Korta stafetten 2021

(Fredag 6 augusti 2021)

Alla som är bara en gnutta idrottsintresserade satt säkert klistrade framför fotbollsfinalen i eftermiddags.  Själv såg jag bara slutet, för fram till dess följde jag friidrotten, som i dag avslutades med herrarnas 4 x 100 m.  Det var en av de konstigaste tävlingar jag sett …

Historiskt har USA dominerat grenen.  Om de inte har växlat bort sig, har de vunnit nästan varje gång.  Bara Kanadas gyllene generation på 90-talet och Jamaica under Bolt-eran, har kunnat slå dem i ren löpning.  Den här gången hamnade de visserligen i en svår semifinal, men de var bara 6/100 före Danmark, blev sexa i heatet och slogs ut.  (Den amerikanska friidrottspubliken dånar, i ordets båda betydelser.)

Hur skulle det nu gå i finalen?  Jamaica har visserligen inte Bolt kvar, men de hade ändå en god chans att försvara tidigare guldmedaljer.  Storbritannien (inklusive Nordirland) brukar aldrig vinna, men de har alltid ett bra lag och hade absolut chansen.  Kanadas lag verkade habilt, lett av gamle De Grasse som vunnit 200 m.

Ny favorit var emellertid Japan, överraskande nog.  De hade varit i många finaler på senare år och uppnått utmärkta resultat genom klockrena växlingar där de tog igen mycket av det de förlorade i löpningen.  Nu hade löparna dessutom sänkt sina individuella tider och med flera av de vanliga favoritlagen i dålig form, hade de chansen att vinna OS på hemmaplan.

I övrigt bestod finalfältet av Kina (möjlig medaljkandidat om alla stjärnor stod rätt) och Italien (vars andrasträcka löptes av Marcell Jacobs som sensationellt vunnit 100 m-finalen; laget i övrigt var bara utfyllnad), samt Tyskland och Ghana som också kunde vara glada att de ens kommit till final.

Vad händer nu i loppet?  Japan – som ju aldrig haft några supersprintrar – rusar ifrån hela fältet på första sträckan.  Trots detta tappar deras andrelöpare huvudet och börjar springa alldeles för tidigt, så att förstelöparen efter sitt jättelopp inte hinner ifatt honom.  Växlingszonen tar slut utan att pinnen är i närheten av att byta hand och så är Japan borta.

De andra lagen springer som förväntat.  In till sista växlingen ser det ut att stå mellan de ursprungliga tredjehandsfavoriterna Storbritannien, Jamaica och Kanada.  När de får över pinnen till sina avslutare, verkar de ha medaljerna runt halsen.  Britten och kanadensaren rusar på som de brukar, men jamaicanen tycks ha fått frossa och sjunker som en sten genom fältet.

I stället kommer, ute på bana 7, den italienska sistasträckslöparen.  Laget har tydligen, utan att någon sett det, fått växlingarna att klaffa – klapp, klapp, klapp! – och nu är det upp till den tämligen okände Filippo Tortu att föra stafetten i mål.  Tortu får varken kramp eller nervspänningar.  Tvärtom sveper han förbi allt och alla, den ledande britten hinner knappt se vad som händer – Filippo sopar banan med motståndarna, fäller sig perfekt över mållinjen … och så har Italien vunnit OS-guld.

*

Jag lät ett jubel lämna stämbanden och satt och skrattade för mig själv.  Det var inte riktigt samma känsla som när Frankrike vann EM-guld 1990 och slog USA:s ”oslagbara” världsrekord, eller som när Australiens damlag på långa stafetten gick från avhängd sjua till bronsmedalj på VM i Göteborg, men fascinationen var inte långt ifrån. 

Där fick de, storfavoriterna, för att de inte tränar växlingar tillräckligt eller för att de får stora skälvan när det väl gäller.  Om man bara håller ihop loppet, gör sitt bästa och har lite tur, kan det uträknade utfyllnadslaget slå både outsidern och favoriten.

Det är idrott när den är som bäst.