Elöverkänslighet finns nog inte – men respektera dem som lider av det.

Så sent som i dag blossade debatten om elöverkänslighet (även kallat elallergi) upp igen. Den gör det med ojämna mellanrum och det visar att den engagerar, vilket väl är bra. Problemet är förstås att forskningen inte visar att elöverkänslighet finns. Man har gjort olika former av blindtester – satt en uttalat elöverkänslig person i ett rum och kontrollerat hennes reaktion då elektriska fält varit omväxlande påslagna och avstängda, med enda resultatet att experimentpersonen inte kunnat säga när det funnits elektricitet i rummet.

 

Jag är nog böjd att hålla med dem som säger att eftersom forskningen inte visar några av de påstådda effekterna av elektriska fält, finns det inte heller några sådana. Vetenskap fungerar emellertid så att inget egentligen kan bevisas fullständigt, men det gäller inte bara elöverkänslighet utan precis allting som vi menar är vetenskapligt bevisat. Därför är det givetvis dumt att döma ut dem som upplever sig som elöverkänsliga, kalla dem simulanter och med ord som pjåsk och trams sparka ut dem i den elektrifierade världen.

 

Just i dag har jag inte läst några kommentarsfält i frågan, men jag kan tänka mig vad som står där. Säkerligen sitter det vanliga gänget av näthatare och berättar att eftersom de själva har arbetat vid en dataskärm hela livet och inte fått några problem, är elöverkänslighet ett påhittat problem. Sådana uttalanden visar bara att den som skriver saknar både empati och förståelse för den vetenskapliga metoden, men jag ska inte gå närmare in på det, eftersom det var en annan synpunkt som jag ville diskutera.

 

På vissa håll i landet har det arbetats för att man ska upprätta "lågstrålande zoner", elektricitetsfria områden där människor med elöverkänslighet kan bosätta sig för att slippa sina symptom. Vid något tillfälle ville en kommun i Siljansbygden (Rättvik? Mora? Orsa?) stödja ett sådant projekt, vill jag minnas. Det skulle bland annat innebära att området i fråga skulle vara fritt från mobilmaster, men då slog företag och överordnade myndigheter till. Eftersom elöverkänslighet inte fanns, kunde man inte anpassa samhället efter någon som påstod sig lida av elöverkänslighet, var argumentet och i ett myndighetsbeslut – eller rentav ett domstolsutslag – bestämdes det att planen inte skulle få förverkligas. Det blev inget elektromagnetiskt sanerat område.

 

Jag menar att ett sådant förhållningssätt är orätt. Om det finns en grupp människor, dessutom en inflytelsemässigt och hälsomässigt svag grupp människor, som upplever sig må mycket bättre om de får möjlighet att bygga sig ett hus i en ödemark utan mobilmaster och högspänningsledningar, är ju det inget som egentligen angår samhället i övrigt. Det skulle inte kosta just några pengar för samhället att gå dessa personer till mötes och det skulle definitivt inte utgöra någon fara för oss andra, så varför inte säga okej och reservera några hektar eller rentav en hel kvadratkilometer i Dalarnas utmarker för dessas skull.

 

Det enda hållbara argument som jag har hört från de radikalas sida, är att det skulle vara farligt för bärplockare och jägare att visas i området om det saknade mobiltäckning. Men hallå – för trettio år sedan sprang folk omkring där utan mobiltäckning och ännu för femton år sedan gjorde de flesta det utan mobiltelefon. Ingen var rädd för något annat än möjligen en ilsken björn (och mot en sådan är mobiltelefonen ändå inget skydd), så varför skulle man behöva vara det i dag? Det finns ju i så fall andra blåbärsskogar att ströva omkring i – eller också kan man skaffa en kommunikationsradio för den funkar i alla ödemarker.

 

Nej, om vi fick för oss att upprätta ett antal "strålningsfria" zoner här och där i landet, skulle det inte vara någon till skada. Däremot skulle många känna sig hjälpta, inbillningssjuka eller inte, och eftersom också dessa är vänner, medborgare och människor ska vi naturligtvis ställa upp för dem, särskilt när det kan göras på ett så enkelt sätt.


Jag är inte Charlie

Efter attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo för några dagar sedan har det blivit populärt att utropa ”Je suis Charlie!” på webben. Det ska vara ett sätt att uttrycka ett stöd för tryckfrihet och när det låter sig göra så enkelt som genom att byta presentationsbild på Facebook eller skicka ut en uppdatering på Twitter, har miljoner människor världen runt uttalat dessa tre ord.

 

”Je suis Charlie” är också ett sätt att visa sympati med Charlie Hebdo och det den står för. Det är här som jag slår bakut. Naturligtvis stödjer jag en fransk tidnings rätt att publicera texter och teckningar, men det gör mig inte till en del av tidningen. Det står var och en fritt att tycka att Charlie Hebdo är ett föredöme bland tidningar, men det finns mycket strunt i både den tidningen och andra. Mot den bakgrunden blir det liksom lite svårt för mig att ställa mig upp och säga att jag är satirtidningen Charlie Hebdo.

 

En annan infallsvinkel är denna: I juli 2011, efter attentatet i Oslo och massakern på medlemmar i Arbeidernes ungdomsfylking, AUF, sade Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen med sammetslen röst i en intervju ”I dag er vi alle AUF-ere”. Det var inte ett särskilt originellt uttalande (utan sagt efter amerikansk förlaga) men framför allt var det nog jobbigt att höra för alla de medlemmar av Arbeiderpartiet som inte alls ville ha en person med Siv Jensens värderingar som del av sitt parti. Det blev också knepigt för dem som ville visa avsky för attentatet och sympati med de drabbade men inte alls ville identifiera sig med det parti som de mördade råkade tillhöra – efter Siv Jensens uttalande kunde dessa känna sig tvungna att välja mellan att hålla med henne eller ses som känslokalla.

 

Det är alltså fullt möjligt att uppmuntra eller acceptera en företeelse utan att vara en del av den. Därför måste jag säga ”Je ne suis pas Charlie”, men helt utan att bråka om saken…


2014 års böcker

Sedan jag i augusti 2005 började föra läsdagbok har jag ibland konstaterat att jag läst ungefär en bok i veckan. (Vissa böcker för jag inte in och det handlar då om sådana som jag har läst förut och bara läser om för att de är mysiga eller allmänt småputtriga och passar bra att somna till om kvällarna.) Under 2014 föll det sig så att jag antecknade precis 52 böcker i läsdagboken och jag bestämde mig för att göra en liten reflektion kring vissa av dem här.

 

För varje bok anges författare, titel och ursprungligt publiceringsår. För översatta böcker anges originaltiteln och det år boken gavs ut på originalspråket (eftersom det är helt ointressant när just mitt exemplar är utgivet). För böcker jag läst på ett annat språk än svenska har jag angivit även den titel som den blivit översatt till. Kategorierna nedan, som nog är ganska spretiga, har jag konstruerat endast för detta blogginlägg och inom vardera står böckerna i läsordning – någon rankningslista är det alltså inte.

 

Stora läsupplevelser:

  • Lisa Bjärbo: Det är så logiskt alla fattar utom du (2010)
    Tonårig kille blir kär i sin bästa tjejkompis. Helt klart klassificeras denna som ungdomsbok och spänningen är väl tänkt att ligga kring frågorna "Ska han våga berätta?" och "Hur reagerar hon om hon får veta?". I min värld låg spänningen på andra plan och när jag plötsligt insåg var boken utspelar sig kom den så nära att jag var tvungen att lägga den ifrån mig och pusta ut en stund.
  • Harper Lee: To kill a mockingbird (1960) (finns även översatt till svenska under den helt oförklarliga titeln "Dödssynden")
    Denna bok klassificeras allmänt som en av ganska få "Great American novels". I en förtätad, elektrisk stämning skildras rättegången mot en svart man i en liten sydstatsstad och 30-talets rasism ställs mot en realistisk bakgrund. Personporträtten är glasklara, intrigen häpnadsväckande trovärdig och den mörka sommarnatten blir så verklig att man kan skära i den med kniv. Huvudkaraktärerna sägs fortfarande leva i det amerikanska samhället och referenserna i populärkulturen är många. Detta är en stor roman.
  • Julie Otsuka: Vi kom över havet (The Buddha in the attic, 2011)
    Ödet för de japanska kvinnor som mer eller mindre per postorder rekvirerades till Amerika som hustrur till emigrerade japanska män. I ett för litteraturen nästan unikt vi-perspektiv beskrivs kollektivet individuellt och fångar läsaren från första sidan till slutet i en roman som är ganska kort och charmerande trots dramatiken.
  • Claudia Rusch: Honeckers kanderade äpple (Meine freie deutsche Jugend, 2003)
    Författaren var tonåring i en politiskt medveten östtysk familj under 80-talet. I en tidvis hysteriskt rolig skildring redogör hon för hon och hennes jämnåriga vänners upplevelse av barndomen, ungdomen och tiden efter Wende.
  • Jan Guillou: Mellan rött och svart (2013)
    Den tredje delen av "Det stora århundradet" berättar ur familjen Lauritzens perspektiv om hur dess medlemmar upplever mellankrigstiden. Mycket sakkunnigt, oerhört givande och extremt fängslande. (Det är helt enkelt underbart att komma hem en eftermiddag och känna hela kroppen vibrera av glädje bara för vissheten att det finns en bok som väntar på att bli färdigläst.)
  • Sofia Nordin: Det händer NU (2010)
    Flicka i nionde klass blir kär i sin bästa kompis. Temat är vanligt men här lyfts helt realistiskt rätt frågor fram. I dagens alltmer hbtq-medvetna verklighet är en tonårskärlek till en person av samma kön inte mycket mer komplicerad än en till det motsatta – bara lite och boken lägger sig knivskarpt exakt på rätt nivå. Det är 2010-talets Fucking Åmål som roman.
  • Sara Villius: Sex (2008)
    Mycket ung flicka i 80-talets Borås blir bekant med ung man. Men vad händer egentligen i denna lilla pärla? Analysförmågan triggas i en roman som förstås är uppdiktad men...
    (Stor spoilervarning för baksidestexten – den ger ett förslag på tolkning som läsaren inte vill ha serverat i förväg!!)

Böcker som jag tyckte om att läsa men som kanske inte är jättestor litteratur utan som mest passade mig då och där jag läste dem:

  • Tore Morgan: Fyran spurtar (1948)
    En pojkbok som jag fick för många år sedan av min mormor (den tillhörde väl på sin tid min morbror Sven?) och är ett intressant tidsdokument om ett gäng läroverkselever. Dessutom är språket helt okej, har jag för mig.
  • Yoko Ogawa: En gåtfull vänskap (Hakase no aishita süshiki, 2003)
    Ogift mor är hemhjälp åt äldre man med intressanta minnessvårigheter. Mysig må bra-litteratur som jag inte minst kommer ihåg med hjälp av att jag läste den under några sköna semesterdagar.
  • Rolph Wegmann: Getå 1918. Den stora tågolyckan (2013)
    Intressanta vittnesskildringar, bilder, listor, kartor, tidningsfaksimil och grafiska tidtabeller från Sveriges största järnvägsolycka.
  • Sara Lövestam: Grejen med verb (2014)
    Fyndigt skriven facklitteratur som ger många leenden, igenkännanden och även en del nya kunskaper.

Goda böcker som jag är glad att ha läst men kanske inte i längden kommer att minnas så väl:

  • Alice Munro: För mycket lycka (Too much happiness, 2009)
    Välskrivna noveller med oförutsägbara upplösningar av lättläst men säkert välförtjänt nobelpristagare.
  • Mark Haddon: The curious incident of the dog in the nighttime (2003) (finns även översatt till svenska under titeln "Den besynnerliga händelsen med hunden om natten")
    Litterärt intressant metaroman om autistisk pojke som under sitt försök att lösa mysteriet med en död hund uppdagar betydligt mer intrikata detaljer om grannskapet, familjen och sig själv.
  • Jan Guillou: Vägen till Jerusalem (1998)
    Alla människor har ju läst den, nu även jag och det är ju bra.
  • Jan Guillou: Tempelriddaren (1999)
    Dito. Läsvärd, absolut, men tiden är så avlägsen att dessa böcker inte riktigt lyckas fånga mig.
  • Jan Guillou: Att inte vilja se (2014)
    Efter att ha fängslats av Mellan rött och svart trodde jag att nästa bok i serien skulle vara rena explosionen av läsupplevelse, men trots att den behandlar den än intressantare beredskapstiden, kände jag inte alls samma totala fascination.

Uppmärksammade eller populära böcker vilkas detaljer eller till och med händelseförlopp jag ganska snart glömde och som väl därför inte gjorde så mycket intryck:

  • Fredrik Backman: Min mormor hälsar och säger förlåt (2013)
    Vad de stora bristerna var här, minns jag helt enkelt inte...
  • Camilla Läckberg: Änglamakerskan (2011)
    Jag tål inte denna författare... Språket är så simpelt att jag blir sjuk och intrigen är väl inte heller något att hänga i granen.
  • Graeme Simsion: Projekt Rosie (The Rosie Project, 2014)
    Ännu en av många böcker om en person med symptom inom autismspektret. Den är lite rolig emellanåt, men vid det här laget hade jag hört det förut...
  • Mika Nousiainen: Hallonbåtsflyktingen (Vadelmavenepakolainen, 2007)
    Infödd finne längtar till Sverige och även om boken har sina komiska sidor nådde den inte upp till sitt rykte. Och när det ett par gånger dök upp hårresande brister på research i simpla småsaker (författaren hade bara behövt göra en enkel webbsökning!) höll jag på att få krupp.
  • Mikael Niemi: Fallvatten (2012)
    Idén med en gigantisk översvämning längs Luleälvens dalgång är intressant men nog hade det gått att göra mer av den?

Viktiga böcker i övrigt:

  • Markus Tiedemann: Förintelsen och förnekarna („In Auschwitz wurde niemand vergast." 60 rechtsradikale Lügen und wie man sie widerlegt, 1996)
    I en tid då gator och webb fylls av människor med invändigt bruna skjortor är det mycket intressant att läsa om de medvetna feltolkningar som de onda krafterna gör av historien.
  • Sara Arrhenius: En riktig kvinna. Om biologism och könsskillnad (1999)
    Biologismen hävdar att eftersom vissa djurarters hannar och honor beter sig på könsspecifika sätt, bör också människor göra det. Lita inte på sådana pseudovetenskapliga tolkningar av verkligheten, för människor är intelligentare än djur.
  • Linda Melvern: Att förråda ett folk. Västmakterna och folkmordet i Rwanda (A people betrayed – the role of the west in Rwanda's genocide, 2000)
    Det alltför bortglömda folkmordet i Rwanda bör vi alla känna till bättre. Här finns en ingång till ämnet.
  • Ester Roxberg: Min pappa Ann-Christine (2014)
    När författarens far, den teologiskt konservativa prästen, kom ut som transperson utmanades familjen, omgivningen och Ann-Christine själv. Självutlämnande på ett helt nytt sätt och även en i ämnet mycket väl insatt läsare får nya insikter.
  • Daniel Goldberg/Linus Larsson: Korthuset. Hur tjuvarna flyttade ut på nätet och varför din bank lät det hända (2014)
    Lärorikt berättas om hur kreditkorten föddes, utvecklades och lever idag. Klockrent förklaras varför bankerna inte gjort mer för att förhindra tekniska brister och sätta dit bovarna. Maffiga historier om hur folk velat tjäna storkovan på ekonomiska manipulationer och bedrägerier gör dessutom sitt till för att läsaren ska ha svårt att lägga ifrån sig boken.

 

Återkommande teman under 2014 visade sig vara hbtq, Machtergreifung och Jan Guillou. Vad blir nästa års fokus? Vi får väl se...

 


RSS 2.0