  Den gången hade jag lugnat kollegan med att jo då, detta ordnar jag, tyskan klarar jag, eleven jag var där för skulle få extra stöd och klassen i stort skulle också kunna få benäget bistånd.  Jag hade ju till och med suttit en sommar med min väninnas tyska bekanta och redogjort för det svenska skolsystemet och undervisning i svenska som andraspråk.

 

Men nu drog kollegiet till Varberg på kompetensutveckling.  Två kanadensare höll inledningsföreläsning och skulle bland annat ge exempel på goda metoder för ett kollektivt lärande, alltså hur elever kan lära i grupp.

 

Första övningen var lite ja- och nejfrågor som vi skulle besvara genom att ställa oss upp, respektive sätta oss ner.  ”Har du varit utomlands under det senaste året?” löd en av de första frågorna.  De allra flesta ställde sig upp men jag satt kvar och funderade på om jag rentav var unik som inte har lämnat landet på sex och ett halvt år.

 

Sedan kom frågan ”Kan du tala fler än två språk?”.  Jaha, där var det ingen tvekan, för trots att jag är så sparsamt berest, kan jag tala åtminstone tre språk, så stolt for jag upp medan de allra flesta satt ned.  (Frågan var väl snarast om jag skulle ha stått kvar om det gällt fyra eller fem.)

 

Stolt får man vara, men man måste likväl vara ödmjuk, så när vi skulle ställa oss på linje utifrån hur vi bedömde våra engelskkunskaper på en skala från 0 (inga alls) till 10 (modersmålsnivå), bestämde jag mig för att placera mig nedanför mitten.  Inte för att jag kanske trodde att jag var sämre på engelska än en genomsnittlig lärare i fysik eller geografi, utan för att jag ville visa mig själv och världen att jag inte överskattar min engelska och inte tror att jag är ens i närheten av förstaspråkskompetens eller över huvud taget har en önskan att vara det.

 

Linjen skulle sedan delas på mitten och förskjutas, varpå två personer ur vardera hälften bildade en grupp om fyra, där olika engelskkunskaper kompletterade varandra.  Klok idé och så satt vi kvartettvis runt borden.  Snart skulle vi diskutera föreläsningens inledning och skriva frågor till föreläsarna.  Dessa skulle skrivas på engelska och genom ett slumpmässigt förfarande fick jag det uppdraget.  Vi pratade lite, kom inte direkt på någon fråga men det kändes ju fånigt att sitta som sekreterare med penna och post it-lapp utan att skriva, så till slut bestämde jag mig för att sammanfatta en vag fundering som en av kollegerna hade haft.  Men hur skriva?  Tja, jag tänkte mig att jag sutte på ett av mig återkommande besökt webbforum och fick till en riktigt god formulering, med avancerade verbformer som uppfyllde alla språkliga krav.  Kollegerna nickade uppskattande och lappen lämnades fram.  Inte behövde jag skämmas, inte.

 

En mingelövning följde, där vi vandrade runt och fyllde i små rutor på varandras papper, och jag hjälpte många med min egenskap av att ha ”at least two sisters”.  Åter i kvartetterna diskuterades övningens användbarhet och så fick ur varje grupp en slumpmässigt utvald person ställa sig upp.  I vår kvartett råkade det bli jag och fastän vi var ett trettiotal grupper var jag en av de fem eller sex som föreläsarna valde ut att besvara frågan inför hela kollegiet.

 

Någon kom av sig, någon var blyg och vågade inte prata, någon gav upp och fick prata på svenska.  Så icke jag; i stället tyckte jag det var roligt att sticka upp över folkmassan, bytte väl ut något ord som jag i hastigheten inte kunde översätta men sade på det stora hela ungefär vad jag ville.  Den kanadensiska responsen blev god och jag konstaterade att inte nog med att min utsaga hade substans – jag besatt uppenbarligen också språklig kompetens.

 

De skulle bara ha hört historien om Harald Rask och Thomas Busch på klingande østnorsk.  Men den sparar jag till nästa gång.

 

 


RSS 2.0