Trygghet

Gymnasiechefen skickar meddelande till personalen:

 

”Från och med måndagen 26/3-18 kommer även huvudentrén vara låst såsom alla andra dörrar. Besökare får ringa på klockan så öppnar [receptionisten] dörren. Vid besök då expeditionen inte är bemannad så får var och en öppna åt sin besökare.

   Detta är ett led i vårt ständiga arbete för att förbättra säkerheten och tryggheten på arbetsplatsen för alla, det föreligger inga hota mot skolan.”

[skrivfel som i originalet]

 

Då frågar sig vän av ordning ett par saker.  För det första: om det inte föreligger något hot mot skolan behöver man väl inte heller låsa dörren?  Det kan vara ett större eller ett mindre hot, men ett hot måste lik förbannat till för att man ska vidta skyddsåtgärder.

 

För det andra är frågan vems trygghet man vill förbättra.  Jag har hört mycket sägas om otrygghet i världen och visst är somliga rädda på skolan också.  De är rädda för mobbning och övergrepp, för våldsamma klasskamrater och närgångna fingrar, för blickar, för stress och för dåliga betyg, för att bli uthängd på nätet och för att aldrig få visa sin identitet.  Ganska många känner sig otrygga i hemmet, är rädda så snart de lämnar skolan, vill inte att någon ska se vem de går med, vart de går, när de går.  De är rädda utanför skolan men i skolan är de trygga och skulle inte ens tänka tanken att någonting kan hända.

 

Andra är rädda för skolans demokratiska framtid.  De är rädda för vad som händer när det amerikanska megaföretaget som börjar med bokstaven G tar över den pedagogiska administrationen efter sommaren och blir den enda leverantören av dataprogram och hårdvara.  De är också rädda för blotta signalvärdet i att elevernas uppsatser överlåts på en server i okänt land.  Likaså är de rädda för att känslig information kommer att hamna i främmande händer i främmande länder där kontrollen över den är för evigt förlorad.

 

Men gymnasiechefens meddelande har rubriken ”Skalskydd – nästa steg”.  Det är ett ordval som visar att trygghet handlar om att stoppa terrorister och att det är ett arbete som kommer att fortsätta, steg för steg för steg… tills vi är inlåsta i vår egen rädsla och har skapat vår egen otrygghet.  I stället för att sorgligt se ett terrordåd eller vansinnesdåd någonstans i landet vart femte eller vart tionde år, kommer vi ständigt att leva i otrygghet och rädsla.  ”Det kommer att hända, någon kommer att lämna dörren på glänt, någon släpper in en okänd som de tror är behörig, en elev med passerkort tar med sig knivar och bomber, det står en vettvilling på trappan när jag går ut.”

 

Där finns hoten.  Där aningslösheten slår till och framsyntheten faller, där tilliten är bortglömd och otryggheten blir en dygd, där finns det enda jag är rädd för.


10315 dagar

 

Gott nytt år!

Nyårsaftons förmiddag.  Telefonen ringer och jag hör genast vem det är.  Asch, han igen…

– Gott nytt år! utbrister jag.

– Eh… det är väl inte nytt år redan?

– Nej, men du brukar ju själv säga god jul på julafton och glad påsk på påskafton så då tänkte jag…

– Fast det är väl inte samma sak?

– Är det inte? säger jag och flinar.

– Nej, för… alltså… eh…

– Ja?

– Nej, du har helt rätt förstås.

– Som vanligt då, tänker jag tyst för mig själv.

 

(Påsknatt, julnatt, nyårsnatt – det är på natten det händer.  Aftonen är bara väntan på undret, oavsett om det är födelsen, uppståndelsen eller ett vanligt årsskifte som är det stora undret.)

 


Perú

Av någon, nästan oförklarlig anledning, har jag alltid haft ett särskilt intresse för Sydamerika. Om det inte kan kallas för intresse så är det i alla fall en positiv känsla, en inställning som gör att jag ofta ställer mig på den sydamerikanska sidan i en verklig eller inbillad konflikt. Jag tror att min far och farfar möjligen har haft en liknande svaghet för Sydamerika och möjligen är det den som har smittat av sig.

 

För folk i gemen är det särskilt vart fjärde år som Sydamerika är mer relevant än alla andra världsdelar. Det är ju så att de sydamerikanska länderna är precis lika bra på fotboll som de europeiska och när herrlandslagen spelar VM, vet man att de bästa sydamerikanerna är av samma klass som de bästa europeerna. På samma sätt som ett europeiskt landslag i VM alltid är ett farligt motstånd för vem som helst, är Sydamerikas alla representanter det. Så har det alltid varit och redan under mitt första VM 1986 lärde jag mig denna grundregel för världsfotbollen.

 

För åtta eller tolv år sedan började jag fundera på vilka av de tio sydamerikanska fotbollslandslagen jag hade sett i VM och i dag är läget detta: Brasilien, Argentina, Uruguay och Paraguay var med redan -86. Colombia och Chile har varit med ett par gånger, Bolivia gjorde sensation när de slog Brasilien och kvalade in till VM-94 och Ecuador hade sin höjdpunkt under början av 2000-talet. Venezuela har alltid varit mer inriktat på den karibiska vanan att behandla bollar med slagträ och är (nästan) evig kvaljumbo. Guyana och Surinam spelar i den karibiska kvalgruppen och hör inte hit. Återstår alltså ett land – Peru.

 

Varför hade Peru inte kvalat in till något av de VM jag sett? Den fotbollsintresserade som är bara några år äldre än jag minns att Peru tillhörde eliten på 70-talet, med ett lag som leddes av den store målskytten Teófilo Cubillas och kvalificerade sig till tre världsmästerskap. Men nu, när historiskt sett mindre lag som Paraguay och Ecuador hade sina bästa perioder någonsin och Bolivia för första gången var att räkna med, hade Peru fallit bort.

 

Var jag ledsen för den sakens skull? Nej, verkligen inte. Min relation till Peru är nämligen inte lika positiv som till resten av Sydamerika. Under nästan 200 år, sedan ländernas självständighet i början av 1800-talet, fanns en konflikt mellan Peru och Ecuador, som kulminerade i ett lokalt krig 1941 (en av den tidens få stridigheter som inte på något sätt var relaterat till andra världskriget eller stormaktspolitik). Peru vann kriget och lade beslag på hela den östra delen av Ecuador. Av det som kan betecknas som det lagliga, historiska och moraliskt självklara Ecuador, styrs sedan dess 40 % från Lima.

 

Nu är det förstås så att man kan kritisera mig för att så ensidigt ta ställning för Ecuador i den här konflikten. Det dokument från 1830 som Quito främst hänvisar till, kan nämligen tolkas som irrelevant och överspelat, eller rentav (som Peru hävdar) förfalskat. Så varför står jag på Ecuadors sida och ogillar Peru? Beror det bara på att det finns ett par händelser i min familj som gör att Ecuador har en särställning bland världens länder? Vilken vikt kan man tillmäta den elegante tennisspelaren Andrés Gómez? Att namnet ”Ecuador” är både mer intressant och vackrare än det tråkiga ”Peru” kanske har betydelse, liksom att Ecuadors stora hamnstad Guayaquil och dess mindre huvudstad Quito utgör ett mer dynamiskt radarpar än megastaden Lima utgör i relation till… ja, vad? (Att Limas hamnstad Callao också är historiskt intressant har inte slagit mig förrän på senare år.)

 

Det finns mycket ont att säga om andra länder i Sydamerika. Vissa länders diktatorer var ovanligt otäcka. Några länder har visat en oförsonlig attityd mot gamla fiender. På sina håll finns en historia av drogtillverkning eller en nutida politik på samma tema som är rent förfärlig. Somliga stater har haft en politik som skadat skogen och luften mer än andra. Varför ska jag då fastna för en regional konflikt och tycka illa om just Peru när det kanske finns betydligt värre saker?

 

Ja, det undrar jag också… När Peru efter nattens kvalseger mot Nya Zeeland har överlevt det hårresande svåra VM-kvalet, Eliminatorias på sydamerikansk spanska, för första gången sedan 1982, tänker jag inte sitta och sura. Jag ska inte hymla om att jag hellre hade sett Ecuador, Paraguay eller Bolivia i VM, men jag kommer faktiskt att sitta framför min tv eller radio i sommar och hålla på Peru också. Det är trots allt fotbolls-VM och jag ser tusen gånger hellre Peru vinna sina matcher än någon uppkomling från Asien eller Afrika. Ja, möter de inte Sverige eller Ísland, kan de gärna få vinna mot europeiskt motstånd också.

 

Ty även om jag inte är förtjust i dess historia, tycker jag inte så väldigt illa om Perú längre.

 

 


Inga monster hos mig

Ett barn med en liten plastpåse i handen ringer på hos grannen och hos mig.  Min i dubbel bemärkelse mångåriga granne öppnar inte, för han har flyttat.  (Om till vår Herre eller annat jordiskt boende kan jag inte svara på.)  Även hos mig förblir dörren stängd, ty här leks inte den lek som barnet hoppas på.

I stället lagar jag gratinerad falukorv, lyssnar på en radiodokumentär om Falklandskriget samt deltar i frågesport om järnvägsstationer.

Farväl, sköna Cassini!

Tidigt på morgonen den 14 juni 1991 hade jag nyss fyllt femton och såg för första gången Saturnus genom teleskopet.  Det var ”överjordiskt vackert” skrev jag på första raden av den astronomiska journal som jag förde under några år därefter.  Att se på stjärnorna var väl intressant på sätt och vis, men planeterna hade fascinerat mig sedan tidiga barndomen och planeternas satelliter ännu mer.

 

Drygt ett halvår senare, i januari eller februari 1992, läste jag en mycket intressant bok med namnet De yttre planeterna och hörde talas om en planerad rymdsond som skulle skickas till Saturnus och stanna där.  Ja, den skulle till och med ha med sig en mindre modul som skulle landa på Titan, den stora Saturnusmånen som inte liknar någon annan.  Så häftigt!

 

Rymdsonden skulle senare få namn efter Cassini, en italiensk astronom som på 1600-talet hade studerat Saturnus och upptäckt fyra av dess månar.  Den medföljande Titanlandaren fick heta Huygens, uppkallad efter holländaren som upptäckte Titan.

 

I maj 1997 hade jag i två år studerat rymdteknik och besökte en seminarievecka i Paris, där en av föreläsningarna handlade om Cassiniprojektet.  Föreläsaren var entusiastisk, ty det var bara några månader kvar till uppskjutningen.  Vi fick en noggrann beskrivning av hur sonden under sina första år skulle passera Venus två gånger och jorden en, för att samla tillräcklig fart för att nå utåt i solsystemet.  Att skicka i väg en rymdsond på sex ton ända till Saturnus kräver nämligen mycket energi.

 

Jag kom med tiden fram till att jag inte skulle bli ingenjör utan både påbörjade och avslutade en lärarutbildning i stället.  Sommaren 2004 flyttade jag till Borås för att tillträda min första lärartjänst.  Samtidigt hade Cassini hunnit passera först en asteroid, sedan jätteplaneten Jupiter och var framme vid sitt mål.  Just som juni blev juli startade sonden sin kraftigaste motor, bromsade in och lät sig fångas av Saturnus gravitation.

 

Nu skulle Cassini under fyra års tid kryssa mellan Saturnus ringar och månar.  Det innebar i praktiken att sonden gjorde varv på varv runt planeten, men att man såg till att varje varv innebar en nära passage av någon av månarna.  På så sätt skulle man med tiden skaffa sig en god bild av hela Saturnussystemet.

 

På juldagen 2004 lossades Huygens från huvudsonden och tre veckor senare landade den på Titan.  Av alla solsystemets kroppar är Titan den mest spännande.  Det finns ingen annan måne som har en tjock atmosfär – vilket i sig är intressant – och det är i princip omöjligt att se vad som finns på ytan.  Huygens kunde därför göra en mjuk fallskärmslandning och visade ett fascinerande landskap av omväxlande sjöar och fastland.  På vissa sätt påminner det om jorden, men temperaturen på Titan är -180° och sjöar och moln är förstås inte av vatten utan av metan.  Huygens överlevde sammanlagt fyra timmar i atmosfären och på ytan och är alltjämt den enda rymdsond som har landat i det yttre solsystemet.

 

Hur gick det för Cassini själv?  Jo, alldeles utmärkt.  Bland mycket annat upptäckte den nya små satelliter, studerade Saturnus ringar och verifierade dess ”ekrar”, såg vattenånga stiga från gejsrar på den lilla månen Enceladus, hittade helt sensationellt en egen ring runt månen Rhea – samt insåg senare att det inte alls fanns några ringar kring Rhea…  Sonden var designad för att hålla i elva år (1997-2008) men eftersom den såg ut att vara i fortsatt god form, förlängdes projektet först till 2010 och sedan till 2017.

 

Under dessa år har Cassini till exempel undersökt den stora Saturnusstormen av 2010, som fick jordens orkaner att framstå som just ingenting.  I december 2012 fick Cassini tillfälle att se Venus passera framför solen; sju månader senare fotograferade Cassini jorden på en miljard kilometers håll, samtidigt som alla människor ombads le mot himlen.  Samtidigt har de återkommande närstudierna av Saturnus månar lett till häpnadsväckande bilder, intressanta upptäckter och diskussioner kring framtida färder mot Saturnus.

 

Åren går och den 15 oktober 2017 är det tjugo år sedan Cassini lämnade jorden.  Hur ska denna stolta rymdsond fira sin tjugoårsdag?  Tyvärr inte alls…  Från första början har man vetat att färden någon gång måste nå en ände, inte minst som bränslet inte varar för evigt.  Men hur ska detta slut ske?  Det kan tyckas vara enkelt att bara låta sonden snurra runt bland månarna i all evighet.  Den stora faran med det är att Cassini helt säkert innehåller ett antal slumrande mikroorganismer från jorden.

 

Vad man nämligen minst av allt vill, är att organismer från jorden skulle släppas fria på en annan himlakropp och där eventuellt smitta ned redan existerande livsformer.  Nej, vi har inte hittat något liv utanför jorden, men det finns flytande vatten på Enceladus och vi vet att flytande vatten ledde till liv på jorden.  Kanske finns det möjligheter till liv på fler månar, och vilka exotiska livsformer kan ha utvecklats i metansjöarna på Titan?  Det vet vi inte och av det skälet måste Cassini placeras på en plats där den inte kan göra någon skada.

 

Det skulle gå att så att säga sparka ut Cassini i en bana runt solen.  Det skulle också gå att skicka Cassini till någon annan planet eller bara låta den ligga och snurra ensam, långt utanför månarna, i en bana runt Saturnus.  Några vetenskapliga vinster är däremot svåra att se i ett sådant scenario och de är antingen tekniskt komplicerade eller tar lång tid.  Den enklaste lösningen är i gengäld den mest deprimerande – att låta rymdsonden störta rakt in i planeten.

 

Av det skälet har man under det senaste året gradvis förändrat Cassinis bana och den 11 september 2017 passerade den Titan för sista gången, i det som NASA kallar ”the goodbye kiss”.  Där får rymdsonden den sista lilla knuff som får den att försvinna in i Saturnus molntoppar fyra dagar senare och sedan har Cassini upphört att existera. 

 

Naturligtvis är detta sorgligt.  Liknande saker har gjorts många gånger tidigare, men min relation till Cassini är starkare.  Saturnus och dess satelliter är av många skäl kanske det mest fascinerande av alla planetsystem och det finns inga planer på nya färder dit inom den närmaste framtiden, vilket gör Cassinis insats än viktigare.  Det är också en rymdsond som har följt mig genom livet, från den tidiga ungdomen till nu, mer än ett kvarts sekel senare.  Ur den aspekten är den nästan unik och jag kommer att vara amerikanska NASA, europeiska ESA och italienska ASI evigt tacksam för att de lät Cassini-Huygens bli verklighet.

 

Jag kommer även under resten av livet att njuta av den kunskap och de sköna bilder som Cassini gav oss.  Jag kommer också att fantisera om vilka framtida rymdsonder som vore möjliga att skicka till Saturnus.  Ibland kommer jag kanske också att skänka en tanke till den lilla landaren Huygens.  Som enda återstående del av den stora rymdsonden står den där i all evighet, frusen och stum i metanregnet på Titan.


Fermenterat te

En vän tipsade om en konsert som det alternativa kaféet skulle ordna.  En brasiliansk artist skulle spela och vännen visade ett kort smakprov.  Det var inte riktigt min musiksmak men inte heller så dåligt att det skulle få mig att stänga av radion och vem kan inte tjusas av de portugisiska s:en?  Därför cyklade jag ned till konserten.  Vännerna satt vid ett bord och drack öl men jag dricker ju inte öl varför jag tog min plånbok och gick för att köpa ett glas juice eller något ditåt.

– Nej, juice har vi inte, men vi har den här, sade damen bakom disken och pekade på en rad med flaskor vilkas etiketter anslog... eh... Kabash?  Kosham?  Kaba...hoshaw?  
Jag såg väl tveksam ut och damen beskrev denna fantastiska produkt.
– Den är jättenyttig för kroppen på många sätt!  Massor av mineraler och vitaminer!  Och antioxidanter!  Den innehåller fermenterat te... beskrev hon.  Du kan ta den här smaken, med ingefära, det är ju extra nyttigt.

Nej, jag var inte ett dugg sugen på fermenterat te, inte ens om det innehöll ingefära.  Jag vet faktiskt inte ens vad fermenterat te är.  (Kan det vara te som utsatts för en process som får teet att härda och flocka sig, i stil med när man skapade utfällningar av silverjoner på kemilektionerna?  Sådär så det ser ut som nyponsoppa men smakar mycket sämre?)
– Jag ska fundera på saken, sade jag och återvände till bordet.
Jag muttrade för mig själv, medan bakgrundsmusiken skvalade.  Vad är det för sätt, att bara servera öl samt hälsodryck med fermenterat te?  Kunde de inte åtminstone ha haft lokalproducerad äpplemust? tänkte jag.  Det finns ju på alla andra ställen i landet och säkert även i Borås.

– Sch! sade kompisen när jag satte mig.
– Vadå?  Det här är väl inte...?
– Jo, det är det.
Jag hörde en låt, bestående av tre engelska ord som upprepades i oändlighet.  Något med "love", där vissa gånger alla orden fick rum i en takt, medan det oftast krävdes tre eller fyra takter innan texten var avslutad.  Tempot var... ja, så lågt att det knappt var sång ens.  Musiken var ett par, tre toner sådär.  Runt omkring mig satt folk och försökte följa rytmen med foten mot golvet eller handflatan mot knät.
– Tre låtar, sedan går jag, tänkte jag.
När sången var slut, log sångerskan sött och sade att hon var tacksam för att få komma hit på sin sista spelning i Europa.  Okej då, funderade jag, jag kan väl stanna fyra låtar i så fall.

Efter tredje numret såg sig min vän omkring.  Hon väntade på två kusiner som skulle komma förbi, det visste jag.
– Där är en stol... mumlade hon.  Och där bakom står en till...
– De kan få min, sade jag lakoniskt.  Jag blir nog inte kvar så länge till.
– Jaså, det var inte din musik det här, flinade en annan av vännerna.
Nej, det var det inte och så snart nästa låt var över tog jag väskan och reste mig.
– Tack för i kväll, sade jag.  Ha det så bra!

Men jag log när jag sade det.  Det är ju faktiskt ganska bra att smaken är olika och det var faktiskt skönt att cykla hem genom den svala kvällen.  Att jag hade sluppit ingefära och fermenterat te gjorde inte saken sämre och hemma kunde jag lyssna på en skiva med Emilia Rydberg i stället.  Det är nämligen så att säga min kopp te och hennes röst ger som rysningar...

Pasewalk

Häromkvällen satt jag på nattåget från Berlin, på väg norrut mot Sassnitz, Trelleborg och Malmö.  Genom kupéfönstret såg vi skymningen närma sig och en annan resenär tecknade av omgivningarna.  Jag kan inte rita, men jag kan skriva och då vi kom till den viktiga järnvägsknuten Pasewalk började solskivan skära horisonten:

Vi hade passerat Pasewalk,
då solen gick ned i nordväst
över Tyskland, vars bittraste kalk
är längesen tömd och man bäst
av länder i dagens Europa,
tar hand om vår allas gemensamma färd
i en tid då folken hörs jämra och ropa
att orätt är dagens politiska värld.

 
 

Regn

En kallfront drar in över Hässleholmen, skymmer solen och låter några våta droppar färga betongen och asfalten.  En yngling med rötterna i östra Afrika kommer springande, saligt leende med armarna utsträckta.
– Det är härligt! ropar han.
Han visste han, vad av svenskar endast bönder vet, att vårens regn gör höstens bröd.

Kom sedan inte och säg att våra invandrare inte har något att lära oss.

Vulgärlyrik


– Sex! sade jag och rodnade,
innan hon ens hade frågat,
den söta tjejen i kassan
som räknade mina chokladkakor.



Påsknattshimmel

När man lämnar kyrkan efter påsknattsmässan har den grå och rått kalla avslutningen av fastan övergått i en nästan krispigt vintrig stilla natt.  Bara stjärnhimlens utseende skvallrar om att det faktiskt är vår.  Högt härskar Lejonet och den konungsliga Jupiter står i Jungfrun och strålar över jorden.

Se, det är också en symbolik det.

”Jag saknar dig!”

 

Kollega skickar meddelande:

– Jag saknar dig, jag saknar dig!

Naaa, vad gulligt! tänker man då. Tills man inser att det bara var rubriken till information om Peter Pohls roman med den titeln...


100 kr

För mig är 100 kr en summa som egentligen inte påverkar min privata budget, men som kan göra skillnad för någon annan. Dessutom tror jag mig veta att om tillräckligt många skänker 100 kr till en organisation av något slag, gör det en faktisk skillnad nästan oavsett vilken denna organisation är.

 

Därför har jag de senaste dagarna skänkt den summan till två organisationer (en webbplats och en tidning) som 1) jag har stort förtroende för, 2) jag använder regelbundet och 3) sprider faktamässigt korrekt och viktig information till många.

 

Se det som en uppmaning att göra något liknande! Inte nödvändigtvis 100 kr, men kanske 20 eller 50 eller 200 eller 500?


Columbia

Det har bara hänt fyra gånger i historien att en rymdfärd slutat med rymdfararnas död. Senaste gången var den 1 februari 2003, då jag slog på tv-n ungefär klockan 15.40 svensk tid och blev sittande i nästan fyra timmar.

 

På den tiden hade jag en hyresvärd (Faluns kommunala bostadsbolag Kopparstaden) som försåg sina hyresgäster med BBC World. Den kanalen tittade jag på emellanåt, såsom när jag kom hem på småtimmarna och SVT:s text-tv inte gick att se. Det hände också att jag fick möjlighet att följa händelser som inte var uppmärksammade i Sverige men väl i andra länder. Ytterligare en anledning var att få veta hur man i utlandet såg på svenska nyheter. Ur den aspekten minns jag kanske framför allt hur man under valkvällen i september 2006 diskuterade varför svenskarna hade valt att byta ut sitt välfärdssamhälle mot ett marknadsliberalt system. Den vinkeln hade nämligen över huvud taget inte varit aktuell i den svenska valrörelsen eller ens i eftervalsdebatten då Goran Perssons socialdemokratiska regering skulle ersättas av Fredric Reinfeldts Moderate Party (Conservative), men det var alltså så britterna såg det.

 

Den här eftermiddagen i februari 2003 var det av en ren tillfällighet som jag satte på tv-n. BBC hade brutit sina ordinarie sändningar med den engelskspråkiga världens klassiska undertext "Breaking News". Jag vet inte vad den ytterligare kommentaren var, kanske något i stil med "Space Shuttle missing" (man visste ju inledningsvis bara att kontakten med rymdfärjan Columbia av okänt skäl hade brutits sexton minuter före landning). Däremot minns jag att man fällde in bilder från NASA i Houston, varifrån man med någon slags regelbundenhet ropade ut i atmosfären de lakoniskt ödesmättade orden.

 

Columbia Houston UHF com check...

 

De senaste dagarna har jag haft en hel del ledig tid och via en mycket känd amerikansk videofilmstjänst följt de första timmarna av CNN-s direktsändning, fjorton år i efterhand. Den här gången vet jag ju redan från början hur det slutar, men det är intressant att se hur snabbt det ändå gick innan man var medveten om det stora allvaret. Som avslutningen av detta blogginlägg kommer att visa, var mitt intryck i februari 2003 att det hade dröjt en tid.

 

En sak som jag lärde mig den dagen, var det engelska ordet debris, "spillror". Det upprepades nämligen i NASA:s officiella rapportering, minst lika många gånger som UHF com check. Det var James Hartsfield på NASA Mission Control som gång på gång läste ett meddelande som varierades en aning men i alla fall någon gång lät:

Any debris that may be located in the Dallas/Fort Worth vicinity, should be avoided and may be hazardous, due to the toxic nature of propellants used on board the shuttle and should be reported to local law enforcement authorities.

 

Jag tänkte göra här i bloggen som jag gjort någon gång förut: återge ett inlägg från min alltjämt oåtkomliga webbsida. Det var ett inlägg som jag i sin tur kopierade in från communityn Lunarstorm och, tror jag, där i sin tur hade varit någon dag försenat eftersom jag ursprungligen skrev det hemma vid min dator, kopierade till en diskett, cyklade med till högskolan och först där, i datasalen, kunde kopiera till internet. Lite krångligare då än nu, men jag hade nog egentligen en sundare relation till webben på den tiden... Så, läs och eventuellt begrunda vad jag uttryckte för fjorton år sedan!

 

 
1 februari 2003, kl 19.13

 

BREAKING NEWS – SPACE SHUTTLE DISASTER

 

Det händer att jag framför tv-n råkar slå på BBC world. Nu har det två gånger hänt mig att jag råkat ramla in i ett "breaking news" av högsta dignitet. Första gången var då den nederländske politikern Pim Fortuyn sköts till döds. Idag hände det igen, när rymdfärjan Columbia bröts sönder vid återinträdet.

 

Känslan är fascinerande. BBC-s redaktion hittar omedelbart de rätta kontakterna. Två experter på rymdfart finns genast uppkopplade och en bild från kontrollrummet i Houston ligger ute. Om och om igen, gås det kända händelseförloppet igenom, hypoteser läggs fram och ny information förmedlas. I bild finns en textremsa som kort sammanfattar nyheten och tydligt anges även vem det är som för ögonlicket talar.

 

Men allra häftigast är känslan av att ha varit med från början. I fallet Fortuyn visste man från början i princip bara att han beskjutits, inte hur allvarligt, men allt eftersom minuterna gick, blev mönstret tydligare. Den inledande informationen om Columbia sade endast att Houston tappat kontakten med rymdfärjan, och experterna förklarade att det i sig inte innebär någon fara, eftersom man lätt skulle kunna landa rymdfärjan ändå. Det allmänna samtalet om rymdfart, avbröts med ens då en tv-bild visade spåren av en sönderbruten farkost. Alla någorlunda insatta i ämnet, förstod genast. "Mission Lost". Katastrofen var ett faktum och att de sju astronauterna var döda, var med ens en självklarhet.


 


Farbror Grissom

Så här tror jag att det var:

 

Jag befann mig för sådär en femton år sedan, plus/minus fem, hemma på gården och hade fått Vi sju astronauter (We Seven, 1962) i min hand. Det är en bok som visserligen är rätt tillrättalagd men likväl berättad av de första amerikanska astronauterna, de så kallade Mercury Seven. När jag nu tittar i den, ser jag att den har min farbror C:s exlibris så jag tror att jag fick den i present av honom. (De som känner mig väl, vet att jag har ett par stycken farbröder; vi talar alltså nu om den äldsta av dem.)

 

Nu stod vi där och pratade om astronauterna. Eftersom jag är den enda i den närmare släkten som har ett intresse av astronomi och i viss mån rymdfart, kunde jag redan då en del, men herrarna Shepard, Grissom, Glenn, Carpenter, Schirra, Cooper och Slayton var nya bekantskaper. Min farbror berättade nu apropå dessa att han under skoltiden hade fått smeknamnet Grissom – eftersom han till utseendet var så lik denna astronaut.

 

Grissom kallades "Gus" men hette egentligen Virgil Ivan. Det är i sammanhanget särskilt lustigt av två skäl: dels för att Ivan är det mest typiska av alla ryska namn och min farbror är en av de mest antiryska personer jag känner, dels för att min farbror råkar ha ett andra förnamn som är förvillande likt just detta...

 

Nåväl, min farbror lade till en detalj. "Han dog ju sedan", sade han om Grissom.

 

Jo, så var det. Grissom var en av de tre astronauter som dog i den tragiska Apollobranden, under testerna inför den rymdfärd som skulle ha kallats Apollo 1. Det är en historia som blir tredubbelt tragisk, på grund av vissa omständigheter.

 

För det första befann sig Grissom där för att han var en av de mest erfarna astronauterna och hans gamla kollega Slayton såg honom som den mest kompetenta och därför lämpad för att få äran att vara med på den första Apollofärden och på en senare resa förmodligen bli den som fick bli första människa på månen. (Donald K "Deke" Slayton hade alltså som en av sju tagits ut som astronaut men på grund av ett senare upptäckt lättare hjärtfel hade han inte fått resa i rymden. I stället fick han vara koordinator för hela den amerikanska astronaututtagningen och bestämde enväldigt vem som skulle vara med på vilken expedition. Flera år senare fick han slutligen göra en rymdresa men då var månprojektet avslutat.)

 

För det andra var anledningen till att astronauterna inte kunde ta sig ut ur den brinnande kapseln att man hade skruvat fast utgångsluckan. Det i sin tur kom sig av ett missöde efter ett av de första rymdskotten. Den gången hade astronauten i sin Mercurykapsel lyckligt landat och låg och skvalpade i Atlanten, då luckan öppnades av misstag. Astronauten klev ur och höll sig flytande tills räddningshelikoptern plockade upp honom men kapseln vattenfylldes och sjönk till femtusen meters djup. Så ville man ju inte ha det, varför man valde att fortsättningsvis skruva fast luckan. Den astronaut som då, nästan sex år tidigare, hade klarat sig undan med blotta förskräckelsen var Gus Grissom...

 

 


 

 

Astronomin är mitt äldsta intresse. Det återkommer regelbundet i tankarna, jag läser mina böcker med några års mellanrum och på senare år har även 60- och 70-talets rymdfärder varit en del av det intresset. Efter att Eugene Cernan (den senaste att stå på månens yta) nyligen avled och jag erfor att även John Glenn, som den siste överlevande av Mercury Seven, hade dött i december, började jag läsa lite igen.

 

I söndags åkte jag bil med min far och hans fru och när samtalet gled in på rymdfärder, fascinerades jag av att de inte bara kände till John Glenn ("Han var lika känd då som Trump är nu.") utan till och med spontant började prata om Valentina Teresjkova (första kvinnan i rymden). Wow, de här astronauterna måste ju ha varit superkändisar, tänkte jag. Idoler för en hel värld!

 

Äntligen insåg jag att också 60-talet hade sin charm. Förut har jag alltid sett det som en tid då inget hände och som det hade varit ganska tråkigt att växa upp under. Men nu såg jag mig själv som barn på 60-talet, skrivande tabeller över rymdfärder och listor över astronauter. Inom ett par dagar hade jag plockat fram en annan samtida rymdfartsbok, denna gång från 1968.

 

I dag, den 27 januari 2017, tittade jag så in på wikipedias artikel om Virgil Ivan "Gus" Grissom och insåg att Apollobranden, som fram till olyckorna med rymdfärjorna Challenger och Columbia var det enda tillfälle som amerikanska astronauter dött i en rymdfarkost, inträffade den 27 januari 1967. Just i dag är det alltså 50 år sedan.

 

Det får vara denna månads osannolika sammanträffande. Jag har ju sagt det förr, att det är sannolikt att det osannolika inträffar och att det för var och en av oss händer en gång per månad. Januari 2017, check.

 

 


 

Fotnot:

Kanske har läsaren sett filmen "Apollo 13"?  Att känna till branden på Apollo 1 är då rätt bra, eftersom den är ett ganska centralt motiv för filmens psykologi.  Att känna till begreppet Mercury Seven är också lite roligt, för åtminstone i den inspelning av filmen som jag har, har översättaren helt missförstått saken och får det att framstå som om "Mercury 7" skulle vara en specifik rymdfärd.  På det viset är det alltså inte.  (Så fick jag det sagt också, i bästa besserwisserstil...!)


RSS 2.0