De Gaulles revansch

Charles de Gaulle, den store statsmannen som under flera decennier ledde Frankrike genom omstörtande kriser, satt vid rodret då Storbritannien och Nordirland under tidigt 1960-tal för första gången diskuterade medlemskap i EG (de Europeiska Gemenskaperna, föregångaren till dagens EU).

Under denna tid diskuterades EG:s inriktning.  Framför allt Belgien drev en linje om ett framtida "Europas Förenta Stater", alltså med en stark överstatlighet som egentligen skulle sudda ut de gamla statsgränserna.  Det där ställde britterna inte upp på, så de höll sig avvaktande till EG-projektet.  Då försäkrade general de Gaulle att någon sådan utveckling av EG inte kom på fråga.

"Europa måste vara ett nationernas Europa, ett självständigt förbund mellan självständiga stater.  I [...] en överstatlig federation skulle Frankrike – och alla övriga deltagande nationer – förlora sin identitet." (De Gaulles hållning, sammanfattad av Knut Ståhlberg.)

Charles de Gaulle var alltså väldigt mycket fransman, men han var också väldigt mycket europé.  När britterna 1963, mitt i förhandlingarna med EG, också slöt militära avtal med USA, närmare avtal än de Gaulle tyckte var lämpliga, kallade han till presskonferens och förklarade mer eller mindre tydligt att så länge han var president, skulle Storbritannien inte bli medlem av EG.  Ett brittiskt medlemskap skulle nämligen även ge USA inflytande över intern europeisk politik och det var helt fel väg att gå.

De Gaulle stod fast vid sitt löfte och först tio år senare, efter att han var såväl avgången som död, antogs Storbritannien och Nordirland som medlem av EG.

Charles de Gaulles hållning kan alltså sammanfattas i dessa två punkter:
  • Det europeiska samarbetet kan inte få en dimension av överstatlighet som gör att staternas särprägel och egna beslutsrätt försvinner.
  • Storbritannien och Nordirland har inte samma syn på Europafrågor som den europeiska kontinentens stater och kan därför inte fullt ut vara medlemmar av det europeiska samarbetet.

I förrgår beslutade en brittisk folkomröstning att Storbritannien och Nordirland ska lämna den europeiska unionen.  Det främsta skälet är att EU blivit så överstatligt att britterna inte längre själva får fatta beslut om sin framtid.

General de Gaulle har än en gång visat sig ha rätt.  De Gaulle har fått sin revansch.




Fotnot:  Mitt val att (oftast) skriva "Storbritannien och Nordirland" grundar sig i att det är så landet heter.  Storbritannien är en ö, men i det förenade kungariket ("United Kingdom", UK) ingår inte bara England, Skottland och Wales, utan även Nordirland.  I alla fall än så länge.

Ett matematiskt problem

Detta problem utgår från att det finns sex element som vi kan kalla 1, 2, 3, 4, 5, 6.  Kanske handlar det om idrottslag eller deltagare i en tävling eller något slags transportsystem men det spelar ingen roll för fortsättningen.

 

Elementen ska placeras i två grupper.  Då kommer vissa (par av) element att vara i samma grupp medan andra är i olika grupper.  Vi noterar gruppfördelningen, samlar in elementen och fördelar återigen ut dem på två grupper.

 

Första frågan: Hur många gånger måste vi göra en sådan gruppfördelning för att vart och ett av elementen minst en gång ska ha varit i en annan grupp än vart och ett av de andra elementen?

 

Andra frågan: Eftersom det alltid är en fördel för två element att vara i olika grupper, kan vi då förändra gruppindelningen på någon punkt så att denna fördel sprids ut maximalt mellan alla element och kombinationer?

 

Tredje frågan: I varje gruppindelning finns alltså två grupper.  Låt oss kalla dem grupp A och grupp B.  Det finns en viss skillnad för ett element att befinna sig i A eller B.  Ur vissa aspekter är A bättre och ur vissa aspekter är B bättre.  Går det att optimera gruppindelningen så att alla de sex elementen i det långa loppet får liknande förutsättningar?

*

 

Jag är helt säker på att jag har funnit svaret på första frågan (även om jag inte har formulerat ett matematiskt bevis för det) och jag tror att jag har löst den andra.  Den tredje har jag inte satt mig in i ännu, men det ska jag ägna en stund åt nu...


RSS 2.0