100 kr

För mig är 100 kr en summa som egentligen inte påverkar min privata budget, men som kan göra skillnad för någon annan. Dessutom tror jag mig veta att om tillräckligt många skänker 100 kr till en organisation av något slag, gör det en faktisk skillnad nästan oavsett vilken denna organisation är.

 

Därför har jag de senaste dagarna skänkt den summan till två organisationer (en webbplats och en tidning) som 1) jag har stort förtroende för, 2) jag använder regelbundet och 3) sprider faktamässigt korrekt och viktig information till många.

 

Se det som en uppmaning att göra något liknande! Inte nödvändigtvis 100 kr, men kanske 20 eller 50 eller 200 eller 500?


Vintermånadsmåndag

Häromdagen kom en rapport som sade att svenskarna tyckte att mörkret var som jobbigast i november.  Det tycker inte jag (det är av kända skäl värre i oktober), men jag kan förstå att många har svårt för en måndag morgon i november…

 

Men en dag som denna…

 

Vaknar varm under lakan, täcke och överkast, kliver upp, tittar på termometern: tio minusgrader utomhus.

 

Tar en titt genom vardagsrummets fönster.  De vetter mot sydöst och med bara aningen av gryningsrodnad i öster får väl himlen sägas vara mörk.  En nästan nattsvart sammet med Venus och Jupiter som klara, fasta ädelstenar.

 

Så går det en stund, jag får frisk äppeljuice och yoghurt med hallonsylt, kan se morgonens nyheter och skratta gott åt säkerhetspolisens blunder.

 

Ut i kylan – med två byxor, tre tröjor, två par vantar, mössa och vinterjacka kan cykel grå och jag rulla nedför gatan i det annalkande morgonljuset.  Kallt är det men vad gör det i varma kläder.  Att klättra uppför den stretiga motbacken förbi lasarettet blir ett rent nöje.

 

Lugn förmiddag i arbetsrummet väntar.  Genom väggen hörs Tänd ett ljus och Happy new year från idrottshallen.  Bakom ryggen finns en öppen dörr till trapphuset, mot aulans baksida och luciatågets inledande övningar.  ”Strålande stjärna, strålande stjärna.” 

 

En strålande dag i november.


När katastrofen inträffar och gör intryck.

I tisdags slog jag mig ned vid lunchbordet i skolans personalrum och fick höra att ett flygplan störtat i Alperna. Det var ett tyskt flygplan på väg från Barcelona till Düsseldorf och många av kollegerna var chockade. Flugit över Alperna hade man ju gjort (sade de) och när det var ett europeiskt plan som dessutom hade anknytning till välrenommerade Lufthansa gjorde olyckan större intryck än om den hade inträffat i Asien.  Att 16 elever från en skola i Haltern am See fanns ombord på planet kände vi väl inte till då, men det hade säkert förstärkt upprördheten.

 

En annan sak som snart kom fram var att en större grupp elever och lärare från skolan där jag arbetar skulle resa till Spanien längs samma rutt den kvällen. Detta ledde till att jag frågade mig och kollegerna hur reaktionen skulle bli om 40 av våra elever dog i en olycka. Fanns det någon plan för det? Någon kompletterade med att det diskuterats hur man skulle handla om en beväpnad person kom in och började skjuta. Den förstnämnda situationen, att elever dör, finns det förstås färdiga handlingsplaner för och de har till exempel plockats fram vid ett antal självmord. Den andra var mer komplicerad och det konstaterades till exempel att man tagit bort skolans högtalarsystem så att det inte längre går att skicka ut en muntlig varning eller uppmaning att låsa in sig i salarna.

 

Ett par av kollegerna vred sig lite under samtalet och till slut frågade en av dem om vi inte kunde prata om något annat.
– Snart är det påsk, sade någon. Vad ska ni göra på lovet?
– Ja, vart ska vi flyga då? sade en annan.
Maten var uppäten och när samtalet övergick till just ingenting, gick jag och diskade, funderande över situationen.

 

Jag är nu en gång så konstruerad, och det är väl inget att göra åt den saken, att när det inträffar krig och katastrofer blir jag inte främst ledsen och chockad, utan intresserad, nyfiken och rent av fascinerad. Detta leder ofta till att jag snart börjar fundera över hur jag skulle reagera om jag befann mig i situationen, vilken den nu kan vara. Det är bra, inbillar jag mig, att jag på det viset är förberedd på somliga ovanliga, oväntade och oönskade händelser. Jag kanske har berättat förut att jag faktiskt är ganska duktig på att hålla huvudet kallt i ett krisläge (åtminstone har jag gjort det i järnvägsbloggen) och jag både hoppas och tror att den läggningen skulle förbli stark om det handlade om liv och död eller om en verklig katastrof drabbade vänkretsen eller arbetsplatsen.

 

Eftersom jag alltså är skicklig på att behålla fattningen när jag befinner mig mitt i situationen, är jag förstås ännu bättre på att inte låta händelser långt bort komma riktigt nära. Det är oftast en styrka, även om det kan göra både mig och andra frustrerade när vi inte riktigt synkar i reaktionen på ett flygplansattentat eller ministermord. Olyckan i Alpes-de-Haute-Provence var en sådan nyhet som visserligen var viktig på många sätt men inte berörde mig personligen och därför hamnade i facket för händelser som inte heller påverkade mig.

 

Sedan insåg jag att jag hade en vän i Haltern am See...


När grannarna bygger snögubbar gör de inte som jag.

En familj lekte i kramsnön ute på gården. Det såg ut att vara en pappa och hans två små söner på 6 och 4 år eller så och när jag upptäckte dem hade pappan och lillebror just rullat en stor snöboll och då barnet såg undrande ut, måttade mannen ovanför och jag förstod att han beskrev hur de skulle bygga en snögubbe. Det var sött, tyckte jag, och hoppades att deras färdiga snögubbe skulle komma att få stå någon dag utan att värmen eller några illvilliga tonåringar förstörde den.

 

I bakgrunden rullade storebror på en egen mellanstor snöboll men lillebror hann först med en alldeles för liten, som pappan lade ovanpå den stora. Så långt en idyllisk jullovslek, men nu hände följande:

 

Först rafsade lillebror ner sin lilla snöboll från den stora och stampade på den. Sedan tog pappan sats och sparkade på den stora snöbollen som flög genom luften i tusentals bitar. 6-åringen brast ut i ett besviket rop, varpå pappan tog upp en snöklump ur resterna och med ett stadigt överhandskast kastade den på honom.

 

Storebror kastade tillbaka på pappan, som kastade en ny snöboll, nu på lillebror, och så blev mannen stående i väntan på att också lillebror skulle träffa honom.

 

Jag stod och mindes snögubbar som jag byggt men förlorat till medmänniskors förstörelselusta, tänkte "Det ska börjas i tid" och bestämde mig för att skriva i bloggen.


Sannolik u-båt?

Den här ubåtshistorien som håller på nu, är den första som jag får så att säga uppleva i vuxen ålder. Det finns mycket att säga om den, men framför allt sitter jag och flinar framför tv-n.

 

Det är nämligen som så, att jag sedan många år har i min bokhylla den sverigefinske författaren Klaus Vikings kortroman Sannolik u-båt. Den är nog mycket okänd och svårfunnen, för jag har aldrig hört någon annan nämna den, men jag läser om den med några års mellanrum, lustigt nog så sent som för ett par veckor sedan. Med den i åtanke är det svårt att ta någon som helst ubåtsjakt på allvar – inte minst som detalj efter detalj i denna skröna nu återupprepas i verkligheten.

 

Sannolik u-båt är framför allt en skröna att skratta åt, men det går också att med lätthet ta fasta på korn av betydligt viktigare frågor. (Så är det i varje roman. Försök gärna att hitta en som bara är rolig eller spännande och inte någonstans innehåller någon seriositet mellan raderna, men du kommer inte att lyckas.) Klaus Viking ger nämligen inte bara en minst sagt alternativ förklaring till vad som orsakade ubåtsjakten på Hårsfjärden 1982, utan beskriver också, ur en finsk arbetsinvandrares perspektiv, det tidiga 80-talets ubåtsmani i allmänhet, den omtalade rysskräcken och hur oerhört fördomsfulla vanliga svenskar kan vara.

 

Nu är det förstås så, att Klaus Vikings redogörelse för vad militärer, reportrar och vanligt folk säger i anslutning till en ubåtsjakt, bygger på stämningarna 1982. Det var före min medvetna tid, så jag har ingen aning om huruvida citat ur nyhetssändningar faktiskt är autentiska, men det blir inte mindre roligt att följa rapporterna 32 år senare och se hur de på punkt efter punkt upprepas. Nu, 2014, finns nämligen obekräftade uppgifter om mystiska signaler mellan Stockholms skärgård och främmande makts ubåtsbaser. Tidningar visar suddiga bilder av något som skulle kunna vara en ubåt (även om BBC i en nyhetssändning förde fram teorin att det kunde vara ett svenskt Loch Ness-odjur). I tv sitter en pensionerad försvarshök och drar häpnadsväckande dramatiska slutsatser. Bland folk i allmänhet sprids rykten om sådant som högst sannolikt aldrig varit ens sannolikt, desto mindre då sant. För mig är dessa timmar framför tv-n som att stiga in i vardagsrummet hos stackars Salomon i Nynäshamn 1982.

 

När jag så får för mig att göra en sökning på http://libris.kb.se för att se var boken finns, visar det sig att Sannolik u-båt tillhör de där böckerna som bara finns på ett litet antal bibliotek i Sverige. Kungliga biblioteket i Stockholm är ett, universitetsbiblioteken i Lund och Umeå två andra (på dessa finns i olika utsträckning pliktexemplar av många böcker, så det är inte förvånande att man till och med har boken i dubbla upplagor: 1986 och 1996 års versioner). Men sedan finns den också på Riksdagsbiblioteket, på det försvars- och utrikespolitiskt inriktade Anna Lindh-biblioteket samt på Finlandsinstitutets (i Stockholm) och Immigrantinstitutets (i Göteborg) bibliotek, vilket väl säger något om vilken tänkt målgrupp den har i dag.

 

Det är alltså, precis som jag anade, ingen bok som man med lätthet kommer över. Men med tanke på hur oerhört aktuell den visat sig vara nästan 30 år efter att den skrevs, ska jag komma ihåg, att om jag hittar den på något antikvariat eller i en second hand-butik (och på sådana har jag sett den förr), ska jag köpa den och ge den som present till en eller annan bekant. För, som det väl framgått nu, i mina ögon är den så oerhört läsvärd att den borde spridas till fler.


Uruguay 2010

Uruguay har just förlorat i fotbolls-VM 2014 och när Diego Forlán gick ut efter 53 minuter var det sannolikt sista gången vi såg honom i ett VM.  Men i stället för att deppa, minns jag med den största glädje förra VM och återupprepar vad jag skrev den gången, i en text på min hemsida.
 

 
När Uruguay i fotbolls-VM 2010 spelade sig fram till semifinal och föll knappt med 2-3 i de båda medaljmatcherna mot Holland och Tyskland, gjorde man det med ett lagspel som sällan skådats. Framför allt hade man ett mycket komplett lag, som i sina bästa stunder inte lämnade något att önska, där försvaret och anfallet nådde total fullkomlighet och man bara hade en svag punkt.

 

Den enda bristen var målvakten. Då motståndet hårdnade, blev det tydligt att målvakten Fernando Muslera inte riktigt höll måttet. Han gjorde märkliga ingripanden och inte ens hans backlinje litade fullt ut på honom. I luften var han snett ute: höga inlägg seglade förbi och han förmådde sällan anpassa utrusningarna till bollens flykt. Det var nog sant att med en bättre målvakt hade man haft en chans i semifinal och tredjeprismatch. Samtidigt var det Muslera som hade räddat Uruguay i kvartsfinalens straffsparkar. Av de fyra skotten tog han två, hade fingrarna på ett tredje och kastade sig åtminstone åt rätt håll på den sista, Gyans perfekta i krysset.

 

Mittbackarna Diego Lugano och Diego Godin var alltid på rätt plats, markerade de spelare som skulle markeras och höll motståndarnas anfallare på rätt sida. Då mittbackslåset var spräckt (Godin utgick en bit in i åttondelsfinalen och missade även kvartsfinalen, medan Lugano var skadad i semifinalen), ersatte Mauricio Victorino och utan att vara dålig, nådde han inte riktigt de ordinaries höga nivå. Särskilt var kaptenen Lugano saknad.

 

På ytterbacksplatserna spelade omväxlande Jorge Fucile, Martin Caceres och Maximiliano Pereira. Fucile var given, men avstängd i semifinalen, och imponerade med att komma inlöpande när mittförsvaret behövde stöd. Hårdför men extremt brytningssäker var det han som styrde undan den ena farliga kontringen efter den andra. Caceres lyckades även med vad andra lag inte förmådde, att plocka ned och helt neutralisera holländaren Robben.

 

På mittfältet gav sig Diego Perez in i hårda dueller med de farligaste motståndarspelarna, samtidigt som Egidio Arevalo Rios sprang och förstörde alla försök till kontrollerad speluppbyggnad. Från högersidan slog Maximiliano Pereira inlägg och på vänstersidan kompletterade Edinson Cavani anfallarna. När Uruguay hamnade i underläge, vilket skedde flera gånger under VM, var det Cavani som blev den tredje forwarden som gjorde laget till ett av hela mästerskapets mest offensiva.

 

Och så var det då offensiven, den hyperfarliga, den som satte skräck i vilket lag som helst och som gjorde massor av mål. Diego Forlán var på förhand den största stjärnan och efter en god säsong i Atlético Madrid skulle han kunna göra hela skillnaden för ett land som drömde om fornstora dagar. Och som han gjorde det. När andra stjärnor misslyckades i sina VM-lag, steg Forlán fram och spelade ännu bättre än annars. Även om det bara var i en match han fick vara lagkapten, semifinalen där Diego Lugano var skadad, spelade han genom hela VM rollen som härförare och inspiratör. Det var han som spelade bollen till rätt lagkamrat, det var han som peppade laget i svåra lägen och det var han som aldrig förföll till att skjuta ur omöjliga lägen hellre än att låta medspelarna få chansen. Men framför allt – det var Diego Forlán som gjorde målen. Fem stycken hann det bli, i tillägg till att han slog en stensäker straffspark när kvartsfinalen skulle avgöras. Medan spelare och hela lag gnällde över den svårsparkade bollen som tagits fram särskilt till VM, slog Forlán frisparkar och långskott både på mål och i mål i stället för att skjuta fem meter över. 2-1-målet i tredjeprismatchen blev klassiskt redan samma kväll och det var sedan bara en decimeter som hindrade matchens sista spark från att gå under ribban och ge förlängning.

 

Forláns spelsinne kompletterades ypperligt av Luis Suárez. Denne var målspottaren som till skillnad från anfallare i andra medelgoda lag, fortsatte att göra mål även i VM. Nästan alltid var han på rätt plats och han gjorde tre mål. Ändå blev han mest omskriven för målet han förhindrade, då han i kvartsfinalens sista förlängningsminut spelade extra målvakt och räddade ett givet mål. Suárez lycka då Gyan missade den efterföljande straffsparken, kablades ut över världen och han var en sitt lags hjälte som hederligt tog sitt straff: utvisning och avstängning, utan protester. I det straffsparksavgörande som sedan följde, fick inte Suárez ta del, men en av ersättarna, Botafogos Sebastian Abréu, blev den som med en lätt chip mitt i målet avgjorde hela kvartsfinalen.

 

Tränaren Oscar Tabárez hade satt ihop ett lag som hans land kunde vara stolt över. Det fanns stunder då laget spelade en fulländad fotboll och Tabárez förmodligen inte ville ersätta sina spelare med någon, då inte ens de största stjärnorna från länder med ett 10, 20 eller 50 gånger större utbud av fotbollsspelare, skulle kunna göra Uruguays landslag bättre.

 

Det var ett Uruguay som såväl experter som tillfälliga åskådare tog till sitt hjärta. 

 

 

(skrivet 10 juli 2010)


En astronomiskt perfekt midsommar

Det är en historisk midsommar. Vid midsommar är dagen som längst och solen står som högst, men i år inträffar för oss i Sverige (och rakt söderut) emellertid att sommarsolståndet dessutom inträffar i samma stund som solen står rakt i söder.

 

Sommarsolståndet inträffar nämligen på midsommardagen den 21 juni kl 12.51 svensk sommartid. Solen står denna dag i söder mellan kl 12.26 (i Haparanda) och 13.18 (i Strömstad): t.ex. 12.50 i Stockholm och 13.02 på Sveriges tidsmeridian. Att dessa tider sammanfaller, innebär att årets längsta dag blir ännu längre än annars, att solen står högre än den andra år, att skuggan blir kortare – och att årets kortaste natt blir längre än den brukar vara.

 

Från ett år till nästa infaller sommarsolståndet ungefär sex timmar senare. På fyra år blir det nästan ett helt dygn och utgör vår skottdag. Men det där "nästan" gör att den närmast perfekta överensstämmelsen i år inte kommer att vara lika perfekt om fyra år, och inte heller var lika perfekt för fyra år sedan. Passa därför på att uppleva den perfekta midsommaren nu i år!

 

 

(Hur unikt är det egentligen? Ja, det finns varje år många händelser i kalendern som var och en är ovanlig, men det är ju sannolikt att något osannolikt inträffar. Därför är kanske inte heller den perfekta midsommaren så speciell. Det kan också vara värt att notera att skillnaderna är så små, att skillnaden mellan ett sommarsolstånd när det är som "bäst" och när det är som "sämst", inte är större än att det ett dåligt år räcker med att promenera något hundratal meter söderut för att solen ska stå lika högt som ett gott år...)

 
 

Jorden är liksom bollen rund.

Det är fem timmars tidsskillnad mellan VM-stadion i Brasilien och mig i Sverige.  Solen går ändå ner ungefär samtidigt och visar att icke endast bollen utan även jorden är rund.

Tjugo år sedan mänsklighetens mörkaste stund

Idag är det 20 år sedan ett av mänsklighetens mörkaste händelser tog sin början.  Folkmordet i Rwanda inleddes och under tre månader mördades en miljon människor.  Detta folkmord är märkligt bortglömt i vår del av världen; åtminstone talas det sällan om det.  Det är förvånansvärt av många skäl, inte minst för att det finns detaljer som är ännu vidrigare än det som hände i Tyskland under 1930- och 40-talen.  Och den tiden, vars förintelse ofta till och med stavas med stort F, sägs det från högsta politiska håll än idag att vi måste berätta om.  Det gäller i lika hög utsträckning den rwandiska förintelsen.

Jag läste igenom engelska wikipedias artikel om det rwandiska folkmordet (Rwandan Genocide).  Eller, jag försökte läsa igenom den.  Den var nämligen så vidrig att jag första gången bara kom halvvägs.

Till exempel fick jag lära mig att det under denna tid mördades 7 människor per minut.  Även om det brukar sägas att hutuernas folkmord på tutsierna varade i 100 dagar, minskade dödandet redan kring mitten av den perioden, av skälet att det inte fanns så många tutsier kvar...

I Rwanda fanns bara förövare och offer.  Den hutu som vägrade att döda tutsier, blev själv dödad.  Det fanns ingen väg ut.  Ur den aspekten var folkmordet i Rwanda värre än folkmordet i Tyskland.  Det finns visserligen en allmänt spridd tro att de som höll i pistolen när judar och andra mördades i Tyskland, inte hade något val, men det är alltså en missuppfattning.  Den soldat som vägrade skjuta civila när en by skulle rensas behövde inte heller, utan om han sade nej, tog någon annan hans plats.  (Sedan kan jag spekulera i vad grupptryck eller en vilja att vara befälet till lags betydde, men faktum kvarstår: för individen gick det att undvika att begå folkmord i Tyskland.)

Planerandet av folkmordet i Rwanda genomsyrades av att alla skulle vara delaktiga.  Under de två åren före 1994 importerade man huggknivar, sågar, saxar och rakblad i syftet att använda dem för att mörda med.

Människor som försökte gömma sig i kyrkor eller skolbyggnader slaktades och på en plats krossade man hela kyrkan med bulldozrar varpå det var enkelt att hugga ned dem som försökte fly.  Ett kapell med flyktingar som överlevt en första massaker, fylldes med gasol och tändes på.  

Sätten man dödade människor på var så bestialiska att de inte kan med ord beskrivas.  Soldater beordrades att inte slösa med ammunition eftersom milisen snart skulle komma med machetes.  Föräldrar som försökte skydda sina barn fick kroppsdelar avhuggna en i taget.  Smala näsor och långa fingrar ansågs "se tutsi ut" och skars av.  Tutsier tvingades döda sina barn.  Hutuer som var gifta med tutsier tvingades döda maken.  Ett barn slängdes i en latrin för att dö av kvävning.  Det finns fortfarande platser där blodfläckar visar var milisen dängde levande spädbarn i kyrkväggen.

Somliga milismedlemmar gick hemifrån på morgonen, högg ned så många tutsier de hann med och när det blev kväll igen gick de hem och åt middag – det var som vilket arbete som helst.

Våldtäkter användes här som i alla krig och konflikter.  Tutsier våldtogs, så även moderata hutuer och hutuer som var gifta med tutsier, medan omgivningen tvingades stå bredvid och se på.  Milisen samlade ihop hiv-smittade och aidssjuka män från sjukhusen och beordrade dem att våldta kvinnorna i det uttalade syftet att smitta dessa.  I andra fall såg man till att minska kvinnornas möjlighet att i framtiden föda barn, genom att föra upp knivar, spjut, hett vatten och syra i underlivet.  Både män och kvinnor råkade ut för att få könsorganen bortskurna för att milisen ville visa upp dem som troféer.

Man kan också konstatera att FN och dess stora medlemsländer visste vad som hände, men inte ingrep.  Också här kan göras en jämförelse med den tyska förintelsepolitiken under andra världskriget, där det dels nog inte var helt bekant hur allvarligt läget var, dels var en kvalificerad, till tänderna rustad militaristisk stat som man så sakteliga besegrade.  I Rwanda hade förstås en massiv FN-insats kunnat sätta stopp för folkmordet på en vecka om viljan hade funnits.

Utlänningar som kom på besök till Rwanda under månaderna efter folkmordet, när Paul Kagames RPF-gerilla hade befriat landet och stoppat milisen, berättar om hur stora områden i det tätt befolkade landet låg mer eller mindre öde.  Min tes är att detta är en följd av att det bara fanns offer och förövare, där offren, i den mån de alltjämt levde, fortfarande var rädda för förföljelse, medan förövarna hade flytt antingen till den stora grannen Kongo eller ut i skogarna för att undvika att ställas till svars.

Det berättas också att antalet hundar i Rwanda steg enormt under detta år och antalet rovfåglar tiodubblades.  De hade nämligen tillgång till mat – i varje by och längs varje väg låg ruttnande människokött.
 


Jag har ofta sett 1994 som ett märkesår.  Dels för att det var en händelserik tid rent personligen, dels för händelser som aldrig glöms av dem som var med i vår lilla del av världen: M/S Estonias undergång, skjutningarna i Falun och Stockholm, den magiska fotbollssommaren...  I Rwanda minns man varje april folkmordet.  Resten av året försöker man att inte tala om det och det är kanske en god idé, för hur fasansfulla minnena än är, måste man även där fortsätta att leva, trots att man vet att man varje dag möter mördare på gatan.

Ännu en jämförelse med den nazistiska förintelsen kan göras.  Idag måste Tyskland sägas vara ett av världens mest demokratiska länder och ett av de länder där främlingsfientlighet, rasism och högerextremism har minst inflytande på den förda politiken.  Det är sannolikt en följd av att man på nära håll sett vad sådana riktningar kan leda till och att detta är en del av det stora gemensamma folkminnet, trots att en allt mindre minoritet av invånarna i Tyskland faktiskt upplevde våldsdiktaturen.

I dagens Rwanda arbetar man också mycket medvetet för att undvika alla möjligheter till en upprepning av händelserna 1994 och det anses allmänt att betonandet av försoning har varit verksamt.  Landet är byggt kring den ytterst populäre Paul Kagame och sitt världsunika, demokratiskt valda kvinnliga parlament.  Men det är en demokrati med brister, och alltjämt en bräcklig nation.  Därför måste man fortsätta samtalet – där liksom i resten av världen.

Också knät är en frukt av evolutionen...

"Knäleden är en av människans svaga punkter. Den visar på evolutionens ofullkomlighet."

(ur "Spira 2", lärobok för gymnasiets Biologi 2-kurs)

 

Jag önskar att det hade varit en nyhet...


Rapport från Bäckäng en vanlig torsdag

Sällan har jag upplevt en så intressant ”personalinformation” på skolan.  Som brukligt på torsdagarna samlade gymnasiechefen alla sina anställda och meddelade denna gång följande:

  • I förra veckan var han själv på konferens i Washington.  Sällskapet blev inbjudet till presidentparet Obama – alla utom gymnasiechefen som av säkerhetsskäl inte blev insläppt.  (Hela kollegiet låg redan här dubbelvikt av skratt.)
  • Skolan har fått 400.000 kr från AFA.  (Halva kollegiet fnissade.)
  • Förskolorna vill ha våra overhead-apparater och det kan de väl få, för ingen använder väl sådana längre?  (Halva kollegiet rodnade och andra hälften log.)
  • Alla som är kommunanställda här i staden har rätt till heltid.  Dispens kan ges om det inte finns tjänsteunderlag för en heltidsanställning.  (Hela kollegiet nickade förstående.)
  • Undantag görs även om en heltidsanställning skulle göra att budgeten inte kan hållas.  (Hela kollegiet log – det storslagna förslaget blev en papperstiger.)

 


Dessa dagar – ett liv

Jag tillbringade två och en halv höstlovsdag med att damma skolbibliotekets alla hyllor.


Första dagen började jag med Folksagor, fortsatte med Skönlitteratur och nådde till Astronomi.  Andra dagen tog mig genom Franska och Tyska till Bollsport och Engelsk skönlitteratur.  Tredje dagen inleddes med Språkvetenskap och passerade Psykologi på sin väg till Uppbyggelselitteratur.

 

Tja, det speglar ganska väl mitt liv så långt.  Vad blir nästa steg i livet månntro?  Eller med andra ord: under vilket signum vill jag finna mig själv...?


 

Andra iakttagelser under dessa dagar:

  • Hyllorna med Musikhistoria och Konst var dammigast.  Är inte ens esteterna intresserade?
  • Att döma av baksidestexten finns det många böcker som är väldigt lika till innehållet.
  • Det finns många böcker jag inte vill läsa.
  • Det finns många böcker jag vill läsa.
  • På hyllorna för fransk och tysk litteratur fanns mycket tomt utrymme, medan de engelska hyllorna var proppfulla.
  • Avdelningen för tecknade serier på franska presenterade kända titlar och var omfångsrikare än de andra språkens.
  • En alltför känd kreationist fanns representerad på hylla U (= Naturvetenskap).  Bibliotekarien bläddrade i boken och undrade hur den alls hade kommit in på biblioteket...
  • Många böcker väckte förstås tankar i största allmänhet, men det blev bara korta reflektioner, för snart kom något annat i blickfånget.
  • Så bra det är att det finns människor som till vardags utför de arbetsuppgifter som jag inte vill göra.
  • Att damma bokhyllor är i längden ganska långtråkigt.
  • Även ett trist arbete har sin charm i rätt sällskap.

Att vara i Vara eller inte...

Att vara i Vara eller vara i Vedum, det är frågan.  Att vara i Vara går säkert bra.  Att vara i Vedum är i alla fall möjligt, men kanske inte så länge.  Däremot är Vara i Vedum omöjligt, till skillnad från Vedum i Vara, ty Vedum har i decennier fått vara i Vara.

Att bara vara på ett tåg i Vedum i Vara är i alla fall inte så illa.

 

(Sedan är ju frågan om en alltför raljant skribent blir varg i veum i Vedum.)


Vem? Jo, DE får min röst.

Sitter här och har en stor musiktävling i bakgrunden av mitt vardagsrum.  Funderar på vem jag ska rösta på.

 

Med några undantag sjunger de på engelska, allesammans, så jag antar att texten numera också ska spela roll.  Trots det har de flesta ungefär samma text.  Några sjunger alldeles otroligt falskt, så jag antar att melodin däremot inte är så viktig längre.  Det är väl de som skulle behöva min röst allra mest. *ler lite elakt*

 

Och den ena tjejen har kortare klänning än den andra, så jag antar att det ska vara viktigt med smala ben.  Eller kanske med tjocka?  Svårt att veta vad koreograferna tycker; båda varianterna har ju sin charm.

 

Men om det då inte är någon skillnad, hur ska jag då tänka...  Eller, aha, nu ser jag...  Det står med yttepyttiga bokstäver nere i hörnet vilket land artisterna representerar.  Och då måste förstås det vara allra viktigast.

 

Så jag gör som vanligt och röstar på Tyskland.  Tyskland tycker jag om.  Tyskland satsar miljarder på solenergi.  Tyskland har inga kostymklädda smånassar med reellt politiskt inflytande.  Tyskland har Teichmann och Angerer och spelar rolig fotboll dessutom.  Japp, Tyskland blir det.

 


"Tusen gånger procent mindre"

(Telefonen ringde och en mansröst hördes.)

 

– Hej, det här är Tobias.  Jag ringer för att prata med dig om elavtalet där på S-gatan 27.  Stämmer det att det är du som står för elavtalet på S-gatan 27?

– Det finns nog många elavtal på S-gatan 27...

– Vadå?  Finns det många elavtal på S-gatan 27?

– Ja, det finns åtminstone sex lägenheter med varsitt avtal...  Men det stämmer att jag står för ett av dem.

– Jaha. [...]  Men nu är det så att jag vill erbjuda dig att köpa el bara till inköpspriset, för 59 kr per månad. 

– Men varför vill du ge mig ett så bra erbjudande?

– Jo, vi på Eon är Sveriges näst största privata elleverantör, vi har 700.000 kunder, och vi vill bli den största elleverantören. [...]  Och sen, när du haft det här kampanjpriset i ett år, så ringer vi dig och kollar om det fungerar bra, så kan du få samma pris i ett år till.

– Men, det är någon hake här.  Det finns inget företag som säljer till inköpspris.  Vad tjänar ni pengarna på?

– På de 59 kronorna i månaden som du betalar.  Och eftersom du säkert tänker på din ekonomi, det gör i alla fall jag, vill du säkert ta emot det här erbjudandet.

– Det stora problemet i den här världen är att alldeles för många bara tänker på sig själva.

– Nej, vi tänker inte bara på oss själva, vi tänker på andra människor också.  Hos oss får du bara förnybar vattenkraftel, så det blir 1000 % mindre koldioxidutsläpp än på en vanlig elmix.

– Va? Det går ju inte.

– Jo, det är sant.

– Nej, man kan inte ha 1000 % mindre utsläpp...

– Nej, förlåt, jag sade fel, vi har 1000 gånger procent mindre, alltså 1000 gånger mindre utsläpp än en vanlig elmix.  En vanlig villa som köper sin el från en vanlig elmix orsakar 1400 kg koldioxid som släpps rakt ut i naturen.  Med det här avtalet blir det bara 1 kg, så då är det 1000 gånger mindre.  Men det viktiga är inte att vi har lägre utsläpp, utan att vi vill låta dig köpa el till inköpspris.

– Nej då, du sade att ni var Sveriges näst största privata elbolag och ett privat bolag vill alltid bara tjäna pengar.  Så jag är inte intresserad av att teckna avtal med er.  Men jag tackar för ett roligt samtal.  Det blir många roliga citat att lägga ut på internet.

– Vadå, för roliga citat?

– Ja, du sade till exempel "Tusen gånger procent mindre".

– Nej det sade jag inte, jag –

 

(Och där lade jag på luren.)

 


Med 1,6 graders feber

Jag har haft feber i några dagar och även om jag inte är oavbrutet sängliggande, blir det ju rätt mycket tid över till att tänka.  Och vad passar bättre än att tänka på just feber?

 

Först tänker jag på detta med att svettas.  Jag har alltid fått höra att man svettas när man har feber.  Det kanske folk gör, har jag tänkt, men för egen del svettas jag inte förrän febern är över.  Hur många gånger har jag inte vaknat om nätterna, efter ett par dagars förkylning, alldeles genomvåt mitt i natten och känt att ja! nu är jag snart frisk!  Nog för att det kan vara skönt att svettas efter ett hårt träningspass: stretchande efter en löprunda eller med cykeln på toppen av Ljushultsbackarna, men den härligaste svettningen är ändå när febern sjunker.  Till och med min vän läkaren ställde sig emellertid frågande inför detta, att jag skulle svettas efter att ha haft feber.  Först idag såg jag att 1177.se håller med mig och det är ju skönt att jag inte är helt ensam om den insikten.

 

Sedan tänker jag på det här med temperatur.  Jag lärde mig en gång att 37 grader är normaltemperaturen, 38 är lätt feber, 39 är kraftig feber och 40 är farligt.  Men när jag köpte en febertermometer häromåret fick jag klart för mig att den där grundtemperaturen kan skilja sig åt mellan olika personer.  Somliga har 35,6 och andra 37,4 - en helt vanlig och frisk morgon.  För min del är den 36,2 oavsett om det är sommar eller vinter, vardag eller helg.  Och det är just så det är: även om temperaturen varierar våldsamt mellan olika personer, är temperaturen oerhört konstant för varje individ (fertila kvinnors temperatur påverkas visserligen av menstruationscykeln, men det är ju på sitt sätt konstant det också).

 

Då blir det ju rätt meningslöst att hålla på och prata om "trettioåtta graders feber" eller skrävla om att "mitt barn hade minsann trettinie och fem, kan du tänka dig!".  Det är ju nämligen hysteriskt högt för någon, medan mera måttligt för någon annan.  Och på samma sätt låter det bara dumt att säga att man är vissen när temperaturen är 37,2 (som för mig i torsdags).  Vettigare är att tala om "en grads feber" för det var just det jag hade.

 

Konstigt nog vägrar folk att ens förstå vad jag menar.  Om jag mått tjuvtjockt och haft "två graders feber", tror vissa att jag haft 42 grader, medan andra tror att jag skojar eller att de hört fel.  Nog är väl det underligt, så säg?  Alltså ger jag ett förslag till den här bloggens läsare (ni är just nu inte så många, men när jag blir bestsellerförfattare kanske några tusen läsare hittar det här gamla inlägget): låt oss enas om att när vi är sjuka glömma det gamla sättet att benämna feber.  I stället berättar vi för våra vänner hur mycket över vår normaltemperatur vi befinner oss.

 

Vore inte det bra, så säg?

 


Patrick Moore

Det är sällan man kan peka på en enskild händelse eller upplevelse som förändrat ens liv, men det händer trots allt.  Att mitt astronomiintresse väcktes av en fängslande bild i Så funkar världen är sannolikt ett sådant faktum.  Än tydligare är det att detta intresse fördjupades och nådde högre nivåer av Patrick Moores Atlas över universum.

 

Atlas över universum är en mastodontbok, som trots foliantstorlek omfattar 270 sidor i ganska liten teckenstorlek.  Jag fick den på köpet när jag prenumererade på en astronomihistorisk bokserie och medan jag ställde in de ordinarie böckerna i hyllan, fick Atlas över universum ligga framme på mitt belamrade skrivbord.  På skrivbordet samlade det mesta damm, men så inte Atlas över universum.

 

Kraterärrade kartor över månen, Merkurius och Mars, suggestiva skildringar av klimatet på Io, Titan och Miranda, skalenliga skisser över planeternas månsystem...  Allt fängslade mig som inte mycket annat.  På familjesemestrar fick Atlas över universum ligga överst i väskan.  När jag tog studenten och började mina flyttar runt om i landet, var den en av de böcker som fick följa med redan på rekognosceringsresorna.  Under denna tid var det inte en tillfällighet att jag kallade Atlas över universum för min Bibel.  Med tiden har min livsåskådning vandrat från att vara ateistisk, via agnostisk till uttalat kristen, men Atlas över universum har jag haft i sällskap under hela den resan.

 

I dag plockar jag inte fram den så ofta längre.  Skälet är inte att det astronomiska intresset eller vetgirigheten har falnat, utan att Wikipedia har blivit den nya kunskapskällan.  Inte heller är all information i Atlas över universum längre aktuell, för, som Patrick Moore sade, astronomin är ett exempel på den naturvetenskap där framtidens forskning kommer att ge oss insikter som vi idag inte har en aning om. 

 

Mitt specialarbete på gymnasiet hade jag en gång ägnat en redogörelse för kometers uppbyggnad och rörelsemönster, med stor inspiration från Patrick Moores och John Masons Halleys komet.  När jag 15 år senare läste en termins matematik på högskolan och kursen skulle avslutas med en längre uppsats, blev mitt ämne att jämföra matematikens roll i Patrick Moores Atlas över universum med matematiken i Camille Flammarions Populär astronomi.  I mitt tycke var Patrick Moore 1900-talets motsvarighet till 1800-talets Flammarion – båda var astronomer som lyckades popularisera en komplicerad vetenskap så att okunniga amatörer fick den grundkunskap som gjorde dem mottagliga för vetenskapens landvinningar.

 

Patrick Moore ledde i 55 år BBC:s "Sky at night".  Det märkliga är att han kunde bli adlad och livet ut vara en högt uppburen och respekterad tv-personlighet, trots sina märkliga politiska åsikter.  Han var en manschauvinist av rang, som menade att kvinnorna förstört BBC och fått tv att fyllas av såpoperor och matlagningsprogram.  BBC:s taleskvinna svarade att det var Patrick Moores rättframhet som gjorde honom så omtyckt, varpå Moore kommenterade att han kanske var en dinosaurie men dinosaurierna styrde ju faktiskt jorden rätt länge.

 

Inte blev Patrick Moores rykte bättre av att han under en period ledde ett litet främlingsfientligt parti, att han skyllde utbredningen av aids på de homosexuella och att han tyckte att det var fel att lagstifta mot rasdiskriminering.  Samtidigt talade han gärna emot dödsstraff, nöjesjakt och djurhetsning samt stödde offentligt djurrättsorganisationer.  Det var kanske en del av den där uppskattade rättframheten att Patrick Moore var en person med politiska uppfattningar över hela skalan.

 

Men nu är Patrick Moore död.  Vid 89 års ålder dog han i söndags den 9 december och är sörjd och saknad av många.  På sätt och vis även av mig. Tack vare Atlas över universum kommer han ändå att finnas kvar i mitt hem, sannolikt så länge jag lever.

 


Staden är en krigszon

Bomber och granater exploderar i alla stadens bostadsområden.  Sprängmedel och brandkårssirener ekar mellan husen.  En man står med handen fylld av krut, för en tändsticka till den och med tre små barn springande kring fötterna, låter han orangeröda lågor slå ut och fara mot skyn.

Stämningen är apokalyptiskt overklig.  Ingen mästerregissör hade kunnat göra sin katastroffilm lika kaotisk.  Det är Blitzen – i Boråsformat.


Måste man resa i världen för att lära känna den?

I en artikel i en av stadens reklamtidningar (Xtra Borås, nr 13 2011), skrev redaktören att han nästan skämdes över att ha hållit sig hemma i staden hela livet och aldrig bott utomlands.  Ett uppslag av tidningen handlade sedan om "exilboråsarnas upplevelser och drömmar".  Men måste man vara i exil för att göra upplevelser?  Är det bara utomlands man lär känna världen?

Nej, jag har inte tillbringat långa tider utomlands, har inte gjort flygresor till Thailand eller varit au-pair i New York.  Inga shoppingweekends i London eller festveckor på Ibiza.  Om jag inte vaknat i Sverige en måndag morgon, har jag i alla fall kommit tillbaka dit till söndag kväll.  Under ett års tjänstledighet, for jag som längst till Alvesta.

Under sex år som lärare i svenska som andraspråk umgicks jag dagligen med peruaner och afghaner, irakier och montenegriner.  Jag kan skilja på persiska och arabiska, presentera mig på somaliska, vet vilka särskilda frågor som bekymrar en kvinna från Mogadishu och en man från Pristina.  Jag har träffat flyktingar som inte haft råd att ringa till sin familj, som under antaget namn tvingats leva ur hand i mun, vilkas uppehållstillstånd hängt på att de delat säng med fienden.  Jag har ätit middag med fördomsfulla migranter och välkomnande infödda, serverats förmöget rashat och utmärglad gästfrihet, samtalat om bomber i Beirut och inlåsning i Borås.

Och jag har levt med midnattssol och sex månaders snö i Kiruna, sett rika och fattiga mötas vid stranden av Siljan, diskuterat teologi med bönder och pratat väder med biskopar.  Jag har mött satellittekniker från Ryssland, missilbyggare från Texas och fordonsindustrichefer från Göteborg.  Midsommar med knätofs och folkmusik har ställts mot Valborgsmäss med hbt-tema.  Jag har lyssnat till vänsterautonomas kravallplaner och skapelsetroendes vetenskapssyn, skrivit låtar med popartister och uppsatser med högskolelektorer.  Jag har pratat med raglande fyllerister på krogen, artiga kommunalråd i stadshuset, förståndshandikappade original på bussen och vältaliga kyrkoherdar i församlingshemmet.  Jag har varit arbetsledare för bortskämda brats och diskat åt ensamma åldringar.

Och under samma tid har jag varit olyckligt kär och lyckligt ensam, beklagat brister och upptäckt talanger, skrattat med ovänner och hatat med bekanta, levt på existensminimum och vältrat mig i pengar, fått kramar av okända och blivit misshandlad av släktingar.  Mina drömmar har blivit uppfyllda och jag har saknat det jag aldrig kan få.

Jag tror att erfarenheter kan fås i det lilla likaväl som i det stora och att hur berest en människa är inte säger något om hur mycket hon vet, vare sig om världen eller om dess folk


Metropol – 20 år efter

Vad gjorde ni för tjugo år sen?  Den 20 december?  Förmodligen har de flesta glömt, men jag vet att jag satt vid min radio hela kvällen och lyssnade till Metropol Grande Finale.  Detta eminenta radioprogram gjorde då sin sista sändning efter att i nio år ha haft en fast plats i tablån – och de sista åren även i mitt rum.

På den tiden trodde jag att allt skulle vara för evigt, men så var det förstås inte.  När jag går igenom min facebookvänlista, ser jag en hel del som inte ens var födda när Metropol lades ned.  (Därav kan jag dra slutsatsen att människor blir yngre, historiska händelser sker i ett allt hastigare tempo och bara jag är precis likadan som alltid.)

I kväll har jag gjort som detta datum de allra flesta år: jag har plockat fram kassettbanden från Metropol Grande Finale och lyssnat igenom dem.  Ganska precis hälften av det sista programmet har jag inspelat, och så många gånger har jag nu hört Hasse Gustavsson i Täby vinna en jackpot på att klara Tears for Fears i sista sekunden, recensenten Måns Ivarsson kalla Right Said Freds Don't talk just kiss för en flopp, och spanaren Jonas Gardell förutspå "Saknar dig redan" bli en standardfras vid avsked i affärer och på resor.

Det fanns en period då jag satt mycket vid min radio.  En anledning var visserligen att jag inte hade så mycket annat att göra, men en annan att jag tyckte om mycket av musiken och att programmen var rätt trevliga.  Hur är det idag?  Senast jag testade, kom jag fram till att P3 var lika flamsigt som P4 var tramsigt.  Då saknade jag radiopratarna från åren kring decennieskiftet 1990.  Finns det några pärlor i skvalet som till och med jag skulle kunna tycka om?


RSS 2.0