Skidåkning, kultur och att fånga tillfället
I går åkte jag skidor. För första gången sedan mars 2019? Jo, jag tror det. Även om skidturen blev kort, tog jag vara på tillfället och det är min moraliska skyldighet som nordbo att åka skidor någon gång ibland.
Härligt var det och det gladde mig att jag inte stapplade fram ens den första minuten. Över halvfrusen sumpmark hade jag inte klarat mig utan skidor, på den kommunala motionsleden gled jag fortare än joggarna, i jättebranta backen böjde jag knäna lika snyggt som Sara Hector.
Till parken och snön tog det fem minuter men jag såg att jag kunde skida nästan hela vägen. Då jag åkt färdigt, behövde jag bara gå tvåhundra meter och just där mötte jag en man med rötterna i ett fjärran land. Han stannade till och frågade på engelska om jag skulle åka igen dagen därpå. I så fall ville han komma och titta, för han hade aldrig sett skidor förr.
Jag får tacka viruset för upplevelsen. Vanligtvis jobbar jag till skymningen, men uppmuntrad till distansarbete kunde jag åka skidor först och förbereda 1900-talets litteratur sedan. Det var tur det, för i dag är det fyra plusgrader och regn. Och jag har fortfarande dåligt samvete för att jag inte tog med mig den unge mannen tillbaka till parken och körde ett varv till …