Fomalhaut (nästan bara saker av vikt)

Ibland kan den lilla händelsen i vardagen vara precis vad man behöver.

 

Om man vid ett sparsamt besökt fikabord efter söndagsgudstjänsten hamnar mittemot Gunnel (83), kan det hända att den äldre damen börjar berätta om sin barndom.  Då kan hon berätta om sin uppväxt i Värsås och Korsberga och så känner man sig som skaraborgare en stund och minns sina egna hemtrakter.

 

Den gamla damen var född 1935 och mindes hur hennes föräldrar inte hade velat tala om kriget inför sina barn.  Hon hade visserligen en gång hört mamman säga ”Hur ska det bli nu?” men all annan information om kriget hade hon fått då hon tjuvlyssnade till grannarna som stod och pratade vid mjölkpallen.  Med Skövdes regementen i närheten var kriget ständigt närvarande men barnen hade en högtidsstund när de fick se hästarna från K3 komma förbi under någon militärövning.  Under de snörika vintrarna var skolvägen en halvmils vandring över gärdena, för vägarna var oframkomliga, men lyckan att få lift med en hästskjuts från skolan hade man sällan eller aldrig.

 

Familjen bodde på ett litet torp under Västergården där pappan arbetade.  För barnen gällde sex års folkskola, men just då Gunnel skulle sluta skolan förlängdes den till sju år.  Läraren var emellertid en gammal man som inte hade kunskap nog för det sjunde året, så den stackars 12-åringen lärde sig under sitt sista skolår bara vikten av att kopiera dikter och psalmverser med tydlig handstil.

 

Men skolan slutade till sist och så fick hon vid 13 års ålder ta tjänst som hembiträde hos en äldre dam där hon städade, lagade mat och bodde i kökssoffan.  Parallellt med det gick hon en kurs i skolköket.  Då bar det sig inte bättre än att skolköksfröken en dag kom hem till den äldre damen och fick se sin elev stå och steka strömming.  Först enbart förvånad över att se henne där, frågade hon hur flickan gjorde när hon stekte sin strömming.  ”Precis som fröken har lärt mig” svarade hon och då blev lärarinnan belåten.

 

Några av de gamla skolkamraterna hade tagit anställning på konfektionsfabriken i Hjo.  När Gunnel fick veta att de tjänade lika mycket på en vecka som hon på en månad, gick hon till sin far och undrade om hon också kunde få söka arbete i Hjo.  Ja, sa pappan, jo, om du verkligen vill det så kan du väl få göra så.  Så blev 15-åringen industriarbetare och det var inget konstigt med det, bortsett från att grannarna blev förvånade över att hon lämnade hembiträdestjänsten.

 

I Korsberga fanns skola, kyrka och affärer, däribland Kooperativa, men när man skulle handla andra varor tog man gärna bussen till Tidaholm.  Det var en bra buss, för turen hem gick precis när bion var slut…

 

Jaha, sade jag som känner historien bakom traktens kommunikationer, åkte ni aldrig tåg?  Nej, sade Gunnel, det gjorde man inte, för den gick bara till Hjo och Stenstorp.  Däremot var hon född i Falköping (vars lasarett på den tiden var mer betydande än det i Skövde, tror jag mig veta) och hade fått åka hem på lastbilsflak.  Det lät ju lite riskabelt och kanske var det därför som lillasyster två år senare hade fötts hemma på torpet i stället.

 

*

 

Mina egna hemtrakter ligger någon mil väster om Korsberga.  Den enda relation jag har till den orten, är de gånger då jag som barn reste med familjen till Värsås eller Hjo.  På vägen passerade man nämligen den märkligt felstavade skylten som visade riktningen till ”Korsbegra” och det var en begivenhet i sig.  Under en av dessa utflykter genom Skaraborg hördes på bilens radio François Omam-Biyik nicka in Kameruns sensationella segermål mot Argentina och om jag minns rätt var det just den kvällen som jag sedan anförde lögnaktiga svepskäl för att få stanna uppe sent, i det enda syftet att se ett tv-program som betydde mer för mig än någon kunde ana.

 

Men Värsås är också själva middagarna hos familjen Sahlin, vars ovanligt trevliga söner alltid underhöll de gästande barnen med varjehanda spel och lärde oss såväl Monopol som Plump och Tjuv och polis.  Spelade vi Neger och president (jo, på 80-talet accepterades fortfarande den benämningen), fanns det utrymme även för minsta lillasystern.  De vuxna rekommenderade barnen att se den hopplöst sega tv-serien Den vita stenen, men medan föräldrarna mumsade surströmming på verandan, hade de ingen aning om att gästerna vid barnbordet hellre ägnade sig åt att lura i varandra tabasco.

 

Sådana minnen kan dyka upp en vanlig söndag i kyrkan.  Då spelar det ingen roll att de båda bekantingarna alldeles intill har ett intressant samtal om både inrikespolitik och bakgrunden till konflikterna i sydvästra Asien.  För även om en bildad människa måste ha ett hum om de stora frågorna, är det också viktigt att känna till de små.  Den lokala historien och min egen bakgrund säger faktiskt något både om mig och till mig.  Så som mitt liv har sett ut de senaste dagarna, var en stunds försjunkande i den västgötska landsbygden dessutom precis vad jag behövde.