Fermenterat te

En vän tipsade om en konsert som det alternativa kaféet skulle ordna.  En brasiliansk artist skulle spela och vännen visade ett kort smakprov.  Det var inte riktigt min musiksmak men inte heller så dåligt att det skulle få mig att stänga av radion och vem kan inte tjusas av de portugisiska s:en?  Därför cyklade jag ned till konserten.  Vännerna satt vid ett bord och drack öl men jag dricker ju inte öl varför jag tog min plånbok och gick för att köpa ett glas juice eller något ditåt.

– Nej, juice har vi inte, men vi har den här, sade damen bakom disken och pekade på en rad med flaskor vilkas etiketter anslog... eh... Kabash?  Kosham?  Kaba...hoshaw?  
Jag såg väl tveksam ut och damen beskrev denna fantastiska produkt.
– Den är jättenyttig för kroppen på många sätt!  Massor av mineraler och vitaminer!  Och antioxidanter!  Den innehåller fermenterat te... beskrev hon.  Du kan ta den här smaken, med ingefära, det är ju extra nyttigt.

Nej, jag var inte ett dugg sugen på fermenterat te, inte ens om det innehöll ingefära.  Jag vet faktiskt inte ens vad fermenterat te är.  (Kan det vara te som utsatts för en process som får teet att härda och flocka sig, i stil med när man skapade utfällningar av silverjoner på kemilektionerna?  Sådär så det ser ut som nyponsoppa men smakar mycket sämre?)
– Jag ska fundera på saken, sade jag och återvände till bordet.
Jag muttrade för mig själv, medan bakgrundsmusiken skvalade.  Vad är det för sätt, att bara servera öl samt hälsodryck med fermenterat te?  Kunde de inte åtminstone ha haft lokalproducerad äpplemust? tänkte jag.  Det finns ju på alla andra ställen i landet och säkert även i Borås.

– Sch! sade kompisen när jag satte mig.
– Vadå?  Det här är väl inte...?
– Jo, det är det.
Jag hörde en låt, bestående av tre engelska ord som upprepades i oändlighet.  Något med "love", där vissa gånger alla orden fick rum i en takt, medan det oftast krävdes tre eller fyra takter innan texten var avslutad.  Tempot var... ja, så lågt att det knappt var sång ens.  Musiken var ett par, tre toner sådär.  Runt omkring mig satt folk och försökte följa rytmen med foten mot golvet eller handflatan mot knät.
– Tre låtar, sedan går jag, tänkte jag.
När sången var slut, log sångerskan sött och sade att hon var tacksam för att få komma hit på sin sista spelning i Europa.  Okej då, funderade jag, jag kan väl stanna fyra låtar i så fall.

Efter tredje numret såg sig min vän omkring.  Hon väntade på två kusiner som skulle komma förbi, det visste jag.
– Där är en stol... mumlade hon.  Och där bakom står en till...
– De kan få min, sade jag lakoniskt.  Jag blir nog inte kvar så länge till.
– Jaså, det var inte din musik det här, flinade en annan av vännerna.
Nej, det var det inte och så snart nästa låt var över tog jag väskan och reste mig.
– Tack för i kväll, sade jag.  Ha det så bra!

Men jag log när jag sade det.  Det är ju faktiskt ganska bra att smaken är olika och det var faktiskt skönt att cykla hem genom den svala kvällen.  Att jag hade sluppit ingefära och fermenterat te gjorde inte saken sämre och hemma kunde jag lyssna på en skiva med Emilia Rydberg i stället.  Det är nämligen så att säga min kopp te och hennes röst ger som rysningar...

Mästerskapssångare?

Ibland talar man om vissa idrottare som särkilt bra när det kommer till mästerskapstävlingar.  Ord som ”mästerskapslöpare” används och syftar på dem som lyckas bättre i VM och OS än i vanliga världscuptävlingar eller mindre lopp, matcher och vad det nu kan vara.  Skälet till att just dessa idrottare utmärker sig kan diskuteras.  Jag tror att det var Ingemar Stenmark som menade att det inte handlade om att åka bättre vid mästerskapen utan att klara av att hålla sin vanliga nivå också då.  Ett modernt exempel är Johan Olsson: är han bättre på att klara pressen än andra eller är han bara bättre på att träna med ett enda mål för ögonen?

 

För ett par veckor sedan stod jag i koret på den katedralsliknande Caroli kyrka och utgjorde en del av kören när Oslo Gospel Choirs välkända mässa ”Gloria” skulle sjungas som en del i just en mässa.  Jag hade fått äran att sjunga tre solopartier (varav några delvis var duetter).  Det kändes tryggt och två av mina solon lärde jag mig snabbt att klara av.  Men det tredje…

 

Vi hade våra körövningar och jag tränade på min stämma i Agnus dei.  När skulle jag komma in?  Vilka toner skulle jag sjunga?  Lät det bra?  Nej, ingenting fungerade.

 

Jag övade hemma – utan resultat.

 

Vi träffades fem timmar före mässan och repeterade.  Två gånger om sjöng vi Agnus dei, jag fick instruktioner och försökte.  Fåfäng möda – det gick verkligen inte.

– Suck.  Det här blir platt fall.

 

Så står vi där, mässan har inletts, jag har stått vid solomikrofonen och sjungit mina partier i Kyrie, såvitt jag kan avgöra genom strålkastarskenet verkar församlingen nöjd och så ska jag fram igen för Agnus dei

 

…och sätter den.  Klockrent.  Wow!

 

En strålande lördag följs av en söndag då vi i högmässan på samma plats ska sjunga fyra satser ur Gloria.  Jag suckar lite igen när jag ser agendan – bland våra insatser ligger just Agnus dei.  Så vi börjar repetera igen – och jag sjunger fel.  Den lyckade lördagen var alltså en engångsföreteelse…

 

…tills högmässan når kommunionen och jag står där igen, vid sidan av bästa sopranen och tar i.  Hur tror ni det går?  Jodå, av inspiration eller hjälp från ovan sitter den där igen.  Hela insatsen börjar rätt, fortsätter enligt noterna och avslutas med en mycket nöjd solist.

 

Bäst när det gäller.  Det är i hela världen typ bara Johan Olsson som klarar det.  Och jag, mästerskapssångaren… 


Vem? Jo, DE får min röst.

Sitter här och har en stor musiktävling i bakgrunden av mitt vardagsrum.  Funderar på vem jag ska rösta på.

 

Med några undantag sjunger de på engelska, allesammans, så jag antar att texten numera också ska spela roll.  Trots det har de flesta ungefär samma text.  Några sjunger alldeles otroligt falskt, så jag antar att melodin däremot inte är så viktig längre.  Det är väl de som skulle behöva min röst allra mest. *ler lite elakt*

 

Och den ena tjejen har kortare klänning än den andra, så jag antar att det ska vara viktigt med smala ben.  Eller kanske med tjocka?  Svårt att veta vad koreograferna tycker; båda varianterna har ju sin charm.

 

Men om det då inte är någon skillnad, hur ska jag då tänka...  Eller, aha, nu ser jag...  Det står med yttepyttiga bokstäver nere i hörnet vilket land artisterna representerar.  Och då måste förstås det vara allra viktigast.

 

Så jag gör som vanligt och röstar på Tyskland.  Tyskland tycker jag om.  Tyskland satsar miljarder på solenergi.  Tyskland har inga kostymklädda smånassar med reellt politiskt inflytande.  Tyskland har Teichmann och Angerer och spelar rolig fotboll dessutom.  Japp, Tyskland blir det.

 


Metropol – 20 år efter

Vad gjorde ni för tjugo år sen?  Den 20 december?  Förmodligen har de flesta glömt, men jag vet att jag satt vid min radio hela kvällen och lyssnade till Metropol Grande Finale.  Detta eminenta radioprogram gjorde då sin sista sändning efter att i nio år ha haft en fast plats i tablån – och de sista åren även i mitt rum.

På den tiden trodde jag att allt skulle vara för evigt, men så var det förstås inte.  När jag går igenom min facebookvänlista, ser jag en hel del som inte ens var födda när Metropol lades ned.  (Därav kan jag dra slutsatsen att människor blir yngre, historiska händelser sker i ett allt hastigare tempo och bara jag är precis likadan som alltid.)

I kväll har jag gjort som detta datum de allra flesta år: jag har plockat fram kassettbanden från Metropol Grande Finale och lyssnat igenom dem.  Ganska precis hälften av det sista programmet har jag inspelat, och så många gånger har jag nu hört Hasse Gustavsson i Täby vinna en jackpot på att klara Tears for Fears i sista sekunden, recensenten Måns Ivarsson kalla Right Said Freds Don't talk just kiss för en flopp, och spanaren Jonas Gardell förutspå "Saknar dig redan" bli en standardfras vid avsked i affärer och på resor.

Det fanns en period då jag satt mycket vid min radio.  En anledning var visserligen att jag inte hade så mycket annat att göra, men en annan att jag tyckte om mycket av musiken och att programmen var rätt trevliga.  Hur är det idag?  Senast jag testade, kom jag fram till att P3 var lika flamsigt som P4 var tramsigt.  Då saknade jag radiopratarna från åren kring decennieskiftet 1990.  Finns det några pärlor i skvalet som till och med jag skulle kunna tycka om?


RSS 2.0