Paris

Det var århundradets baksmälla.  Frankrike sov, ty vinet och kvinnorna, männen och sången hade blivit för mycket för de vanligtvis så handlingskraftiga invånarna i landet.  14 juillet hade följts av en oförglömlig fotbollstriumf och den som lyssnade noga skulle ha kunnat höra ett utdöende eko av la Marseillaise över Champs-Élysées.  Men det fanns ingen som lyssnade.  Bara ett dystert Eiffeltorn stod och såg ned på konfettin och tystnaden.

 

I en säng i Borås låg en annan fransman och sov ruset av sig.  Ja, inte för att han hade firat med starkare saker än kommunalt vatten och inte för att han var mer fransk än vilken genomsnittlig nordbo som helst.  Men denna söndag mitt i den heta sommaren 2018 hade han cyklat omkring, sjungande Allons enfant de la patriiiiie, uppmanande omgivningen att stå på Frankrikes sida i fotbollskriget.  Aux armes, citoyens!   Formez vos batallions!  Kvällen hade blivit sen och sömnen varade längre än på många år.  Nu var halva sommaren gången, tystnad var sången, förbi den rusiga glädjen och endast tomhet återstod.

 

De parisiska boulevarderna låg öde och på trottoaren lunkade bara en ensam man fram, från läpparna kom förvirrande toner.  Ne me quitte pas blandades med Je ne regrette rien och något som kunde tolkas som ett brustet Allez les bleus.  Vad brydde väl han sig om vad som hände i Borås?  Eller en fotbollsfest dagen efter, för den delen.  I går hade han varit ett fyllo med sällskap – nu var han återigen ensam.

 

Eiffeltornet utväxlade blickar med sina systrar och bröder.  Var inte oroliga, tycktes det säga från sin plats vid Seines vänstra strand.  Snart vaknar de igen, de enfaldiga människorna.  Snart börjar de röra sig i Jardin des Plantes och Luxembourg, snart vandrar de genom triumfbågarna vid Étoile och Carrousel.  Om ett par dagar orkar de uppför trapporna till Montmartre eller ned i svalkan under Pyramide du Louvre.  Nästnästa söndag kommer de att stå på led för att välkomna hem le peloton du Tour de France.

 

Och kanske en dag, viskade tornet förväntansfullt till sina syskon, att de återigen samlas för att stå på sitt mörkblå fotbollslags sida.  Aux armes, citoyens!  Formez vos batallions!  Marchons, Marchons!  Qu’un sang impur!  Abreuve vos silions!

 


RSS 2.0