Man kan tala med finnar på finnars vis...

Sveriges television och programmet Go' kväll skickar en reporter till Helsingfors och Nyland för att följa i Tove Janssons fotspår, så här etthundra år efter hennes födelse.  Men vad är det för någon man ger uppdraget?  Och vem blir intervjuad?
 
Jo, först talar man med en finsk akademiker på engelska.  Hon har skrivit en biografi om Tove Jansson och bör alltså ha satt sig in i hennes böcker och övriga konstnärskap, samt läst brev och andra dokument.  Skumt nog verkar hon trots det inte kunna svenska.  Nästan lika underligt är att reportern inte kan intervjua henne på finska.  Nog finns det väl finskspråkiga journalister som kan ta ett sådant uppdrag?
 
Sedan far reportern vidare till till Toves ö Klovharun i Borgå skärgård.  Där lyckas man i alla fall hitta en svenskspråkig innehavare av den lokala handelsboden, även om hon inte fick mycket att säga i reportaget.
 
Nej, i det här sammanhanget är engelska orätt av många anledningar och int får ja nå känsla av Tove Jansson och havet av en intervju på det språket, som jag nog sku ha fått annars.  Jag sätter mig och mumsar på en Pätkis från Fazer i stället och skriver en egen odödlig roman...

Acting headmaster

Det berättas att Alexander Haig, utrikesminister under Reagan, befann sig i Vita huset i samband med mordförsöket på presidenten, och inför pressen uttryckte "I'm in control here". Det fick han kritik för, eftersom det fanns tre man före honom att utöva presidentmakten. Men vad skulle karl'n säga? Ingen av dessa hade möjlighet att göra något och han råkade vara den enda som kunde samordna verksamheten. Den här veckan axlade jag Alexander Haigs mantel.

 

Skolan har haft höstlov. En vanlig dag under terminen är det närmare 1500 personer som fyller upp korridorer, salar och alla andra utrymmen, men så har det inte riktigt varit den här veckan. Eleverna har lov och lärarna endera har jobbat in tiden eller har tagit sig ledigt på eget bevåg, så i hela den jättestora byggnaden fanns under veckans första dagar några vaktmästare, en och annan städerska, ett par bibliotekarier, specialpedagoger, elevassistenter och administrativ personal.

 

I onsdags morse var det uppenbart att även många av dessa hade tagit ut semester och några timmar senare gick ytterligare några hem. Sedan var det nästan bara jag kvar...

 

Det finns många ställen i världen som ligger öde men en plats som annars sjuder av liv blir tystare än allt annat. Ett par av kvällarna stannade jag kvar tills det mörknat och när jag klev ut ur fysikinstitutionen klockan fem, var det med en bekant känsla av att stå i centrum, äga hela världen, själv kunna fatta alla besluten. Jag har förstås upplevt den ett otal nätter på Stiftsgården i Rättvik men också på Skyttegatan i Kiruna, på högskolan i Falun och i ensamheten på mitt berg, varje gång med yttersta tillfredsställelse.

 

Preludiet blev långt men nu till saken. När jag satt i personalrummet på torsdag eftermiddag och drack en kopp te, var det jag och ingen annan som gjorde postmannen lycklig. Min närvaro var det enda som räddade honom från nesan att återvända till högkvarteret med ofullgjort uppdrag. Jag var den enda anställda som kunde godkänna den stora läroboksleveransen som nu var insläpad på två stora lastpallar. I'm in control here, liksom.

 

Ja då, här har ni en som klarar allt. Även att agera gymnasiechef om så skulle vara...


RSS 2.0