Italia ’18

Det hör inte till min vana att skriva reseberättelser i den här bloggen.  Systerbloggen om järnvägar har ofta det upplägget men här är det ovanligt med bilder över huvud taget.

I dag gör jag det ändå.  Således kommer här 24 bilder från en 10-dagarsresa i Europa.  Det är inte alls mina 24 bästa bilder (av de nästan 1500 jag tog...) men de sammanfattar väl mina erfarenheter och reflektioner.

Varje bild kommenteras nedanför respektive bild.

 

Oberndorf am Neckar/Boll

När en ung präst i Baden-Württemberg ska göra sin praktik, reser hon till Brämhult.  Därför är det inte konstigt att fyra européer från Borås reser till Oberndorf am Neckar och byn Boll.

 

Schaffhausen: Rheinfall

Det är lika omöjligt att hindra mig från att fotografera, som att stoppa Rhenfallet i Schaffhausen.

 

Grimselpass

Det var en lyckträff att skippa 100 minuters kötid på motorvägen genom Gotthard, för att i stället åka tre timmar över Grimsel och Rhônegletscher. Farofyllda äventyr, frankensteinska vyer, fantastiska minnen!

 

I andra länder färdas man ensam i bergen.  I Schweiz är järnvägen ett ständigt sällskap, högt som lågt.

 


Det behöver inte vara de stora upplevelserna som räknas.  En fika i Meina, mellan Domodossola och Novara, räknas också.

 


Att en sen kväll, trött av resan, mötas av nya vänner, occitanska flaggan och ett överdådigt matbord kan bara hända i Piemonte.

 


Valle Germanasca, dalen med den strida floden som är känd endast av lokalbefolkningen, är också en plats med lika stor betydelse som vilken som helst huvudstad.

 

Valle Germanasca leder till Perosa Argentina

Efter en sommar av fotbolls-VM, tycker en person som växte upp med två VM-finaler mellan Tyskland och Argentina att det är lite lustigt.  Har man sina specialintressen så har man… 😛

 

Patois i de occitanska gränstrakterna

Nog är det bra att kunna ett eller två språk, men under denna resa i olika utländer fick jag tala svenska (med Friederike), engelska (med Federico), tyska (med massor av folk i fyra länder), franska (med grannarna i byn) och en fransk-italiensk kombination (med affärsinnehavaren i Perrero). Att kunna kommunicera över gränserna är coolt och lingvistikens livgivande betydelse kan inte underskattas!  (Däremot är svenska ungdomars faiblesse för spanskan överskattad, ty man måste färdas jättejättelångt för att kunna tala med någon alls på det språket.)

 

Torino: Il duomo

Någonstans här, bakom spårvagnen och domens väggar, ligger Sindone di Torino: den linnesvepning som Josef av Arimataia och hans vänner lade Jesus i efter korsfästelsen. Så säger i alla fall traditionen och den har sitt värde vare sig man tror på berättelsen eller inte.

 

Torino: Basilica di Superga

Efter en stigning på sådär 400 meter med kuggstångsbanan Tranvia Sassi-Superga når man platsen för basilikan och ser ut över Turin.

 

Torino F.C.:s minnesplats

Italiens bästa fotbollsklubb var fylld av landslagsspelare men Grande Torino störtade den 4 maj 1949 med sitt flygplan just här, mot fundamentet av Basilica di Superga. Det är en plats att minnas – och att minnas på.

 

Prali: 2618 m

”Altitudine duemilaseicentodiciotto metri”.  Cappello d’Envie är högre än tidigare rekordplatser, såsom sydsvenska höglandet, Haukeliseter och Grimselpass.  Nästa gång är mitt mål tretusen meter. ^_^

 


När det smäller i Alperna, smäller det rejält. Molnen täcker bergen, ovädret glider över topparna, åskan ekar mellan branterna och dalarnas bäckar fylls till forsar likt en wadi i öknen. Men även de mörkaste moln skingras, dagern återvänder och regnbågen varslar om sommar.

 


Vår nordliga himmels stolta björndjur sträcker upp sin långa svans över det valdensiska templet så att det kan skådas i Germanasca liksom i alla den norra världens länder.

 


Den stolta staden Pinerolo (i klass med Skövde både till befolkning och intresse) minns som alla andra platser de fasor som fallit över mänskligheten.

 

Massello: Cascata del Pis

Mellan de höga klipporna nedanför de ännu högre bergen faller det höga Cascata del Pis också långt. Floden är måhända liten här, men den leder liksom alla floder till Po som är något större.

 

Massello: vid Clô dâ Mian

”Vi är ett folk på va-andring…”

 


Det fina folket lever på branterna till Lago di Como.  Men vad ska man här att göra, när man kan vandra i Germanascaflodens dalgångar eller på bergen i Skaraborg?

 

Vaduz

Furstendömets huvudstad har affärer, restauranger, ett överflöd av skulpturer samt några berg i bakgrunden.  Det är ungefär som i Borås.

 

Jupiter i Dornbirn

När en hög klippa i Vorarlberg skymmer den förmörkade månen mer effektivt än vilken jordskugga som helst, får man nöja sig med att beskåda Jupiter. Och Jupiter är större än till och med hela Österrike så det är inte så illa när man tänker efter.

 


I de svenska städerna får man leta länge och förgäves efter modelljärnvägar.  I Rothenburg o.d. Tauber samsas de med frukt och soppa i livsmedelsbutiken.

 

Tyskland har lärt av sina misstag.  Man vet hur man ska förhålla sig till utlänningar – och hur man ska producera elektricitet.

 

Fehmarn

Den vita månen och den röda Mars påverkar oss människor.  Men inte av några mumbojumbo-pseudovetenskapliga skäl utan för att de skiner i natten och är vackra att se på.


Sommarregn

Om man en galet het sommardag har cyklat ned på stan för att köpa en almanacka till en bekant, kan det hända att några regndroppar börjar falla just som man kommer ut på gatan igen.  Då kan man finna sig fullkomligt lycklig för en stund i ett veritabelt ösregn.  Det kan i sin tur leda till att man är så genomvåt att man kan glädja grannbarnen – som står och tittar ut från sin franska balkong – genom att utan någon skillnad i fuktighetsgrad tömma sin vattenflaska över huvudet.

 

Dessutom kan det sluta med att bekantingen kommer att märka effekterna av ett svenskt åskväder ända till nyårsafton 2019.  Glad sommar!


Paris

Det var århundradets baksmälla.  Frankrike sov, ty vinet och kvinnorna, männen och sången hade blivit för mycket för de vanligtvis så handlingskraftiga invånarna i landet.  14 juillet hade följts av en oförglömlig fotbollstriumf och den som lyssnade noga skulle ha kunnat höra ett utdöende eko av la Marseillaise över Champs-Élysées.  Men det fanns ingen som lyssnade.  Bara ett dystert Eiffeltorn stod och såg ned på konfettin och tystnaden.

 

I en säng i Borås låg en annan fransman och sov ruset av sig.  Ja, inte för att han hade firat med starkare saker än kommunalt vatten och inte för att han var mer fransk än vilken genomsnittlig nordbo som helst.  Men denna söndag mitt i den heta sommaren 2018 hade han cyklat omkring, sjungande Allons enfant de la patriiiiie, uppmanande omgivningen att stå på Frankrikes sida i fotbollskriget.  Aux armes, citoyens!   Formez vos batallions!  Kvällen hade blivit sen och sömnen varade längre än på många år.  Nu var halva sommaren gången, tystnad var sången, förbi den rusiga glädjen och endast tomhet återstod.

 

De parisiska boulevarderna låg öde och på trottoaren lunkade bara en ensam man fram, från läpparna kom förvirrande toner.  Ne me quitte pas blandades med Je ne regrette rien och något som kunde tolkas som ett brustet Allez les bleus.  Vad brydde väl han sig om vad som hände i Borås?  Eller en fotbollsfest dagen efter, för den delen.  I går hade han varit ett fyllo med sällskap – nu var han återigen ensam.

 

Eiffeltornet utväxlade blickar med sina systrar och bröder.  Var inte oroliga, tycktes det säga från sin plats vid Seines vänstra strand.  Snart vaknar de igen, de enfaldiga människorna.  Snart börjar de röra sig i Jardin des Plantes och Luxembourg, snart vandrar de genom triumfbågarna vid Étoile och Carrousel.  Om ett par dagar orkar de uppför trapporna till Montmartre eller ned i svalkan under Pyramide du Louvre.  Nästnästa söndag kommer de att stå på led för att välkomna hem le peloton du Tour de France.

 

Och kanske en dag, viskade tornet förväntansfullt till sina syskon, att de återigen samlas för att stå på sitt mörkblå fotbollslags sida.  Aux armes, citoyens!  Formez vos batallions!  Marchons, Marchons!  Qu’un sang impur!  Abreuve vos silions!

 


Peñarol – Pinerolo

(Detta är en text som egentligen inte handlar om fotboll, även om den börjar i den änden.)

 

Ett av världens mest prestigefyllda fotbollsderbyn är det mellan Montevideos klassiska storheter Nacional och Peñarol.  De har inte bara överlägsen statistik i Uruguays historia, utan har också vunnit det sydamerikanska mästerskapet Copa Libertadores och blivit världsmästare för klubblag.

 

Båda lagen bildades kring sekelskiftet 1900 då flera mindre lag slogs samman eller bytte namn.  Betydelsen av Nacional är väl inte särskilt svårtydd.  Peñarol då?  Jo, det är helt enkelt en stadsdel i Montevideo.  Dess historia låter så här:

 

På 1700-talet kom en invandrare från det som i dag är norra Italien till utkanten av den lilla staden Montevideo.  Han hette Giovanni Battista Crosa och 1776 satte han upp en liten handelsbod där, på den dåvarande landsbygden.  Platsen hade inget namn och Crosa fick den fyndiga idén att använda namnet på sin gamla hemby.  (Om det inte helt enkelt var Crosa själv som redan hade det som smeknamn – källorna är lite oklara.)

 

Giovanni Battista Crosa kom från regionen Piemonte nära den fransk-italienska gränsen och hans hemort var Pinerolo.  På piemontesiska heter den Pinareul vilket bland de spansktalande uruguayarna blev Peñarol.  När huvudstaden växte fick det som med tiden blev en viktig arbetarstadsdel överta piemontesaren Crosas smeknamn.

 

Till Uruguay är det långt men Italien ligger desto närmare.  Därför kommer jag om ett par veckor att resa till Pinerolo och känna något av den sydamerikanska fotbollens vind i håret.  Låter inte det bra, så säg?


Heta låga

Det var en vårdag för länge sedan. Ja, närmare bestämt var det den 29 april 1998. Jag hade som så ofta tagit en tur till stadsbiblioteket i Kiruna, där jag hade bott i nästan tre år. Om bara drygt en månad skulle jag flytta därifrån, men nu var jag alltså på biblioteket.

 

Bland utrangerade böcker, sådana som ingen lånade och biblioteket ville göra sig av med och därför sålde för små pengar, plockade jag åt mig en okänd författares okända roman: "Heta låga" av Sture Stamming.

 

Jag tog med mig boken hem och även om jag inte minns idag om jag genast läste den, vet jag att jag gjorde det ganska snart därefter. Det visade sig att även om det visserligen inte var någon känd roman, kanske inte heller någon stor litteratur, var den välskriven, gripande och intressant.

 

Mot slutet av den heta sommaren 1868 drabbades Furuby socken, Konga härad och delar av omgivande trakter av en omfattande skogsbrand. Sture Stamming, som var uppvuxen i denna landsända och som barn hade hört ögonvittnesskildringar, hade med hjälp av dessa ögonvittnen, tidningsartiklar, rättegångsprotokoll och sin egen fantasi beskrivit de augustidagar som så starkt kom att påverka detta bortglömda hörn av Småland. Grunden var alltså dokumentär, men i skönlitterär form klev också minnet av folket fram, människor som antingen hade funnits i verkligheten eller var helt uppdiktade, i det sena 1900-talets ljus.

 

Det är en mästerlig berättelse. Texten är skickligt disponerad, med ett hantverk som till skillnad från alltför många bestsellerupplagor inte skymmer vare sig handling eller miljö. Heta låga är en bok som har följt mig sedan dess, prytt alla mina bokhyllor och varit en inspiration till mycket av det jag företagit mig, skrivit om, drömt om.

 

Genom Heta låga, vars titel kan syfta på skogseld, på heta känslor, på ett undanskymt torpställe, föll mitt öga för första gången på år 1868. Det är ett märkesår i Sveriges historia, då hela landet drabbades av svår nöd. I olika delar av landet var 1867 och 1869 också dåliga skördeår och dessa år tillsammans var sista gången som Sverige hade en sådan missväxt att människor svalt till döds.

 

Utvandringen till Amerika hade smugit i gång redan förut men efter 1868 tog den fart på allvar. Hur hade nöden drabbat min hemby? Ja, det tog jag reda på när jag år 2000 skrev en enkel 2-poängsuppsats på högskolan. ”Segerstad 1868” visade mycket riktigt att socknens invånarantal, som just nått över 700 personer, i och med detta år och utvandringen vände nedåt igen, en minskning som ännu i nästnästa sekel inte har stannat av.

 

Vi har haft fler dåliga år i Sverige, med usla skördar, fattigdom och nöd i stugor och industristäder. Människor hade länge lärt sig att utstå och överleva ett sådant år, men redan på 1880-talet inträffade återigen två sådana år i rad. Då hade emellertid järnvägsnätet fått en så stor omfattning att både nyheter och hjälpsändningar kunde färdas snabbt, så att det trots nöden fanns mat att föda landets befolkning.

 

Heta låga fick mig också att fatta intresse och tycke för Småland. Om det förut hade varit ett landskap som varit ett av de många som jag visserligen hade rest genom men inte hade någon relation till, blev det nu en del av en verklighet. På modernt språk skulle det möjligen kunna uttryckas med ett ord som internalisering; Småland var inte längre bara något jag hade lärt mig i skolan eller sett på kartan, utan något som jag faktiskt kände till, som jag tyckte om, som var en del av mig och jag en del av.

 

När jag tio år senare började skriva en egen roman, var den långt ifrån direkt inspirerad av Heta låga, men kanske hade den inte blivit skriven om det inte hade varit för att den till följd av sitt innehåll måste utspelas i Småland och det var ett landskap som jag genom Heta låga redan hade en relation till.

 

Om inte Nässjö och dess omland hade varit en av de två platser som ganska systerligt delar på handlingen i min egen text, hade jag då tagit cykeln dit sommaren 2013? Hade jag då insett hur oerhört härligt det var att resa omkring med cykel och tält i Småland om somrarna, att fotografera, att skriva bloggtexter? Ingen vet, inte ens jag. Kanske hade jag fått samma inspiration någon annanstans, men nu finns bara den historia som faktiskt har skett och det är ett faktum att det är till Heta låga som jag kan spåra allt detta.

 

Samtidigt som mitt manuskript hade börjat växa, var jag tjänstledig under ett år och kunde använda dagarna som jag ville. Min vän Sofia ville då ha sällskap när hon en helt vanlig tisdag i mars skulle resa till Alvesta och besöka en butik för festklänningar. Visst kunde jag göra en dagsutflykt dit, tyckte jag, så genom friska vårvindar och under en klar himmel tog vi tåget dit. Någon klänning fick vi inte med oss hem, men i köpingens lilla bokhandel fann jag Sture Stammings andra roman, ”Ljuva kulle”. Den hade dykt upp bland hans efterlämnade papper, snabbt blivit tryckt och det var en självklarhet att jag skulle läsa den.

 

Ljuva kulle var visserligen en god läsupplevelse, men jag har bara tagit mig igenom den två gånger och böcker som jag uppskattar riktigt mycket, läser jag gärna mer än så. Heta låga är en sådan, en bok som jag har läst kanske ett dussin gånger. Det kommer säkert att ske omigen. Ja, förutsatt att jag får leva några år till, är jag helt säker på att jag kommer att läsa Heta låga i många repriser på samma sätt som jag gjort under de 20 år som gått sedan 1998.

 

 

 

10315 dagar

 

Perú

Av någon, nästan oförklarlig anledning, har jag alltid haft ett särskilt intresse för Sydamerika. Om det inte kan kallas för intresse så är det i alla fall en positiv känsla, en inställning som gör att jag ofta ställer mig på den sydamerikanska sidan i en verklig eller inbillad konflikt. Jag tror att min far och farfar möjligen har haft en liknande svaghet för Sydamerika och möjligen är det den som har smittat av sig.

 

För folk i gemen är det särskilt vart fjärde år som Sydamerika är mer relevant än alla andra världsdelar. Det är ju så att de sydamerikanska länderna är precis lika bra på fotboll som de europeiska och när herrlandslagen spelar VM, vet man att de bästa sydamerikanerna är av samma klass som de bästa europeerna. På samma sätt som ett europeiskt landslag i VM alltid är ett farligt motstånd för vem som helst, är Sydamerikas alla representanter det. Så har det alltid varit och redan under mitt första VM 1986 lärde jag mig denna grundregel för världsfotbollen.

 

För åtta eller tolv år sedan började jag fundera på vilka av de tio sydamerikanska fotbollslandslagen jag hade sett i VM och i dag är läget detta: Brasilien, Argentina, Uruguay och Paraguay var med redan -86. Colombia och Chile har varit med ett par gånger, Bolivia gjorde sensation när de slog Brasilien och kvalade in till VM-94 och Ecuador hade sin höjdpunkt under början av 2000-talet. Venezuela har alltid varit mer inriktat på den karibiska vanan att behandla bollar med slagträ och är (nästan) evig kvaljumbo. Guyana och Surinam spelar i den karibiska kvalgruppen och hör inte hit. Återstår alltså ett land – Peru.

 

Varför hade Peru inte kvalat in till något av de VM jag sett? Den fotbollsintresserade som är bara några år äldre än jag minns att Peru tillhörde eliten på 70-talet, med ett lag som leddes av den store målskytten Teófilo Cubillas och kvalificerade sig till tre världsmästerskap. Men nu, när historiskt sett mindre lag som Paraguay och Ecuador hade sina bästa perioder någonsin och Bolivia för första gången var att räkna med, hade Peru fallit bort.

 

Var jag ledsen för den sakens skull? Nej, verkligen inte. Min relation till Peru är nämligen inte lika positiv som till resten av Sydamerika. Under nästan 200 år, sedan ländernas självständighet i början av 1800-talet, fanns en konflikt mellan Peru och Ecuador, som kulminerade i ett lokalt krig 1941 (en av den tidens få stridigheter som inte på något sätt var relaterat till andra världskriget eller stormaktspolitik). Peru vann kriget och lade beslag på hela den östra delen av Ecuador. Av det som kan betecknas som det lagliga, historiska och moraliskt självklara Ecuador, styrs sedan dess 40 % från Lima.

 

Nu är det förstås så att man kan kritisera mig för att så ensidigt ta ställning för Ecuador i den här konflikten. Det dokument från 1830 som Quito främst hänvisar till, kan nämligen tolkas som irrelevant och överspelat, eller rentav (som Peru hävdar) förfalskat. Så varför står jag på Ecuadors sida och ogillar Peru? Beror det bara på att det finns ett par händelser i min familj som gör att Ecuador har en särställning bland världens länder? Vilken vikt kan man tillmäta den elegante tennisspelaren Andrés Gómez? Att namnet ”Ecuador” är både mer intressant och vackrare än det tråkiga ”Peru” kanske har betydelse, liksom att Ecuadors stora hamnstad Guayaquil och dess mindre huvudstad Quito utgör ett mer dynamiskt radarpar än megastaden Lima utgör i relation till… ja, vad? (Att Limas hamnstad Callao också är historiskt intressant har inte slagit mig förrän på senare år.)

 

Det finns mycket ont att säga om andra länder i Sydamerika. Vissa länders diktatorer var ovanligt otäcka. Några länder har visat en oförsonlig attityd mot gamla fiender. På sina håll finns en historia av drogtillverkning eller en nutida politik på samma tema som är rent förfärlig. Somliga stater har haft en politik som skadat skogen och luften mer än andra. Varför ska jag då fastna för en regional konflikt och tycka illa om just Peru när det kanske finns betydligt värre saker?

 

Ja, det undrar jag också… När Peru efter nattens kvalseger mot Nya Zeeland har överlevt det hårresande svåra VM-kvalet, Eliminatorias på sydamerikansk spanska, för första gången sedan 1982, tänker jag inte sitta och sura. Jag ska inte hymla om att jag hellre hade sett Ecuador, Paraguay eller Bolivia i VM, men jag kommer faktiskt att sitta framför min tv eller radio i sommar och hålla på Peru också. Det är trots allt fotbolls-VM och jag ser tusen gånger hellre Peru vinna sina matcher än någon uppkomling från Asien eller Afrika. Ja, möter de inte Sverige eller Ísland, kan de gärna få vinna mot europeiskt motstånd också.

 

Ty även om jag inte är förtjust i dess historia, tycker jag inte så väldigt illa om Perú längre.

 

 


Inga monster hos mig

Ett barn med en liten plastpåse i handen ringer på hos grannen och hos mig.  Min i dubbel bemärkelse mångåriga granne öppnar inte, för han har flyttat.  (Om till vår Herre eller annat jordiskt boende kan jag inte svara på.)  Även hos mig förblir dörren stängd, ty här leks inte den lek som barnet hoppas på.

I stället lagar jag gratinerad falukorv, lyssnar på en radiodokumentär om Falklandskriget samt deltar i frågesport om järnvägsstationer.

Farväl, sköna Cassini!

Tidigt på morgonen den 14 juni 1991 hade jag nyss fyllt femton och såg för första gången Saturnus genom teleskopet.  Det var ”överjordiskt vackert” skrev jag på första raden av den astronomiska journal som jag förde under några år därefter.  Att se på stjärnorna var väl intressant på sätt och vis, men planeterna hade fascinerat mig sedan tidiga barndomen och planeternas satelliter ännu mer.

 

Drygt ett halvår senare, i januari eller februari 1992, läste jag en mycket intressant bok med namnet De yttre planeterna och hörde talas om en planerad rymdsond som skulle skickas till Saturnus och stanna där.  Ja, den skulle till och med ha med sig en mindre modul som skulle landa på Titan, den stora Saturnusmånen som inte liknar någon annan.  Så häftigt!

 

Rymdsonden skulle senare få namn efter Cassini, en italiensk astronom som på 1600-talet hade studerat Saturnus och upptäckt fyra av dess månar.  Den medföljande Titanlandaren fick heta Huygens, uppkallad efter holländaren som upptäckte Titan.

 

I maj 1997 hade jag i två år studerat rymdteknik och besökte en seminarievecka i Paris, där en av föreläsningarna handlade om Cassiniprojektet.  Föreläsaren var entusiastisk, ty det var bara några månader kvar till uppskjutningen.  Vi fick en noggrann beskrivning av hur sonden under sina första år skulle passera Venus två gånger och jorden en, för att samla tillräcklig fart för att nå utåt i solsystemet.  Att skicka i väg en rymdsond på sex ton ända till Saturnus kräver nämligen mycket energi.

 

Jag kom med tiden fram till att jag inte skulle bli ingenjör utan både påbörjade och avslutade en lärarutbildning i stället.  Sommaren 2004 flyttade jag till Borås för att tillträda min första lärartjänst.  Samtidigt hade Cassini hunnit passera först en asteroid, sedan jätteplaneten Jupiter och var framme vid sitt mål.  Just som juni blev juli startade sonden sin kraftigaste motor, bromsade in och lät sig fångas av Saturnus gravitation.

 

Nu skulle Cassini under fyra års tid kryssa mellan Saturnus ringar och månar.  Det innebar i praktiken att sonden gjorde varv på varv runt planeten, men att man såg till att varje varv innebar en nära passage av någon av månarna.  På så sätt skulle man med tiden skaffa sig en god bild av hela Saturnussystemet.

 

På juldagen 2004 lossades Huygens från huvudsonden och tre veckor senare landade den på Titan.  Av alla solsystemets kroppar är Titan den mest spännande.  Det finns ingen annan måne som har en tjock atmosfär – vilket i sig är intressant – och det är i princip omöjligt att se vad som finns på ytan.  Huygens kunde därför göra en mjuk fallskärmslandning och visade ett fascinerande landskap av omväxlande sjöar och fastland.  På vissa sätt påminner det om jorden, men temperaturen på Titan är -180° och sjöar och moln är förstås inte av vatten utan av metan.  Huygens överlevde sammanlagt fyra timmar i atmosfären och på ytan och är alltjämt den enda rymdsond som har landat i det yttre solsystemet.

 

Hur gick det för Cassini själv?  Jo, alldeles utmärkt.  Bland mycket annat upptäckte den nya små satelliter, studerade Saturnus ringar och verifierade dess ”ekrar”, såg vattenånga stiga från gejsrar på den lilla månen Enceladus, hittade helt sensationellt en egen ring runt månen Rhea – samt insåg senare att det inte alls fanns några ringar kring Rhea…  Sonden var designad för att hålla i elva år (1997-2008) men eftersom den såg ut att vara i fortsatt god form, förlängdes projektet först till 2010 och sedan till 2017.

 

Under dessa år har Cassini till exempel undersökt den stora Saturnusstormen av 2010, som fick jordens orkaner att framstå som just ingenting.  I december 2012 fick Cassini tillfälle att se Venus passera framför solen; sju månader senare fotograferade Cassini jorden på en miljard kilometers håll, samtidigt som alla människor ombads le mot himlen.  Samtidigt har de återkommande närstudierna av Saturnus månar lett till häpnadsväckande bilder, intressanta upptäckter och diskussioner kring framtida färder mot Saturnus.

 

Åren går och den 15 oktober 2017 är det tjugo år sedan Cassini lämnade jorden.  Hur ska denna stolta rymdsond fira sin tjugoårsdag?  Tyvärr inte alls…  Från första början har man vetat att färden någon gång måste nå en ände, inte minst som bränslet inte varar för evigt.  Men hur ska detta slut ske?  Det kan tyckas vara enkelt att bara låta sonden snurra runt bland månarna i all evighet.  Den stora faran med det är att Cassini helt säkert innehåller ett antal slumrande mikroorganismer från jorden.

 

Vad man nämligen minst av allt vill, är att organismer från jorden skulle släppas fria på en annan himlakropp och där eventuellt smitta ned redan existerande livsformer.  Nej, vi har inte hittat något liv utanför jorden, men det finns flytande vatten på Enceladus och vi vet att flytande vatten ledde till liv på jorden.  Kanske finns det möjligheter till liv på fler månar, och vilka exotiska livsformer kan ha utvecklats i metansjöarna på Titan?  Det vet vi inte och av det skälet måste Cassini placeras på en plats där den inte kan göra någon skada.

 

Det skulle gå att så att säga sparka ut Cassini i en bana runt solen.  Det skulle också gå att skicka Cassini till någon annan planet eller bara låta den ligga och snurra ensam, långt utanför månarna, i en bana runt Saturnus.  Några vetenskapliga vinster är däremot svåra att se i ett sådant scenario och de är antingen tekniskt komplicerade eller tar lång tid.  Den enklaste lösningen är i gengäld den mest deprimerande – att låta rymdsonden störta rakt in i planeten.

 

Av det skälet har man under det senaste året gradvis förändrat Cassinis bana och den 11 september 2017 passerade den Titan för sista gången, i det som NASA kallar ”the goodbye kiss”.  Där får rymdsonden den sista lilla knuff som får den att försvinna in i Saturnus molntoppar fyra dagar senare och sedan har Cassini upphört att existera. 

 

Naturligtvis är detta sorgligt.  Liknande saker har gjorts många gånger tidigare, men min relation till Cassini är starkare.  Saturnus och dess satelliter är av många skäl kanske det mest fascinerande av alla planetsystem och det finns inga planer på nya färder dit inom den närmaste framtiden, vilket gör Cassinis insats än viktigare.  Det är också en rymdsond som har följt mig genom livet, från den tidiga ungdomen till nu, mer än ett kvarts sekel senare.  Ur den aspekten är den nästan unik och jag kommer att vara amerikanska NASA, europeiska ESA och italienska ASI evigt tacksam för att de lät Cassini-Huygens bli verklighet.

 

Jag kommer även under resten av livet att njuta av den kunskap och de sköna bilder som Cassini gav oss.  Jag kommer också att fantisera om vilka framtida rymdsonder som vore möjliga att skicka till Saturnus.  Ibland kommer jag kanske också att skänka en tanke till den lilla landaren Huygens.  Som enda återstående del av den stora rymdsonden står den där i all evighet, frusen och stum i metanregnet på Titan.


Fermenterat te

En vän tipsade om en konsert som det alternativa kaféet skulle ordna.  En brasiliansk artist skulle spela och vännen visade ett kort smakprov.  Det var inte riktigt min musiksmak men inte heller så dåligt att det skulle få mig att stänga av radion och vem kan inte tjusas av de portugisiska s:en?  Därför cyklade jag ned till konserten.  Vännerna satt vid ett bord och drack öl men jag dricker ju inte öl varför jag tog min plånbok och gick för att köpa ett glas juice eller något ditåt.

– Nej, juice har vi inte, men vi har den här, sade damen bakom disken och pekade på en rad med flaskor vilkas etiketter anslog... eh... Kabash?  Kosham?  Kaba...hoshaw?  
Jag såg väl tveksam ut och damen beskrev denna fantastiska produkt.
– Den är jättenyttig för kroppen på många sätt!  Massor av mineraler och vitaminer!  Och antioxidanter!  Den innehåller fermenterat te... beskrev hon.  Du kan ta den här smaken, med ingefära, det är ju extra nyttigt.

Nej, jag var inte ett dugg sugen på fermenterat te, inte ens om det innehöll ingefära.  Jag vet faktiskt inte ens vad fermenterat te är.  (Kan det vara te som utsatts för en process som får teet att härda och flocka sig, i stil med när man skapade utfällningar av silverjoner på kemilektionerna?  Sådär så det ser ut som nyponsoppa men smakar mycket sämre?)
– Jag ska fundera på saken, sade jag och återvände till bordet.
Jag muttrade för mig själv, medan bakgrundsmusiken skvalade.  Vad är det för sätt, att bara servera öl samt hälsodryck med fermenterat te?  Kunde de inte åtminstone ha haft lokalproducerad äpplemust? tänkte jag.  Det finns ju på alla andra ställen i landet och säkert även i Borås.

– Sch! sade kompisen när jag satte mig.
– Vadå?  Det här är väl inte...?
– Jo, det är det.
Jag hörde en låt, bestående av tre engelska ord som upprepades i oändlighet.  Något med "love", där vissa gånger alla orden fick rum i en takt, medan det oftast krävdes tre eller fyra takter innan texten var avslutad.  Tempot var... ja, så lågt att det knappt var sång ens.  Musiken var ett par, tre toner sådär.  Runt omkring mig satt folk och försökte följa rytmen med foten mot golvet eller handflatan mot knät.
– Tre låtar, sedan går jag, tänkte jag.
När sången var slut, log sångerskan sött och sade att hon var tacksam för att få komma hit på sin sista spelning i Europa.  Okej då, funderade jag, jag kan väl stanna fyra låtar i så fall.

Efter tredje numret såg sig min vän omkring.  Hon väntade på två kusiner som skulle komma förbi, det visste jag.
– Där är en stol... mumlade hon.  Och där bakom står en till...
– De kan få min, sade jag lakoniskt.  Jag blir nog inte kvar så länge till.
– Jaså, det var inte din musik det här, flinade en annan av vännerna.
Nej, det var det inte och så snart nästa låt var över tog jag väskan och reste mig.
– Tack för i kväll, sade jag.  Ha det så bra!

Men jag log när jag sade det.  Det är ju faktiskt ganska bra att smaken är olika och det var faktiskt skönt att cykla hem genom den svala kvällen.  Att jag hade sluppit ingefära och fermenterat te gjorde inte saken sämre och hemma kunde jag lyssna på en skiva med Emilia Rydberg i stället.  Det är nämligen så att säga min kopp te och hennes röst ger som rysningar...

100 kr

För mig är 100 kr en summa som egentligen inte påverkar min privata budget, men som kan göra skillnad för någon annan. Dessutom tror jag mig veta att om tillräckligt många skänker 100 kr till en organisation av något slag, gör det en faktisk skillnad nästan oavsett vilken denna organisation är.

 

Därför har jag de senaste dagarna skänkt den summan till två organisationer (en webbplats och en tidning) som 1) jag har stort förtroende för, 2) jag använder regelbundet och 3) sprider faktamässigt korrekt och viktig information till många.

 

Se det som en uppmaning att göra något liknande! Inte nödvändigtvis 100 kr, men kanske 20 eller 50 eller 200 eller 500?


Columbia

Det har bara hänt fyra gånger i historien att en rymdfärd slutat med rymdfararnas död. Senaste gången var den 1 februari 2003, då jag slog på tv-n ungefär klockan 15.40 svensk tid och blev sittande i nästan fyra timmar.

 

På den tiden hade jag en hyresvärd (Faluns kommunala bostadsbolag Kopparstaden) som försåg sina hyresgäster med BBC World. Den kanalen tittade jag på emellanåt, såsom när jag kom hem på småtimmarna och SVT:s text-tv inte gick att se. Det hände också att jag fick möjlighet att följa händelser som inte var uppmärksammade i Sverige men väl i andra länder. Ytterligare en anledning var att få veta hur man i utlandet såg på svenska nyheter. Ur den aspekten minns jag kanske framför allt hur man under valkvällen i september 2006 diskuterade varför svenskarna hade valt att byta ut sitt välfärdssamhälle mot ett marknadsliberalt system. Den vinkeln hade nämligen över huvud taget inte varit aktuell i den svenska valrörelsen eller ens i eftervalsdebatten då Goran Perssons socialdemokratiska regering skulle ersättas av Fredric Reinfeldts Moderate Party (Conservative), men det var alltså så britterna såg det.

 

Den här eftermiddagen i februari 2003 var det av en ren tillfällighet som jag satte på tv-n. BBC hade brutit sina ordinarie sändningar med den engelskspråkiga världens klassiska undertext "Breaking News". Jag vet inte vad den ytterligare kommentaren var, kanske något i stil med "Space Shuttle missing" (man visste ju inledningsvis bara att kontakten med rymdfärjan Columbia av okänt skäl hade brutits sexton minuter före landning). Däremot minns jag att man fällde in bilder från NASA i Houston, varifrån man med någon slags regelbundenhet ropade ut i atmosfären de lakoniskt ödesmättade orden.

 

Columbia Houston UHF com check...

 

De senaste dagarna har jag haft en hel del ledig tid och via en mycket känd amerikansk videofilmstjänst följt de första timmarna av CNN-s direktsändning, fjorton år i efterhand. Den här gången vet jag ju redan från början hur det slutar, men det är intressant att se hur snabbt det ändå gick innan man var medveten om det stora allvaret. Som avslutningen av detta blogginlägg kommer att visa, var mitt intryck i februari 2003 att det hade dröjt en tid.

 

En sak som jag lärde mig den dagen, var det engelska ordet debris, "spillror". Det upprepades nämligen i NASA:s officiella rapportering, minst lika många gånger som UHF com check. Det var James Hartsfield på NASA Mission Control som gång på gång läste ett meddelande som varierades en aning men i alla fall någon gång lät:

Any debris that may be located in the Dallas/Fort Worth vicinity, should be avoided and may be hazardous, due to the toxic nature of propellants used on board the shuttle and should be reported to local law enforcement authorities.

 

Jag tänkte göra här i bloggen som jag gjort någon gång förut: återge ett inlägg från min alltjämt oåtkomliga webbsida. Det var ett inlägg som jag i sin tur kopierade in från communityn Lunarstorm och, tror jag, där i sin tur hade varit någon dag försenat eftersom jag ursprungligen skrev det hemma vid min dator, kopierade till en diskett, cyklade med till högskolan och först där, i datasalen, kunde kopiera till internet. Lite krångligare då än nu, men jag hade nog egentligen en sundare relation till webben på den tiden... Så, läs och eventuellt begrunda vad jag uttryckte för fjorton år sedan!

 

 
1 februari 2003, kl 19.13

 

BREAKING NEWS – SPACE SHUTTLE DISASTER

 

Det händer att jag framför tv-n råkar slå på BBC world. Nu har det två gånger hänt mig att jag råkat ramla in i ett "breaking news" av högsta dignitet. Första gången var då den nederländske politikern Pim Fortuyn sköts till döds. Idag hände det igen, när rymdfärjan Columbia bröts sönder vid återinträdet.

 

Känslan är fascinerande. BBC-s redaktion hittar omedelbart de rätta kontakterna. Två experter på rymdfart finns genast uppkopplade och en bild från kontrollrummet i Houston ligger ute. Om och om igen, gås det kända händelseförloppet igenom, hypoteser läggs fram och ny information förmedlas. I bild finns en textremsa som kort sammanfattar nyheten och tydligt anges även vem det är som för ögonlicket talar.

 

Men allra häftigast är känslan av att ha varit med från början. I fallet Fortuyn visste man från början i princip bara att han beskjutits, inte hur allvarligt, men allt eftersom minuterna gick, blev mönstret tydligare. Den inledande informationen om Columbia sade endast att Houston tappat kontakten med rymdfärjan, och experterna förklarade att det i sig inte innebär någon fara, eftersom man lätt skulle kunna landa rymdfärjan ändå. Det allmänna samtalet om rymdfart, avbröts med ens då en tv-bild visade spåren av en sönderbruten farkost. Alla någorlunda insatta i ämnet, förstod genast. "Mission Lost". Katastrofen var ett faktum och att de sju astronauterna var döda, var med ens en självklarhet.


 


Farbror Grissom

Så här tror jag att det var:

 

Jag befann mig för sådär en femton år sedan, plus/minus fem, hemma på gården och hade fått Vi sju astronauter (We Seven, 1962) i min hand. Det är en bok som visserligen är rätt tillrättalagd men likväl berättad av de första amerikanska astronauterna, de så kallade Mercury Seven. När jag nu tittar i den, ser jag att den har min farbror C:s exlibris så jag tror att jag fick den i present av honom. (De som känner mig väl, vet att jag har ett par stycken farbröder; vi talar alltså nu om den äldsta av dem.)

 

Nu stod vi där och pratade om astronauterna. Eftersom jag är den enda i den närmare släkten som har ett intresse av astronomi och i viss mån rymdfart, kunde jag redan då en del, men herrarna Shepard, Grissom, Glenn, Carpenter, Schirra, Cooper och Slayton var nya bekantskaper. Min farbror berättade nu apropå dessa att han under skoltiden hade fått smeknamnet Grissom – eftersom han till utseendet var så lik denna astronaut.

 

Grissom kallades "Gus" men hette egentligen Virgil Ivan. Det är i sammanhanget särskilt lustigt av två skäl: dels för att Ivan är det mest typiska av alla ryska namn och min farbror är en av de mest antiryska personer jag känner, dels för att min farbror råkar ha ett andra förnamn som är förvillande likt just detta...

 

Nåväl, min farbror lade till en detalj. "Han dog ju sedan", sade han om Grissom.

 

Jo, så var det. Grissom var en av de tre astronauter som dog i den tragiska Apollobranden, under testerna inför den rymdfärd som skulle ha kallats Apollo 1. Det är en historia som blir tredubbelt tragisk, på grund av vissa omständigheter.

 

För det första befann sig Grissom där för att han var en av de mest erfarna astronauterna och hans gamla kollega Slayton såg honom som den mest kompetenta och därför lämpad för att få äran att vara med på den första Apollofärden och på en senare resa förmodligen bli den som fick bli första människa på månen. (Donald K "Deke" Slayton hade alltså som en av sju tagits ut som astronaut men på grund av ett senare upptäckt lättare hjärtfel hade han inte fått resa i rymden. I stället fick han vara koordinator för hela den amerikanska astronaututtagningen och bestämde enväldigt vem som skulle vara med på vilken expedition. Flera år senare fick han slutligen göra en rymdresa men då var månprojektet avslutat.)

 

För det andra var anledningen till att astronauterna inte kunde ta sig ut ur den brinnande kapseln att man hade skruvat fast utgångsluckan. Det i sin tur kom sig av ett missöde efter ett av de första rymdskotten. Den gången hade astronauten i sin Mercurykapsel lyckligt landat och låg och skvalpade i Atlanten, då luckan öppnades av misstag. Astronauten klev ur och höll sig flytande tills räddningshelikoptern plockade upp honom men kapseln vattenfylldes och sjönk till femtusen meters djup. Så ville man ju inte ha det, varför man valde att fortsättningsvis skruva fast luckan. Den astronaut som då, nästan sex år tidigare, hade klarat sig undan med blotta förskräckelsen var Gus Grissom...

 

 


 

 

Astronomin är mitt äldsta intresse. Det återkommer regelbundet i tankarna, jag läser mina böcker med några års mellanrum och på senare år har även 60- och 70-talets rymdfärder varit en del av det intresset. Efter att Eugene Cernan (den senaste att stå på månens yta) nyligen avled och jag erfor att även John Glenn, som den siste överlevande av Mercury Seven, hade dött i december, började jag läsa lite igen.

 

I söndags åkte jag bil med min far och hans fru och när samtalet gled in på rymdfärder, fascinerades jag av att de inte bara kände till John Glenn ("Han var lika känd då som Trump är nu.") utan till och med spontant började prata om Valentina Teresjkova (första kvinnan i rymden). Wow, de här astronauterna måste ju ha varit superkändisar, tänkte jag. Idoler för en hel värld!

 

Äntligen insåg jag att också 60-talet hade sin charm. Förut har jag alltid sett det som en tid då inget hände och som det hade varit ganska tråkigt att växa upp under. Men nu såg jag mig själv som barn på 60-talet, skrivande tabeller över rymdfärder och listor över astronauter. Inom ett par dagar hade jag plockat fram en annan samtida rymdfartsbok, denna gång från 1968.

 

I dag, den 27 januari 2017, tittade jag så in på wikipedias artikel om Virgil Ivan "Gus" Grissom och insåg att Apollobranden, som fram till olyckorna med rymdfärjorna Challenger och Columbia var det enda tillfälle som amerikanska astronauter dött i en rymdfarkost, inträffade den 27 januari 1967. Just i dag är det alltså 50 år sedan.

 

Det får vara denna månads osannolika sammanträffande. Jag har ju sagt det förr, att det är sannolikt att det osannolika inträffar och att det för var och en av oss händer en gång per månad. Januari 2017, check.

 

 


 

Fotnot:

Kanske har läsaren sett filmen "Apollo 13"?  Att känna till branden på Apollo 1 är då rätt bra, eftersom den är ett ganska centralt motiv för filmens psykologi.  Att känna till begreppet Mercury Seven är också lite roligt, för åtminstone i den inspelning av filmen som jag har, har översättaren helt missförstått saken och får det att framstå som om "Mercury 7" skulle vara en specifik rymdfärd.  På det viset är det alltså inte.  (Så fick jag det sagt också, i bästa besserwisserstil...!)


Jullov

Det är sällan jag har haft ett jullov som varit så tilltalande som detta.

 

Jag har varit på fem fester, kalas och bjudningar: alla riktigt trevliga och ofta ännu bättre än väntat. Inför-jul-kalas utan julmat men kravlöst och med en massa bekanta. Julafton med ganska avspänd stämning, formidabla julklappar och utan överdriven hysteri. Nyårsnatt på Grand hotell med härliga vänner, "regarder les gens" och skratt åt förvirrad personal. Trettondagsafton med "enkel kvällsmat" som blev rena festmåltiden och följdes av underhållande kurragömma med några av mina bästa vänner och favoritungar samt en stjärnhimmel vars sedvanliga skönhet kröntes av en iskallt gnistrande Sirius. Spelkväll med ytterligare vänner, smaskig lasagne och inspirerande strategiska problem som säkert kommer att få ytterligare lösningar i framtiden.

 

Dessutom har jag gjort en tvådagarsresa mest för att det var min plikt men den blev ingen pina utan förlöpte utan kriser eller katastrofer. Sex andra dygn i ensamhet gav tillfälle att bara vila, trivas och ladda alla mentala batterier. Några dagar med lätta förkylningssymptom kom vid rätt tid och gjorde ingen skada.

 

Då känns det helt greit att gå till jobbet igen.


Om sannolikhet (1)

Vid två midsommarkalas för 15-20 år sedan träffade jag ett äldre par och deras två vuxna barn. Vi gjorde väl inte mycket intryck på varandra och jag minns inte mycket mer än att dottern tog en roddtur med sin sambo medan sonen och jag diskuterade huruvida det holländska fotbollslandslaget kunde kallas Nederländerna.

 

Några år senare dog sonen i en dramatisk trafikolycka och det var förstås sorgligt men jag kände honom ju egentligen inte utan noterade mest faktum. Ytterligare många år därefter fick jag veta att föräldrarna bodde i trakten av Borås och en vårvinterdag var det de som rapporterade hem till min far att en bild av mig var på den regionala tidningens förstasida.

 

I går kväll, eller om det var i förrgår, läste jag något eller såg något på tv som fick mig att tänka på den där sonens trafikolycka. I någon sekund flöt en bild förbi av riksväg 40 och en bil i hög hastighet och så var det inte mer med det.

 

I kväll ringde min far och efter att vi hade diskuterat vårt julfirande och eventuella julklappar, berättade han i förbigående att den gamle mannen si och så – kom jag ihåg honom? – hade dött i går. Oj då, jaha, jo honom mindes jag ju.

 

Under telefonsamtalet plockade jag med lite av varje: kollade maten i ugnen och bläddrade i veckans gratistidning som kommit i dag. Men, ser man på, där var ju jag, på bild igen, för bara andra gången någonsin...

 

Slump och tillfälligheter. Leif G.W. Persson brukar säga att en polis måste "hata slumpen". Det är nog riktigt, men jag vet av både erfarenhet och matematisk kunskap att det är sannolikt att det osannolika inträffar. Ungefär en gång i månaden inträffar i varje människas liv något som är så osannolikt att det bara händer en gång på miljonen. Detta fick väl vara den här månadens sammanträffande.

 

*

 

(Jag skulle förstås kunna lägga till att jag i förmiddags läste i ett kommentarsfält där en person sade att det språk som på engelska heter "Dutch", har en normalvariant som är uppbyggd på dialekterna i "Holland" och att jag genast reflekterade kring att det var ett av de få tillfällen då begreppen Holland och Nederländerna inte är synonyma. Men det landets namn reflekterar jag över varje vecka numera, så det är kanske inte relevant. Det är bara ett exempel på att man med lätthet kan hitta osannolika sammanträffanden om man söker efter dem.)


Mästerskapssångare?

Ibland talar man om vissa idrottare som särkilt bra när det kommer till mästerskapstävlingar.  Ord som ”mästerskapslöpare” används och syftar på dem som lyckas bättre i VM och OS än i vanliga världscuptävlingar eller mindre lopp, matcher och vad det nu kan vara.  Skälet till att just dessa idrottare utmärker sig kan diskuteras.  Jag tror att det var Ingemar Stenmark som menade att det inte handlade om att åka bättre vid mästerskapen utan att klara av att hålla sin vanliga nivå också då.  Ett modernt exempel är Johan Olsson: är han bättre på att klara pressen än andra eller är han bara bättre på att träna med ett enda mål för ögonen?

 

För ett par veckor sedan stod jag i koret på den katedralsliknande Caroli kyrka och utgjorde en del av kören när Oslo Gospel Choirs välkända mässa ”Gloria” skulle sjungas som en del i just en mässa.  Jag hade fått äran att sjunga tre solopartier (varav några delvis var duetter).  Det kändes tryggt och två av mina solon lärde jag mig snabbt att klara av.  Men det tredje…

 

Vi hade våra körövningar och jag tränade på min stämma i Agnus dei.  När skulle jag komma in?  Vilka toner skulle jag sjunga?  Lät det bra?  Nej, ingenting fungerade.

 

Jag övade hemma – utan resultat.

 

Vi träffades fem timmar före mässan och repeterade.  Två gånger om sjöng vi Agnus dei, jag fick instruktioner och försökte.  Fåfäng möda – det gick verkligen inte.

– Suck.  Det här blir platt fall.

 

Så står vi där, mässan har inletts, jag har stått vid solomikrofonen och sjungit mina partier i Kyrie, såvitt jag kan avgöra genom strålkastarskenet verkar församlingen nöjd och så ska jag fram igen för Agnus dei

 

…och sätter den.  Klockrent.  Wow!

 

En strålande lördag följs av en söndag då vi i högmässan på samma plats ska sjunga fyra satser ur Gloria.  Jag suckar lite igen när jag ser agendan – bland våra insatser ligger just Agnus dei.  Så vi börjar repetera igen – och jag sjunger fel.  Den lyckade lördagen var alltså en engångsföreteelse…

 

…tills högmässan når kommunionen och jag står där igen, vid sidan av bästa sopranen och tar i.  Hur tror ni det går?  Jodå, av inspiration eller hjälp från ovan sitter den där igen.  Hela insatsen börjar rätt, fortsätter enligt noterna och avslutas med en mycket nöjd solist.

 

Bäst när det gäller.  Det är i hela världen typ bara Johan Olsson som klarar det.  Och jag, mästerskapssångaren… 


Kyssfritt.

Eleven M får spel under lektionstid, viftar med armarna och ropar:

– Titta på mig, titta på mig!
Jag kastar en blick, konstaterar att något ser annorlunda ut.

– Jaha…  Ja, du har inga glasögon?

M fortsätter att vifta med armarna.

– Pussa på mig, pussa på mig!

Jag höjer på ögonbrynen och tittar förvånat.

– Eh, nej…

M stannar upp.

– Varför inte?  Ålder är bara en siffra…

– För att då skulle det bli skandal.

– …och fängelset är bara ett ställe.

 

Det var ju ganska fyndigt sagt och just som jag beslutat mig för att le åt den repliken, skjuter eleven D in att det är en ren dröm att sitta i fängelse.  Nej, säger jag som många gånger varit i fängelset på besök.  Jo, säger D, jämfört med fängelser i Irak.  Nåväl, det är möjligt, tänker jag.  Irakiska fängelser vet jag ju inte mycket om, men just som jag ska dra min favorithistoria om den svenska vargjägaren och fotbojan, ballar även D ur och jag bestämmer mig för att spara denna sedelärande berättelse till en annan gång.


Tvättstugan

Jag säger inte att jag är unik.  Nej nej, inte alls.  Sådana överdrifter vore mig främmande. 

 

Däremot tror jag inte att det är jättevanligt att ta med sig en liten bok om ungersk inrikespolitik till tvättstugan en söndagkväll, för att förströ sig med medan sista omgången tvätt tumlar runt i maskinen… 


792

I kväll cyklade jag förbi en cyklometer. Ja, ni vet en sådan som räknar passerande cyklar. Hur som helst: denna cyklometer visade 792.

 

Underligt, tänkte jag, det är något bekant med 792 men jag kan inte komma på vad... Det är väl inget speciellt med just det talet? Kunde det vara ett känt årtal? Men vad hände på 700-talet? Lindisfarne? Nej – en kontroll visar att det första vikingatåget i västerled inträffade först 793. Nära, men inte rätt... Kan det månne ha varit 1792 och den där maskeradbalen som spökade? Kanske.

 

En stund senare passerade jag en ny cyklometer. Den visade 381 och nu jobbade hjärnan blixtsnabbt. Talen 792 och 381 föreföll passa bra ihop. Nästan som om... ja, just det, det behövdes bara en aldrig så liten förändring, ett inbördes byte av en siffra från vardera talet, för att det skulle bli 782 och 391, där det förra talet ju är exakt dubbelt så stort som det senare.

 

Ännu undrar jag emellertid vad det är med 792. Kan det måhända vara andra hälften av en bils registreringsnummer? Ja, eventuellt. Vare sig jag hittar lösningen eller inte, kan jag i alla fall konstatera att det är något visst med mig och tal...

 


Stungen

När jag var en fyra, fem år och uppe på rännet hittade en bit konstigt, grått papper och tog tag i det, var det inte konstigt att getingen som bodde där stack mig i handen.

 

Inte heller var det något underligt med att jag vid tolv års ålder så där skulle sätta mig på cykeln där hemma och tog tag i styret som vanligt men utan att se mig för och därmed blev stucken av en geting som råkade ha slagit sig ned före mig.

 

Lika lite var det anmärkningsvärt, om än bara lite oväntat, att på ett halvfullt hölass mitt ute på åker nr 9 (med det alternativa namnet "på andra sidan bäcken ovanför vägen") en solig julidag då jag var drygt tjugo, få ett getingstick på baksidan av armen.

 

Däremot var händelserna en mulen augustikväll mot slutet av den blöta sommaren 2016, inte bara konstiga utan rent underliga, anmärkningsvärda och fullkomligt oväntade.

 


 

 

Ty där stod jag, mitt inne på en lyxig herrklubb i centrala Göteborg, efter en födelsedagsbuffé för en medlem av familjen, mätt i magen men ändå väntande vid det lilla dessertbordet.  Mot slutet av middagen hade jag hållit ett bejublat tal och sedan hade jag gått omkring och fotograferat.  Med kameran i ena handen och assietten i den andra skulle jag just tacka nej till servitrisens erbjudande om kaffe för att i stället be om te, när det stack till i nacken som av en nål.

 

Jag var redan lite konfunderad angående hur jag skulle balansera en tekopp vid sidan av assiett och kamera, så när servitrisen försökte räcka mig teet och jag inte tog emot det, skrattade hon artigt och sade att nej, det här var ju inte lätt.

– Nej, det… försökte jag.  Jag måste bara…  Det var nåt som…

 

Hon tittade undrande på mig.  Har mänskan blivit helt konfys? kanske hon tänkte.  Så icke.  Jag ägnade mig nämligen åt att försöka känna efter i nacken – skjortan var i och för sig ny, men jag hade använt den på ett annat kalas två veckor tidigare, så hur kunde det sitta en nål kvar utan att jag märkt det förr?  Nej, jag hittade ingen nål och själva sticket kändes förresten inte längre, så jag tog emot koppen i min fria vänsterhand.

 

Då kom nästa upptäckt.  I stället för ett nålstick brann det plötsligt till.  Just en brännande smärta var det nämligen, som när man råkar hålla ett finger för nära en eldslåga.  På närmaste bord ställde jag ifrån mig tekopp och assiett, fingrade med vänsterhanden just där det brände, och upptäckte något mjukt men massivt.  Nej, jag förstod inte situationen omedelbart, utan nedärvda instinkter sedan hundratusentals eller miljoner år gav sig till känna och mellan tumme och ringfinger klämde jag åt.

 

I den fina, äkta mattan hamnade den, getingen…  För visst var det en sådan och i samma stund som jag konstaterade att den hade med sitt liv fått plikta för sin närgångenhet, konstaterade jag också att jaha, den hade dött just efter att ha stuckit mig också i ringfingret.

 

Kameraremmen hade länge varit virad om andra handleden men nu krånglade jag mig fri från även detta påhäng och förklarade närmast lakoniskt för alla som ville veta:

– Jag blev just stucken av en geting…

 

Servitrisen och drinkblandaren, den exekutiva personalen på denna klubb som i ett par hundra år sett välmående herrar från Göteborgs och Skottlands handelshus, den intressanta motsvarigheten till Stockholms adelsätter, planera stadens utveckling och med whisky och biljardbord umgås utan tjatiga fruntimmer, fick nu hälla upp is i en handduk och låta mig svalka min nacke.  Saken komplicerades av att det råder absolut klädkod på platsen och det var först sedan isen smält som jag gav sjutton i kravet på vårdad klädsel och lättade på förlåten.  Den envetna getingen hade nämligen satt sig på den mest undanskymda biten synlig hud, där krage, fluga och hårband satt som tätast…

 

Det fanns en läkare närvarande och hon såg lite orolig ut till en början.

– Sitt ner, ta det lugnt, du ser lite blek ut, är du allergisk, känner du dig yr?

 

Nej, nej, i all sin dar, så farligt var det ju inte!  Det var bara det att situationen var så komisk och att jag hade planerat för ett släktkalas alla tänkbara katastrofer utom just denna, som fick mig lite ur balans en stund.  I stället slog jag mig ned i ett annat rum och diskuterade den svenska skolan med pappas kusin Thomas.  Men så dags hade teet svalnat och kunde drickas utan ytterligare väntan och det var ju praktiskt.

 

 

 

Jag kom att fundera på det där med hur ont stinget från en geting egentligen gör.  Varje normal människa undviker getingar och det torde främst ha med smärtan att göra.  Visst finns det folk som är så känsliga för getingstick att de kan bli svårt sjuka och visst är det livsfarligt för alla och envar att bli stungen i svalget, men trots att allvarlig fara är osannolik, är det bara ett fåtal som har sinnesnärvaro att sitta still i båten om en geting kommer flygande i största vänskaplighet.

 

Mitt allra första getingstick gjorde riktigt ont, men den gången var nog förskräckelsen det värsta – den förskräckelse som var en följd av omgivningens reaktion – och jag undrar hur ont jag hade tyckt att det gjorde om man inte hade överreagerat på att jag sade aj! när jag hade petat i det där getingboet.  Andra gången sade jag också aj men mamma baddade väl med desivon eller salubrin och så var det inte mer med den saken.  Tredje gången, då i höet, tog vi ett par minuters paus men sedan var det bara på’t igen tills lasset var fullt.

 

Den här gången gjorde det ont, men jag skulle alla dar i veckan föredra ett getingstick framför en kvälls migrän.  Isen kylde så att de första 10-15 minuterna inte alls var så farliga och efter en halvtimme eller så kunde jag röra mig rätt obehindrat.  Sedan kände jag av det under resten av kvällen men nästa morgon fanns bara en smärtfri rodnad i nacken och i fingret var det inte värre än om jag hade stuckit mig på en nål.

 

Härav kan man lära sig att ett getingstick inte är så farligt och att det inte tar längre tid att hämta sig från det än det tar att skriva ett blogginlägg…

 

 


RSS 2.0