Farväl, sköna Cassini!

Tidigt på morgonen den 14 juni 1991 hade jag nyss fyllt femton och såg för första gången Saturnus genom teleskopet.  Det var ”överjordiskt vackert” skrev jag på första raden av den astronomiska journal som jag förde under några år därefter.  Att se på stjärnorna var väl intressant på sätt och vis, men planeterna hade fascinerat mig sedan tidiga barndomen och planeternas satelliter ännu mer.

 

Drygt ett halvår senare, i januari eller februari 1992, läste jag en mycket intressant bok med namnet De yttre planeterna och hörde talas om en planerad rymdsond som skulle skickas till Saturnus och stanna där.  Ja, den skulle till och med ha med sig en mindre modul som skulle landa på Titan, den stora Saturnusmånen som inte liknar någon annan.  Så häftigt!

 

Rymdsonden skulle senare få namn efter Cassini, en italiensk astronom som på 1600-talet hade studerat Saturnus och upptäckt fyra av dess månar.  Den medföljande Titanlandaren fick heta Huygens, uppkallad efter holländaren som upptäckte Titan.

 

I maj 1997 hade jag i två år studerat rymdteknik och besökte en seminarievecka i Paris, där en av föreläsningarna handlade om Cassiniprojektet.  Föreläsaren var entusiastisk, ty det var bara några månader kvar till uppskjutningen.  Vi fick en noggrann beskrivning av hur sonden under sina första år skulle passera Venus två gånger och jorden en, för att samla tillräcklig fart för att nå utåt i solsystemet.  Att skicka i väg en rymdsond på sex ton ända till Saturnus kräver nämligen mycket energi.

 

Jag kom med tiden fram till att jag inte skulle bli ingenjör utan både påbörjade och avslutade en lärarutbildning i stället.  Sommaren 2004 flyttade jag till Borås för att tillträda min första lärartjänst.  Samtidigt hade Cassini hunnit passera först en asteroid, sedan jätteplaneten Jupiter och var framme vid sitt mål.  Just som juni blev juli startade sonden sin kraftigaste motor, bromsade in och lät sig fångas av Saturnus gravitation.

 

Nu skulle Cassini under fyra års tid kryssa mellan Saturnus ringar och månar.  Det innebar i praktiken att sonden gjorde varv på varv runt planeten, men att man såg till att varje varv innebar en nära passage av någon av månarna.  På så sätt skulle man med tiden skaffa sig en god bild av hela Saturnussystemet.

 

På juldagen 2004 lossades Huygens från huvudsonden och tre veckor senare landade den på Titan.  Av alla solsystemets kroppar är Titan den mest spännande.  Det finns ingen annan måne som har en tjock atmosfär – vilket i sig är intressant – och det är i princip omöjligt att se vad som finns på ytan.  Huygens kunde därför göra en mjuk fallskärmslandning och visade ett fascinerande landskap av omväxlande sjöar och fastland.  På vissa sätt påminner det om jorden, men temperaturen på Titan är -180° och sjöar och moln är förstås inte av vatten utan av metan.  Huygens överlevde sammanlagt fyra timmar i atmosfären och på ytan och är alltjämt den enda rymdsond som har landat i det yttre solsystemet.

 

Hur gick det för Cassini själv?  Jo, alldeles utmärkt.  Bland mycket annat upptäckte den nya små satelliter, studerade Saturnus ringar och verifierade dess ”ekrar”, såg vattenånga stiga från gejsrar på den lilla månen Enceladus, hittade helt sensationellt en egen ring runt månen Rhea – samt insåg senare att det inte alls fanns några ringar kring Rhea…  Sonden var designad för att hålla i elva år (1997-2008) men eftersom den såg ut att vara i fortsatt god form, förlängdes projektet först till 2010 och sedan till 2017.

 

Under dessa år har Cassini till exempel undersökt den stora Saturnusstormen av 2010, som fick jordens orkaner att framstå som just ingenting.  I december 2012 fick Cassini tillfälle att se Venus passera framför solen; sju månader senare fotograferade Cassini jorden på en miljard kilometers håll, samtidigt som alla människor ombads le mot himlen.  Samtidigt har de återkommande närstudierna av Saturnus månar lett till häpnadsväckande bilder, intressanta upptäckter och diskussioner kring framtida färder mot Saturnus.

 

Åren går och den 15 oktober 2017 är det tjugo år sedan Cassini lämnade jorden.  Hur ska denna stolta rymdsond fira sin tjugoårsdag?  Tyvärr inte alls…  Från första början har man vetat att färden någon gång måste nå en ände, inte minst som bränslet inte varar för evigt.  Men hur ska detta slut ske?  Det kan tyckas vara enkelt att bara låta sonden snurra runt bland månarna i all evighet.  Den stora faran med det är att Cassini helt säkert innehåller ett antal slumrande mikroorganismer från jorden.

 

Vad man nämligen minst av allt vill, är att organismer från jorden skulle släppas fria på en annan himlakropp och där eventuellt smitta ned redan existerande livsformer.  Nej, vi har inte hittat något liv utanför jorden, men det finns flytande vatten på Enceladus och vi vet att flytande vatten ledde till liv på jorden.  Kanske finns det möjligheter till liv på fler månar, och vilka exotiska livsformer kan ha utvecklats i metansjöarna på Titan?  Det vet vi inte och av det skälet måste Cassini placeras på en plats där den inte kan göra någon skada.

 

Det skulle gå att så att säga sparka ut Cassini i en bana runt solen.  Det skulle också gå att skicka Cassini till någon annan planet eller bara låta den ligga och snurra ensam, långt utanför månarna, i en bana runt Saturnus.  Några vetenskapliga vinster är däremot svåra att se i ett sådant scenario och de är antingen tekniskt komplicerade eller tar lång tid.  Den enklaste lösningen är i gengäld den mest deprimerande – att låta rymdsonden störta rakt in i planeten.

 

Av det skälet har man under det senaste året gradvis förändrat Cassinis bana och den 11 september 2017 passerade den Titan för sista gången, i det som NASA kallar ”the goodbye kiss”.  Där får rymdsonden den sista lilla knuff som får den att försvinna in i Saturnus molntoppar fyra dagar senare och sedan har Cassini upphört att existera. 

 

Naturligtvis är detta sorgligt.  Liknande saker har gjorts många gånger tidigare, men min relation till Cassini är starkare.  Saturnus och dess satelliter är av många skäl kanske det mest fascinerande av alla planetsystem och det finns inga planer på nya färder dit inom den närmaste framtiden, vilket gör Cassinis insats än viktigare.  Det är också en rymdsond som har följt mig genom livet, från den tidiga ungdomen till nu, mer än ett kvarts sekel senare.  Ur den aspekten är den nästan unik och jag kommer att vara amerikanska NASA, europeiska ESA och italienska ASI evigt tacksam för att de lät Cassini-Huygens bli verklighet.

 

Jag kommer även under resten av livet att njuta av den kunskap och de sköna bilder som Cassini gav oss.  Jag kommer också att fantisera om vilka framtida rymdsonder som vore möjliga att skicka till Saturnus.  Ibland kommer jag kanske också att skänka en tanke till den lilla landaren Huygens.  Som enda återstående del av den stora rymdsonden står den där i all evighet, frusen och stum i metanregnet på Titan.


Påsknattshimmel

När man lämnar kyrkan efter påsknattsmässan har den grå och rått kalla avslutningen av fastan övergått i en nästan krispigt vintrig stilla natt.  Bara stjärnhimlens utseende skvallrar om att det faktiskt är vår.  Högt härskar Lejonet och den konungsliga Jupiter står i Jungfrun och strålar över jorden.

Se, det är också en symbolik det.

Columbia

Det har bara hänt fyra gånger i historien att en rymdfärd slutat med rymdfararnas död. Senaste gången var den 1 februari 2003, då jag slog på tv-n ungefär klockan 15.40 svensk tid och blev sittande i nästan fyra timmar.

 

På den tiden hade jag en hyresvärd (Faluns kommunala bostadsbolag Kopparstaden) som försåg sina hyresgäster med BBC World. Den kanalen tittade jag på emellanåt, såsom när jag kom hem på småtimmarna och SVT:s text-tv inte gick att se. Det hände också att jag fick möjlighet att följa händelser som inte var uppmärksammade i Sverige men väl i andra länder. Ytterligare en anledning var att få veta hur man i utlandet såg på svenska nyheter. Ur den aspekten minns jag kanske framför allt hur man under valkvällen i september 2006 diskuterade varför svenskarna hade valt att byta ut sitt välfärdssamhälle mot ett marknadsliberalt system. Den vinkeln hade nämligen över huvud taget inte varit aktuell i den svenska valrörelsen eller ens i eftervalsdebatten då Goran Perssons socialdemokratiska regering skulle ersättas av Fredric Reinfeldts Moderate Party (Conservative), men det var alltså så britterna såg det.

 

Den här eftermiddagen i februari 2003 var det av en ren tillfällighet som jag satte på tv-n. BBC hade brutit sina ordinarie sändningar med den engelskspråkiga världens klassiska undertext "Breaking News". Jag vet inte vad den ytterligare kommentaren var, kanske något i stil med "Space Shuttle missing" (man visste ju inledningsvis bara att kontakten med rymdfärjan Columbia av okänt skäl hade brutits sexton minuter före landning). Däremot minns jag att man fällde in bilder från NASA i Houston, varifrån man med någon slags regelbundenhet ropade ut i atmosfären de lakoniskt ödesmättade orden.

 

Columbia Houston UHF com check...

 

De senaste dagarna har jag haft en hel del ledig tid och via en mycket känd amerikansk videofilmstjänst följt de första timmarna av CNN-s direktsändning, fjorton år i efterhand. Den här gången vet jag ju redan från början hur det slutar, men det är intressant att se hur snabbt det ändå gick innan man var medveten om det stora allvaret. Som avslutningen av detta blogginlägg kommer att visa, var mitt intryck i februari 2003 att det hade dröjt en tid.

 

En sak som jag lärde mig den dagen, var det engelska ordet debris, "spillror". Det upprepades nämligen i NASA:s officiella rapportering, minst lika många gånger som UHF com check. Det var James Hartsfield på NASA Mission Control som gång på gång läste ett meddelande som varierades en aning men i alla fall någon gång lät:

Any debris that may be located in the Dallas/Fort Worth vicinity, should be avoided and may be hazardous, due to the toxic nature of propellants used on board the shuttle and should be reported to local law enforcement authorities.

 

Jag tänkte göra här i bloggen som jag gjort någon gång förut: återge ett inlägg från min alltjämt oåtkomliga webbsida. Det var ett inlägg som jag i sin tur kopierade in från communityn Lunarstorm och, tror jag, där i sin tur hade varit någon dag försenat eftersom jag ursprungligen skrev det hemma vid min dator, kopierade till en diskett, cyklade med till högskolan och först där, i datasalen, kunde kopiera till internet. Lite krångligare då än nu, men jag hade nog egentligen en sundare relation till webben på den tiden... Så, läs och eventuellt begrunda vad jag uttryckte för fjorton år sedan!

 

 
1 februari 2003, kl 19.13

 

BREAKING NEWS – SPACE SHUTTLE DISASTER

 

Det händer att jag framför tv-n råkar slå på BBC world. Nu har det två gånger hänt mig att jag råkat ramla in i ett "breaking news" av högsta dignitet. Första gången var då den nederländske politikern Pim Fortuyn sköts till döds. Idag hände det igen, när rymdfärjan Columbia bröts sönder vid återinträdet.

 

Känslan är fascinerande. BBC-s redaktion hittar omedelbart de rätta kontakterna. Två experter på rymdfart finns genast uppkopplade och en bild från kontrollrummet i Houston ligger ute. Om och om igen, gås det kända händelseförloppet igenom, hypoteser läggs fram och ny information förmedlas. I bild finns en textremsa som kort sammanfattar nyheten och tydligt anges även vem det är som för ögonlicket talar.

 

Men allra häftigast är känslan av att ha varit med från början. I fallet Fortuyn visste man från början i princip bara att han beskjutits, inte hur allvarligt, men allt eftersom minuterna gick, blev mönstret tydligare. Den inledande informationen om Columbia sade endast att Houston tappat kontakten med rymdfärjan, och experterna förklarade att det i sig inte innebär någon fara, eftersom man lätt skulle kunna landa rymdfärjan ändå. Det allmänna samtalet om rymdfart, avbröts med ens då en tv-bild visade spåren av en sönderbruten farkost. Alla någorlunda insatta i ämnet, förstod genast. "Mission Lost". Katastrofen var ett faktum och att de sju astronauterna var döda, var med ens en självklarhet.


 


Farbror Grissom

Så här tror jag att det var:

 

Jag befann mig för sådär en femton år sedan, plus/minus fem, hemma på gården och hade fått Vi sju astronauter (We Seven, 1962) i min hand. Det är en bok som visserligen är rätt tillrättalagd men likväl berättad av de första amerikanska astronauterna, de så kallade Mercury Seven. När jag nu tittar i den, ser jag att den har min farbror C:s exlibris så jag tror att jag fick den i present av honom. (De som känner mig väl, vet att jag har ett par stycken farbröder; vi talar alltså nu om den äldsta av dem.)

 

Nu stod vi där och pratade om astronauterna. Eftersom jag är den enda i den närmare släkten som har ett intresse av astronomi och i viss mån rymdfart, kunde jag redan då en del, men herrarna Shepard, Grissom, Glenn, Carpenter, Schirra, Cooper och Slayton var nya bekantskaper. Min farbror berättade nu apropå dessa att han under skoltiden hade fått smeknamnet Grissom – eftersom han till utseendet var så lik denna astronaut.

 

Grissom kallades "Gus" men hette egentligen Virgil Ivan. Det är i sammanhanget särskilt lustigt av två skäl: dels för att Ivan är det mest typiska av alla ryska namn och min farbror är en av de mest antiryska personer jag känner, dels för att min farbror råkar ha ett andra förnamn som är förvillande likt just detta...

 

Nåväl, min farbror lade till en detalj. "Han dog ju sedan", sade han om Grissom.

 

Jo, så var det. Grissom var en av de tre astronauter som dog i den tragiska Apollobranden, under testerna inför den rymdfärd som skulle ha kallats Apollo 1. Det är en historia som blir tredubbelt tragisk, på grund av vissa omständigheter.

 

För det första befann sig Grissom där för att han var en av de mest erfarna astronauterna och hans gamla kollega Slayton såg honom som den mest kompetenta och därför lämpad för att få äran att vara med på den första Apollofärden och på en senare resa förmodligen bli den som fick bli första människa på månen. (Donald K "Deke" Slayton hade alltså som en av sju tagits ut som astronaut men på grund av ett senare upptäckt lättare hjärtfel hade han inte fått resa i rymden. I stället fick han vara koordinator för hela den amerikanska astronaututtagningen och bestämde enväldigt vem som skulle vara med på vilken expedition. Flera år senare fick han slutligen göra en rymdresa men då var månprojektet avslutat.)

 

För det andra var anledningen till att astronauterna inte kunde ta sig ut ur den brinnande kapseln att man hade skruvat fast utgångsluckan. Det i sin tur kom sig av ett missöde efter ett av de första rymdskotten. Den gången hade astronauten i sin Mercurykapsel lyckligt landat och låg och skvalpade i Atlanten, då luckan öppnades av misstag. Astronauten klev ur och höll sig flytande tills räddningshelikoptern plockade upp honom men kapseln vattenfylldes och sjönk till femtusen meters djup. Så ville man ju inte ha det, varför man valde att fortsättningsvis skruva fast luckan. Den astronaut som då, nästan sex år tidigare, hade klarat sig undan med blotta förskräckelsen var Gus Grissom...

 

 


 

 

Astronomin är mitt äldsta intresse. Det återkommer regelbundet i tankarna, jag läser mina böcker med några års mellanrum och på senare år har även 60- och 70-talets rymdfärder varit en del av det intresset. Efter att Eugene Cernan (den senaste att stå på månens yta) nyligen avled och jag erfor att även John Glenn, som den siste överlevande av Mercury Seven, hade dött i december, började jag läsa lite igen.

 

I söndags åkte jag bil med min far och hans fru och när samtalet gled in på rymdfärder, fascinerades jag av att de inte bara kände till John Glenn ("Han var lika känd då som Trump är nu.") utan till och med spontant började prata om Valentina Teresjkova (första kvinnan i rymden). Wow, de här astronauterna måste ju ha varit superkändisar, tänkte jag. Idoler för en hel värld!

 

Äntligen insåg jag att också 60-talet hade sin charm. Förut har jag alltid sett det som en tid då inget hände och som det hade varit ganska tråkigt att växa upp under. Men nu såg jag mig själv som barn på 60-talet, skrivande tabeller över rymdfärder och listor över astronauter. Inom ett par dagar hade jag plockat fram en annan samtida rymdfartsbok, denna gång från 1968.

 

I dag, den 27 januari 2017, tittade jag så in på wikipedias artikel om Virgil Ivan "Gus" Grissom och insåg att Apollobranden, som fram till olyckorna med rymdfärjorna Challenger och Columbia var det enda tillfälle som amerikanska astronauter dött i en rymdfarkost, inträffade den 27 januari 1967. Just i dag är det alltså 50 år sedan.

 

Det får vara denna månads osannolika sammanträffande. Jag har ju sagt det förr, att det är sannolikt att det osannolika inträffar och att det för var och en av oss händer en gång per månad. Januari 2017, check.

 

 


 

Fotnot:

Kanske har läsaren sett filmen "Apollo 13"?  Att känna till branden på Apollo 1 är då rätt bra, eftersom den är ett ganska centralt motiv för filmens psykologi.  Att känna till begreppet Mercury Seven är också lite roligt, för åtminstone i den inspelning av filmen som jag har, har översättaren helt missförstått saken och får det att framstå som om "Mercury 7" skulle vara en specifik rymdfärd.  På det viset är det alltså inte.  (Så fick jag det sagt också, i bästa besserwisserstil...!)


Stjärnorna visa mig leden.

 

Lördag kväll, klockan är över åtta och i denna krispigt vita januari är himlen alldeles klar och iskall.  Hembjuden till vännerna Anna och Simon tar cykel grå och jag en omväg för att posta ett angeläget brev.

 

Men det är en annan väg än vanligt och jag har bara fått för mig att jag ska svänga till vänster i en viss korsning och till höger snart därefter.  Så gör jag, tycker att gatorna är obekanta men tänker att det nog är rätt.

 

Då, med ens, ser jag Orion rakt framför mig.  Men Orion där, det innebär ju att jag cyklar söderut?  Jag stannar, letar upp Polaris och jo då, vår väna polstjärna är precis där jag trodde och jag förstår att jag cyklar helt galet.  Funderar ett ögonblick, gör lappkast i vinternatten, fortsätter ett par kvarter och känner så igen mig.

 

*

 

Naturligtvis har jag många gånger haft solen till hjälp för att hålla en fast riktning eller för att orientera kartan.  Bara för att det är intressant har jag med hjälp av sol och stjärnor satt in min vistelseort i ett väderstrecksperspektiv.

 

Jag minns också hur jag en höstkväll för många år sedan skulle ta en genväg hem och hamnade på en gata som jag visste var den låg men inte hade besökt förr.  Den gången blev jag stående och konstaterade att om jag bara hade sett en enda stjärna, hade jag vetat om jag skulle svänga vänster eller höger på denna gata.  Det var emellertid en mulen kväll och jag har många gånger tänkt på just det, att det var tråkigt att jag inte för en gångs skull fick möjlighet att använda mina kunskaper i praktiken.

 

Mitt huvud rymmer en del talanger inom de mest varierande områden.  Astronomi i allmänhet är en av dem, men när det handlar om att hitta rätt på stjärnhimlen, är min expertis än större.  Ja, det är till och med så att jag vågar säga att det inte går att finna tusen svenskar som gör det bättre än jag.  Desto intressantare blev det alltså i lördags.

 

Efter alla dessa år av astronomiska och uranografiska studier var detta nämligen första gången jag faktiskt fick erfara den speciella glädjen av att stjärnorna bokstavligen visade mig rätt väg.  Jag hoppas att det händer igen.

 

 


Vintermånadsmåndag

Häromdagen kom en rapport som sade att svenskarna tyckte att mörkret var som jobbigast i november.  Det tycker inte jag (det är av kända skäl värre i oktober), men jag kan förstå att många har svårt för en måndag morgon i november…

 

Men en dag som denna…

 

Vaknar varm under lakan, täcke och överkast, kliver upp, tittar på termometern: tio minusgrader utomhus.

 

Tar en titt genom vardagsrummets fönster.  De vetter mot sydöst och med bara aningen av gryningsrodnad i öster får väl himlen sägas vara mörk.  En nästan nattsvart sammet med Venus och Jupiter som klara, fasta ädelstenar.

 

Så går det en stund, jag får frisk äppeljuice och yoghurt med hallonsylt, kan se morgonens nyheter och skratta gott åt säkerhetspolisens blunder.

 

Ut i kylan – med två byxor, tre tröjor, två par vantar, mössa och vinterjacka kan cykel grå och jag rulla nedför gatan i det annalkande morgonljuset.  Kallt är det men vad gör det i varma kläder.  Att klättra uppför den stretiga motbacken förbi lasarettet blir ett rent nöje.

 

Lugn förmiddag i arbetsrummet väntar.  Genom väggen hörs Tänd ett ljus och Happy new year från idrottshallen.  Bakom ryggen finns en öppen dörr till trapphuset, mot aulans baksida och luciatågets inledande övningar.  ”Strålande stjärna, strålande stjärna.” 

 

En strålande dag i november.


Enceladus


Det finns ett ord som jag har läst kanske tusen gånger och säkert sagt något tiotal.  Men, jag har bara sagt det till mig själv och ingen har kunnat ge mig respons på uttalet.

Fram till i onsdags hade jag nämligen aldrig hört det sägas högt av någon annan.  Och nu fick jag anstränga mig för att uppfatta vad nyhetsreportern sade.

Enceladus.  Är det man ska uttala det? tänkte jag.



Enceladus är en av Saturnus månar och speciellt intressant på grund av sina gejsrar som visar att det finns flytande vatten under ytan.  Nu hade den enastående Cassiniexpeditionen gjort en våghalsig flygtur genom en sådan vattenvulkan, vilket uppmärksammades även i allmänrapporteringen.

Men det här med uttalet...  Första frågan är väl om c ska uttalas som k eller som s.  Den är nog mer komplicerad än vad jag trodde både som barn och som tonåring.  Andra frågan handlar om vilken stavelse som ska betonas.  Knepigt värre, för även om Enceladus är namngiven efter en jätte i den grekiska mytologin, talar vi ju om en slags modern grekiska uttalad på svenska.

Ja, puh!  Jag fortsätter nog att uttala Enceladus som jag vill.  Ingen lär ju ändå bry sig om saken.


Även en mulen solförmörkelse kan upplevas.

Inför den stora solförmörkelsen i morgon beklagas det att vädret för södra Sverige kommer att vara helt igenmulet. Visst, men kolla nu...

 

På förmiddagen den 4 januari 2011 inföll en liknande solförmörkelse. Den var lika i storlek (ca 85 %) och vädret var riktigt grått och mulet. Att se solen var omöjligt men jag gjorde några små filmklipp inifrån min lägenhet – en halvtimme före förmörkelsen och under maximum – och där syns några tydliga skillnader:

 

Himlen hade en annan färgton. Före förmörkelsen var den grå; under förmörkelsen snarast blåaktig:

 

Inomhus var skillnaden ännu större:

 

Och i mitt sovrum, där persiennerna fick vara nere, blev det så mörkt att det knappt gick att se klart:

 

Med andra ord finns det helt klart möjlighet att uppleva morgondagens solförmörkelse också i mulet väder. Gör det! (Maximum infaller kring 10.53.)


Eftermiddagsljuset på väg tillbaka – i dag vänder det.

Så här års talas det ibland om att dagarna är så mörka.  – Blä, suckas det, jag blir så deppig, så trött, så sur, livet känns meningslöst och jag längtar till våren, jag är så avundsjuk på Petterssons som åkt till Tenerifa, ska vi resa till Thailand över jul, tack och lov i alla fall för adventsljusen.

 

Eftersom jag är som jag är, har jag inget emot att dagarna är korta och de ljusa timmarna få – de kommer ju i retur om sommaren och eftersom sommarhalvåret är flera dagar längre än vinterditot, får vi betydligt fler ljusa timmar i Sverige än i, tja, säg Spanien eller Sydöstasien.  Nu skulle emellertid detta inlägg inte handla om hur himla käck jag är utan om att eftermiddagarna i dag, den 15 december, vänder och blir ljusare.

 

Redan i dag? invänder vän av ordning.  I almanackan står det ju att vintersolståndet infaller den 21 december.  Jo, så står det i min almanacka också (vilket är underligt, eftersom det just i år inträffar tre minuter över midnatt, natten till den 22 december).

 

Trots detta, är det faktiskt så att eftermiddagarna vänder redan i dag, åtminstone på min breddgrad 57°43’.  I Den svenska almanackan läser jag solnedgångstiderna för december och konstaterar att solen i Göteborg (som ligger på nästan exakt samma latitud som min nuvarande vistelseort) har gått ned kl 15.25 alltsedan den 11 december och kommer att fortsätta göra så till och med den 19.  Just nu, den 15 december, befinner vi oss mitt i den perioden och det är alltså i dag det vänder.

 

Men vad betyder det då att vintersolståndet infaller den 21-22 december?  Är det inte då som dagen är kortast, för det fick vi i alla fall lära oss i skolan?  Jodå, det är helt riktigt.  Gåtans lösning ligger nämligen i att morgnarna är som mörkast den 29 december.  Det är då som tiden för solens uppgång vänder (kl 8.56 i Göteborg) och vi kan se hur det blir allt ljusare när vi går till jobbet, äter frukost, stiger upp, vaknar eller vad vi nu gör.

 

Tiden från soluppgång till solnedgång är, när alla ovanstående anomalier räknas in, som kortast den 22 december (eller den 21) så det är absolut inget fel i att uppmärksamma den dagen som en vändpunkt.  Om man däremot tycker att just eftermiddagen är viktigare, är det alltså i dag man bör fira.  (Längre norrut i Sverige är det några dagar senare: i Östersund den 17 december, i Luleå den 19.)

 

Hur kan det då bli så här?  Varför händer inte alltsammans vid vintersolståndet?  Jo, om jag uppfattat saken rätt, är skälet det som kallas tidsekvationen.  För oss vanliga dödliga är det ganska praktiskt med ett dygn som alltid är 24 timmar långt, varken mer eller mindre, eftersom det i genomsnitt går 24 timmar från det att solen står som högst en dag, tills den gör det nästa dag.  Det verkliga soldygnet varierar emellertid en smula i längd och kan vara något längre eller något kortare än så.  Detta gör att det alltså finns två faktorer som påverkar tiden för solens uppgång och nedgång: dels den välkända faktorn som beror på jordaxelns lutning, dels tidsekvationen.

 

Vanligtvis är tidsekvationen chanslös att hävda sig mot axellutningen.  Den förra förändras oftast bara 10-20 sekunder från ett datum till nästa, medan den senare här i södra delen av Sverige oftast gör dagen 5-6 minuter kortare (höst) eller längre (vår) per dygn.  Men av en tillfällighet är det just kring jul som tidsekvationens förändring från en dag till nästa är som störst: faktiskt hela 30 sekunder.  Eftersom dagens längd varierar mindre kring solstånden (på min breddgrad betydligt mindre än en minut per dygn), blir tidsekvationens inverkan större än det faktum att solen står aningen lägre (före vintersolståndet) eller högre (efter vintersolståndet) från en dag till nästa.  Följden blir därför att solnedgången, om vi slaviskt tittar på vår 24 timmars-klocka, vänder den 15 december – och soluppgången den 29.

 

Låter det komplicerat?  Det är det nog…  Var bara viss om att solen och jorden sköter sig precis som de ska, rör sig i sina banor utan att vi människor påverkar dem på något väsentligt sätt.  Det tycker jag är rätt skönt att tänka på, att hur mycket vi än förstör vårt lilla jordklot på andra sätt, finns det fenomen vi inte kan påverka utan tryggt kan luta oss tillbaka och beskåda.

 

 


En astronomiskt perfekt midsommar

Det är en historisk midsommar. Vid midsommar är dagen som längst och solen står som högst, men i år inträffar för oss i Sverige (och rakt söderut) emellertid att sommarsolståndet dessutom inträffar i samma stund som solen står rakt i söder.

 

Sommarsolståndet inträffar nämligen på midsommardagen den 21 juni kl 12.51 svensk sommartid. Solen står denna dag i söder mellan kl 12.26 (i Haparanda) och 13.18 (i Strömstad): t.ex. 12.50 i Stockholm och 13.02 på Sveriges tidsmeridian. Att dessa tider sammanfaller, innebär att årets längsta dag blir ännu längre än annars, att solen står högre än den andra år, att skuggan blir kortare – och att årets kortaste natt blir längre än den brukar vara.

 

Från ett år till nästa infaller sommarsolståndet ungefär sex timmar senare. På fyra år blir det nästan ett helt dygn och utgör vår skottdag. Men det där "nästan" gör att den närmast perfekta överensstämmelsen i år inte kommer att vara lika perfekt om fyra år, och inte heller var lika perfekt för fyra år sedan. Passa därför på att uppleva den perfekta midsommaren nu i år!

 

 

(Hur unikt är det egentligen? Ja, det finns varje år många händelser i kalendern som var och en är ovanlig, men det är ju sannolikt att något osannolikt inträffar. Därför är kanske inte heller den perfekta midsommaren så speciell. Det kan också vara värt att notera att skillnaderna är så små, att skillnaden mellan ett sommarsolstånd när det är som "bäst" och när det är som "sämst", inte är större än att det ett dåligt år räcker med att promenera något hundratal meter söderut för att solen ska stå lika högt som ett gott år...)

 
 

Jorden är liksom bollen rund.

Det är fem timmars tidsskillnad mellan VM-stadion i Brasilien och mig i Sverige.  Solen går ändå ner ungefär samtidigt och visar att icke endast bollen utan även jorden är rund.

RSS 2.0