Proteinsyntesen

Eleverna får i uppdrag att presentera proteinsyntesen i scenform. Det tar en bra stund och många roller ska fördelas. Hur ska cellkärna och DNA förhålla sig till varandra? Ska tRNA bära aminosyror på ryggen och på ribosomens uppmaning kasta av sig dem på mRNA-strängen? Finns inte risken att mRNA då skriker Aj! eller att vissa av aminosyrorna tycker att situationen blir lite för intim? Det blir hysteriskt innan regissören är klar, med många skratt och mycken oreda i största allmänhet, varpå jag konstaterar:

 

– Det är inte konstigt att det tog miljarder år för evolutionen att lösa det här problemet…


Jullov

Det är sällan jag har haft ett jullov som varit så tilltalande som detta.

 

Jag har varit på fem fester, kalas och bjudningar: alla riktigt trevliga och ofta ännu bättre än väntat. Inför-jul-kalas utan julmat men kravlöst och med en massa bekanta. Julafton med ganska avspänd stämning, formidabla julklappar och utan överdriven hysteri. Nyårsnatt på Grand hotell med härliga vänner, "regarder les gens" och skratt åt förvirrad personal. Trettondagsafton med "enkel kvällsmat" som blev rena festmåltiden och följdes av underhållande kurragömma med några av mina bästa vänner och favoritungar samt en stjärnhimmel vars sedvanliga skönhet kröntes av en iskallt gnistrande Sirius. Spelkväll med ytterligare vänner, smaskig lasagne och inspirerande strategiska problem som säkert kommer att få ytterligare lösningar i framtiden.

 

Dessutom har jag gjort en tvådagarsresa mest för att det var min plikt men den blev ingen pina utan förlöpte utan kriser eller katastrofer. Sex andra dygn i ensamhet gav tillfälle att bara vila, trivas och ladda alla mentala batterier. Några dagar med lätta förkylningssymptom kom vid rätt tid och gjorde ingen skada.

 

Då känns det helt greit att gå till jobbet igen.


KRH

Det där med mångkultur behöver inte vara så avancerat. Det kan innebära att en skolklass i Borås råkar ha en elev med rötterna i Sápmi och att den eleven både vet hur ett vattenkraftverk ser ut och kan spekulera i hur olika slags energiproduktion är olika lämpliga för olika delar av Sverige.

 

Skillnaderna gör oss smartare, helt enkelt!


Om sannolikhet (1)

Vid två midsommarkalas för 15-20 år sedan träffade jag ett äldre par och deras två vuxna barn. Vi gjorde väl inte mycket intryck på varandra och jag minns inte mycket mer än att dottern tog en roddtur med sin sambo medan sonen och jag diskuterade huruvida det holländska fotbollslandslaget kunde kallas Nederländerna.

 

Några år senare dog sonen i en dramatisk trafikolycka och det var förstås sorgligt men jag kände honom ju egentligen inte utan noterade mest faktum. Ytterligare många år därefter fick jag veta att föräldrarna bodde i trakten av Borås och en vårvinterdag var det de som rapporterade hem till min far att en bild av mig var på den regionala tidningens förstasida.

 

I går kväll, eller om det var i förrgår, läste jag något eller såg något på tv som fick mig att tänka på den där sonens trafikolycka. I någon sekund flöt en bild förbi av riksväg 40 och en bil i hög hastighet och så var det inte mer med det.

 

I kväll ringde min far och efter att vi hade diskuterat vårt julfirande och eventuella julklappar, berättade han i förbigående att den gamle mannen si och så – kom jag ihåg honom? – hade dött i går. Oj då, jaha, jo honom mindes jag ju.

 

Under telefonsamtalet plockade jag med lite av varje: kollade maten i ugnen och bläddrade i veckans gratistidning som kommit i dag. Men, ser man på, där var ju jag, på bild igen, för bara andra gången någonsin...

 

Slump och tillfälligheter. Leif G.W. Persson brukar säga att en polis måste "hata slumpen". Det är nog riktigt, men jag vet av både erfarenhet och matematisk kunskap att det är sannolikt att det osannolika inträffar. Ungefär en gång i månaden inträffar i varje människas liv något som är så osannolikt att det bara händer en gång på miljonen. Detta fick väl vara den här månadens sammanträffande.

 

*

 

(Jag skulle förstås kunna lägga till att jag i förmiddags läste i ett kommentarsfält där en person sade att det språk som på engelska heter "Dutch", har en normalvariant som är uppbyggd på dialekterna i "Holland" och att jag genast reflekterade kring att det var ett av de få tillfällen då begreppen Holland och Nederländerna inte är synonyma. Men det landets namn reflekterar jag över varje vecka numera, så det är kanske inte relevant. Det är bara ett exempel på att man med lätthet kan hitta osannolika sammanträffanden om man söker efter dem.)


Mästerskapssångare?

Ibland talar man om vissa idrottare som särkilt bra när det kommer till mästerskapstävlingar.  Ord som ”mästerskapslöpare” används och syftar på dem som lyckas bättre i VM och OS än i vanliga världscuptävlingar eller mindre lopp, matcher och vad det nu kan vara.  Skälet till att just dessa idrottare utmärker sig kan diskuteras.  Jag tror att det var Ingemar Stenmark som menade att det inte handlade om att åka bättre vid mästerskapen utan att klara av att hålla sin vanliga nivå också då.  Ett modernt exempel är Johan Olsson: är han bättre på att klara pressen än andra eller är han bara bättre på att träna med ett enda mål för ögonen?

 

För ett par veckor sedan stod jag i koret på den katedralsliknande Caroli kyrka och utgjorde en del av kören när Oslo Gospel Choirs välkända mässa ”Gloria” skulle sjungas som en del i just en mässa.  Jag hade fått äran att sjunga tre solopartier (varav några delvis var duetter).  Det kändes tryggt och två av mina solon lärde jag mig snabbt att klara av.  Men det tredje…

 

Vi hade våra körövningar och jag tränade på min stämma i Agnus dei.  När skulle jag komma in?  Vilka toner skulle jag sjunga?  Lät det bra?  Nej, ingenting fungerade.

 

Jag övade hemma – utan resultat.

 

Vi träffades fem timmar före mässan och repeterade.  Två gånger om sjöng vi Agnus dei, jag fick instruktioner och försökte.  Fåfäng möda – det gick verkligen inte.

– Suck.  Det här blir platt fall.

 

Så står vi där, mässan har inletts, jag har stått vid solomikrofonen och sjungit mina partier i Kyrie, såvitt jag kan avgöra genom strålkastarskenet verkar församlingen nöjd och så ska jag fram igen för Agnus dei

 

…och sätter den.  Klockrent.  Wow!

 

En strålande lördag följs av en söndag då vi i högmässan på samma plats ska sjunga fyra satser ur Gloria.  Jag suckar lite igen när jag ser agendan – bland våra insatser ligger just Agnus dei.  Så vi börjar repetera igen – och jag sjunger fel.  Den lyckade lördagen var alltså en engångsföreteelse…

 

…tills högmässan når kommunionen och jag står där igen, vid sidan av bästa sopranen och tar i.  Hur tror ni det går?  Jodå, av inspiration eller hjälp från ovan sitter den där igen.  Hela insatsen börjar rätt, fortsätter enligt noterna och avslutas med en mycket nöjd solist.

 

Bäst när det gäller.  Det är i hela världen typ bara Johan Olsson som klarar det.  Och jag, mästerskapssångaren… 


Kyssfritt.

Eleven M får spel under lektionstid, viftar med armarna och ropar:

– Titta på mig, titta på mig!
Jag kastar en blick, konstaterar att något ser annorlunda ut.

– Jaha…  Ja, du har inga glasögon?

M fortsätter att vifta med armarna.

– Pussa på mig, pussa på mig!

Jag höjer på ögonbrynen och tittar förvånat.

– Eh, nej…

M stannar upp.

– Varför inte?  Ålder är bara en siffra…

– För att då skulle det bli skandal.

– …och fängelset är bara ett ställe.

 

Det var ju ganska fyndigt sagt och just som jag beslutat mig för att le åt den repliken, skjuter eleven D in att det är en ren dröm att sitta i fängelse.  Nej, säger jag som många gånger varit i fängelset på besök.  Jo, säger D, jämfört med fängelser i Irak.  Nåväl, det är möjligt, tänker jag.  Irakiska fängelser vet jag ju inte mycket om, men just som jag ska dra min favorithistoria om den svenska vargjägaren och fotbojan, ballar även D ur och jag bestämmer mig för att spara denna sedelärande berättelse till en annan gång.


Strumpor

 

I går hade jag en arbetsdag där jag redan på förhand visste att det skulle bli väldigt mycket brist på arbetsuppgifter.  En timmes viktigt möte skulle jag ta del av, men i övrigt?  Tja, det fanns inte mycket att ta sig för…

 

Vad gör man då?  Ja, jag säger inte att det är rätt, men man kan, rent teoretiskt, ta med sig nål och tråd samt en påse med nytvättade men trasiga strumpor.  Sedan kan man sitta vid sitt skrivbord och lyssna till intressanta videoföreläsningar samtidigt som man lagar sina strumpor.  När man sedan kommer hem från arbetet kan man följa cykel-VM:s linjelopp som man ”råkar” ha inspelat, medan man fortsätter att laga strumpor…

 

Ta det som ett tips från coachen att man efter en sådan eftermiddag och kväll känner sig rätt nöjd.  Då 24 strumpor som nyss var trasiga åter går att använda, kan man skjuta upp nästa tvätt ett par veckor och så har man besparat samhället vatten och elektricitet, låtit älvar och hav slippa tvättmedel och fått sin egen privatekonomi att klara sig utan den extra utgiften.

 

Endast strumpförsäljaren förlorade på den affären och det gör inte ett dugg, ty jag råkar veta att det är en firma som tjänar miljarder.

 

 


Korv

Eller: Den som gapar efter mycket, mister ofta hela... korven?

Jag köper då och då en sorts grillkorv som smakar mycket och starkt och gott och därför är användbar till lite av varje.  Den kan grillas i ugn, delas på längden och ätas med korvbröd och gurka som en lyxig kvällsmat.  Den kan också delas på längden, skäras i bitar och stekas för att passa perfekt i pastasallad.  Den kan dessutom användas som grund till en smaskig tomatgryta och säkerligen ätas på många andra sätt som jag ännu inte är medveten om.  Kort sagt är det i alla fall en utmärkt korv.

När jag så en lördag för inte länge sedan blev varse att en matbutik som jag vistades i närheten av, hade ett ovanligt förmånligt extrapris på denna korv, promenerade jag in i butiken, fast besluten att göra ett inköp.  Emellertid hann jag inte längre än till korvhyllan förrän jag kom på andra tankar.  Där fanns nämligen korv av ett helt annat märke som var ännu billigare.  Att döma av texten på förpackningen var den dessutom lika bra beträffande ingrediensernas ursprung, platsen för produktionen och andra detaljer som jag i princip alltid studerar när jag handlar mat.

Det logiska var alltså att avvika från planen och i stället köpa denna tidigare otestade grillkorv...

Samma kväll, eller om det var någon dag senare, grillade jag korven i ugnen.  Det här skulle bli mums, för jag var hungrig!  Men... plofs, smätt, skvätt – det var väldigt vad den var blöt?  Jag torkade av den med hushållspapper och ändå kändes den nästan svampig.  Om av flott eller vatten vet jag inte, men särskilt lyxig var den då inte.

Det fanns fler korvar i förpackningen och i går kväll skulle jag tillaga torsdagens och fredagens matlådor med pastasallad.  En korv per portion brukar vara lagom, så jag följde mina vanor och hackade två i bitar som jag stekte, i vanlig ordning efter modellen kall korv i kall stekpanna utan fett.  När den sedermera svalnat lade jag den i matlådorna och...

– Hallå?  Korven, var är du?

På botten av de gamla glasslådor som passar så bra till kall mat låg några fattiga små korvbitar och såg ynkliga ut.  Vad hade hänt med korven?  Hade den smält bort?  Ja, något ditåt måste det ha varit, för inte var det mycket korv kvar efter stekningen.

Idag åt jag med andra ord en ovanligt lätt middag.  Jag insåg att korven på det stora hela smakade som falukorv med möjligen en bitteliten extra tillsats av salt och någon annan krydda, men inte var det mycket att ha inte.

Härav lär man sig att man ska vara försiktig med att avstå från en god affär med säkert utfall för att göra en ännu bättre affär med osäkert utfall...


Tvättstugan

Jag säger inte att jag är unik.  Nej nej, inte alls.  Sådana överdrifter vore mig främmande. 

 

Däremot tror jag inte att det är jättevanligt att ta med sig en liten bok om ungersk inrikespolitik till tvättstugan en söndagkväll, för att förströ sig med medan sista omgången tvätt tumlar runt i maskinen… 


792

I kväll cyklade jag förbi en cyklometer. Ja, ni vet en sådan som räknar passerande cyklar. Hur som helst: denna cyklometer visade 792.

 

Underligt, tänkte jag, det är något bekant med 792 men jag kan inte komma på vad... Det är väl inget speciellt med just det talet? Kunde det vara ett känt årtal? Men vad hände på 700-talet? Lindisfarne? Nej – en kontroll visar att det första vikingatåget i västerled inträffade först 793. Nära, men inte rätt... Kan det månne ha varit 1792 och den där maskeradbalen som spökade? Kanske.

 

En stund senare passerade jag en ny cyklometer. Den visade 381 och nu jobbade hjärnan blixtsnabbt. Talen 792 och 381 föreföll passa bra ihop. Nästan som om... ja, just det, det behövdes bara en aldrig så liten förändring, ett inbördes byte av en siffra från vardera talet, för att det skulle bli 782 och 391, där det förra talet ju är exakt dubbelt så stort som det senare.

 

Ännu undrar jag emellertid vad det är med 792. Kan det måhända vara andra hälften av en bils registreringsnummer? Ja, eventuellt. Vare sig jag hittar lösningen eller inte, kan jag i alla fall konstatera att det är något visst med mig och tal...

 


Stungen

När jag var en fyra, fem år och uppe på rännet hittade en bit konstigt, grått papper och tog tag i det, var det inte konstigt att getingen som bodde där stack mig i handen.

 

Inte heller var det något underligt med att jag vid tolv års ålder så där skulle sätta mig på cykeln där hemma och tog tag i styret som vanligt men utan att se mig för och därmed blev stucken av en geting som råkade ha slagit sig ned före mig.

 

Lika lite var det anmärkningsvärt, om än bara lite oväntat, att på ett halvfullt hölass mitt ute på åker nr 9 (med det alternativa namnet "på andra sidan bäcken ovanför vägen") en solig julidag då jag var drygt tjugo, få ett getingstick på baksidan av armen.

 

Däremot var händelserna en mulen augustikväll mot slutet av den blöta sommaren 2016, inte bara konstiga utan rent underliga, anmärkningsvärda och fullkomligt oväntade.

 


 

 

Ty där stod jag, mitt inne på en lyxig herrklubb i centrala Göteborg, efter en födelsedagsbuffé för en medlem av familjen, mätt i magen men ändå väntande vid det lilla dessertbordet.  Mot slutet av middagen hade jag hållit ett bejublat tal och sedan hade jag gått omkring och fotograferat.  Med kameran i ena handen och assietten i den andra skulle jag just tacka nej till servitrisens erbjudande om kaffe för att i stället be om te, när det stack till i nacken som av en nål.

 

Jag var redan lite konfunderad angående hur jag skulle balansera en tekopp vid sidan av assiett och kamera, så när servitrisen försökte räcka mig teet och jag inte tog emot det, skrattade hon artigt och sade att nej, det här var ju inte lätt.

– Nej, det… försökte jag.  Jag måste bara…  Det var nåt som…

 

Hon tittade undrande på mig.  Har mänskan blivit helt konfys? kanske hon tänkte.  Så icke.  Jag ägnade mig nämligen åt att försöka känna efter i nacken – skjortan var i och för sig ny, men jag hade använt den på ett annat kalas två veckor tidigare, så hur kunde det sitta en nål kvar utan att jag märkt det förr?  Nej, jag hittade ingen nål och själva sticket kändes förresten inte längre, så jag tog emot koppen i min fria vänsterhand.

 

Då kom nästa upptäckt.  I stället för ett nålstick brann det plötsligt till.  Just en brännande smärta var det nämligen, som när man råkar hålla ett finger för nära en eldslåga.  På närmaste bord ställde jag ifrån mig tekopp och assiett, fingrade med vänsterhanden just där det brände, och upptäckte något mjukt men massivt.  Nej, jag förstod inte situationen omedelbart, utan nedärvda instinkter sedan hundratusentals eller miljoner år gav sig till känna och mellan tumme och ringfinger klämde jag åt.

 

I den fina, äkta mattan hamnade den, getingen…  För visst var det en sådan och i samma stund som jag konstaterade att den hade med sitt liv fått plikta för sin närgångenhet, konstaterade jag också att jaha, den hade dött just efter att ha stuckit mig också i ringfingret.

 

Kameraremmen hade länge varit virad om andra handleden men nu krånglade jag mig fri från även detta påhäng och förklarade närmast lakoniskt för alla som ville veta:

– Jag blev just stucken av en geting…

 

Servitrisen och drinkblandaren, den exekutiva personalen på denna klubb som i ett par hundra år sett välmående herrar från Göteborgs och Skottlands handelshus, den intressanta motsvarigheten till Stockholms adelsätter, planera stadens utveckling och med whisky och biljardbord umgås utan tjatiga fruntimmer, fick nu hälla upp is i en handduk och låta mig svalka min nacke.  Saken komplicerades av att det råder absolut klädkod på platsen och det var först sedan isen smält som jag gav sjutton i kravet på vårdad klädsel och lättade på förlåten.  Den envetna getingen hade nämligen satt sig på den mest undanskymda biten synlig hud, där krage, fluga och hårband satt som tätast…

 

Det fanns en läkare närvarande och hon såg lite orolig ut till en början.

– Sitt ner, ta det lugnt, du ser lite blek ut, är du allergisk, känner du dig yr?

 

Nej, nej, i all sin dar, så farligt var det ju inte!  Det var bara det att situationen var så komisk och att jag hade planerat för ett släktkalas alla tänkbara katastrofer utom just denna, som fick mig lite ur balans en stund.  I stället slog jag mig ned i ett annat rum och diskuterade den svenska skolan med pappas kusin Thomas.  Men så dags hade teet svalnat och kunde drickas utan ytterligare väntan och det var ju praktiskt.

 

 

 

Jag kom att fundera på det där med hur ont stinget från en geting egentligen gör.  Varje normal människa undviker getingar och det torde främst ha med smärtan att göra.  Visst finns det folk som är så känsliga för getingstick att de kan bli svårt sjuka och visst är det livsfarligt för alla och envar att bli stungen i svalget, men trots att allvarlig fara är osannolik, är det bara ett fåtal som har sinnesnärvaro att sitta still i båten om en geting kommer flygande i största vänskaplighet.

 

Mitt allra första getingstick gjorde riktigt ont, men den gången var nog förskräckelsen det värsta – den förskräckelse som var en följd av omgivningens reaktion – och jag undrar hur ont jag hade tyckt att det gjorde om man inte hade överreagerat på att jag sade aj! när jag hade petat i det där getingboet.  Andra gången sade jag också aj men mamma baddade väl med desivon eller salubrin och så var det inte mer med den saken.  Tredje gången, då i höet, tog vi ett par minuters paus men sedan var det bara på’t igen tills lasset var fullt.

 

Den här gången gjorde det ont, men jag skulle alla dar i veckan föredra ett getingstick framför en kvälls migrän.  Isen kylde så att de första 10-15 minuterna inte alls var så farliga och efter en halvtimme eller så kunde jag röra mig rätt obehindrat.  Sedan kände jag av det under resten av kvällen men nästa morgon fanns bara en smärtfri rodnad i nacken och i fingret var det inte värre än om jag hade stuckit mig på en nål.

 

Härav kan man lära sig att ett getingstick inte är så farligt och att det inte tar längre tid att hämta sig från det än det tar att skriva ett blogginlägg…

 

 


Veckovill

En vanlig söndag eftermiddag promenerar jag förbi den lilla butiken som brukar vara öppen varje vardag.  Nu lyser det där inne och innehavaren sitter bakom disken så jag kliver på.

– Så du har öppet på en söndag?
– Söndag...?  Nej...  Det är väl inte söndag i dag?
– Jo. Jag kommer just från kyrkan och där var det i alla fall söndag.
Innehavaren plockar ned almanackan från väggen, bläddrar, funderar, bläddrar igen...
– Jag tyckte väl att det var lite folk på stan.
– Det är lätt att bli veckovill så här på sommaren, säger jag och ler.  Men lycka till då, om du stannar kvar.
– Nej, då går jag hem, säger innehavaren och reser sig från stolen.

Varje vuxens plikt

Den senaste veckan har jag följt den norska serien Født i feil kropp som sändes på norska TV2 2014 och nu visas på SVT under titeln "Att födas i fel kropp". När detta skrivs har jag sett fem av sex delar och tycker att det är en fantastisk serie.

 

Det finns ett par saker att kritisera och så gjordes också i Norge när serien visades där. Alla de exempel som förekommer i serien är positiva exempel, eftersom det rör sig om transsexuella som på alla sätt förefaller ha accepterats av sin närmaste omgivning. Det kan också kritiseras att det är personer som i sitt upplevda kön är heterosexuella och som från barndomen har haft könsstereotypa intressen. Alla flickor och kvinnor har gillat söta klänningar och lekt med dockor, medan alla män har tyckt illa om att de förväntades leka med dockor. Inget av detta problematiseras i serien.

 

Men varje dokumentär behöver inte ta upp alla aspekter. Vissa av frågorna har vi sett diskuteras i andra filmer och tv-program och då kan väl detta tillåtas vara en lista av "goda exempel"?

 

Min främsta insikt, eller i alla fall det jag tycker är själva essensen av serien, är hur oerhört bra det kan gå för en person som växer upp i en familj där acceptansen är självklar. Naturligtvis har inte alla familjer samma värderingar och det finns säkert föräldrar som helt enkelt tycker att det vore vidrigt att ha ett transsexuellt barn, men det är en hållning som varken jag eller en tv-serie kan göra mycket åt. Däremot...

 

Ja, däremot hoppas jag att en tv-serie som Født i feil kropp kan leda till att normalt vettiga, sympatiska, goda föräldrar, som inte förut reflekterat så mycket över saken, tänker tanken. Vad gör jag om mitt barn vill klä sig i "motsatta" könets kläder? Hur reagerar jag om min 7-åring säger sig vara flicka respektive pojke, trots att jag alltid utgått från motsatsen?

 

Det visar sig gång på gång, i intervju efter intervju, att de barn som genast mötts av förståelse från sina föräldrar, eller till och med rent ut blivit tillfrågade av dem om sin könsidentitet, mår så bra av det. En sten faller från hjärtat, helt enkelt. "Vad som än händer är jag accepterad av mina närmaste."

 

Som med så mycket annat, är det i den här frågan mycket enklare om man har tänkt tanken i förväg. Att skjuta upp tanken tills den blir aktuell gör det bara mycket svårare att handla rätt och resultatet kan bli missförstånd eller livslånga sår. Det, i sin tur, är något som ingen enda människa önskar.

 

Därför, och det är min slutsats, är det varje förälders plikt (och varje annan vuxens med för den delen) att vara öppen för möjligheten, att inte ta barnets könsuppfattning för given. Köp gärna en spetsklänning till din dotter, men tänk tanken att hon en dag faktiskt skulle kunna säga "nej, jag är pojke, jag vill ha byxor". Klipp gärna din sons hår kort, men tänk tanken att han en dag faktiskt skulle kunna säga "nej, jag är flicka, jag vill ha långt hår".

 

(Ja, tänk förstås också tanken att flickan vill ha byxor och pojken vill ha långt hår utan att det handlar om könsidentitet, men det är en annan fråga och bygger inte direkt på Født i feil kropp, så det sparar jag till en annan gång.)

 


En stackars cykels vedermödor

Den förlupna veckan var inte lätt för min cykel men en trognare medhjälpare är svår att finna.

 

Cykel grå bar mig genom halva Småland, släpades ut bland rötter och sten på Värends minsta skogsvägar, leddes längs igenväxta järnvägar, tvingades hänsynslöst genomtränga granplantor och hallonsnår, trotsade stormfällda träd, rullades på het stålräls, bar så mycket packning att ramen bågnade och däcken blev platta – allt utan att klaga.

 

Den fick övernatta utomhus mitt i Njudungs skogar medan jag sov i tält, fick stå parkerad i timtals på varm asfalt i middagshetta medan jag åt sallad, lyftes omilt ombord på tåg, baxades lika omilt av samma tåg, trycktes in på bagageutrymmets golv i en ersättningsbuss och skumpade omkring som en ärta i en burk.

 

Den stod emot kraftiga tramptag i tioprocentiga lutningar över berg, bekämpade Huskvarnas branter, gjorde tjänst på dammiga grusvägar med knivvass kalksten, lades omkull i diken, fick fortsätta förbi "Här slutar allmän väg" i Milletorp.

 

Allt detta utan protester, utan gnissel, utan varje tänkbart tekniskt mankemang. En slarvig växling i Holsbybrunn och jag fick lägga tillbaka en avhoppad kedja, men det var allt.

 

När vi sedan rest hem, cykel grå och jag, trodde den nog att den skulle få vila, men icke: den tvingades ut i racerfart runt rondeller och skumma cykelbanor och fick umgås med tallbarr medan jag mumsade kakor. Sedan förde den mig hem och fick äntligen komma till ro i cykelförrådet.

 

Då, i den svala källaren, punkterade framdäcket... De svåraste, oartigaste utmaningar klarade den, men en natt i stillhet – nej, då fick den nog.

 

 

De Gaulles revansch

Charles de Gaulle, den store statsmannen som under flera decennier ledde Frankrike genom omstörtande kriser, satt vid rodret då Storbritannien och Nordirland under tidigt 1960-tal för första gången diskuterade medlemskap i EG (de Europeiska Gemenskaperna, föregångaren till dagens EU).

Under denna tid diskuterades EG:s inriktning.  Framför allt Belgien drev en linje om ett framtida "Europas Förenta Stater", alltså med en stark överstatlighet som egentligen skulle sudda ut de gamla statsgränserna.  Det där ställde britterna inte upp på, så de höll sig avvaktande till EG-projektet.  Då försäkrade general de Gaulle att någon sådan utveckling av EG inte kom på fråga.

"Europa måste vara ett nationernas Europa, ett självständigt förbund mellan självständiga stater.  I [...] en överstatlig federation skulle Frankrike – och alla övriga deltagande nationer – förlora sin identitet." (De Gaulles hållning, sammanfattad av Knut Ståhlberg.)

Charles de Gaulle var alltså väldigt mycket fransman, men han var också väldigt mycket europé.  När britterna 1963, mitt i förhandlingarna med EG, också slöt militära avtal med USA, närmare avtal än de Gaulle tyckte var lämpliga, kallade han till presskonferens och förklarade mer eller mindre tydligt att så länge han var president, skulle Storbritannien inte bli medlem av EG.  Ett brittiskt medlemskap skulle nämligen även ge USA inflytande över intern europeisk politik och det var helt fel väg att gå.

De Gaulle stod fast vid sitt löfte och först tio år senare, efter att han var såväl avgången som död, antogs Storbritannien och Nordirland som medlem av EG.

Charles de Gaulles hållning kan alltså sammanfattas i dessa två punkter:
  • Det europeiska samarbetet kan inte få en dimension av överstatlighet som gör att staternas särprägel och egna beslutsrätt försvinner.
  • Storbritannien och Nordirland har inte samma syn på Europafrågor som den europeiska kontinentens stater och kan därför inte fullt ut vara medlemmar av det europeiska samarbetet.

I förrgår beslutade en brittisk folkomröstning att Storbritannien och Nordirland ska lämna den europeiska unionen.  Det främsta skälet är att EU blivit så överstatligt att britterna inte längre själva får fatta beslut om sin framtid.

General de Gaulle har än en gång visat sig ha rätt.  De Gaulle har fått sin revansch.




Fotnot:  Mitt val att (oftast) skriva "Storbritannien och Nordirland" grundar sig i att det är så landet heter.  Storbritannien är en ö, men i det förenade kungariket ("United Kingdom", UK) ingår inte bara England, Skottland och Wales, utan även Nordirland.  I alla fall än så länge.

RSS 2.0