Mästerskapssångare?

Ibland talar man om vissa idrottare som särkilt bra när det kommer till mästerskapstävlingar.  Ord som ”mästerskapslöpare” används och syftar på dem som lyckas bättre i VM och OS än i vanliga världscuptävlingar eller mindre lopp, matcher och vad det nu kan vara.  Skälet till att just dessa idrottare utmärker sig kan diskuteras.  Jag tror att det var Ingemar Stenmark som menade att det inte handlade om att åka bättre vid mästerskapen utan att klara av att hålla sin vanliga nivå också då.  Ett modernt exempel är Johan Olsson: är han bättre på att klara pressen än andra eller är han bara bättre på att träna med ett enda mål för ögonen?

 

För ett par veckor sedan stod jag i koret på den katedralsliknande Caroli kyrka och utgjorde en del av kören när Oslo Gospel Choirs välkända mässa ”Gloria” skulle sjungas som en del i just en mässa.  Jag hade fått äran att sjunga tre solopartier (varav några delvis var duetter).  Det kändes tryggt och två av mina solon lärde jag mig snabbt att klara av.  Men det tredje…

 

Vi hade våra körövningar och jag tränade på min stämma i Agnus dei.  När skulle jag komma in?  Vilka toner skulle jag sjunga?  Lät det bra?  Nej, ingenting fungerade.

 

Jag övade hemma – utan resultat.

 

Vi träffades fem timmar före mässan och repeterade.  Två gånger om sjöng vi Agnus dei, jag fick instruktioner och försökte.  Fåfäng möda – det gick verkligen inte.

– Suck.  Det här blir platt fall.

 

Så står vi där, mässan har inletts, jag har stått vid solomikrofonen och sjungit mina partier i Kyrie, såvitt jag kan avgöra genom strålkastarskenet verkar församlingen nöjd och så ska jag fram igen för Agnus dei

 

…och sätter den.  Klockrent.  Wow!

 

En strålande lördag följs av en söndag då vi i högmässan på samma plats ska sjunga fyra satser ur Gloria.  Jag suckar lite igen när jag ser agendan – bland våra insatser ligger just Agnus dei.  Så vi börjar repetera igen – och jag sjunger fel.  Den lyckade lördagen var alltså en engångsföreteelse…

 

…tills högmässan når kommunionen och jag står där igen, vid sidan av bästa sopranen och tar i.  Hur tror ni det går?  Jodå, av inspiration eller hjälp från ovan sitter den där igen.  Hela insatsen börjar rätt, fortsätter enligt noterna och avslutas med en mycket nöjd solist.

 

Bäst när det gäller.  Det är i hela världen typ bara Johan Olsson som klarar det.  Och jag, mästerskapssångaren… 


Känslan av volleboll

När man kliver in under en lågt slagen boll och med bara lätt kraft får den att vidröra fingrarna och lyfta spikrakt upp mot hallens tak får man en känsla av lycka.

 

När man övar med en elev som från början är helt hopplös och nästan bollrädd men efter en halvtimme sätter fingerslagen högt, rakt och inte utan viss stolthet, får man också en rätt härlig känsla.

 

Volleyboll är en underbar sport.  Och det är förmodligen en direkt följd av att jag gick gymnasiet i Falköping.


Trettio år sedan – men när?

Råkar gå förbi en radio och hör reportern göra en intervju.  ”Vad gjorde du idag för precis trettio år sedan… eller, det var ju inte den 29 februari då, men den 1 mars…?

 

He he!  Jag skrattar för mig själv.  Det är så roligt när folk förtvivlat försöker skapa märkesdagar och uppmärksamma att det är precis då, just nu, varken mer eller mindre, exakt vid denna tidpunkt ett magiskt antal år sedan den alldeles speciella tilldragelsen ägde rum.

 

Så den 28 februari ska det pratas jättejättemycket om Palmemordet.  Den 1 mars ska alla minnas för att det var då de vaknade till nyheten och reagerade med sorg och bestörtning.  Men dagen däremellan, den som inte fanns 1986 men är en i högsta grad verklig 29 februari både 2016 och en hel massa andra år, den ställer till det för dem som ska frammana endera känslor eller rubriker.

 

Själv minns jag att jag vaknade tidigt den 1 mars 1986 för att resa till Skövde och tävla på IF Hagens skidanläggning på Billingen.  ”Tävlingen kanske är inställd på grund av mordet” sade min mor.  Nej då, den var inte inställd och det var inte heller följande dags Vasalopp, med en minnesvärd spurtstrid fyra åkare emellan.

 

När jag kom till skolan på måndagen och vår fröken frågade om vi visste vad som hade hänt under helgen, räckte någon av klasskamraterna upp handen och svarade att Olof Palme hade blivit mördad.  Om jag räckte upp handen, kommer jag inte ihåg – förhoppningsvis inte – men jag vet att jag tänkte att om jag hade fått frågan, hade jag svarat:

– Maurilio de Zolt ramlade i Vasaloppet.

 

För sådant kan man också minnas…

 

*

 

(Observera att detta inte skrivs i syfte att förminska betydelsen av Palmemordet – som jag tänker på säkert varje månad året om – utan bara är ett sätt att raljera med jubileumsfetischism och inställningen att det som är viktigt för mig också måste vara viktigt för alla andra.)

 

 


Vad fotboll är

Det är så lätt att tro att fotboll är Blatter och Fifa, gubbvälde och vänskapskorruption. 

 

Men fotboll kan också vara det årliga skolmästerskapet på den nya fotbollsstadion i Borås, där stadens gymnasier gör upp om titeln som vinnare av Arenakampen.

 

Där kan fotboll vara fullsatta och försommarheta läktare med sjungande studenter av alla kön, som styrt ut sig med smink och kläder i skolans färg, som kan eller inte kan redogöra för offsideregler och målskillnadsaffärer, men som förenas i ett evenemang som uppmärksammas av stora delar av staden och ingen annan.

 

Där kan ett annat år fotboll vara en dag med ihållande, ilsket regn som piskar en uttunnad åskådarskara i ansiktet, där den lilla friskolan utan traditioner har den ljudligaste hejaklacken som får det gamla Högre Allmänna Läroverket att förvånat tystna och sedan i stumhet förlora första matchen.

 

Då kan fotboll bli en semifinal mellan den lilla utmanaren, som redan skrällt sig till gruppseger, och den stora favoriten, det klassiska Teknis som leder med 1-0 i slutminuten.  Då kan uppstickaren få en frispark och få för sig att utmana alla vanor av drömmar om mörsare i krysset och i stället slå en alldeles häpnadsväckande variant med ett löst skott vid sidan av muren, en kort passning mot mitten och en klackspark i mål.

 

Då kan åskådaren som bara tycker att livet är kallt och blött och för stunden rätt eländigt, lysa upp och applådera i pur hänförelse och lycka.

 

För det, mina vänner, det är fotboll på riktigt.

 

 


Uruguay 2010

Uruguay har just förlorat i fotbolls-VM 2014 och när Diego Forlán gick ut efter 53 minuter var det sannolikt sista gången vi såg honom i ett VM.  Men i stället för att deppa, minns jag med den största glädje förra VM och återupprepar vad jag skrev den gången, i en text på min hemsida.
 

 
När Uruguay i fotbolls-VM 2010 spelade sig fram till semifinal och föll knappt med 2-3 i de båda medaljmatcherna mot Holland och Tyskland, gjorde man det med ett lagspel som sällan skådats. Framför allt hade man ett mycket komplett lag, som i sina bästa stunder inte lämnade något att önska, där försvaret och anfallet nådde total fullkomlighet och man bara hade en svag punkt.

 

Den enda bristen var målvakten. Då motståndet hårdnade, blev det tydligt att målvakten Fernando Muslera inte riktigt höll måttet. Han gjorde märkliga ingripanden och inte ens hans backlinje litade fullt ut på honom. I luften var han snett ute: höga inlägg seglade förbi och han förmådde sällan anpassa utrusningarna till bollens flykt. Det var nog sant att med en bättre målvakt hade man haft en chans i semifinal och tredjeprismatch. Samtidigt var det Muslera som hade räddat Uruguay i kvartsfinalens straffsparkar. Av de fyra skotten tog han två, hade fingrarna på ett tredje och kastade sig åtminstone åt rätt håll på den sista, Gyans perfekta i krysset.

 

Mittbackarna Diego Lugano och Diego Godin var alltid på rätt plats, markerade de spelare som skulle markeras och höll motståndarnas anfallare på rätt sida. Då mittbackslåset var spräckt (Godin utgick en bit in i åttondelsfinalen och missade även kvartsfinalen, medan Lugano var skadad i semifinalen), ersatte Mauricio Victorino och utan att vara dålig, nådde han inte riktigt de ordinaries höga nivå. Särskilt var kaptenen Lugano saknad.

 

På ytterbacksplatserna spelade omväxlande Jorge Fucile, Martin Caceres och Maximiliano Pereira. Fucile var given, men avstängd i semifinalen, och imponerade med att komma inlöpande när mittförsvaret behövde stöd. Hårdför men extremt brytningssäker var det han som styrde undan den ena farliga kontringen efter den andra. Caceres lyckades även med vad andra lag inte förmådde, att plocka ned och helt neutralisera holländaren Robben.

 

På mittfältet gav sig Diego Perez in i hårda dueller med de farligaste motståndarspelarna, samtidigt som Egidio Arevalo Rios sprang och förstörde alla försök till kontrollerad speluppbyggnad. Från högersidan slog Maximiliano Pereira inlägg och på vänstersidan kompletterade Edinson Cavani anfallarna. När Uruguay hamnade i underläge, vilket skedde flera gånger under VM, var det Cavani som blev den tredje forwarden som gjorde laget till ett av hela mästerskapets mest offensiva.

 

Och så var det då offensiven, den hyperfarliga, den som satte skräck i vilket lag som helst och som gjorde massor av mål. Diego Forlán var på förhand den största stjärnan och efter en god säsong i Atlético Madrid skulle han kunna göra hela skillnaden för ett land som drömde om fornstora dagar. Och som han gjorde det. När andra stjärnor misslyckades i sina VM-lag, steg Forlán fram och spelade ännu bättre än annars. Även om det bara var i en match han fick vara lagkapten, semifinalen där Diego Lugano var skadad, spelade han genom hela VM rollen som härförare och inspiratör. Det var han som spelade bollen till rätt lagkamrat, det var han som peppade laget i svåra lägen och det var han som aldrig förföll till att skjuta ur omöjliga lägen hellre än att låta medspelarna få chansen. Men framför allt – det var Diego Forlán som gjorde målen. Fem stycken hann det bli, i tillägg till att han slog en stensäker straffspark när kvartsfinalen skulle avgöras. Medan spelare och hela lag gnällde över den svårsparkade bollen som tagits fram särskilt till VM, slog Forlán frisparkar och långskott både på mål och i mål i stället för att skjuta fem meter över. 2-1-målet i tredjeprismatchen blev klassiskt redan samma kväll och det var sedan bara en decimeter som hindrade matchens sista spark från att gå under ribban och ge förlängning.

 

Forláns spelsinne kompletterades ypperligt av Luis Suárez. Denne var målspottaren som till skillnad från anfallare i andra medelgoda lag, fortsatte att göra mål även i VM. Nästan alltid var han på rätt plats och han gjorde tre mål. Ändå blev han mest omskriven för målet han förhindrade, då han i kvartsfinalens sista förlängningsminut spelade extra målvakt och räddade ett givet mål. Suárez lycka då Gyan missade den efterföljande straffsparken, kablades ut över världen och han var en sitt lags hjälte som hederligt tog sitt straff: utvisning och avstängning, utan protester. I det straffsparksavgörande som sedan följde, fick inte Suárez ta del, men en av ersättarna, Botafogos Sebastian Abréu, blev den som med en lätt chip mitt i målet avgjorde hela kvartsfinalen.

 

Tränaren Oscar Tabárez hade satt ihop ett lag som hans land kunde vara stolt över. Det fanns stunder då laget spelade en fulländad fotboll och Tabárez förmodligen inte ville ersätta sina spelare med någon, då inte ens de största stjärnorna från länder med ett 10, 20 eller 50 gånger större utbud av fotbollsspelare, skulle kunna göra Uruguays landslag bättre.

 

Det var ett Uruguay som såväl experter som tillfälliga åskådare tog till sitt hjärta. 

 

 

(skrivet 10 juli 2010)


Jorden är liksom bollen rund.

Det är fem timmars tidsskillnad mellan VM-stadion i Brasilien och mig i Sverige.  Solen går ändå ner ungefär samtidigt och visar att icke endast bollen utan även jorden är rund.

Sportens stjärnor åldras och jag med dem

Alla babblar om Bolt men jag tittar på simhopp.  Anna Lindberg gör sitt sista OS (säger hon) och jag minns hur jag såg hennes genombrott som en fjortonårig talang 1996.  Det gjordes ett legendariskt reportage om hennes olympiska äventyr, ett reportage som avslutades med hur hon fick en OS-present av sin far, och hon spåddes en lysande framtid.

Då var jag 20 år och satt hemma på gården och följde oförglömliga OS-nätter på tv-n.  Det slår mig att de som är tio år yngre än jag, förmodligen kan känna att de vuxit upp med hennes karriär.  Kanske känner den generationen ett vemod nu?  För när något som alltid funnits försvinner, är det väl alldeles naturligt att känna på det sättet?

Det finns idag inte kvar många idrottare från min barndom.  De enda som återstår är nog de outtröttliga pingisspelarna.  I London 2012 fanns osannolikt nog Jörgen Persson, Zoran Primorac och Jean-Michel Saive på plats, liksom de gjorde redan 1988.  I svensk elit hittar man också Mikael Appelgren och det känns som om dessa utgör den sista resten av 80-talet.  Det gör mig glad att de finns, för numera är det nästan sällsynt med idrottsstjärnor som är äldre än jag.  Men nu har också Jörgen Persson gjort sitt sista OS (säger han), så också det sista halmstrået är på väg att brista.

Jag känner mig inte gammal när jag ser mig i spegeln men bytet av idrottsgenerationer får mig nästan att tro att jag snart är pensionär...  I alla fall har jag nog så smått börjat förstå att det inte blev någon olympier av mig.


RSS 2.0