792

I kväll cyklade jag förbi en cyklometer. Ja, ni vet en sådan som räknar passerande cyklar. Hur som helst: denna cyklometer visade 792.

 

Underligt, tänkte jag, det är något bekant med 792 men jag kan inte komma på vad... Det är väl inget speciellt med just det talet? Kunde det vara ett känt årtal? Men vad hände på 700-talet? Lindisfarne? Nej – en kontroll visar att det första vikingatåget i västerled inträffade först 793. Nära, men inte rätt... Kan det månne ha varit 1792 och den där maskeradbalen som spökade? Kanske.

 

En stund senare passerade jag en ny cyklometer. Den visade 381 och nu jobbade hjärnan blixtsnabbt. Talen 792 och 381 föreföll passa bra ihop. Nästan som om... ja, just det, det behövdes bara en aldrig så liten förändring, ett inbördes byte av en siffra från vardera talet, för att det skulle bli 782 och 391, där det förra talet ju är exakt dubbelt så stort som det senare.

 

Ännu undrar jag emellertid vad det är med 792. Kan det måhända vara andra hälften av en bils registreringsnummer? Ja, eventuellt. Vare sig jag hittar lösningen eller inte, kan jag i alla fall konstatera att det är något visst med mig och tal...

 


Stungen

När jag var en fyra, fem år och uppe på rännet hittade en bit konstigt, grått papper och tog tag i det, var det inte konstigt att getingen som bodde där stack mig i handen.

 

Inte heller var det något underligt med att jag vid tolv års ålder så där skulle sätta mig på cykeln där hemma och tog tag i styret som vanligt men utan att se mig för och därmed blev stucken av en geting som råkade ha slagit sig ned före mig.

 

Lika lite var det anmärkningsvärt, om än bara lite oväntat, att på ett halvfullt hölass mitt ute på åker nr 9 (med det alternativa namnet "på andra sidan bäcken ovanför vägen") en solig julidag då jag var drygt tjugo, få ett getingstick på baksidan av armen.

 

Däremot var händelserna en mulen augustikväll mot slutet av den blöta sommaren 2016, inte bara konstiga utan rent underliga, anmärkningsvärda och fullkomligt oväntade.

 


 

 

Ty där stod jag, mitt inne på en lyxig herrklubb i centrala Göteborg, efter en födelsedagsbuffé för en medlem av familjen, mätt i magen men ändå väntande vid det lilla dessertbordet.  Mot slutet av middagen hade jag hållit ett bejublat tal och sedan hade jag gått omkring och fotograferat.  Med kameran i ena handen och assietten i den andra skulle jag just tacka nej till servitrisens erbjudande om kaffe för att i stället be om te, när det stack till i nacken som av en nål.

 

Jag var redan lite konfunderad angående hur jag skulle balansera en tekopp vid sidan av assiett och kamera, så när servitrisen försökte räcka mig teet och jag inte tog emot det, skrattade hon artigt och sade att nej, det här var ju inte lätt.

– Nej, det… försökte jag.  Jag måste bara…  Det var nåt som…

 

Hon tittade undrande på mig.  Har mänskan blivit helt konfys? kanske hon tänkte.  Så icke.  Jag ägnade mig nämligen åt att försöka känna efter i nacken – skjortan var i och för sig ny, men jag hade använt den på ett annat kalas två veckor tidigare, så hur kunde det sitta en nål kvar utan att jag märkt det förr?  Nej, jag hittade ingen nål och själva sticket kändes förresten inte längre, så jag tog emot koppen i min fria vänsterhand.

 

Då kom nästa upptäckt.  I stället för ett nålstick brann det plötsligt till.  Just en brännande smärta var det nämligen, som när man råkar hålla ett finger för nära en eldslåga.  På närmaste bord ställde jag ifrån mig tekopp och assiett, fingrade med vänsterhanden just där det brände, och upptäckte något mjukt men massivt.  Nej, jag förstod inte situationen omedelbart, utan nedärvda instinkter sedan hundratusentals eller miljoner år gav sig till känna och mellan tumme och ringfinger klämde jag åt.

 

I den fina, äkta mattan hamnade den, getingen…  För visst var det en sådan och i samma stund som jag konstaterade att den hade med sitt liv fått plikta för sin närgångenhet, konstaterade jag också att jaha, den hade dött just efter att ha stuckit mig också i ringfingret.

 

Kameraremmen hade länge varit virad om andra handleden men nu krånglade jag mig fri från även detta påhäng och förklarade närmast lakoniskt för alla som ville veta:

– Jag blev just stucken av en geting…

 

Servitrisen och drinkblandaren, den exekutiva personalen på denna klubb som i ett par hundra år sett välmående herrar från Göteborgs och Skottlands handelshus, den intressanta motsvarigheten till Stockholms adelsätter, planera stadens utveckling och med whisky och biljardbord umgås utan tjatiga fruntimmer, fick nu hälla upp is i en handduk och låta mig svalka min nacke.  Saken komplicerades av att det råder absolut klädkod på platsen och det var först sedan isen smält som jag gav sjutton i kravet på vårdad klädsel och lättade på förlåten.  Den envetna getingen hade nämligen satt sig på den mest undanskymda biten synlig hud, där krage, fluga och hårband satt som tätast…

 

Det fanns en läkare närvarande och hon såg lite orolig ut till en början.

– Sitt ner, ta det lugnt, du ser lite blek ut, är du allergisk, känner du dig yr?

 

Nej, nej, i all sin dar, så farligt var det ju inte!  Det var bara det att situationen var så komisk och att jag hade planerat för ett släktkalas alla tänkbara katastrofer utom just denna, som fick mig lite ur balans en stund.  I stället slog jag mig ned i ett annat rum och diskuterade den svenska skolan med pappas kusin Thomas.  Men så dags hade teet svalnat och kunde drickas utan ytterligare väntan och det var ju praktiskt.

 

 

 

Jag kom att fundera på det där med hur ont stinget från en geting egentligen gör.  Varje normal människa undviker getingar och det torde främst ha med smärtan att göra.  Visst finns det folk som är så känsliga för getingstick att de kan bli svårt sjuka och visst är det livsfarligt för alla och envar att bli stungen i svalget, men trots att allvarlig fara är osannolik, är det bara ett fåtal som har sinnesnärvaro att sitta still i båten om en geting kommer flygande i största vänskaplighet.

 

Mitt allra första getingstick gjorde riktigt ont, men den gången var nog förskräckelsen det värsta – den förskräckelse som var en följd av omgivningens reaktion – och jag undrar hur ont jag hade tyckt att det gjorde om man inte hade överreagerat på att jag sade aj! när jag hade petat i det där getingboet.  Andra gången sade jag också aj men mamma baddade väl med desivon eller salubrin och så var det inte mer med den saken.  Tredje gången, då i höet, tog vi ett par minuters paus men sedan var det bara på’t igen tills lasset var fullt.

 

Den här gången gjorde det ont, men jag skulle alla dar i veckan föredra ett getingstick framför en kvälls migrän.  Isen kylde så att de första 10-15 minuterna inte alls var så farliga och efter en halvtimme eller så kunde jag röra mig rätt obehindrat.  Sedan kände jag av det under resten av kvällen men nästa morgon fanns bara en smärtfri rodnad i nacken och i fingret var det inte värre än om jag hade stuckit mig på en nål.

 

Härav kan man lära sig att ett getingstick inte är så farligt och att det inte tar längre tid att hämta sig från det än det tar att skriva ett blogginlägg…

 

 


Veckovill

En vanlig söndag eftermiddag promenerar jag förbi den lilla butiken som brukar vara öppen varje vardag.  Nu lyser det där inne och innehavaren sitter bakom disken så jag kliver på.

– Så du har öppet på en söndag?
– Söndag...?  Nej...  Det är väl inte söndag i dag?
– Jo. Jag kommer just från kyrkan och där var det i alla fall söndag.
Innehavaren plockar ned almanackan från väggen, bläddrar, funderar, bläddrar igen...
– Jag tyckte väl att det var lite folk på stan.
– Det är lätt att bli veckovill så här på sommaren, säger jag och ler.  Men lycka till då, om du stannar kvar.
– Nej, då går jag hem, säger innehavaren och reser sig från stolen.

Varje vuxens plikt

Den senaste veckan har jag följt den norska serien Født i feil kropp som sändes på norska TV2 2014 och nu visas på SVT under titeln "Att födas i fel kropp". När detta skrivs har jag sett fem av sex delar och tycker att det är en fantastisk serie.

 

Det finns ett par saker att kritisera och så gjordes också i Norge när serien visades där. Alla de exempel som förekommer i serien är positiva exempel, eftersom det rör sig om transsexuella som på alla sätt förefaller ha accepterats av sin närmaste omgivning. Det kan också kritiseras att det är personer som i sitt upplevda kön är heterosexuella och som från barndomen har haft könsstereotypa intressen. Alla flickor och kvinnor har gillat söta klänningar och lekt med dockor, medan alla män har tyckt illa om att de förväntades leka med dockor. Inget av detta problematiseras i serien.

 

Men varje dokumentär behöver inte ta upp alla aspekter. Vissa av frågorna har vi sett diskuteras i andra filmer och tv-program och då kan väl detta tillåtas vara en lista av "goda exempel"?

 

Min främsta insikt, eller i alla fall det jag tycker är själva essensen av serien, är hur oerhört bra det kan gå för en person som växer upp i en familj där acceptansen är självklar. Naturligtvis har inte alla familjer samma värderingar och det finns säkert föräldrar som helt enkelt tycker att det vore vidrigt att ha ett transsexuellt barn, men det är en hållning som varken jag eller en tv-serie kan göra mycket åt. Däremot...

 

Ja, däremot hoppas jag att en tv-serie som Født i feil kropp kan leda till att normalt vettiga, sympatiska, goda föräldrar, som inte förut reflekterat så mycket över saken, tänker tanken. Vad gör jag om mitt barn vill klä sig i "motsatta" könets kläder? Hur reagerar jag om min 7-åring säger sig vara flicka respektive pojke, trots att jag alltid utgått från motsatsen?

 

Det visar sig gång på gång, i intervju efter intervju, att de barn som genast mötts av förståelse från sina föräldrar, eller till och med rent ut blivit tillfrågade av dem om sin könsidentitet, mår så bra av det. En sten faller från hjärtat, helt enkelt. "Vad som änhänder är jag accepterad av mina närmaste."

 

Som med så mycket annat, är det i den här frågan mycket enklare om man har tänkt tanken i förväg. Att skjuta upp tanken tills den blir aktuell gör det bara mycket svårare att handla rätt och resultatet kan bli missförstånd eller livslånga sår. Det, i sin tur, är något som ingen enda människa önskar.

 

Därför, och det är min slutsats, är det varje förälders plikt (och varje annan vuxens med för den delen) att vara öppen för möjligheten, att inte ta barnets könsuppfattning för given. Köp gärna en spetsklänning till din dotter, men tänk tanken att hon en dag faktiskt skulle kunna säga "nej, jag är pojke, jag vill ha byxor". Klipp gärna din sons hår kort, men tänk tanken att han en dag faktiskt skulle kunna säga "nej, jag är flicka, jag vill ha långt hår".

 

(Ja, tänk förstås också tanken att flickan vill ha byxor och pojken vill ha långt hår utan att det handlar om könsidentitet, men det är en annan fråga och bygger inte direkt på Født i feil kropp, så det sparar jag till en annan gång.)

 


En stackars cykels vedermödor

Den förlupna veckan var inte lätt för min cykel men en trognare medhjälpare är svår att finna.

 

Cykel grå bar mig genom halva Småland, släpades ut bland rötter och sten på Värends minsta skogsvägar, leddes längs igenväxta järnvägar, tvingades hänsynslöst genomtränga granplantor och hallonsnår, trotsade stormfällda träd, rullades på het stålräls, bar så mycket packning att ramen bågnade och däcken blev platta – allt utan att klaga.

 

Den fick övernatta utomhus mitt i Njudungs skogar medan jag sov i tält, fick stå parkerad i timtals på varm asfalt i middagshetta medan jag åt sallad, lyftes omilt ombord på tåg, baxades lika omilt av samma tåg, trycktes in på bagageutrymmets golv i en ersättningsbuss och skumpade omkring som en ärta i en burk.

 

Den stod emot kraftiga tramptag i tioprocentiga lutningar över berg, bekämpade Huskvarnas branter, gjorde tjänst på dammiga grusvägar med knivvass kalksten, lades omkull i diken, fick fortsätta förbi "Här slutar allmän väg" i Milletorp.

 

Allt detta utan protester, utan gnissel, utan varje tänkbart tekniskt mankemang. En slarvig växling i Holsbybrunn och jag fick lägga tillbaka en avhoppad kedja, men det var allt.

 

När vi sedan rest hem, cykel grå och jag, trodde den nog att den skulle få vila, men icke: den tvingades ut i racerfart runt rondeller och skumma cykelbanor och fick umgås med tallbarr medan jag mumsade kakor. Sedan förde den mig hem och fick äntligen komma till ro i cykelförrådet.

 

Då, i den svala källaren, punkterade framdäcket... De svåraste, oartigaste utmaningar klarade den, men en natt i stillhet – nej, då fick den nog.

 

 

De Gaulles revansch

Charles de Gaulle, den store statsmannen som under flera decennier ledde Frankrike genom omstörtande kriser, satt vid rodret då Storbritannien och Nordirland under tidigt 1960-tal för första gången diskuterade medlemskap i EG (de Europeiska Gemenskaperna, föregångaren till dagens EU).

Under denna tid diskuterades EG:s inriktning.  Framför allt Belgien drev en linje om ett framtida "Europas Förenta Stater", alltså med en stark överstatlighet som egentligen skulle sudda ut de gamla statsgränserna.  Det där ställde britterna inte upp på, så de höll sig avvaktande till EG-projektet.  Då försäkrade general de Gaulle att någon sådan utveckling av EG inte kom på fråga.

"Europa måste vare ett nationernas Europa, ett självständigt förbund mellan självständiga stater.  I [...] en överstatlig federation skulle Frankrike – och alla övriga deltagande nationer – förlora sin identitet." (De Gaulles hållning, sammanfattad av Knut Ståhlberg.)

Charles de Gaulle var alltså väldigt mycket fransman, men han var också väldigt mycket europé.  När britterna 1963, mitt i förhandlingarna med EG, också slöt militära avtal med USA, närmare avtal än de Gaulle tyckte var lämpliga, kallade han till presskonferens och förklarade mer eller mindre tydligt att så länge han var president, skulle Storbritannien inte bli medlem av EG.  Ett brittiskt medlemskap skulle nämligen även ge USA inflytande över intern europeisk politik och det var helt fel väg att gå.

De Gaulle stod fast vid sitt löfte och först tio år senare, efter att han var såväl avgången som död, antogs Storbritannien och Nordirland som medlem av EG.

Charles de Gaulles hållning kan alltså sammanfattas i dessa två punkter:
  • * Det europeiska samarbetet kan inte få en dimension av överstatlighet som gör att staternas särsprägel och egen beslutsrätt försvinner.
  • * Storbritannien och Nordirland har inte samma syn på Europafrågor som den europeiska kontinentens stater och kan därför inte fullt ut vara medlemmar av det europeiska samarbetet.

I förrgår beslutade en brittisk folkomröstning att Storbritannien och Nordirland ska lämna den europeiska unionen.  Det främsta skälet är att EU blivit så överstatligt att britterna inte längre själva får fatta beslut om sin framtid.

Charles de Gaulle har än en gång visat sig ha rätt.  General de Gaulle har fått sin revansch.




Fotnot:  Mitt val att (oftast) skriva "Storbritannien och Nordirland" grundar sig i att det är så landet heter.  Storbritannien är en ö, men i det förenade kungariket ("United Kingdom", UK) ingår inte bara England, Skottland och Wales, utan även Nordirland.  I alla fall än så länge.

Ett matematiskt problem

Detta problem utgår från att det finns sex element som vi kan kalla 1, 2, 3, 4, 5, 6.  Kanske handlar det om idrottslag eller deltagare i en tävling eller något slags transportsystem men det spelar ingen roll för fortsättningen.

 

Elementen ska placeras i två grupper.  Då kommer vissa (par av) element att vara i samma grupp medan andra är i olika grupper.  Vi noterar gruppfördelningen, samlar in elementen och fördelar återigen ut dem på två grupper.

 

Första frågan: Hur många gånger måste vi göra en sådan gruppfördelning för att vart och ett av elementen minst en gång ska ha varit i en annan grupp än vart och ett av de andra elementen?

 

Andra frågan: Eftersom det alltid är en fördel för två element att vara i olika grupper, kan vi då förändra gruppindelningen på någon punkt så att denna fördel sprids ut maximalt mellan alla element och kombinationer?

 

Tredje frågan: I varje gruppindelning finns alltså två grupper.  Låt oss kalla dem grupp A och grupp B.  Det finns en viss skillnad för ett element att befinna sig i A eller B.  Ur vissa aspekter är A bättre och ur vissa aspekter är B bättre.  Går det att optimera gruppindelningen så att alla de sex elementen i det långa loppet får liknande förutsättningar?

*

 

Jag är helt säker på att jag har funnit svaret på första frågan (även om jag inte har formulerat ett matematiskt bevis för det) och jag tror att jag har löst den andra.  Den tredje har jag inte satt mig in i ännu, men det ska jag ägna en stund åt nu...


Att driva butik och det där med genus igen…

Det fanns i Borås i många år en butik vid namn Ord & Ton.  Den var en så kallad missionsbokhandel och inriktade sig alltså på kristna böcker, presentartiklar, skivor...  Sedan såldes butiken för några år sedan, varpå de nya innehavarna flyttade det kristna utbudet till ett hörn av butiken och fyllde ut hyllorna med allmäna inredningsprylar och presentartiklar som mest skulle se söta ut och på sin höjd säga Carpe Diem eller Love eller liknande välkända men oftast menlösa sentenser.  Jag har varit där någon gång under den nya regimen, men verkligen inte ofta.

 

I dag gick jag ändå till Ord & Ton och köpte en present till ett barn samt ett kort som gratulerar på dopdagen.

 

– Pekbibeln, den har ni inte va? sade jag i kassan.

– Nej, inte för närvarande, och jag vet inte om vi kommer att få in den snart heller.

Jaha, tänkte jag, så kan det vara ibland, men innehavaren fortsatte förklara:

– Det finns så mycket jag behöver beställa men jag vet inte om jag orkar, så om du ber mig göra det nu, vet jag inte om jag kommer ihåg att göra det.  Jag gjorde en beställning som kom igår, men jag borde ha gjort den i februari.  Det är så jag gör för att inte bli utbränd.

Det var svårt att svara på den kommentaren, ty det faktum att jag av egen erfarenhet vet att det är lättare att bli om inte utbränd så trött i huvudet om jag oroar mig för saker jag skjuter upp i det oändliga, passade sig kanske inte riktigt.

 

Under tiden började hennes kollega slå in köpet i kassan och någon av dem frågade om jag vill ha boken inslagen.

– Ja, det vore väl bra.  Tack så mycket!

– Jag har för mig att du vill ha ett ganska neutralt papper, sade chefen och log.

– Ja… jo… men det måste ju vara flera år sedan! sade jag, förbluffad över hennes minne.

 

Medan hon plockade fram något allmänt brun/guld-färgat lagom mönstrat papper, fortsatte jag med att förklara att det framför allt är det där med blått och rosa som jag inte gillar.

– Det är det enda vi har, sade hon.  De flesta vill ju ha det.

 

Jag skulle kunna ha sagt att det kanske är för att det inte finns något alternativ, typ grönt eller gult med rosor eller nallebjörnar, men den diskussionen ville jag inte initiera nu igen.  Hon gjorde det själv i stället:

– Pojkar och flickor är olika, så är det bara.  Varför vill de leka med vapen till exempel?  Det har jag aldrig tyckt om, men mina pojkar ville det ändå och min dotter var helt ointresserad.  ”De bara leker krig”, tyckte hon.  Varifrån skulle de ha fått det intresset?

– Tja, sade jag, det fanns väl andra som påverkade henne.

– Nej, jag var hemma med mina barn, förklarade hon och såg stolt ut.

– Jo, men det fanns väl andra i omgivningen som…

– Nej, vi bodde på Norrby och det var ju inte så lätt att umgås med alla utlänningarna, så vi brukade gå till lekparken.  Jag hade nog ganska bra koll på vad de gjorde.

 

Återigen blev jag stum.  Vad skulle jag säga?  Men hon pratade på och kom än en gång in på rosa och blått, varpå jag inte kunde hålla tyst.

– Du vet, sade jag, före första världskriget var rosa en pojkfärg och ljusblått en flickfärg.

Hon tittade skeptiskt på mig och undrade om jag menade allvar.

– Jo, rött står för kraft, passion, styrka och var en manlig färg.  Då blev rosa en svagare form av rött, alltså för pojkar.

Hon slog in paketet i en kombination av vitt och marinblå snören.

– Ja, jag tycker att det är fint med blått, sade hon och antydde att det vore anmärkningsvärt att en kvinna i 50-årsåldern tycker att blått är en fin färg.

– Ja, det är fint.  Och blått står ju för Jungfru Maria, avslutade jag.

 

Jag kunde inte hålla mig från att skratta för mig själv medan jag promenerade därifrån…

 


Odens soldater – en högerextrem rörelse

Det talas i den ena staden efter den andra om en förening som kallar sig "Odens soldater" (eller Soldiers of Odin).  Den grundades i Finland men har nu spritt sig över Sverige och kan sammanfattas som ett motorcykelgäng utan motorcyklar. Med andra ord är det en halvkriminell organisation som vissa sorgligt ensamma människor söker sig till för att hitta ett sammanhang.  Däremot har de gjort sig ett namn genom att vara ute och vandra om nätterna för att skydda oskyldiga flickor mot elaka män, vilket ju låter bra.
 
Just det, det låter bra. Grundaren är emellertid en i Finland ökänd och uttalad nazist, samtidigt som Sverigechefen är före detta medlem av Nationaldemokraterna. Nu ramlade jag också över en artikel i Borås Tidning, vars kommentarsfält diskuterade huruvida Odens soldater hade kopplingar till högerextrema rörelser. Ja, hävdade många, det är det ju ingen tvekan om, så allmänt respekterade källor som Expo och Sveriges radio nämndes. Men det var som att tala för döva öron... Somliga hade nämligen bestämt sig: det är jättebra att de är ute på våra gator, man kan inte lita på de kritiska källorna och det det ju alla vad vänsterpropaganda innebär. Tja, ni har säkert hört det förr...
 
Det föreföll vara ganska jämnt skägg mellan förespråkare och motståndare, men jag roade mig med att kolla vad det var för folk som idogt hävdade att det inte fanns några högerextrema kopplingar till Soldiers of Odin. Eftersom alla kommentatorerna hade sina facebookprofiler länkade, var det lätt gjort. Det är alltid lika roligt att undersöka människors facebook-profiler...
 
Det visade sig efter bara en kort stunds efterforskning, att ungefär två tredjedelar av dem som försvarade den här nya organisationen också är sverigedemokrater. De gillar "Sverigedemokraterna", de delar främlingsfientliga bilder och texter, de länkar till rasistiska källor – sammanhanget var uppenbart. I mina ögon var det ungefär som att säga att saken är bevisad:
– Ja, den här gruppen Odens soldater har tydligt högerextrema kopplingar.
 
 
 

Konkurrens

 

Borås kommun har liksom säkert de flesta kommunala förvaltningar en avdelning för tekniskt/praktiskt arbete.   I det här fallet kallas den Servicekontoret och utför allehanda anläggningsarbeten och liknande. 

 

Inom lokalpolitiken i Borås, inklusive ledarsidan i den mycket borgerliga Borås Tidning, debatteras Servicekontoret återkommande.  Man menar nämligen från högerhåll att Servicekontoret genom att ta på sig även externt arbete är en illojal konkurrent till privata företag.

 

Låt mig nu berätta om en helt annan, icke-kommunal verksamhet, som jag har ett engagemang i utkanten av.

 

Vi skulle utföra ett större arbete och bygga en anläggning för flera miljoner.  I ett sådant fall är det självklart att sätta igång ett anbudsförfarande och vi bjöd in flera stycken entreprenörer.

 

De flesta svarade inte alls.  Det är möjligt att någon enstaka svarade ”Nej tack”, men de flesta var alltså så ointresserade att de inte hade tid att lämna ens ett nej.  Servicekontoret svarade däremot mer utförligt.  ”Att bygga enligt arkitektens ritning är inte tekniskt möjligt, men man kan göra så här i stället och det är vi intresserade av att göra.”

 

Gissa vilken entreprenör som fick uppdraget…

 

Anläggningen som Servicekontoret gjorde, blev mycket lyckad och uppskattad.  Ja, den blev så uppskattad att den är ännu populärare än vi hade trott.  Redan efter ett par år har den berömts av tusentals lokalinvånare och det har ordnats studieresor från olika delar av Sverige, för att man i liknande verksamheter som den vi sysslar med, vill se på underverket.  Jag undrar om det inte rentav är så att det också har kommit delegationer från grannländerna och beskådat det.

 

Detta hade alltså kunnat utföras av någon annan entreprenör, men det var bara Borås kommuns servicekontor som var intresserat.  Illojal konkurrens?  Nja, inte riktigt va…

 

 


Känslan av volleboll

När man kliver in under en lågt slagen boll och med bara lätt kraft får den att vidröra fingrarna och lyfta spikrakt upp mot hallens tak får man en känsla av lycka.

 

När man övar med en elev som från början är helt hopplös och nästan bollrädd men efter en halvtimme sätter fingerslagen högt, rakt och inte utan viss stolthet, får man också en rätt härlig känsla.

 

Volleyboll är en underbar sport.  Och det är förmodligen en direkt följd av att jag gick gymnasiet i Falköping.


Myt

"För alltså, föds myter fullt utvecklade ur ett samhälles fantasi och behov, sa jag, som om det trädde fram ur samhällets undermedvetna? Eller skapas myter medvetet ur de olika vinstdrivande krafterna? Är reklamen en ny sorts mytskapande kraft, till exempel? Säljer företagen sitt vatten osv genom att berätta rätt sorts övertygande myt? Är det därför folk som egentligen inte behöver köpa nåt som fortfarande är i princip gratis ändå går och köper flaskor med det? Kommer nån snart att hitta på en myt som får oss att köpa luft? Och vill folk till exempel vara smala på grund av en förhärskande myt om att smalhet är snyggare?"

 

ur Ali Smith: Flicka möter pojke (Girl meets boy, 2007)

 


Stolt språkkunnig

 

Egentligen började det vid ett inhopp på en tysklektion häromveckan.  Den gången hade jag lugnat kollegan med att jo då, detta ordnar jag, tyskan klarar jag, eleven jag var där för skulle få extra stöd och klassen i stort skulle också kunna få benäget bistånd.  Jag hade ju till och med suttit en sommar med min väninnas tyska bekanta och redogjort för det svenska skolsystemet och undervisning i svenska som andraspråk.

 

Men nu drog kollegiet till Varberg på kompetensutveckling.  Två kanadensare höll inledningsföreläsning och skulle bland annat ge exempel på goda metoder för ett kollektivt lärande, alltså hur elever kan lära i grupp.

 

Första övningen var lite ja- och nejfrågor som vi skulle besvara genom att ställa oss upp, respektive sätta oss ner.  ”Har du varit utomlands under det senaste året?” löd en av de första frågorna.  De allra flesta ställde sig upp men jag satt kvar och funderade på om jag rentav var unik som inte har lämnat landet på sex och ett halvt år.

 

Sedan kom frågan ”Kan du tala fler än två språk?”.  Jaha, där var det ingen tvekan, för trots att jag är så sparsamt berest, kan jag tala åtminstone tre språk, så stolt for jag upp medan de allra flesta satt ned.  (Frågan var väl snarast om jag skulle ha stått kvar om det gällt fyra eller fem.)

 

Stolt får man vara, men man måste likväl vara ödmjuk, så när vi skulle ställa oss på linje utifrån hur vi bedömde våra engelskkunskaper på en skala från 0 (inga alls) till 10 (modersmålsnivå), bestämde jag mig för att placera mig nedanför mitten.  Inte för att jag kanske trodde att jag var sämre på engelska än en genomsnittlig lärare i fysik eller geografi, utan för att jag ville visa mig själv och världen att jag inte överskattar min engelska och inte tror att jag är ens i närheten av förstaspråkskompetens eller över huvud taget har en önskan att vara det.

 

Linjen skulle sedan delas på mitten och förskjutas, varpå två personer ur vardera hälften bildade en grupp om fyra, där olika engelskkunskaper kompletterade varandra.  Klok idé och så satt vi kvartettvis runt borden.  Snart skulle vi diskutera föreläsningens inledning och skriva frågor till föreläsarna.  Dessa skulle skrivas på engelska och genom ett slumpmässigt förfarande fick jag det uppdraget.  Vi pratade lite, kom inte direkt på någon fråga men det kändes ju fånigt att sitta som sekreterare med penna och post it-lapp utan att skriva, så till slut bestämde jag mig för att sammanfatta en vag fundering som en av kollegerna hade haft.  Men hur skriva?  Tja, jag tänkte mig att jag sutte på ett av mig återkommande besökt webbforum och fick till en riktigt god formulering, med avancerade verbformer som uppfyllde alla språkliga krav.  Kollegerna nickade uppskattande och lappen lämnades fram.  Inte behövde jag skämmas, inte.

 

En mingelövning följde, där vi vandrade runt och fyllde i små rutor på varandras papper, och jag hjälpte många med min egenskap av att ha ”at least two sisters”.  Åter i kvartetterna diskuterades övningens användbarhet och så fick ur varje grupp en slumpmässigt utvald person ställa sig upp.  I vår kvartett råkade det bli jag och fastän vi var ett trettiotal grupper var jag en av de fem eller sex som föreläsarna valde ut att besvara frågan inför hela kollegiet.

 

Någon kom av sig, någon var blyg och vågade inte prata, någon gav upp och fick prata på svenska.  Så icke jag; i stället tyckte jag det var roligt att sticka upp över folkmassan, bytte väl ut något ord som jag i hastigheten inte kunde översätta men sade på det stora hela ungefär vad jag ville.  Den kanadensiska responsen blev god och jag konstaterade att inte nog med att min utsaga hade substans – jag besatt uppenbarligen också språklig kompetens.

 

De skulle bara ha hört historien om Harald Rask och Thomas Busch på klingande østnorsk.  Men den sparar jag till nästa gång.

 

 


Trettio år sedan – men när?

Råkar gå förbi en radio och hör reportern göra en intervju.  ”Vad gjorde du idag för precis trettio år sedan… eller, det var ju inte den 29 februari då, men den 1 mars…?

 

He he!  Jag skrattar för mig själv.  Det är så roligt när folk förtvivlat försöker skapa märkesdagar och uppmärksamma att det är precis då, just nu, varken mer eller mindre, exakt vid denna tidpunkt ett magiskt antal år sedan den alldeles speciella tilldragelsen ägde rum.

 

Så den 28 februari ska det pratas jättejättemycket om Palmemordet.  Den 1 mars ska alla minnas för att det var då de vaknade till nyheten och reagerade med sorg och bestörtning.  Men dagen däremellan, den som inte fanns 1986 men är en i högsta grad verklig 29 februari både 2016 och en hel massa andra år, den ställer till det för dem som ska frammana endera känslor eller rubriker.

 

Själv minns jag att jag vaknade tidigt den 1 mars 1986 för att resa till Skövde och tävla på IF Hagens skidanläggning på Billingen.  ”Tävlingen kanske är inställd på grund av mordet” sade min mor.  Nej då, den var inte inställd och det var inte heller följande dags Vasalopp, med en minnesvärd spurtstrid fyra åkare emellan.

 

När jag kom till skolan på måndagen och vår fröken frågade om vi visste vad som hade hänt under helgen, räckte någon av klasskamraterna upp handen och svarade att Olof Palme hade blivit mördad.  Om jag räckte upp handen, kommer jag inte ihåg – förhoppningsvis inte – men jag vet att jag tänkte att om jag hade fått frågan, hade jag svarat:

– Maurilio de Zolt ramlade i Vasaloppet.

 

För sådant kan man också minnas…

 

*

 

(Observera att detta inte skrivs i syfte att förminska betydelsen av Palmemordet – som jag tänker på säkert varje månad året om – utan bara är ett sätt att raljera med jubileumsfetischism och inställningen att det som är viktigt för mig också måste vara viktigt för alla andra.)

 

 


Obildade lärare

 En tisdag förmiddag i februari kliver jag vid 11.25 in i personalrummet mitt i en animerad diskussion.  Två lärare som jag inte känner särskilt väl konstaterar just att könsfördelningen i Sverige har blivit skev.  Nu går det fyra män på varje kvinna.

– Va? säger jag alldeles oombedd.  Nej, det stämmer inte.

– Jo, alltså bland unga, i giftasmogen ålder, där är det så.

– Helt omöjligt…

– Men det var en undersökning som sade så.  Bland dem i åldern 16-25 är det så många fler män.

– Bland alla unga som bor i Sverige?  Nej, så kan det inte vara.

Jag försöker mig på ett resonemang.

– Varje årskull består av ungefär 100.000 personer…

– Men det varierar väl, det går ju upp och ner! säger C och hennes kollega nickar instämmande.

– Visst, men ungefär 100.000, plus/minus några tiotusen.  Det gör en miljon 16-25-åringar, så… ja…

 

Jag avslutar med att konstatera att det nog stämmer att det är en stor övervikt på pojkar bland ensamkommande flyktingbarn och det är förstås tråkigt, men bland invånarna i stort är fördelningen långt jämnare.

 

Sedan övergår resonemanget till något som ligger närmare kollegiet: flickors och pojkars skolprestationer.  Kommer kvinnorna i framtiden att ha makten i samhället, eftersom de har bättre studieresultat och det bland pojkar finns en attityd av att studier är fånigt?  Denna diskussion är mer baserad på egna iakttagelser och i någon mån värderingar än på fakta, vilket känns tryggt i den uppkomna situationen.

 

Tio minuter senare hamnar jag vid diskmaskinen där kollegan C just embarkerat i en diskussion kring var i världen rika och fattiga bor.

– Hur många bor det i Europa? frågar C:s kollega.

– Ungefär två och en halv miljard, säger C.

– Nej, inte så många! utropar jag.  Alltså, det är väl ungefär en halv miljard i EU.  Lägg till 100 miljoner i Ryssland och några länder till, så… tja, det är ju långt under en miljard i alla fall.

 

Jag kände mig lite som besserwisser, men framför allt var jag upprörd inombords.  Här har vi utbildade lärare, med många års högskoleutbildning, på en välrenommerad skola, som sprider felaktiga fakta från (möjligen) tvivelaktiga källor.  Dessutom helt oreflekterat!  Jag menar, hur kan man ens tro att invånarna i Sverige i vilken som helst åldersgrupp skulle ha en könsfördelning som skiljer sig mer än några procent från 1:1?  Vilken förmåga har man då att göra en rimlighetsbedömning i något annat sammanhang?

 

För flera år sedan hörde jag ett samtal om problemet med en allt äldre befolkning på landsbygden.  Någon påstod då att genomsnittsåldern bland invånarna i Rättviks kommun var 65 år.  Det där kunde ju inte heller stämma, sade jag och förklarade att i så fall skulle det till exempel på varje ungdom gå fem åldringar.

– Jo, men så är det! sade några ivriga samtalspartners.  Det bor massor av pensionärer i Rättvik!

Det var naturligtvis inte alls så.  Inte heller bodde det 100.000 personer i Rättviks kommun, som en studiekamrat (på lärarprogrammet…) påstod och hänvisade till alla byar utanför centralorten.

 

Rimlighetsbedömningar gör man hela dagarna.  Men för att göra rimliga rimlighetsbedömningar måste man ha en viss omvärldskunskap och en sådan kräver ett grundläggande intresse för världen vi lever i.  Jag tror inte att jag är unik som har det, jag hoppas inte att det är så, för jag vill inte tro att folk är så ointresserade!!

 

*

 

(Själv är jag visserligen helt ointresserad av modern musik och nästan lika dåligt insatt i all annan populärkultur, men jag är helt säker på att även om det möjligen kan vara ett handikapp i vissa sociala sammanhang, har det ingen påverkan på något utanför den egna arenan.  För dyker det upp ett ungt popsnöre som kallar sig Zara Larsson och blir omdiskuterad på grund av att hon har modet att sätta sig upp mot machostrukturerna och gubbväldet i branschen – ja då lyssnar jag på den debatten, lär känna dess grunder och lägger mig i, utan att det för den sakens skull spelar den minsta roll vilken musik hon eller kollegerna gör.)

 

 


RSS 2.0