Sommarregn

Om man en galet het sommardag har cyklat ned på stan för att köpa en almanacka till en bekant, kan det hända att några regndroppar börjar falla just som man kommer ut på gatan igen.  Då kan man finna sig fullkomligt lycklig för en stund i ett veritabelt ösregn.  Det kan i sin tur leda till att man är så genomvåt att man kan glädja grannbarnen – som står och tittar ut från sin franska balkong – genom att utan någon skillnad i fuktighetsgrad tömma sin vattenflaska över huvudet.

 

Dessutom kan det sluta med att bekantingen kommer att märka effekterna av ett svenskt åskväder ända till nyårsafton 2019.  Glad sommar!


Peñarol – Pinerolo

(Detta är en text som egentligen inte handlar om fotboll, även om den börjar i den änden.)

 

Ett av världens mest prestigefyllda fotbollsderbyn är det mellan Montevideos klassiska storheter Nacional och Peñarol.  De har inte bara överlägsen statistik i Uruguays historia, utan har också vunnit det sydamerikanska mästerskapet Copa Libertadores och blivit världsmästare för klubblag.

 

Båda lagen bildades kring sekelskiftet 1900 då flera mindre lag slogs samman eller bytte namn.  Betydelsen av Nacional är väl inte särskilt svårtydd.  Peñarol då?  Jo, det är helt enkelt en stadsdel i Montevideo.  Dess historia låter så här:

 

På 1700-talet kom en invandrare från det som i dag är norra Italien till utkanten av den lilla staden Montevideo.  Han hette Giovanni Battista Crosa och 1776 satte han upp en liten handelsbod där, på den dåvarande landsbygden.  Platsen hade inget namn och Crosa fick den fyndiga idén att använda namnet på sin gamla hemby.  (Om det inte helt enkelt var Crosa själv som redan hade det som smeknamn – källorna är lite oklara.)

 

Giovanni Battista Crosa kom från regionen Piemonte nära den fransk-italienska gränsen och hans hemort var Pinerolo.  På piemontesiska heter den Pinareul vilket bland de spansktalande uruguayarna blev Peñarol.  När huvudstaden växte fick det som med tiden blev en viktig arbetarstadsdel överta piemontesaren Crosas smeknamn.

 

Till Uruguay är det långt men Italien ligger desto närmare.  Därför kommer jag om ett par veckor att resa till Pinerolo och känna något av den sydamerikanska fotbollens vind i håret.  Låter inte det bra, så säg?


Ett brev till Cashback World

Hej,

jag fick ett sms från er där ni meddelar att mitt besök på en viss restaurang i Prag har givit mig ett antal tjeckiska kronor och ett antal poäng. Mig veterligen har emellertid varken min mobiltelefon eller jag någonsin varit i närheten av Prag. Således misstänker jag att ni är ett företag som försöker locka nya kunder med skumma utskick. 

Är det med sanningen överensstämmande, vänligen bekräfta. Är det med sanningen inte överensstämmande, vänligen förklara.

Hälsningar,
NN


 

 

(Jo, företaget svarade faktiskt, med en förklaring som verkade rimlig men tyder på ett synnerligen naivt handhavande av personuppgifter.)


Matlåda

Smält lilla lunchmat,
snart vill jag dig äta.
Som varm, god middag uppå fat
– du får inte isglass heta…

 

(nästan på mel. Sov lilla Totte)


Gott nytt år!

Nyårsaftons förmiddag.  Telefonen ringer och jag hör genast vem det är.  Asch, han igen…

– Gott nytt år! utbrister jag.

– Eh… det är väl inte nytt år redan?

– Nej, men du brukar ju själv säga god jul på julafton och glad påsk på påskafton så då tänkte jag…

– Fast det är väl inte samma sak?

– Är det inte? säger jag och flinar.

– Nej, för… alltså… eh…

– Ja?

– Nej, du har helt rätt förstås.

– Som vanligt då, tänker jag tyst för mig själv.

 

(Påsknatt, julnatt, nyårsnatt – det är på natten det händer.  Aftonen är bara väntan på undret, oavsett om det är födelsen, uppståndelsen eller ett vanligt årsskifte som är det stora undret.)

 


Inga monster hos mig

Ett barn med en liten plastpåse i handen ringer på hos grannen och hos mig.  Min i dubbel bemärkelse mångåriga granne öppnar inte, för han har flyttat.  (Om till vår Herre eller annat jordiskt boende kan jag inte svara på.)  Även hos mig förblir dörren stängd, ty här leks inte den lek som barnet hoppas på.

I stället lagar jag gratinerad falukorv, lyssnar på en radiodokumentär om Falklandskriget samt deltar i frågesport om järnvägsstationer.

Fermenterat te

En vän tipsade om en konsert som det alternativa kaféet skulle ordna.  En brasiliansk artist skulle spela och vännen visade ett kort smakprov.  Det var inte riktigt min musiksmak men inte heller så dåligt att det skulle få mig att stänga av radion och vem kan inte tjusas av de portugisiska s:en?  Därför cyklade jag ned till konserten.  Vännerna satt vid ett bord och drack öl men jag dricker ju inte öl varför jag tog min plånbok och gick för att köpa ett glas juice eller något ditåt.

– Nej, juice har vi inte, men vi har den här, sade damen bakom disken och pekade på en rad med flaskor vilkas etiketter anslog... eh... Kabash?  Kosham?  Kaba...hoshaw?  
Jag såg väl tveksam ut och damen beskrev denna fantastiska produkt.
– Den är jättenyttig för kroppen på många sätt!  Massor av mineraler och vitaminer!  Och antioxidanter!  Den innehåller fermenterat te... beskrev hon.  Du kan ta den här smaken, med ingefära, det är ju extra nyttigt.

Nej, jag var inte ett dugg sugen på fermenterat te, inte ens om det innehöll ingefära.  Jag vet faktiskt inte ens vad fermenterat te är.  (Kan det vara te som utsatts för en process som får teet att härda och flocka sig, i stil med när man skapade utfällningar av silverjoner på kemilektionerna?  Sådär så det ser ut som nyponsoppa men smakar mycket sämre?)
– Jag ska fundera på saken, sade jag och återvände till bordet.
Jag muttrade för mig själv, medan bakgrundsmusiken skvalade.  Vad är det för sätt, att bara servera öl samt hälsodryck med fermenterat te?  Kunde de inte åtminstone ha haft lokalproducerad äpplemust? tänkte jag.  Det finns ju på alla andra ställen i landet och säkert även i Borås.

– Sch! sade kompisen när jag satte mig.
– Vadå?  Det här är väl inte...?
– Jo, det är det.
Jag hörde en låt, bestående av tre engelska ord som upprepades i oändlighet.  Något med "love", där vissa gånger alla orden fick rum i en takt, medan det oftast krävdes tre eller fyra takter innan texten var avslutad.  Tempot var... ja, så lågt att det knappt var sång ens.  Musiken var ett par, tre toner sådär.  Runt omkring mig satt folk och försökte följa rytmen med foten mot golvet eller handflatan mot knät.
– Tre låtar, sedan går jag, tänkte jag.
När sången var slut, log sångerskan sött och sade att hon var tacksam för att få komma hit på sin sista spelning i Europa.  Okej då, funderade jag, jag kan väl stanna fyra låtar i så fall.

Efter tredje numret såg sig min vän omkring.  Hon väntade på två kusiner som skulle komma förbi, det visste jag.
– Där är en stol... mumlade hon.  Och där bakom står en till...
– De kan få min, sade jag lakoniskt.  Jag blir nog inte kvar så länge till.
– Jaså, det var inte din musik det här, flinade en annan av vännerna.
Nej, det var det inte och så snart nästa låt var över tog jag väskan och reste mig.
– Tack för i kväll, sade jag.  Ha det så bra!

Men jag log när jag sade det.  Det är ju faktiskt ganska bra att smaken är olika och det var faktiskt skönt att cykla hem genom den svala kvällen.  Att jag hade sluppit ingefära och fermenterat te gjorde inte saken sämre och hemma kunde jag lyssna på en skiva med Emilia Rydberg i stället.  Det är nämligen så att säga min kopp te och hennes röst ger som rysningar...

Vulgärlyrik


– Sex! sade jag och rodnade,
innan hon ens hade frågat,
den söta tjejen i kassan
som räknade mina chokladkakor.



”Jag saknar dig!”

 

Kollega skickar meddelande:

– Jag saknar dig, jag saknar dig!

Naaa, vad gulligt! tänker man då. Tills man inser att det bara var rubriken till information om Peter Pohls roman med den titeln...


Proteinsyntesen

Eleverna får i uppdrag att presentera proteinsyntesen i scenform. Det tar en bra stund och många roller ska fördelas. Hur ska cellkärna och DNA förhålla sig till varandra? Ska tRNA bära aminosyror på ryggen och på ribosomens uppmaning kasta av sig dem på mRNA-strängen? Finns inte risken att mRNA då skriker Aj! eller att vissa av aminosyrorna tycker att situationen blir lite för intim? Det blir hysteriskt innan regissören är klar, med många skratt och mycken oreda i största allmänhet, varpå jag konstaterar:

 

– Det är inte konstigt att det tog miljarder år för evolutionen att lösa det här problemet…


Jullov

Det är sällan jag har haft ett jullov som varit så tilltalande som detta.

 

Jag har varit på fem fester, kalas och bjudningar: alla riktigt trevliga och ofta ännu bättre än väntat. Inför-jul-kalas utan julmat men kravlöst och med en massa bekanta. Julafton med ganska avspänd stämning, formidabla julklappar och utan överdriven hysteri. Nyårsnatt på Grand hotell med härliga vänner, "regarder les gens" och skratt åt förvirrad personal. Trettondagsafton med "enkel kvällsmat" som blev rena festmåltiden och följdes av underhållande kurragömma med några av mina bästa vänner och favoritungar samt en stjärnhimmel vars sedvanliga skönhet kröntes av en iskallt gnistrande Sirius. Spelkväll med ytterligare vänner, smaskig lasagne och inspirerande strategiska problem som säkert kommer att få ytterligare lösningar i framtiden.

 

Dessutom har jag gjort en tvådagarsresa mest för att det var min plikt men den blev ingen pina utan förlöpte utan kriser eller katastrofer. Sex andra dygn i ensamhet gav tillfälle att bara vila, trivas och ladda alla mentala batterier. Några dagar med lätta förkylningssymptom kom vid rätt tid och gjorde ingen skada.

 

Då känns det helt greit att gå till jobbet igen.


Mästerskapssångare?

Ibland talar man om vissa idrottare som särkilt bra när det kommer till mästerskapstävlingar.  Ord som ”mästerskapslöpare” används och syftar på dem som lyckas bättre i VM och OS än i vanliga världscuptävlingar eller mindre lopp, matcher och vad det nu kan vara.  Skälet till att just dessa idrottare utmärker sig kan diskuteras.  Jag tror att det var Ingemar Stenmark som menade att det inte handlade om att åka bättre vid mästerskapen utan att klara av att hålla sin vanliga nivå också då.  Ett modernt exempel är Johan Olsson: är han bättre på att klara pressen än andra eller är han bara bättre på att träna med ett enda mål för ögonen?

 

För ett par veckor sedan stod jag i koret på den katedralsliknande Caroli kyrka och utgjorde en del av kören när Oslo Gospel Choirs välkända mässa ”Gloria” skulle sjungas som en del i just en mässa.  Jag hade fått äran att sjunga tre solopartier (varav några delvis var duetter).  Det kändes tryggt och två av mina solon lärde jag mig snabbt att klara av.  Men det tredje…

 

Vi hade våra körövningar och jag tränade på min stämma i Agnus dei.  När skulle jag komma in?  Vilka toner skulle jag sjunga?  Lät det bra?  Nej, ingenting fungerade.

 

Jag övade hemma – utan resultat.

 

Vi träffades fem timmar före mässan och repeterade.  Två gånger om sjöng vi Agnus dei, jag fick instruktioner och försökte.  Fåfäng möda – det gick verkligen inte.

– Suck.  Det här blir platt fall.

 

Så står vi där, mässan har inletts, jag har stått vid solomikrofonen och sjungit mina partier i Kyrie, såvitt jag kan avgöra genom strålkastarskenet verkar församlingen nöjd och så ska jag fram igen för Agnus dei

 

…och sätter den.  Klockrent.  Wow!

 

En strålande lördag följs av en söndag då vi i högmässan på samma plats ska sjunga fyra satser ur Gloria.  Jag suckar lite igen när jag ser agendan – bland våra insatser ligger just Agnus dei.  Så vi börjar repetera igen – och jag sjunger fel.  Den lyckade lördagen var alltså en engångsföreteelse…

 

…tills högmässan når kommunionen och jag står där igen, vid sidan av bästa sopranen och tar i.  Hur tror ni det går?  Jodå, av inspiration eller hjälp från ovan sitter den där igen.  Hela insatsen börjar rätt, fortsätter enligt noterna och avslutas med en mycket nöjd solist.

 

Bäst när det gäller.  Det är i hela världen typ bara Johan Olsson som klarar det.  Och jag, mästerskapssångaren… 


Kyssfritt.

Eleven M får spel under lektionstid, viftar med armarna och ropar:

– Titta på mig, titta på mig!
Jag kastar en blick, konstaterar att något ser annorlunda ut.

– Jaha…  Ja, du har inga glasögon?

M fortsätter att vifta med armarna.

– Pussa på mig, pussa på mig!

Jag höjer på ögonbrynen och tittar förvånat.

– Eh, nej…

M stannar upp.

– Varför inte?  Ålder är bara en siffra…

– För att då skulle det bli skandal.

– …och fängelset är bara ett ställe.

 

Det var ju ganska fyndigt sagt och just som jag beslutat mig för att le åt den repliken, skjuter eleven D in att det är en ren dröm att sitta i fängelse.  Nej, säger jag som många gånger varit i fängelset på besök.  Jo, säger D, jämfört med fängelser i Irak.  Nåväl, det är möjligt, tänker jag.  Irakiska fängelser vet jag ju inte mycket om, men just som jag ska dra min favorithistoria om den svenska vargjägaren och fotbojan, ballar även D ur och jag bestämmer mig för att spara denna sedelärande berättelse till en annan gång.


Strumpor

 

I går hade jag en arbetsdag där jag redan på förhand visste att det skulle bli väldigt mycket brist på arbetsuppgifter.  En timmes viktigt möte skulle jag ta del av, men i övrigt?  Tja, det fanns inte mycket att ta sig för…

 

Vad gör man då?  Ja, jag säger inte att det är rätt, men man kan, rent teoretiskt, ta med sig nål och tråd samt en påse med nytvättade men trasiga strumpor.  Sedan kan man sitta vid sitt skrivbord och lyssna till intressanta videoföreläsningar samtidigt som man lagar sina strumpor.  När man sedan kommer hem från arbetet kan man följa cykel-VM:s linjelopp som man ”råkar” ha inspelat, medan man fortsätter att laga strumpor…

 

Ta det som ett tips från coachen att man efter en sådan eftermiddag och kväll känner sig rätt nöjd.  Då 24 strumpor som nyss var trasiga åter går att använda, kan man skjuta upp nästa tvätt ett par veckor och så har man besparat samhället vatten och elektricitet, låtit älvar och hav slippa tvättmedel och fått sin egen privatekonomi att klara sig utan den extra utgiften.

 

Endast strumpförsäljaren förlorade på den affären och det gör inte ett dugg, ty jag råkar veta att det är en firma som tjänar miljarder.

 

 


Korv

Eller: Den som gapar efter mycket, mister ofta hela... korven?

Jag köper då och då en sorts grillkorv som smakar mycket och starkt och gott och därför är användbar till lite av varje.  Den kan grillas i ugn, delas på längden och ätas med korvbröd och gurka som en lyxig kvällsmat.  Den kan också delas på längden, skäras i bitar och stekas för att passa perfekt i pastasallad.  Den kan dessutom användas som grund till en smaskig tomatgryta och säkerligen ätas på många andra sätt som jag ännu inte är medveten om.  Kort sagt är det i alla fall en utmärkt korv.

När jag så en lördag för inte länge sedan blev varse att en matbutik som jag vistades i närheten av, hade ett ovanligt förmånligt extrapris på denna korv, promenerade jag in i butiken, fast besluten att göra ett inköp.  Emellertid hann jag inte längre än till korvhyllan förrän jag kom på andra tankar.  Där fanns nämligen korv av ett helt annat märke som var ännu billigare.  Att döma av texten på förpackningen var den dessutom lika bra beträffande ingrediensernas ursprung, platsen för produktionen och andra detaljer som jag i princip alltid studerar när jag handlar mat.

Det logiska var alltså att avvika från planen och i stället köpa denna tidigare otestade grillkorv...

Samma kväll, eller om det var någon dag senare, grillade jag korven i ugnen.  Det här skulle bli mums, för jag var hungrig!  Men... plofs, smätt, skvätt – det var väldigt vad den var blöt?  Jag torkade av den med hushållspapper och ändå kändes den nästan svampig.  Om av flott eller vatten vet jag inte, men särskilt lyxig var den då inte.

Det fanns fler korvar i förpackningen och i går kväll skulle jag tillaga torsdagens och fredagens matlådor med pastasallad.  En korv per portion brukar vara lagom, så jag följde mina vanor och hackade två i bitar som jag stekte, i vanlig ordning efter modellen kall korv i kall stekpanna utan fett.  När den sedermera svalnat lade jag den i matlådorna och...

– Hallå?  Korven, var är du?

På botten av de gamla glasslådor som passar så bra till kall mat låg några fattiga små korvbitar och såg ynkliga ut.  Vad hade hänt med korven?  Hade den smält bort?  Ja, något ditåt måste det ha varit, för inte var det mycket korv kvar efter stekningen.

Idag åt jag med andra ord en ovanligt lätt middag.  Jag insåg att korven på det stora hela smakade som falukorv med möjligen en bitteliten extra tillsats av salt och någon annan krydda, men inte var det mycket att ha inte.

Härav lär man sig att man ska vara försiktig med att avstå från en god affär med säkert utfall för att göra en ännu bättre affär med osäkert utfall...


Tvättstugan

Jag säger inte att jag är unik.  Nej nej, inte alls.  Sådana överdrifter vore mig främmande. 

 

Däremot tror jag inte att det är jättevanligt att ta med sig en liten bok om ungersk inrikespolitik till tvättstugan en söndagkväll, för att förströ sig med medan sista omgången tvätt tumlar runt i maskinen… 


792

I kväll cyklade jag förbi en cyklometer. Ja, ni vet en sådan som räknar passerande cyklar. Hur som helst: denna cyklometer visade 792.

 

Underligt, tänkte jag, det är något bekant med 792 men jag kan inte komma på vad... Det är väl inget speciellt med just det talet? Kunde det vara ett känt årtal? Men vad hände på 700-talet? Lindisfarne? Nej – en kontroll visar att det första vikingatåget i västerled inträffade först 793. Nära, men inte rätt... Kan det månne ha varit 1792 och den där maskeradbalen som spökade? Kanske.

 

En stund senare passerade jag en ny cyklometer. Den visade 381 och nu jobbade hjärnan blixtsnabbt. Talen 792 och 381 föreföll passa bra ihop. Nästan som om... ja, just det, det behövdes bara en aldrig så liten förändring, ett inbördes byte av en siffra från vardera talet, för att det skulle bli 782 och 391, där det förra talet ju är exakt dubbelt så stort som det senare.

 

Ännu undrar jag emellertid vad det är med 792. Kan det måhända vara andra hälften av en bils registreringsnummer? Ja, eventuellt. Vare sig jag hittar lösningen eller inte, kan jag i alla fall konstatera att det är något visst med mig och tal...

 


Stungen

När jag var en fyra, fem år och uppe på rännet hittade en bit konstigt, grått papper och tog tag i det, var det inte konstigt att getingen som bodde där stack mig i handen.

 

Inte heller var det något underligt med att jag vid tolv års ålder så där skulle sätta mig på cykeln där hemma och tog tag i styret som vanligt men utan att se mig för och därmed blev stucken av en geting som råkade ha slagit sig ned före mig.

 

Lika lite var det anmärkningsvärt, om än bara lite oväntat, att på ett halvfullt hölass mitt ute på åker nr 9 (med det alternativa namnet "på andra sidan bäcken ovanför vägen") en solig julidag då jag var drygt tjugo, få ett getingstick på baksidan av armen.

 

Däremot var händelserna en mulen augustikväll mot slutet av den blöta sommaren 2016, inte bara konstiga utan rent underliga, anmärkningsvärda och fullkomligt oväntade.

 


 

 

Ty där stod jag, mitt inne på en lyxig herrklubb i centrala Göteborg, efter en födelsedagsbuffé för en medlem av familjen, mätt i magen men ändå väntande vid det lilla dessertbordet.  Mot slutet av middagen hade jag hållit ett bejublat tal och sedan hade jag gått omkring och fotograferat.  Med kameran i ena handen och assietten i den andra skulle jag just tacka nej till servitrisens erbjudande om kaffe för att i stället be om te, när det stack till i nacken som av en nål.

 

Jag var redan lite konfunderad angående hur jag skulle balansera en tekopp vid sidan av assiett och kamera, så när servitrisen försökte räcka mig teet och jag inte tog emot det, skrattade hon artigt och sade att nej, det här var ju inte lätt.

– Nej, det… försökte jag.  Jag måste bara…  Det var nåt som…

 

Hon tittade undrande på mig.  Har mänskan blivit helt konfys? kanske hon tänkte.  Så icke.  Jag ägnade mig nämligen åt att försöka känna efter i nacken – skjortan var i och för sig ny, men jag hade använt den på ett annat kalas två veckor tidigare, så hur kunde det sitta en nål kvar utan att jag märkt det förr?  Nej, jag hittade ingen nål och själva sticket kändes förresten inte längre, så jag tog emot koppen i min fria vänsterhand.

 

Då kom nästa upptäckt.  I stället för ett nålstick brann det plötsligt till.  Just en brännande smärta var det nämligen, som när man råkar hålla ett finger för nära en eldslåga.  På närmaste bord ställde jag ifrån mig tekopp och assiett, fingrade med vänsterhanden just där det brände, och upptäckte något mjukt men massivt.  Nej, jag förstod inte situationen omedelbart, utan nedärvda instinkter sedan hundratusentals eller miljoner år gav sig till känna och mellan tumme och ringfinger klämde jag åt.

 

I den fina, äkta mattan hamnade den, getingen…  För visst var det en sådan och i samma stund som jag konstaterade att den hade med sitt liv fått plikta för sin närgångenhet, konstaterade jag också att jaha, den hade dött just efter att ha stuckit mig också i ringfingret.

 

Kameraremmen hade länge varit virad om andra handleden men nu krånglade jag mig fri från även detta påhäng och förklarade närmast lakoniskt för alla som ville veta:

– Jag blev just stucken av en geting…

 

Servitrisen och drinkblandaren, den exekutiva personalen på denna klubb som i ett par hundra år sett välmående herrar från Göteborgs och Skottlands handelshus, den intressanta motsvarigheten till Stockholms adelsätter, planera stadens utveckling och med whisky och biljardbord umgås utan tjatiga fruntimmer, fick nu hälla upp is i en handduk och låta mig svalka min nacke.  Saken komplicerades av att det råder absolut klädkod på platsen och det var först sedan isen smält som jag gav sjutton i kravet på vårdad klädsel och lättade på förlåten.  Den envetna getingen hade nämligen satt sig på den mest undanskymda biten synlig hud, där krage, fluga och hårband satt som tätast…

 

Det fanns en läkare närvarande och hon såg lite orolig ut till en början.

– Sitt ner, ta det lugnt, du ser lite blek ut, är du allergisk, känner du dig yr?

 

Nej, nej, i all sin dar, så farligt var det ju inte!  Det var bara det att situationen var så komisk och att jag hade planerat för ett släktkalas alla tänkbara katastrofer utom just denna, som fick mig lite ur balans en stund.  I stället slog jag mig ned i ett annat rum och diskuterade den svenska skolan med pappas kusin Thomas.  Men så dags hade teet svalnat och kunde drickas utan ytterligare väntan och det var ju praktiskt.

 

 

 

Jag kom att fundera på det där med hur ont stinget från en geting egentligen gör.  Varje normal människa undviker getingar och det torde främst ha med smärtan att göra.  Visst finns det folk som är så känsliga för getingstick att de kan bli svårt sjuka och visst är det livsfarligt för alla och envar att bli stungen i svalget, men trots att allvarlig fara är osannolik, är det bara ett fåtal som har sinnesnärvaro att sitta still i båten om en geting kommer flygande i största vänskaplighet.

 

Mitt allra första getingstick gjorde riktigt ont, men den gången var nog förskräckelsen det värsta – den förskräckelse som var en följd av omgivningens reaktion – och jag undrar hur ont jag hade tyckt att det gjorde om man inte hade överreagerat på att jag sade aj! när jag hade petat i det där getingboet.  Andra gången sade jag också aj men mamma baddade väl med desivon eller salubrin och så var det inte mer med den saken.  Tredje gången, då i höet, tog vi ett par minuters paus men sedan var det bara på’t igen tills lasset var fullt.

 

Den här gången gjorde det ont, men jag skulle alla dar i veckan föredra ett getingstick framför en kvälls migrän.  Isen kylde så att de första 10-15 minuterna inte alls var så farliga och efter en halvtimme eller så kunde jag röra mig rätt obehindrat.  Sedan kände jag av det under resten av kvällen men nästa morgon fanns bara en smärtfri rodnad i nacken och i fingret var det inte värre än om jag hade stuckit mig på en nål.

 

Härav kan man lära sig att ett getingstick inte är så farligt och att det inte tar längre tid att hämta sig från det än det tar att skriva ett blogginlägg…

 

 


Veckovill

En vanlig söndag eftermiddag promenerar jag förbi den lilla butiken som brukar vara öppen varje vardag.  Nu lyser det där inne och innehavaren sitter bakom disken så jag kliver på.

– Så du har öppet på en söndag?
– Söndag...?  Nej...  Det är väl inte söndag i dag?
– Jo. Jag kommer just från kyrkan och där var det i alla fall söndag.
Innehavaren plockar ned almanackan från väggen, bläddrar, funderar, bläddrar igen...
– Jag tyckte väl att det var lite folk på stan.
– Det är lätt att bli veckovill så här på sommaren, säger jag och ler.  Men lycka till då, om du stannar kvar.
– Nej, då går jag hem, säger innehavaren och reser sig från stolen.

En stackars cykels vedermödor

Den förlupna veckan var inte lätt för min cykel men en trognare medhjälpare är svår att finna.

 

Cykel grå bar mig genom halva Småland, släpades ut bland rötter och sten på Värends minsta skogsvägar, leddes längs igenväxta järnvägar, tvingades hänsynslöst genomtränga granplantor och hallonsnår, trotsade stormfällda träd, rullades på het stålräls, bar så mycket packning att ramen bågnade och däcken blev platta – allt utan att klaga.

 

Den fick övernatta utomhus mitt i Njudungs skogar medan jag sov i tält, fick stå parkerad i timtals på varm asfalt i middagshetta medan jag åt sallad, lyftes omilt ombord på tåg, baxades lika omilt av samma tåg, trycktes in på bagageutrymmets golv i en ersättningsbuss och skumpade omkring som en ärta i en burk.

 

Den stod emot kraftiga tramptag i tioprocentiga lutningar över berg, bekämpade Huskvarnas branter, gjorde tjänst på dammiga grusvägar med knivvass kalksten, lades omkull i diken, fick fortsätta förbi "Här slutar allmän väg" i Milletorp.

 

Allt detta utan protester, utan gnissel, utan varje tänkbart tekniskt mankemang. En slarvig växling i Holsbybrunn och jag fick lägga tillbaka en avhoppad kedja, men det var allt.

 

När vi sedan rest hem, cykel grå och jag, trodde den nog att den skulle få vila, men icke: den tvingades ut i racerfart runt rondeller och skumma cykelbanor och fick umgås med tallbarr medan jag mumsade kakor. Sedan förde den mig hem och fick äntligen komma till ro i cykelförrådet.

 

Då, i den svala källaren, punkterade framdäcket... De svåraste, oartigaste utmaningar klarade den, men en natt i stillhet – nej, då fick den nog.

 

 

RSS 2.0