Vulgärlyrik


– Sex! sade jag och rodnade,
innan hon ens hade frågat,
den söta tjejen i kassan
som räknade mina chokladkakor.



Påsknattshimmel

När man lämnar kyrkan efter påsknattsmässan har den grå och rått kalla avslutningen av fastan övergått i en nästan krispigt vintrig stilla natt.  Bara stjärnhimlens utseende skvallrar om att det faktiskt är vår.  Högt härskar Lejonet och den konungsliga Jupiter står i Jungfrun och strålar över jorden.

Se, det är också en symbolik det.

”Jag saknar dig!”

 

Kollega skickar meddelande:

– Jag saknar dig, jag saknar dig!

Naaa, vad gulligt! tänker man då. Tills man inser att det bara var rubriken till information om Peter Pohls roman med den titeln...


100 kr

För mig är 100 kr en summa som egentligen inte påverkar min privata budget, men som kan göra skillnad för någon annan. Dessutom tror jag mig veta att om tillräckligt många skänker 100 kr till en organisation av något slag, gör det en faktisk skillnad nästan oavsett vilken denna organisation är.

 

Därför har jag de senaste dagarna skänkt den summan till två organisationer (en webbplats och en tidning) som 1) jag har stort förtroende för, 2) jag använder regelbundet och 3) sprider faktamässigt korrekt och viktig information till många.

 

Se det som en uppmaning att göra något liknande! Inte nödvändigtvis 100 kr, men kanske 20 eller 50 eller 200 eller 500?


Columbia

Det har bara hänt fyra gånger i historien att en rymdfärd slutat med rymdfararnas död. Senaste gången var den 1 februari 2003, då jag slog på tv-n ungefär klockan 15.40 svensk tid och blev sittande i nästan fyra timmar.

 

På den tiden hade jag en hyresvärd (Faluns kommunala bostadsbolag Kopparstaden) som försåg sina hyresgäster med BBC World. Den kanalen tittade jag på emellanåt, såsom när jag kom hem på småtimmarna och SVT:s text-tv inte gick att se. Det hände också att jag fick möjlighet att följa händelser som inte var uppmärksammade i Sverige men väl i andra länder. Ytterligare en anledning var att få veta hur man i utlandet såg på svenska nyheter. Ur den aspekten minns jag kanske framför allt hur man under valkvällen i september 2006 diskuterade varför svenskarna hade valt att byta ut sitt välfärdssamhälle mot ett marknadsliberalt system. Den vinkeln hade nämligen över huvud taget inte varit aktuell i den svenska valrörelsen eller ens i eftervalsdebatten då Goran Perssons socialdemokratiska regering skulle ersättas av Fredric Reinfeldts Moderate Party (Conservative), men det var alltså så britterna såg det.

 

Den här eftermiddagen i februari 2003 var det av en ren tillfällighet som jag satte på tv-n. BBC hade brutit sina ordinarie sändningar med den engelskspråkiga världens klassiska undertext "Breaking News". Jag vet inte vad den ytterligare kommentaren var, kanske något i stil med "Space Shuttle missing" (man visste ju inledningsvis bara att kontakten med rymdfärjan Columbia av okänt skäl hade brutits sexton minuter före landning). Däremot minns jag att man fällde in bilder från NASA i Houston, varifrån man med någon slags regelbundenhet ropade ut i atmosfären de lakoniskt ödesmättade orden.

 

Columbia Houston UHF com check...

 

De senaste dagarna har jag haft en hel del ledig tid och via en mycket känd amerikansk videofilmstjänst följt de första timmarna av CNN-s direktsändning, fjorton år i efterhand. Den här gången vet jag ju redan från början hur det slutar, men det är intressant att se hur snabbt det ändå gick innan man var medveten om det stora allvaret. Som avslutningen av detta blogginlägg kommer att visa, var mitt intryck i februari 2003 att det hade dröjt en tid.

 

En sak som jag lärde mig den dagen, var det engelska ordet debris, "spillror". Det upprepades nämligen i NASA:s officiella rapportering, minst lika många gånger som UHF com check. Det var James Hartsfield på NASA Mission Control som gång på gång läste ett meddelande som varierades en aning men i alla fall någon gång lät:

Any debris that may be located in the Dallas/Fort Worth vicinity, should be avoided and may be hazardous, due to the toxic nature of propellants used on board the shuttle and should be reported to local law enforcement authorities.

 

Jag tänkte göra här i bloggen som jag gjort någon gång förut: återge ett inlägg från min alltjämt oåtkomliga webbsida. Det var ett inlägg som jag i sin tur kopierade in från communityn Lunarstorm och, tror jag, där i sin tur hade varit någon dag försenat eftersom jag ursprungligen skrev det hemma vid min dator, kopierade till en diskett, cyklade med till högskolan och först där, i datasalen, kunde kopiera till internet. Lite krångligare då än nu, men jag hade nog egentligen en sundare relation till webben på den tiden... Så, läs och eventuellt begrunda vad jag uttryckte för fjorton år sedan!

 

 
1 februari 2003, kl 19.13

 

BREAKING NEWS – SPACE SHUTTLE DISASTER

 

Det händer att jag framför tv-n råkar slå på BBC world. Nu har det två gånger hänt mig att jag råkat ramla in i ett "breaking news" av högsta dignitet. Första gången var då den nederländske politikern Pim Fortuyn sköts till döds. Idag hände det igen, när rymdfärjan Columbia bröts sönder vid återinträdet.

 

Känslan är fascinerande. BBC-s redaktion hittar omedelbart de rätta kontakterna. Två experter på rymdfart finns genast uppkopplade och en bild från kontrollrummet i Houston ligger ute. Om och om igen, gås det kända händelseförloppet igenom, hypoteser läggs fram och ny information förmedlas. I bild finns en textremsa som kort sammanfattar nyheten och tydligt anges även vem det är som för ögonlicket talar.

 

Men allra häftigast är känslan av att ha varit med från början. I fallet Fortuyn visste man från början i princip bara att han beskjutits, inte hur allvarligt, men allt eftersom minuterna gick, blev mönstret tydligare. Den inledande informationen om Columbia sade endast att Houston tappat kontakten med rymdfärjan, och experterna förklarade att det i sig inte innebär någon fara, eftersom man lätt skulle kunna landa rymdfärjan ändå. Det allmänna samtalet om rymdfart, avbröts med ens då en tv-bild visade spåren av en sönderbruten farkost. Alla någorlunda insatta i ämnet, förstod genast. "Mission Lost". Katastrofen var ett faktum och att de sju astronauterna var döda, var med ens en självklarhet.


 


Farbror Grissom

Så här tror jag att det var:

 

Jag befann mig för sådär en femton år sedan, plus/minus fem, hemma på gården och hade fått Vi sju astronauter (We Seven, 1962) i min hand. Det är en bok som visserligen är rätt tillrättalagd men likväl berättad av de första amerikanska astronauterna, de så kallade Mercury Seven. När jag nu tittar i den, ser jag att den har min farbror C:s exlibris så jag tror att jag fick den i present av honom. (De som känner mig väl, vet att jag har ett par stycken farbröder; vi talar alltså nu om den äldsta av dem.)

 

Nu stod vi där och pratade om astronauterna. Eftersom jag är den enda i den närmare släkten som har ett intresse av astronomi och i viss mån rymdfart, kunde jag redan då en del, men herrarna Shepard, Grissom, Glenn, Carpenter, Schirra, Cooper och Slayton var nya bekantskaper. Min farbror berättade nu apropå dessa att han under skoltiden hade fått smeknamnet Grissom – eftersom han till utseendet var så lik denna astronaut.

 

Grissom kallades "Gus" men hette egentligen Virgil Ivan. Det är i sammanhanget särskilt lustigt av två skäl: dels för att Ivan är det mest typiska av alla ryska namn och min farbror är en av de mest antiryska personer jag känner, dels för att min farbror råkar ha ett andra förnamn som är förvillande likt just detta...

 

Nåväl, min farbror lade till en detalj. "Han dog ju sedan", sade han om Grissom.

 

Jo, så var det. Grissom var en av de tre astronauter som dog i den tragiska Apollobranden, under testerna inför den rymdfärd som skulle ha kallats Apollo 1. Det är en historia som blir tredubbelt tragisk, på grund av vissa omständigheter.

 

För det första befann sig Grissom där för att han var en av de mest erfarna astronauterna och hans gamla kollega Slayton såg honom som den mest kompetenta och därför lämpad för att få äran att vara med på den första Apollofärden och på en senare resa förmodligen bli den som fick bli första människa på månen. (Donald K "Deke" Slayton hade alltså som en av sju tagits ut som astronaut men på grund av ett senare upptäckt lättare hjärtfel hade han inte fått resa i rymden. I stället fick han vara koordinator för hela den amerikanska astronaututtagningen och bestämde enväldigt vem som skulle vara med på vilken expedition. Flera år senare fick han slutligen göra en rymdresa men då var månprojektet avslutat.)

 

För det andra var anledningen till att astronauterna inte kunde ta sig ut ur den brinnande kapseln att man hade skruvat fast utgångsluckan. Det i sin tur kom sig av ett missöde efter ett av de första rymdskotten. Den gången hade astronauten i sin Mercurykapsel lyckligt landat och låg och skvalpade i Atlanten, då luckan öppnades av misstag. Astronauten klev ur och höll sig flytande tills räddningshelikoptern plockade upp honom men kapseln vattenfylldes och sjönk till femtusen meters djup. Så ville man ju inte ha det, varför man valde att fortsättningsvis skruva fast luckan. Den astronaut som då, nästan sex år tidigare, hade klarat sig undan med blotta förskräckelsen var Gus Grissom...

 

 


 

 

Astronomin är mitt äldsta intresse. Det återkommer regelbundet i tankarna, jag läser mina böcker med några års mellanrum och på senare år har även 60- och 70-talets rymdfärder varit en del av det intresset. Efter att Eugene Cernan (den senaste att stå på månens yta) nyligen avled och jag erfor att även John Glenn, som den siste överlevande av Mercury Seven, hade dött i december, började jag läsa lite igen.

 

I söndags åkte jag bil med min far och hans fru och när samtalet gled in på rymdfärder, fascinerades jag av att de inte bara kände till John Glenn ("Han var lika känd då som Trump är nu.") utan till och med spontant började prata om Valentina Teresjkova (första kvinnan i rymden). Wow, de här astronauterna måste ju ha varit superkändisar, tänkte jag. Idoler för en hel värld!

 

Äntligen insåg jag att också 60-talet hade sin charm. Förut har jag alltid sett det som en tid då inget hände och som det hade varit ganska tråkigt att växa upp under. Men nu såg jag mig själv som barn på 60-talet, skrivande tabeller över rymdfärder och listor över astronauter. Inom ett par dagar hade jag plockat fram en annan samtida rymdfartsbok, denna gång från 1968.

 

I dag, den 27 januari 2017, tittade jag så in på wikipedias artikel om Virgil Ivan "Gus" Grissom och insåg att Apollobranden, som fram till olyckorna med rymdfärjorna Challenger och Columbia var det enda tillfälle som amerikanska astronauter dött i en rymdfarkost, inträffade den 27 januari 1967. Just i dag är det alltså 50 år sedan.

 

Det får vara denna månads osannolika sammanträffande. Jag har ju sagt det förr, att det är sannolikt att det osannolika inträffar och att det för var och en av oss händer en gång per månad. Januari 2017, check.

 

 


 

Fotnot:

Kanske har läsaren sett filmen "Apollo 13"?  Att känna till branden på Apollo 1 är då rätt bra, eftersom den är ett ganska centralt motiv för filmens psykologi.  Att känna till begreppet Mercury Seven är också lite roligt, för åtminstone i den inspelning av filmen som jag har, har översättaren helt missförstått saken och får det att framstå som om "Mercury 7" skulle vara en specifik rymdfärd.  På det viset är det alltså inte.  (Så fick jag det sagt också, i bästa besserwisserstil...!)


Proteinsyntesen

Eleverna får i uppdrag att presentera proteinsyntesen i scenform. Det tar en bra stund och många roller ska fördelas. Hur ska cellkärna och DNA förhålla sig till varandra? Ska tRNA bära aminosyror på ryggen och på ribosomens uppmaning kasta av sig dem på mRNA-strängen? Finns inte risken att mRNA då skriker Aj! eller att vissa av aminosyrorna tycker att situationen blir lite för intim? Det blir hysteriskt innan regissören är klar, med många skratt och mycken oreda i största allmänhet, varpå jag konstaterar:

 

– Det är inte konstigt att det tog miljarder år för evolutionen att lösa det här problemet…


Jullov

Det är sällan jag har haft ett jullov som varit så tilltalande som detta.

 

Jag har varit på fem fester, kalas och bjudningar: alla riktigt trevliga och ofta ännu bättre än väntat. Inför-jul-kalas utan julmat men kravlöst och med en massa bekanta. Julafton med ganska avspänd stämning, formidabla julklappar och utan överdriven hysteri. Nyårsnatt på Grand hotell med härliga vänner, "regarder les gens" och skratt åt förvirrad personal. Trettondagsafton med "enkel kvällsmat" som blev rena festmåltiden och följdes av underhållande kurragömma med några av mina bästa vänner och favoritungar samt en stjärnhimmel vars sedvanliga skönhet kröntes av en iskallt gnistrande Sirius. Spelkväll med ytterligare vänner, smaskig lasagne och inspirerande strategiska problem som säkert kommer att få ytterligare lösningar i framtiden.

 

Dessutom har jag gjort en tvådagarsresa mest för att det var min plikt men den blev ingen pina utan förlöpte utan kriser eller katastrofer. Sex andra dygn i ensamhet gav tillfälle att bara vila, trivas och ladda alla mentala batterier. Några dagar med lätta förkylningssymptom kom vid rätt tid och gjorde ingen skada.

 

Då känns det helt greit att gå till jobbet igen.


KRH

Det där med mångkultur behöver inte vara så avancerat. Det kan innebära att en skolklass i Borås råkar ha en elev med rötterna i Sápmi och att den eleven både vet hur ett vattenkraftverk ser ut och kan spekulera i hur olika slags energiproduktion är olika lämpliga för olika delar av Sverige.

 

Skillnaderna gör oss smartare, helt enkelt!


Om sannolikhet (1)

Vid två midsommarkalas för 15-20 år sedan träffade jag ett äldre par och deras två vuxna barn. Vi gjorde väl inte mycket intryck på varandra och jag minns inte mycket mer än att dottern tog en roddtur med sin sambo medan sonen och jag diskuterade huruvida det holländska fotbollslandslaget kunde kallas Nederländerna.

 

Några år senare dog sonen i en dramatisk trafikolycka och det var förstås sorgligt men jag kände honom ju egentligen inte utan noterade mest faktum. Ytterligare många år därefter fick jag veta att föräldrarna bodde i trakten av Borås och en vårvinterdag var det de som rapporterade hem till min far att en bild av mig var på den regionala tidningens förstasida.

 

I går kväll, eller om det var i förrgår, läste jag något eller såg något på tv som fick mig att tänka på den där sonens trafikolycka. I någon sekund flöt en bild förbi av riksväg 40 och en bil i hög hastighet och så var det inte mer med det.

 

I kväll ringde min far och efter att vi hade diskuterat vårt julfirande och eventuella julklappar, berättade han i förbigående att den gamle mannen si och så – kom jag ihåg honom? – hade dött i går. Oj då, jaha, jo honom mindes jag ju.

 

Under telefonsamtalet plockade jag med lite av varje: kollade maten i ugnen och bläddrade i veckans gratistidning som kommit i dag. Men, ser man på, där var ju jag, på bild igen, för bara andra gången någonsin...

 

Slump och tillfälligheter. Leif G.W. Persson brukar säga att en polis måste "hata slumpen". Det är nog riktigt, men jag vet av både erfarenhet och matematisk kunskap att det är sannolikt att det osannolika inträffar. Ungefär en gång i månaden inträffar i varje människas liv något som är så osannolikt att det bara händer en gång på miljonen. Detta fick väl vara den här månadens sammanträffande.

 

*

 

(Jag skulle förstås kunna lägga till att jag i förmiddags läste i ett kommentarsfält där en person sade att det språk som på engelska heter "Dutch", har en normalvariant som är uppbyggd på dialekterna i "Holland" och att jag genast reflekterade kring att det var ett av de få tillfällen då begreppen Holland och Nederländerna inte är synonyma. Men det landets namn reflekterar jag över varje vecka numera, så det är kanske inte relevant. Det är bara ett exempel på att man med lätthet kan hitta osannolika sammanträffanden om man söker efter dem.)


Mästerskapssångare?

Ibland talar man om vissa idrottare som särkilt bra när det kommer till mästerskapstävlingar.  Ord som ”mästerskapslöpare” används och syftar på dem som lyckas bättre i VM och OS än i vanliga världscuptävlingar eller mindre lopp, matcher och vad det nu kan vara.  Skälet till att just dessa idrottare utmärker sig kan diskuteras.  Jag tror att det var Ingemar Stenmark som menade att det inte handlade om att åka bättre vid mästerskapen utan att klara av att hålla sin vanliga nivå också då.  Ett modernt exempel är Johan Olsson: är han bättre på att klara pressen än andra eller är han bara bättre på att träna med ett enda mål för ögonen?

 

För ett par veckor sedan stod jag i koret på den katedralsliknande Caroli kyrka och utgjorde en del av kören när Oslo Gospel Choirs välkända mässa ”Gloria” skulle sjungas som en del i just en mässa.  Jag hade fått äran att sjunga tre solopartier (varav några delvis var duetter).  Det kändes tryggt och två av mina solon lärde jag mig snabbt att klara av.  Men det tredje…

 

Vi hade våra körövningar och jag tränade på min stämma i Agnus dei.  När skulle jag komma in?  Vilka toner skulle jag sjunga?  Lät det bra?  Nej, ingenting fungerade.

 

Jag övade hemma – utan resultat.

 

Vi träffades fem timmar före mässan och repeterade.  Två gånger om sjöng vi Agnus dei, jag fick instruktioner och försökte.  Fåfäng möda – det gick verkligen inte.

– Suck.  Det här blir platt fall.

 

Så står vi där, mässan har inletts, jag har stått vid solomikrofonen och sjungit mina partier i Kyrie, såvitt jag kan avgöra genom strålkastarskenet verkar församlingen nöjd och så ska jag fram igen för Agnus dei

 

…och sätter den.  Klockrent.  Wow!

 

En strålande lördag följs av en söndag då vi i högmässan på samma plats ska sjunga fyra satser ur Gloria.  Jag suckar lite igen när jag ser agendan – bland våra insatser ligger just Agnus dei.  Så vi börjar repetera igen – och jag sjunger fel.  Den lyckade lördagen var alltså en engångsföreteelse…

 

…tills högmässan når kommunionen och jag står där igen, vid sidan av bästa sopranen och tar i.  Hur tror ni det går?  Jodå, av inspiration eller hjälp från ovan sitter den där igen.  Hela insatsen börjar rätt, fortsätter enligt noterna och avslutas med en mycket nöjd solist.

 

Bäst när det gäller.  Det är i hela världen typ bara Johan Olsson som klarar det.  Och jag, mästerskapssångaren… 


Kyssfritt.

Eleven M får spel under lektionstid, viftar med armarna och ropar:

– Titta på mig, titta på mig!
Jag kastar en blick, konstaterar att något ser annorlunda ut.

– Jaha…  Ja, du har inga glasögon?

M fortsätter att vifta med armarna.

– Pussa på mig, pussa på mig!

Jag höjer på ögonbrynen och tittar förvånat.

– Eh, nej…

M stannar upp.

– Varför inte?  Ålder är bara en siffra…

– För att då skulle det bli skandal.

– …och fängelset är bara ett ställe.

 

Det var ju ganska fyndigt sagt och just som jag beslutat mig för att le åt den repliken, skjuter eleven D in att det är en ren dröm att sitta i fängelse.  Nej, säger jag som många gånger varit i fängelset på besök.  Jo, säger D, jämfört med fängelser i Irak.  Nåväl, det är möjligt, tänker jag.  Irakiska fängelser vet jag ju inte mycket om, men just som jag ska dra min favorithistoria om den svenska vargjägaren och fotbojan, ballar även D ur och jag bestämmer mig för att spara denna sedelärande berättelse till en annan gång.


Strumpor

 

I går hade jag en arbetsdag där jag redan på förhand visste att det skulle bli väldigt mycket brist på arbetsuppgifter.  En timmes viktigt möte skulle jag ta del av, men i övrigt?  Tja, det fanns inte mycket att ta sig för…

 

Vad gör man då?  Ja, jag säger inte att det är rätt, men man kan, rent teoretiskt, ta med sig nål och tråd samt en påse med nytvättade men trasiga strumpor.  Sedan kan man sitta vid sitt skrivbord och lyssna till intressanta videoföreläsningar samtidigt som man lagar sina strumpor.  När man sedan kommer hem från arbetet kan man följa cykel-VM:s linjelopp som man ”råkar” ha inspelat, medan man fortsätter att laga strumpor…

 

Ta det som ett tips från coachen att man efter en sådan eftermiddag och kväll känner sig rätt nöjd.  Då 24 strumpor som nyss var trasiga åter går att använda, kan man skjuta upp nästa tvätt ett par veckor och så har man besparat samhället vatten och elektricitet, låtit älvar och hav slippa tvättmedel och fått sin egen privatekonomi att klara sig utan den extra utgiften.

 

Endast strumpförsäljaren förlorade på den affären och det gör inte ett dugg, ty jag råkar veta att det är en firma som tjänar miljarder.

 

 


Korv

Eller: Den som gapar efter mycket, mister ofta hela... korven?

Jag köper då och då en sorts grillkorv som smakar mycket och starkt och gott och därför är användbar till lite av varje.  Den kan grillas i ugn, delas på längden och ätas med korvbröd och gurka som en lyxig kvällsmat.  Den kan också delas på längden, skäras i bitar och stekas för att passa perfekt i pastasallad.  Den kan dessutom användas som grund till en smaskig tomatgryta och säkerligen ätas på många andra sätt som jag ännu inte är medveten om.  Kort sagt är det i alla fall en utmärkt korv.

När jag så en lördag för inte länge sedan blev varse att en matbutik som jag vistades i närheten av, hade ett ovanligt förmånligt extrapris på denna korv, promenerade jag in i butiken, fast besluten att göra ett inköp.  Emellertid hann jag inte längre än till korvhyllan förrän jag kom på andra tankar.  Där fanns nämligen korv av ett helt annat märke som var ännu billigare.  Att döma av texten på förpackningen var den dessutom lika bra beträffande ingrediensernas ursprung, platsen för produktionen och andra detaljer som jag i princip alltid studerar när jag handlar mat.

Det logiska var alltså att avvika från planen och i stället köpa denna tidigare otestade grillkorv...

Samma kväll, eller om det var någon dag senare, grillade jag korven i ugnen.  Det här skulle bli mums, för jag var hungrig!  Men... plofs, smätt, skvätt – det var väldigt vad den var blöt?  Jag torkade av den med hushållspapper och ändå kändes den nästan svampig.  Om av flott eller vatten vet jag inte, men särskilt lyxig var den då inte.

Det fanns fler korvar i förpackningen och i går kväll skulle jag tillaga torsdagens och fredagens matlådor med pastasallad.  En korv per portion brukar vara lagom, så jag följde mina vanor och hackade två i bitar som jag stekte, i vanlig ordning efter modellen kall korv i kall stekpanna utan fett.  När den sedermera svalnat lade jag den i matlådorna och...

– Hallå?  Korven, var är du?

På botten av de gamla glasslådor som passar så bra till kall mat låg några fattiga små korvbitar och såg ynkliga ut.  Vad hade hänt med korven?  Hade den smält bort?  Ja, något ditåt måste det ha varit, för inte var det mycket korv kvar efter stekningen.

Idag åt jag med andra ord en ovanligt lätt middag.  Jag insåg att korven på det stora hela smakade som falukorv med möjligen en bitteliten extra tillsats av salt och någon annan krydda, men inte var det mycket att ha inte.

Härav lär man sig att man ska vara försiktig med att avstå från en god affär med säkert utfall för att göra en ännu bättre affär med osäkert utfall...


Tvättstugan

Jag säger inte att jag är unik.  Nej nej, inte alls.  Sådana överdrifter vore mig främmande. 

 

Däremot tror jag inte att det är jättevanligt att ta med sig en liten bok om ungersk inrikespolitik till tvättstugan en söndagkväll, för att förströ sig med medan sista omgången tvätt tumlar runt i maskinen… 


RSS 2.0