Memory

Alla har vi träffat på Memory, ett oerhört välkänt spel för barn och familjer, där målet är att samla på sig par av likadana brickor eller kort.  Det finns i en uppsjö varianter, officiellt oftast kallade Memo, Memento eller något annat.  (”Memory” är nämligen varumärkesskyddat av en tysk firma.)

Nu var jag ute och gick, när något fick mina tankar att gå till detta spel.  Av alla de spel jag äger – och senaste 10-15 åren har min spelsamling blivit ganska stor – är min barndoms Memory ett av de käraste.  Lill-Memento står det på asken, som ligger långt inne i ett skåp.  Jag har just nu inte tagit fram det, eftersom det skulle förstöra nöjet med att skriva denna lilla text.

Jag har träffat på en uppsjö av Memoryvarianter.  Alla andra har varit upplagda enligt samma mönster.  Tillverkaren har valt ett tema (Bamse, Pippi Långstrump, karttecken, husdjur – you name it), hyrt en tecknare och sedan lagt 16 eller 20 par kort i en ask.

Min barndoms upplaga är bättre.  Dels har den ganska många par (27 stycken, närmare bestämt).  Dels, och viktigare, är det en fascinerande blandning av motiv.  Där finns teckningar av olika konstnärer, foton av professionella fotografer, foton av vem som helst, abstrakta mönster, närbilder och avståndsbilder …  Ja, allt möjligt, helt enkelt.

Olikheten korten emellan, ger flera effekter.  Å ena sidan underlättar det spelet, eftersom bilderna är inbördes olika.  Å andra sidan ger det oväntade överraskningar.  Vissa motiv är nämligen liknande, så när man tror sig ha säkrat ett par, inser man med ens att man råkat vända upp en båt och ett hus som inte alls är identiska.  De såg bara identiska ut innan man kontrollerade saken.

Vi spelade ofta detta spel, systrarna och jag.  Ja, så ofta spelade vi det att vi gav smeknamn till korten.  Somliga var mer långsökta än andra.  Varför ger man bilden av en ätande pojke namnet ”brysselkålen”?  Inte vet jag, men det var självklart vilket kort vi avsåg.  Ebba och Carl-Johan?  Tja, bilderna föreställde personer som påminde om bekanta med de namnen.

Men om det nu fanns 54 kort med 27 motiv – hur många av dessa kunde jag räkna upp medan jag promenerade där ute i duggregnet?  Rätt många, visade det sig, och ännu fler när jag i efterhand började skriva ned dem:

  • brysselkålen (tecknad bild av pojke som äter)
  • kökspigan (tecknad bild av flicka som äter, väl?)
  • smygaren (tecknad bild av gående person som spanar)
  • kryparen (tecknad bild av sittande person)
  • Ebba (foto av flicka som påminner om lillasysters kompis)
  • Carl-Johan (foto av pojke som påminner om vår kusin)
  • båten (tecknad bild av husbåt eller färja)
  • huset (tecknad bild av hus)
  • blomkorgen (foto av blommor i korg)
  • blombuketten (foto av tulpaner)
  • bokstäverna (blå teckning av sex bokstäver)
  • siffrorna (röd teckning av sex siffror)
  • ankan (foto – väl? – av sjöfågel)
  • blått (blå bakgrund utan motiv)
  • stjärnorna (stjärnor på svart bakgrund)
  • ljuset (foto av gräs i motljus, vilket av oss snarare tolkades som ett gnistrande ljusspel)
  • cirkeln (tecknad, enfärgad cirkel mot enfärgad bakgrund – rött och rosa kanske?)
  • halvcirkeln (tecknad, stiliserad soluppgång påminnande om Grönlands flagga fast i grönt och gult)
  • kycklingarna (foto av knappt identifierbara hönsfåglar)

Jag måste erkänna att jag kan missta mig på någon av punkterna.  Alla de ovanstående är inte heller ”officiella” benämningar, utan bara vad jag kom på nu när jag skulle lista dem.  Men att minnas 19 av 27 när jag inte haft korten framme på många år och inte spelat på decennier, det är väl inte illa?

Fanns det förresten inte en bild med en katt också, och en med en hund?  I så fall är minnet ännu bättre.

*