Samtal om hembygden

Ibland kan den lilla händelsen i vardagen vara precis vad man behöver.

 

Om man vid ett sparsamt besökt fikabord efter söndagsgudstjänsten hamnar mittemot Gunnel (83), kan det hända att den äldre damen börjar berätta om sin barndom.  Då kan hon berätta om sin uppväxt i Värsås och Korsberga och så känner man sig som skaraborgare en stund och minns sina egna hemtrakter.

 

Den gamla damen var född 1935 och mindes hur hennes föräldrar inte hade velat tala om kriget inför sina barn.  Hon hade visserligen en gång hört mamman säga ”Hur ska det bli nu?” men all annan information om kriget hade hon fått då hon tjuvlyssnade till grannarna som stod och pratade vid mjölkpallen.  Med Skövdes regementen i närheten var kriget ständigt närvarande men barnen hade en högtidsstund när de fick se hästarna från K3 komma förbi under någon militärövning.  Under de snörika vintrarna var skolvägen en halvmils vandring över gärdena, för vägarna var oframkomliga, men lyckan att få lift med en hästskjuts från skolan hade man sällan eller aldrig.

 

Familjen bodde på ett litet torp under Västergården där pappan arbetade.  För barnen gällde sex års folkskola, men just då Gunnel skulle sluta skolan förlängdes den till sju år.  Läraren var emellertid en gammal man som inte hade kunskap nog för det sjunde året, så den stackars 12-åringen lärde sig under sitt sista skolår bara vikten av att kopiera dikter och psalmverser med tydlig handstil.

 

Men skolan slutade till sist och så fick hon vid 13 års ålder ta tjänst som hembiträde hos en äldre dam där hon städade, lagade mat och bodde i kökssoffan.  Parallellt med det gick hon en kurs i skolköket.  Då bar det sig inte bättre än att skolköksfröken en dag kom hem till den äldre damen och fick se sin elev stå och steka strömming.  Först enbart förvånad över att se henne där, frågade hon hur flickan gjorde när hon stekte sin strömming.  ”Precis som fröken har lärt mig” svarade hon och då blev lärarinnan belåten.

 

Några av de gamla skolkamraterna hade tagit anställning på konfektionsfabriken i Hjo.  När Gunnel fick veta att de tjänade lika mycket på en vecka som hon på en månad, gick hon till sin far och undrade om hon också kunde få söka arbete i Hjo.  Ja, sa pappan, jo, om du verkligen vill det så kan du väl få göra så.  Så blev 15-åringen industriarbetare och det var inget konstigt med det, bortsett från att grannarna blev förvånade över att hon lämnade hembiträdestjänsten.

 

I Korsberga fanns skola, kyrka och affärer, däribland Kooperativa, men när man skulle handla andra varor tog man gärna bussen till Tidaholm.  Det var en bra buss, för turen hem gick precis när bion var slut…

 

Jaha, sade jag som känner historien bakom traktens kommunikationer, åkte ni aldrig tåg?  Nej, sade Gunnel, det gjorde man inte, för den gick bara till Hjo och Stenstorp.  Däremot var hon född i Falköping (vars lasarett på den tiden var mer betydande än det i Skövde, tror jag mig veta) och hade fått åka hem på lastbilsflak.  Det lät ju lite riskabelt och kanske var det därför som lillasyster två år senare hade fötts hemma på torpet i stället.

 

*

 

Mina egna hemtrakter ligger någon mil väster om Korsberga.  Den enda relation jag har till den orten, är de gånger då jag som barn reste med familjen till Värsås eller Hjo.  På vägen passerade man nämligen den märkligt felstavade skylten som visade riktningen till ”Korsbegra” och det var en begivenhet i sig.  Under en av dessa utflykter genom Skaraborg hördes på bilens radio François Omam-Biyik nicka in Kameruns sensationella segermål mot Argentina och om jag minns rätt var det just den kvällen som jag sedan anförde lögnaktiga svepskäl för att få stanna uppe sent, i det enda syftet att se ett tv-program som betydde mer för mig än någon kunde ana.

 

Men Värsås är också själva middagarna hos familjen Sahlin, vars ovanligt trevliga söner alltid underhöll de gästande barnen med varjehanda spel och lärde oss såväl Monopol som Plump och Tjuv och polis.  Spelade vi Neger och president (jo, på 80-talet accepterades fortfarande den benämningen), fanns det utrymme även för minsta lillasystern.  De vuxna rekommenderade barnen att se den hopplöst sega tv-serien Den vita stenen, men medan föräldrarna mumsade surströmming på verandan, hade de ingen aning om att gästerna vid barnbordet hellre ägnade sig åt att lura i varandra tabasco.

 

Sådana minnen kan dyka upp en vanlig söndag i kyrkan.  Då spelar det ingen roll att de båda bekantingarna alldeles intill har ett intressant samtal om både inrikespolitik och bakgrunden till konflikterna i sydvästra Asien.  För även om en bildad människa måste ha ett hum om de stora frågorna, är det också viktigt att känna till de små.  Den lokala historien och min egen bakgrund säger faktiskt något både om mig och till mig.  Så som mitt liv har sett ut de senaste dagarna, var en stunds försjunkande i den västgötska landsbygden dessutom precis vad jag behövde.

 


Italia ’18

Det hör inte till min vana att skriva reseberättelser i den här bloggen.  Systerbloggen om järnvägar har ofta det upplägget men här är det ovanligt med bilder över huvud taget.

I dag gör jag det ändå.  Således kommer här 24 bilder från en 10-dagarsresa i Europa.  Det är inte alls mina 24 bästa bilder (av de nästan 1500 jag tog...) men de sammanfattar väl mina erfarenheter och reflektioner.

Varje bild kommenteras nedanför respektive bild.

 

Oberndorf am Neckar/Boll

När en ung präst i Baden-Württemberg ska göra sin praktik, reser hon till Brämhult.  Därför är det inte konstigt att fyra européer från Borås reser till Oberndorf am Neckar och byn Boll.

 

Schaffhausen: Rheinfall

Det är lika omöjligt att hindra mig från att fotografera, som att stoppa Rhenfallet i Schaffhausen.

 

Grimselpass

Det var en lyckträff att skippa 100 minuters kötid på motorvägen genom Gotthard, för att i stället åka tre timmar över Grimsel och Rhônegletscher. Farofyllda äventyr, frankensteinska vyer, fantastiska minnen!

 

I andra länder färdas man ensam i bergen.  I Schweiz är järnvägen ett ständigt sällskap, högt som lågt.

 


Det behöver inte vara de stora upplevelserna som räknas.  En fika i Meina, mellan Domodossola och Novara, räknas också.

 


Att en sen kväll, trött av resan, mötas av nya vänner, occitanska flaggan och ett överdådigt matbord kan bara hända i Piemonte.

 


Valle Germanasca, dalen med den strida floden som är känd endast av lokalbefolkningen, är också en plats med lika stor betydelse som vilken som helst huvudstad.

 

Valle Germanasca leder till Perosa Argentina

Efter en sommar av fotbolls-VM, tycker en person som växte upp med två VM-finaler mellan Tyskland och Argentina att det är lite lustigt.  Har man sina specialintressen så har man… 😛

 

Patois i de occitanska gränstrakterna

Nog är det bra att kunna ett eller två språk, men under denna resa i olika utländer fick jag tala svenska (med Friederike), engelska (med Federico), tyska (med massor av folk i fyra länder), franska (med grannarna i byn) och en fransk-italiensk kombination (med affärsinnehavaren i Perrero). Att kunna kommunicera över gränserna är coolt och lingvistikens livgivande betydelse kan inte underskattas!  (Däremot är svenska ungdomars faiblesse för spanskan överskattad, ty man måste färdas jättejättelångt för att kunna tala med någon alls på det språket.)

 

Torino: Il duomo

Någonstans här, bakom spårvagnen och domens väggar, ligger Sindone di Torino: den linnesvepning som Josef av Arimataia och hans vänner lade Jesus i efter korsfästelsen. Så säger i alla fall traditionen och den har sitt värde vare sig man tror på berättelsen eller inte.

 

Torino: Basilica di Superga

Efter en stigning på sådär 400 meter med kuggstångsbanan Tranvia Sassi-Superga når man platsen för basilikan och ser ut över Turin.

 

Torino F.C.:s minnesplats

Italiens bästa fotbollsklubb var fylld av landslagsspelare men Grande Torino störtade den 4 maj 1949 med sitt flygplan just här, mot fundamentet av Basilica di Superga. Det är en plats att minnas – och att minnas på.

 

Prali: 2618 m

”Altitudine duemilaseicentodiciotto metri”.  Cappello d’Envie är högre än tidigare rekordplatser, såsom sydsvenska höglandet, Haukeliseter och Grimselpass.  Nästa gång är mitt mål tretusen meter. ^_^

 


När det smäller i Alperna, smäller det rejält. Molnen täcker bergen, ovädret glider över topparna, åskan ekar mellan branterna och dalarnas bäckar fylls till forsar likt en wadi i öknen. Men även de mörkaste moln skingras, dagern återvänder och regnbågen varslar om sommar.

 


Vår nordliga himmels stolta björndjur sträcker upp sin långa svans över det valdensiska templet så att det kan skådas i Germanasca liksom i alla den norra världens länder.

 


Den stolta staden Pinerolo (i klass med Skövde både till befolkning och intresse) minns som alla andra platser de fasor som fallit över mänskligheten.

 

Massello: Cascata del Pis

Mellan de höga klipporna nedanför de ännu högre bergen faller det höga Cascata del Pis också långt. Floden är måhända liten här, men den leder liksom alla floder till Po som är något större.

 

Massello: vid Clô dâ Mian

”Vi är ett folk på va-andring…”

 


Det fina folket lever på branterna till Lago di Como.  Men vad ska man här att göra, när man kan vandra i Germanascaflodens dalgångar eller på bergen i Skaraborg?

 

Vaduz

Furstendömets huvudstad har affärer, restauranger, ett överflöd av skulpturer samt några berg i bakgrunden.  Det är ungefär som i Borås.

 

Jupiter i Dornbirn

När en hög klippa i Vorarlberg skymmer den förmörkade månen mer effektivt än vilken jordskugga som helst, får man nöja sig med att beskåda Jupiter. Och Jupiter är större än till och med hela Österrike så det är inte så illa när man tänker efter.

 


I de svenska städerna får man leta länge och förgäves efter modelljärnvägar.  I Rothenburg o.d. Tauber samsas de med frukt och soppa i livsmedelsbutiken.

 

Tyskland har lärt av sina misstag.  Man vet hur man ska förhålla sig till utlänningar – och hur man ska producera elektricitet.

 

Fehmarn

Den vita månen och den röda Mars påverkar oss människor.  Men inte av några mumbojumbo-pseudovetenskapliga skäl utan för att de skiner i natten och är vackra att se på.


RSS 2.0