Farväl, sköna Cassini!

Tidigt på morgonen den 14 juni 1991 hade jag nyss fyllt femton och såg för första gången Saturnus genom teleskopet.  Det var ”överjordiskt vackert” skrev jag på första raden av den astronomiska journal som jag förde under några år därefter.  Att se på stjärnorna var väl intressant på sätt och vis, men planeterna hade fascinerat mig sedan tidiga barndomen och planeternas satelliter ännu mer.

 

Drygt ett halvår senare, i januari eller februari 1992, läste jag en mycket intressant bok med namnet De yttre planeterna och hörde talas om en planerad rymdsond som skulle skickas till Saturnus och stanna där.  Ja, den skulle till och med ha med sig en mindre modul som skulle landa på Titan, den stora Saturnusmånen som inte liknar någon annan.  Så häftigt!

 

Rymdsonden skulle senare få namn efter Cassini, en italiensk astronom som på 1600-talet hade studerat Saturnus och upptäckt fyra av dess månar.  Den medföljande Titanlandaren fick heta Huygens, uppkallad efter holländaren som upptäckte Titan.

 

I maj 1997 hade jag i två år studerat rymdteknik och besökte en seminarievecka i Paris, där en av föreläsningarna handlade om Cassiniprojektet.  Föreläsaren var entusiastisk, ty det var bara några månader kvar till uppskjutningen.  Vi fick en noggrann beskrivning av hur sonden under sina första år skulle passera Venus två gånger och jorden en, för att samla tillräcklig fart för att nå utåt i solsystemet.  Att skicka i väg en rymdsond på sex ton ända till Saturnus kräver nämligen mycket energi.

 

Jag kom med tiden fram till att jag inte skulle bli ingenjör utan både påbörjade och avslutade en lärarutbildning i stället.  Sommaren 2004 flyttade jag till Borås för att tillträda min första lärartjänst.  Samtidigt hade Cassini hunnit passera först en asteroid, sedan jätteplaneten Jupiter och var framme vid sitt mål.  Just som juni blev juli startade sonden sin kraftigaste motor, bromsade in och lät sig fångas av Saturnus gravitation.

 

Nu skulle Cassini under fyra års tid kryssa mellan Saturnus ringar och månar.  Det innebar i praktiken att sonden gjorde varv på varv runt planeten, men att man såg till att varje varv innebar en nära passage av någon av månarna.  På så sätt skulle man med tiden skaffa sig en god bild av hela Saturnussystemet.

 

På juldagen 2004 lossades Huygens från huvudsonden och tre veckor senare landade den på Titan.  Av alla solsystemets kroppar är Titan den mest spännande.  Det finns ingen annan måne som har en tjock atmosfär – vilket i sig är intressant – och det är i princip omöjligt att se vad som finns på ytan.  Huygens kunde därför göra en mjuk fallskärmslandning och visade ett fascinerande landskap av omväxlande sjöar och fastland.  På vissa sätt påminner det om jorden, men temperaturen på Titan är -180° och sjöar och moln är förstås inte av vatten utan av metan.  Huygens överlevde sammanlagt fyra timmar i atmosfären och på ytan och är alltjämt den enda rymdsond som har landat i det yttre solsystemet.

 

Hur gick det för Cassini själv?  Jo, alldeles utmärkt.  Bland mycket annat upptäckte den nya små satelliter, studerade Saturnus ringar och verifierade dess ”ekrar”, såg vattenånga stiga från gejsrar på den lilla månen Enceladus, hittade helt sensationellt en egen ring runt månen Rhea – samt insåg senare att det inte alls fanns några ringar kring Rhea…  Sonden var designad för att hålla i elva år (1997-2008) men eftersom den såg ut att vara i fortsatt god form, förlängdes projektet först till 2010 och sedan till 2017.

 

Under dessa år har Cassini till exempel undersökt den stora Saturnusstormen av 2010, som fick jordens orkaner att framstå som just ingenting.  I december 2012 fick Cassini tillfälle att se Venus passera framför solen; sju månader senare fotograferade Cassini jorden på en miljard kilometers håll, samtidigt som alla människor ombads le mot himlen.  Samtidigt har de återkommande närstudierna av Saturnus månar lett till häpnadsväckande bilder, intressanta upptäckter och diskussioner kring framtida färder mot Saturnus.

 

Åren går och den 15 oktober 2017 är det tjugo år sedan Cassini lämnade jorden.  Hur ska denna stolta rymdsond fira sin tjugoårsdag?  Tyvärr inte alls…  Från första början har man vetat att färden någon gång måste nå en ände, inte minst som bränslet inte varar för evigt.  Men hur ska detta slut ske?  Det kan tyckas vara enkelt att bara låta sonden snurra runt bland månarna i all evighet.  Den stora faran med det är att Cassini helt säkert innehåller ett antal slumrande mikroorganismer från jorden.

 

Vad man nämligen minst av allt vill, är att organismer från jorden skulle släppas fria på en annan himlakropp och där eventuellt smitta ned redan existerande livsformer.  Nej, vi har inte hittat något liv utanför jorden, men det finns flytande vatten på Enceladus och vi vet att flytande vatten ledde till liv på jorden.  Kanske finns det möjligheter till liv på fler månar, och vilka exotiska livsformer kan ha utvecklats i metansjöarna på Titan?  Det vet vi inte och av det skälet måste Cassini placeras på en plats där den inte kan göra någon skada.

 

Det skulle gå att så att säga sparka ut Cassini i en bana runt solen.  Det skulle också gå att skicka Cassini till någon annan planet eller bara låta den ligga och snurra ensam, långt utanför månarna, i en bana runt Saturnus.  Några vetenskapliga vinster är däremot svåra att se i ett sådant scenario och de är antingen tekniskt komplicerade eller tar lång tid.  Den enklaste lösningen är i gengäld den mest deprimerande – att låta rymdsonden störta rakt in i planeten.

 

Av det skälet har man under det senaste året gradvis förändrat Cassinis bana och den 11 september 2017 passerade den Titan för sista gången, i det som NASA kallar ”the goodbye kiss”.  Där får rymdsonden den sista lilla knuff som får den att försvinna in i Saturnus molntoppar fyra dagar senare och sedan har Cassini upphört att existera. 

 

Naturligtvis är detta sorgligt.  Liknande saker har gjorts många gånger tidigare, men min relation till Cassini är starkare.  Saturnus och dess satelliter är av många skäl kanske det mest fascinerande av alla planetsystem och det finns inga planer på nya färder dit inom den närmaste framtiden, vilket gör Cassinis insats än viktigare.  Det är också en rymdsond som har följt mig genom livet, från den tidiga ungdomen till nu, mer än ett kvarts sekel senare.  Ur den aspekten är den nästan unik och jag kommer att vara amerikanska NASA, europeiska ESA och italienska ASI evigt tacksam för att de lät Cassini-Huygens bli verklighet.

 

Jag kommer även under resten av livet att njuta av den kunskap och de sköna bilder som Cassini gav oss.  Jag kommer också att fantisera om vilka framtida rymdsonder som vore möjliga att skicka till Saturnus.  Ibland kommer jag kanske också att skänka en tanke till den lilla landaren Huygens.  Som enda återstående del av den stora rymdsonden står den där i all evighet, frusen och stum i metanregnet på Titan.


Fermenterat te

En vän tipsade om en konsert som det alternativa kaféet skulle ordna.  En brasiliansk artist skulle spela och vännen visade ett kort smakprov.  Det var inte riktigt min musiksmak men inte heller så dåligt att det skulle få mig att stänga av radion och vem kan inte tjusas av de portugisiska s:en?  Därför cyklade jag ned till konserten.  Vännerna satt vid ett bord och drack öl men jag dricker ju inte öl varför jag tog min plånbok och gick för att köpa ett glas juice eller något ditåt.

– Nej, juice har vi inte, men vi har den här, sade damen bakom disken och pekade på en rad med flaskor vilkas etiketter anslog... eh... Kabash?  Kosham?  Kaba...hoshaw?  
Jag såg väl tveksam ut och damen beskrev denna fantastiska produkt.
– Den är jättenyttig för kroppen på många sätt!  Massor av mineraler och vitaminer!  Och antioxidanter!  Den innehåller fermenterat te... beskrev hon.  Du kan ta den här smaken, med ingefära, det är ju extra nyttigt.

Nej, jag var inte ett dugg sugen på fermenterat te, inte ens om det innehöll ingefära.  Jag vet faktiskt inte ens vad fermenterat te är.  (Kan det vara te som utsatts för en process som får teet att härda och flocka sig, i stil med när man skapade utfällningar av silverjoner på kemilektionerna?  Sådär så det ser ut som nyponsoppa men smakar mycket sämre?)
– Jag ska fundera på saken, sade jag och återvände till bordet.
Jag muttrade för mig själv, medan bakgrundsmusiken skvalade.  Vad är det för sätt, att bara servera öl samt hälsodryck med fermenterat te?  Kunde de inte åtminstone ha haft lokalproducerad äpplemust? tänkte jag.  Det finns ju på alla andra ställen i landet och säkert även i Borås.

– Sch! sade kompisen när jag satte mig.
– Vadå?  Det här är väl inte...?
– Jo, det är det.
Jag hörde en låt, bestående av tre engelska ord som upprepades i oändlighet.  Något med "love", där vissa gånger alla orden fick rum i en takt, medan det oftast krävdes tre eller fyra takter innan texten var avslutad.  Tempot var... ja, så lågt att det knappt var sång ens.  Musiken var ett par, tre toner sådär.  Runt omkring mig satt folk och försökte följa rytmen med foten mot golvet eller handflatan mot knät.
– Tre låtar, sedan går jag, tänkte jag.
När sången var slut, log sångerskan sött och sade att hon var tacksam för att få komma hit på sin sista spelning i Europa.  Okej då, funderade jag, jag kan väl stanna fyra låtar i så fall.

Efter tredje numret såg sig min vän omkring.  Hon väntade på två kusiner som skulle komma förbi, det visste jag.
– Där är en stol... mumlade hon.  Och där bakom står en till...
– De kan få min, sade jag lakoniskt.  Jag blir nog inte kvar så länge till.
– Jaså, det var inte din musik det här, flinade en annan av vännerna.
Nej, det var det inte och så snart nästa låt var över tog jag väskan och reste mig.
– Tack för i kväll, sade jag.  Ha det så bra!

Men jag log när jag sade det.  Det är ju faktiskt ganska bra att smaken är olika och det var faktiskt skönt att cykla hem genom den svala kvällen.  Att jag hade sluppit ingefära och fermenterat te gjorde inte saken sämre och hemma kunde jag lyssna på en skiva med Emilia Rydberg i stället.  Det är nämligen så att säga min kopp te och hennes röst ger som rysningar...

Pasewalk

Häromkvällen satt jag på nattåget från Berlin, på väg norrut mot Sassnitz, Trelleborg och Malmö.  Genom kupéfönstret såg vi skymningen närma sig och en annan resenär tecknade av omgivningarna.  Jag kan inte rita, men jag kan skriva och då vi kom till den viktiga järnvägsknuten Pasewalk började solskivan skära horisonten:

Vi hade passerat Pasewalk,
då solen gick ned i nordväst
över Tyskland, vars bittraste kalk
är längesen tömd och man bäst
av länder i dagens Europa,
tar hand om vår allas gemensamma färd
i en tid då folken hörs jämra och ropa
att orätt är dagens politiska värld.

 
 

Regn

En kallfront drar in över Hässleholmen, skymmer solen och låter några våta droppar färga betongen och asfalten.  En yngling med rötterna i östra Afrika kommer springande, saligt leende med armarna utsträckta.
– Det är härligt! ropar han.
Han visste han, vad av svenskar endast bönder vet, att vårens regn gör höstens bröd.

Kom sedan inte och säg att våra invandrare inte har något att lära oss.

Vulgärlyrik


– Sex! sade jag och rodnade,
innan hon ens hade frågat,
den söta tjejen i kassan
som räknade mina chokladkakor.



Påsknattshimmel

När man lämnar kyrkan efter påsknattsmässan har den grå och rått kalla avslutningen av fastan övergått i en nästan krispigt vintrig stilla natt.  Bara stjärnhimlens utseende skvallrar om att det faktiskt är vår.  Högt härskar Lejonet och den konungsliga Jupiter står i Jungfrun och strålar över jorden.

Se, det är också en symbolik det.

”Jag saknar dig!”

 

Kollega skickar meddelande:

– Jag saknar dig, jag saknar dig!

Naaa, vad gulligt! tänker man då. Tills man inser att det bara var rubriken till information om Peter Pohls roman med den titeln...


100 kr

För mig är 100 kr en summa som egentligen inte påverkar min privata budget, men som kan göra skillnad för någon annan. Dessutom tror jag mig veta att om tillräckligt många skänker 100 kr till en organisation av något slag, gör det en faktisk skillnad nästan oavsett vilken denna organisation är.

 

Därför har jag de senaste dagarna skänkt den summan till två organisationer (en webbplats och en tidning) som 1) jag har stort förtroende för, 2) jag använder regelbundet och 3) sprider faktamässigt korrekt och viktig information till många.

 

Se det som en uppmaning att göra något liknande! Inte nödvändigtvis 100 kr, men kanske 20 eller 50 eller 200 eller 500?


Columbia

Det har bara hänt fyra gånger i historien att en rymdfärd slutat med rymdfararnas död. Senaste gången var den 1 februari 2003, då jag slog på tv-n ungefär klockan 15.40 svensk tid och blev sittande i nästan fyra timmar.

 

På den tiden hade jag en hyresvärd (Faluns kommunala bostadsbolag Kopparstaden) som försåg sina hyresgäster med BBC World. Den kanalen tittade jag på emellanåt, såsom när jag kom hem på småtimmarna och SVT:s text-tv inte gick att se. Det hände också att jag fick möjlighet att följa händelser som inte var uppmärksammade i Sverige men väl i andra länder. Ytterligare en anledning var att få veta hur man i utlandet såg på svenska nyheter. Ur den aspekten minns jag kanske framför allt hur man under valkvällen i september 2006 diskuterade varför svenskarna hade valt att byta ut sitt välfärdssamhälle mot ett marknadsliberalt system. Den vinkeln hade nämligen över huvud taget inte varit aktuell i den svenska valrörelsen eller ens i eftervalsdebatten då Goran Perssons socialdemokratiska regering skulle ersättas av Fredric Reinfeldts Moderate Party (Conservative), men det var alltså så britterna såg det.

 

Den här eftermiddagen i februari 2003 var det av en ren tillfällighet som jag satte på tv-n. BBC hade brutit sina ordinarie sändningar med den engelskspråkiga världens klassiska undertext "Breaking News". Jag vet inte vad den ytterligare kommentaren var, kanske något i stil med "Space Shuttle missing" (man visste ju inledningsvis bara att kontakten med rymdfärjan Columbia av okänt skäl hade brutits sexton minuter före landning). Däremot minns jag att man fällde in bilder från NASA i Houston, varifrån man med någon slags regelbundenhet ropade ut i atmosfären de lakoniskt ödesmättade orden.

 

Columbia Houston UHF com check...

 

De senaste dagarna har jag haft en hel del ledig tid och via en mycket känd amerikansk videofilmstjänst följt de första timmarna av CNN-s direktsändning, fjorton år i efterhand. Den här gången vet jag ju redan från början hur det slutar, men det är intressant att se hur snabbt det ändå gick innan man var medveten om det stora allvaret. Som avslutningen av detta blogginlägg kommer att visa, var mitt intryck i februari 2003 att det hade dröjt en tid.

 

En sak som jag lärde mig den dagen, var det engelska ordet debris, "spillror". Det upprepades nämligen i NASA:s officiella rapportering, minst lika många gånger som UHF com check. Det var James Hartsfield på NASA Mission Control som gång på gång läste ett meddelande som varierades en aning men i alla fall någon gång lät:

Any debris that may be located in the Dallas/Fort Worth vicinity, should be avoided and may be hazardous, due to the toxic nature of propellants used on board the shuttle and should be reported to local law enforcement authorities.

 

Jag tänkte göra här i bloggen som jag gjort någon gång förut: återge ett inlägg från min alltjämt oåtkomliga webbsida. Det var ett inlägg som jag i sin tur kopierade in från communityn Lunarstorm och, tror jag, där i sin tur hade varit någon dag försenat eftersom jag ursprungligen skrev det hemma vid min dator, kopierade till en diskett, cyklade med till högskolan och först där, i datasalen, kunde kopiera till internet. Lite krångligare då än nu, men jag hade nog egentligen en sundare relation till webben på den tiden... Så, läs och eventuellt begrunda vad jag uttryckte för fjorton år sedan!

 

 
1 februari 2003, kl 19.13

 

BREAKING NEWS – SPACE SHUTTLE DISASTER

 

Det händer att jag framför tv-n råkar slå på BBC world. Nu har det två gånger hänt mig att jag råkat ramla in i ett "breaking news" av högsta dignitet. Första gången var då den nederländske politikern Pim Fortuyn sköts till döds. Idag hände det igen, när rymdfärjan Columbia bröts sönder vid återinträdet.

 

Känslan är fascinerande. BBC-s redaktion hittar omedelbart de rätta kontakterna. Två experter på rymdfart finns genast uppkopplade och en bild från kontrollrummet i Houston ligger ute. Om och om igen, gås det kända händelseförloppet igenom, hypoteser läggs fram och ny information förmedlas. I bild finns en textremsa som kort sammanfattar nyheten och tydligt anges även vem det är som för ögonlicket talar.

 

Men allra häftigast är känslan av att ha varit med från början. I fallet Fortuyn visste man från början i princip bara att han beskjutits, inte hur allvarligt, men allt eftersom minuterna gick, blev mönstret tydligare. Den inledande informationen om Columbia sade endast att Houston tappat kontakten med rymdfärjan, och experterna förklarade att det i sig inte innebär någon fara, eftersom man lätt skulle kunna landa rymdfärjan ändå. Det allmänna samtalet om rymdfart, avbröts med ens då en tv-bild visade spåren av en sönderbruten farkost. Alla någorlunda insatta i ämnet, förstod genast. "Mission Lost". Katastrofen var ett faktum och att de sju astronauterna var döda, var med ens en självklarhet.


 


Farbror Grissom

Så här tror jag att det var:

 

Jag befann mig för sådär en femton år sedan, plus/minus fem, hemma på gården och hade fått Vi sju astronauter (We Seven, 1962) i min hand. Det är en bok som visserligen är rätt tillrättalagd men likväl berättad av de första amerikanska astronauterna, de så kallade Mercury Seven. När jag nu tittar i den, ser jag att den har min farbror C:s exlibris så jag tror att jag fick den i present av honom. (De som känner mig väl, vet att jag har ett par stycken farbröder; vi talar alltså nu om den äldsta av dem.)

 

Nu stod vi där och pratade om astronauterna. Eftersom jag är den enda i den närmare släkten som har ett intresse av astronomi och i viss mån rymdfart, kunde jag redan då en del, men herrarna Shepard, Grissom, Glenn, Carpenter, Schirra, Cooper och Slayton var nya bekantskaper. Min farbror berättade nu apropå dessa att han under skoltiden hade fått smeknamnet Grissom – eftersom han till utseendet var så lik denna astronaut.

 

Grissom kallades "Gus" men hette egentligen Virgil Ivan. Det är i sammanhanget särskilt lustigt av två skäl: dels för att Ivan är det mest typiska av alla ryska namn och min farbror är en av de mest antiryska personer jag känner, dels för att min farbror råkar ha ett andra förnamn som är förvillande likt just detta...

 

Nåväl, min farbror lade till en detalj. "Han dog ju sedan", sade han om Grissom.

 

Jo, så var det. Grissom var en av de tre astronauter som dog i den tragiska Apollobranden, under testerna inför den rymdfärd som skulle ha kallats Apollo 1. Det är en historia som blir tredubbelt tragisk, på grund av vissa omständigheter.

 

För det första befann sig Grissom där för att han var en av de mest erfarna astronauterna och hans gamla kollega Slayton såg honom som den mest kompetenta och därför lämpad för att få äran att vara med på den första Apollofärden och på en senare resa förmodligen bli den som fick bli första människa på månen. (Donald K "Deke" Slayton hade alltså som en av sju tagits ut som astronaut men på grund av ett senare upptäckt lättare hjärtfel hade han inte fått resa i rymden. I stället fick han vara koordinator för hela den amerikanska astronaututtagningen och bestämde enväldigt vem som skulle vara med på vilken expedition. Flera år senare fick han slutligen göra en rymdresa men då var månprojektet avslutat.)

 

För det andra var anledningen till att astronauterna inte kunde ta sig ut ur den brinnande kapseln att man hade skruvat fast utgångsluckan. Det i sin tur kom sig av ett missöde efter ett av de första rymdskotten. Den gången hade astronauten i sin Mercurykapsel lyckligt landat och låg och skvalpade i Atlanten, då luckan öppnades av misstag. Astronauten klev ur och höll sig flytande tills räddningshelikoptern plockade upp honom men kapseln vattenfylldes och sjönk till femtusen meters djup. Så ville man ju inte ha det, varför man valde att fortsättningsvis skruva fast luckan. Den astronaut som då, nästan sex år tidigare, hade klarat sig undan med blotta förskräckelsen var Gus Grissom...

 

 


 

 

Astronomin är mitt äldsta intresse. Det återkommer regelbundet i tankarna, jag läser mina böcker med några års mellanrum och på senare år har även 60- och 70-talets rymdfärder varit en del av det intresset. Efter att Eugene Cernan (den senaste att stå på månens yta) nyligen avled och jag erfor att även John Glenn, som den siste överlevande av Mercury Seven, hade dött i december, började jag läsa lite igen.

 

I söndags åkte jag bil med min far och hans fru och när samtalet gled in på rymdfärder, fascinerades jag av att de inte bara kände till John Glenn ("Han var lika känd då som Trump är nu.") utan till och med spontant började prata om Valentina Teresjkova (första kvinnan i rymden). Wow, de här astronauterna måste ju ha varit superkändisar, tänkte jag. Idoler för en hel värld!

 

Äntligen insåg jag att också 60-talet hade sin charm. Förut har jag alltid sett det som en tid då inget hände och som det hade varit ganska tråkigt att växa upp under. Men nu såg jag mig själv som barn på 60-talet, skrivande tabeller över rymdfärder och listor över astronauter. Inom ett par dagar hade jag plockat fram en annan samtida rymdfartsbok, denna gång från 1968.

 

I dag, den 27 januari 2017, tittade jag så in på wikipedias artikel om Virgil Ivan "Gus" Grissom och insåg att Apollobranden, som fram till olyckorna med rymdfärjorna Challenger och Columbia var det enda tillfälle som amerikanska astronauter dött i en rymdfarkost, inträffade den 27 januari 1967. Just i dag är det alltså 50 år sedan.

 

Det får vara denna månads osannolika sammanträffande. Jag har ju sagt det förr, att det är sannolikt att det osannolika inträffar och att det för var och en av oss händer en gång per månad. Januari 2017, check.

 

 


 

Fotnot:

Kanske har läsaren sett filmen "Apollo 13"?  Att känna till branden på Apollo 1 är då rätt bra, eftersom den är ett ganska centralt motiv för filmens psykologi.  Att känna till begreppet Mercury Seven är också lite roligt, för åtminstone i den inspelning av filmen som jag har, har översättaren helt missförstått saken och får det att framstå som om "Mercury 7" skulle vara en specifik rymdfärd.  På det viset är det alltså inte.  (Så fick jag det sagt också, i bästa besserwisserstil...!)


Proteinsyntesen

Eleverna får i uppdrag att presentera proteinsyntesen i scenform. Det tar en bra stund och många roller ska fördelas. Hur ska cellkärna och DNA förhålla sig till varandra? Ska tRNA bära aminosyror på ryggen och på ribosomens uppmaning kasta av sig dem på mRNA-strängen? Finns inte risken att mRNA då skriker Aj! eller att vissa av aminosyrorna tycker att situationen blir lite för intim? Det blir hysteriskt innan regissören är klar, med många skratt och mycken oreda i största allmänhet, varpå jag konstaterar:

 

– Det är inte konstigt att det tog miljarder år för evolutionen att lösa det här problemet…


Jullov

Det är sällan jag har haft ett jullov som varit så tilltalande som detta.

 

Jag har varit på fem fester, kalas och bjudningar: alla riktigt trevliga och ofta ännu bättre än väntat. Inför-jul-kalas utan julmat men kravlöst och med en massa bekanta. Julafton med ganska avspänd stämning, formidabla julklappar och utan överdriven hysteri. Nyårsnatt på Grand hotell med härliga vänner, "regarder les gens" och skratt åt förvirrad personal. Trettondagsafton med "enkel kvällsmat" som blev rena festmåltiden och följdes av underhållande kurragömma med några av mina bästa vänner och favoritungar samt en stjärnhimmel vars sedvanliga skönhet kröntes av en iskallt gnistrande Sirius. Spelkväll med ytterligare vänner, smaskig lasagne och inspirerande strategiska problem som säkert kommer att få ytterligare lösningar i framtiden.

 

Dessutom har jag gjort en tvådagarsresa mest för att det var min plikt men den blev ingen pina utan förlöpte utan kriser eller katastrofer. Sex andra dygn i ensamhet gav tillfälle att bara vila, trivas och ladda alla mentala batterier. Några dagar med lätta förkylningssymptom kom vid rätt tid och gjorde ingen skada.

 

Då känns det helt greit att gå till jobbet igen.


KRH

Det där med mångkultur behöver inte vara så avancerat. Det kan innebära att en skolklass i Borås råkar ha en elev med rötterna i Sápmi och att den eleven både vet hur ett vattenkraftverk ser ut och kan spekulera i hur olika slags energiproduktion är olika lämpliga för olika delar av Sverige.

 

Skillnaderna gör oss smartare, helt enkelt!


Om sannolikhet (1)

Vid två midsommarkalas för 15-20 år sedan träffade jag ett äldre par och deras två vuxna barn. Vi gjorde väl inte mycket intryck på varandra och jag minns inte mycket mer än att dottern tog en roddtur med sin sambo medan sonen och jag diskuterade huruvida det holländska fotbollslandslaget kunde kallas Nederländerna.

 

Några år senare dog sonen i en dramatisk trafikolycka och det var förstås sorgligt men jag kände honom ju egentligen inte utan noterade mest faktum. Ytterligare många år därefter fick jag veta att föräldrarna bodde i trakten av Borås och en vårvinterdag var det de som rapporterade hem till min far att en bild av mig var på den regionala tidningens förstasida.

 

I går kväll, eller om det var i förrgår, läste jag något eller såg något på tv som fick mig att tänka på den där sonens trafikolycka. I någon sekund flöt en bild förbi av riksväg 40 och en bil i hög hastighet och så var det inte mer med det.

 

I kväll ringde min far och efter att vi hade diskuterat vårt julfirande och eventuella julklappar, berättade han i förbigående att den gamle mannen si och så – kom jag ihåg honom? – hade dött i går. Oj då, jaha, jo honom mindes jag ju.

 

Under telefonsamtalet plockade jag med lite av varje: kollade maten i ugnen och bläddrade i veckans gratistidning som kommit i dag. Men, ser man på, där var ju jag, på bild igen, för bara andra gången någonsin...

 

Slump och tillfälligheter. Leif G.W. Persson brukar säga att en polis måste "hata slumpen". Det är nog riktigt, men jag vet av både erfarenhet och matematisk kunskap att det är sannolikt att det osannolika inträffar. Ungefär en gång i månaden inträffar i varje människas liv något som är så osannolikt att det bara händer en gång på miljonen. Detta fick väl vara den här månadens sammanträffande.

 

*

 

(Jag skulle förstås kunna lägga till att jag i förmiddags läste i ett kommentarsfält där en person sade att det språk som på engelska heter "Dutch", har en normalvariant som är uppbyggd på dialekterna i "Holland" och att jag genast reflekterade kring att det var ett av de få tillfällen då begreppen Holland och Nederländerna inte är synonyma. Men det landets namn reflekterar jag över varje vecka numera, så det är kanske inte relevant. Det är bara ett exempel på att man med lätthet kan hitta osannolika sammanträffanden om man söker efter dem.)


Mästerskapssångare?

Ibland talar man om vissa idrottare som särkilt bra när det kommer till mästerskapstävlingar.  Ord som ”mästerskapslöpare” används och syftar på dem som lyckas bättre i VM och OS än i vanliga världscuptävlingar eller mindre lopp, matcher och vad det nu kan vara.  Skälet till att just dessa idrottare utmärker sig kan diskuteras.  Jag tror att det var Ingemar Stenmark som menade att det inte handlade om att åka bättre vid mästerskapen utan att klara av att hålla sin vanliga nivå också då.  Ett modernt exempel är Johan Olsson: är han bättre på att klara pressen än andra eller är han bara bättre på att träna med ett enda mål för ögonen?

 

För ett par veckor sedan stod jag i koret på den katedralsliknande Caroli kyrka och utgjorde en del av kören när Oslo Gospel Choirs välkända mässa ”Gloria” skulle sjungas som en del i just en mässa.  Jag hade fått äran att sjunga tre solopartier (varav några delvis var duetter).  Det kändes tryggt och två av mina solon lärde jag mig snabbt att klara av.  Men det tredje…

 

Vi hade våra körövningar och jag tränade på min stämma i Agnus dei.  När skulle jag komma in?  Vilka toner skulle jag sjunga?  Lät det bra?  Nej, ingenting fungerade.

 

Jag övade hemma – utan resultat.

 

Vi träffades fem timmar före mässan och repeterade.  Två gånger om sjöng vi Agnus dei, jag fick instruktioner och försökte.  Fåfäng möda – det gick verkligen inte.

– Suck.  Det här blir platt fall.

 

Så står vi där, mässan har inletts, jag har stått vid solomikrofonen och sjungit mina partier i Kyrie, såvitt jag kan avgöra genom strålkastarskenet verkar församlingen nöjd och så ska jag fram igen för Agnus dei

 

…och sätter den.  Klockrent.  Wow!

 

En strålande lördag följs av en söndag då vi i högmässan på samma plats ska sjunga fyra satser ur Gloria.  Jag suckar lite igen när jag ser agendan – bland våra insatser ligger just Agnus dei.  Så vi börjar repetera igen – och jag sjunger fel.  Den lyckade lördagen var alltså en engångsföreteelse…

 

…tills högmässan når kommunionen och jag står där igen, vid sidan av bästa sopranen och tar i.  Hur tror ni det går?  Jodå, av inspiration eller hjälp från ovan sitter den där igen.  Hela insatsen börjar rätt, fortsätter enligt noterna och avslutas med en mycket nöjd solist.

 

Bäst när det gäller.  Det är i hela världen typ bara Johan Olsson som klarar det.  Och jag, mästerskapssångaren… 


RSS 2.0