Nattlig exkursion
Det dök upp en artikel i mitt dagliga flöde. Den vanligen pålitliga tidskriften Populär astronomi meddelade att en nyligen upptäckt komet passerade solen och möjligen anas för blotta ögat. Trots mitt astronomiintresse tyckte jag att det var måttligt intressant. Sedan tod det ett par dagar och SVT:s text-tv meddelade att kometen var väl synlig och en astronom sade att det var en ”generationshändelse”. Då jag kollade upp saken närmare, mulnade min syn på Populär astronomi. Tyvärr hade även himlen mulnat och jag fick vänta några kvällar.
I går kväll (den 16 juli 2020) var det däremot klart igen och jag gav mig ut. Jag hade laddat ned en karta som visade kometens bana och det var tur. Ur jordiskt perspektiv hade den nämligen falnat kraftigt på några dagar. Klockan närmade sig tolv sommartid, det hade gått över två timmar sedan solnedgången och himlen i norr var påtagligt ljus. Vacker, visst, men inte astronomivänlig.
En sak jag kan skryta med är att jag hittar oerhört väl på stjärnhimlen. Då jag hade gått hemifrån med en bild av att kometen skulle finnas mitt emellan Capella och Megrez samt lite nedanför, var det lätt att veta var jag skulle leta.
(Megrez är den svagaste av de sju stjärnorna i Karlavagnen. Capella är den mycket ljusstarka stjärna som står lågt i norr på sommaren och nästan i zenit på vintern. Oemotståndliga Vega är för övrigt exakt lika ljusstark och gör precis tvärtom: i zenit nu och i norr mitt i den mörka vinternatten.)
Att se på natthimlen här, två kilometer från centrum av en medelstor stad, är inte lätt. För det första har hyresvärden installerat automatisk trappbelysning, så man har noll och intet mörkerseende när man kommer ut (till nyligen kunde man ha det om man lät bli att tända lampan). För det andra kryllar det av lampor, varav de flesta lyser där ingen är. För det tredje finns det gatlyktor precis överallt. För det fjärde ligger det hus och kullar just i nordväst. Ovanför kyrkan hittade jag en punkt där det funkade någorlunda så länge jag inte vände mig om.
Eftersom jag inte genast såg något mer än en ljus himmel, tog jag fram min lilla, och tämligen dåliga, kikare. Så skannade jag av himlen – och fann utan svårighet kometen. Jag sänkte kikaren – och fann den fortfarande utan svårighet. Den var inte precis storslagen från där jag stod. Det enda jag kunde urskilja var ”en suddig fläck” (inom citationstecken eftersom det låter klyschigt). Men ändå: jag hade fått syn på C/2020 F3 (NEOWISE). För fjärde gången i livet såg jag en komet och det var inte illa. (En gång i världen var att få se en komet min största önskan. Åtminstone av dem jag nämnde högt …)
Kamera hade jag med mig och jag tog nog 80-90 bilder med två olika objektiv och många olika inställningar. Tack och lov för digitaltekniken; med film hade jag inte offrat så många bilder på samma objekt och av allesammans blev kanske ett halvdussin okej. Om jag förstorar den bästa, blir det så här:
På bilden syns huvudsvansen riktigt tydligt. Just denna bild är nog den enda av alla där jag kan förstora ännu mer och kometen fortfarande har ett nästan cirkulärt huvud, så då gör jag det. :)
Jag kom sedan på att jag tidigare har kunnat beskåda natthimlen från den närbelägna idrottsplatsen. Då har det rört sig om i ordets båda bemärkelser mer högtstående himlakroppar, men jag kunde ju i alla fall testa.
Där bromsade jag in cykeln och ställde mig leende på en löparbana. I dennas förlängning stod nämligen två omisskänliga fyrbåkar lågt i söder:
– Saturnus! Jupiter!
Jag visste att de skulle finnas där, men detta var första gången jag såg dem denna sommar. Ja, när såg jag över huvud taget Saturnus senast? Det var nog ett par år sedan, är jag rädd.
Med kameran försökte jag fånga även planeterna på bästa sätt. Det gick så där. Saturnus blev inte mer än en något utspridd prick – ringarna var osynliga för mig utan teleskop. Jupiter blev bättre och att se ett par av planetens satelliter beredde ingen svårighet:
Nästa förstorade detalj är inte snygg, men kanske tydligare:
I sammanlagt en timme hade jag varit ute, då jag bestämde mig för att bege mig hem igen. Först kastade jag en blick österut och såg ännu en intressant ljuspunkt. En starkt lysande, röd lykta som inte blinkade … kunde det vara Mars? Jag hade ingen koll på var på himlen Mars håller till för närvarande, så jag fick göra en snabb uppskattning utifrån var jag mindes att Mars hade varit 2003. Jo, det verkade rimligt. Å andra sidan stod ett ännu rödare ljussken strax intill och lyste lika stadigt, vilket jag visste var den stora tv-masten. Så det kanske var något helt annat?
– Jag får åka hem och titta efter, bestämde jag och tog en sista bild av kometen:
Visst var det Mars jag hade sett, visade Den svenska almanackan. Det var första insikten. Den andra var att jag inte ska bo i stan. Jag har aldrig gillat det och kommer nog aldrig att så göra. Såg jag inte nyligen en annons om ett hus utanför Lenhovda?
*
Kometen C/2020 F3 (NEOWISE) heter så av dessa skäl:
- C för att det är en långperiodisk eller inte alls periodisk komet.
- 2020 för att den upptäcktes 2020.
- F för att den upptäcktes i mars som är årets sjätte halvmånad (och F är alfabetets sjätte bokstav).
- 3 för att det var tredje himlakroppen av det slaget som upptäcktes den halvmånaden.
- (NEOWISE) för att den upptäcktes av rymdteleskopet Neowise. Kometer får namn efter upptäckaren och jag skriver med osvenska versaler eftersom det är så man gör på engelska. IAU, Internationella astronomiska unionen, är noga med att alla namn ska skrivas som på originalspråk. (Det är en fantastisk princip; en eventuell komet Göransson kommer att få behålla sina prickar på alla språk.)