Sommarregn

Om man en galet het sommardag har cyklat ned på stan för att köpa en almanacka till en bekant, kan det hända att några regndroppar börjar falla just som man kommer ut på gatan igen.  Då kan man finna sig fullkomligt lycklig för en stund i ett veritabelt ösregn.  Det kan i sin tur leda till att man är så genomvåt att man kan glädja grannbarnen – som står och tittar ut från sin franska balkong – genom att utan någon skillnad i fuktighetsgrad tömma sin vattenflaska över huvudet.

 

Dessutom kan det sluta med att bekantingen kommer att märka effekterna av ett svenskt åskväder ända till nyårsafton 2019.  Glad sommar!


Paris

Det var århundradets baksmälla.  Frankrike sov, ty vinet och kvinnorna, männen och sången hade blivit för mycket för de vanligtvis så handlingskraftiga invånarna i landet.  14 juillet hade följts av en oförglömlig fotbollstriumf och den som lyssnade noga skulle ha kunnat höra ett utdöende eko av la Marseillaise över Champs-Élysées.  Men det fanns ingen som lyssnade.  Bara ett dystert Eiffeltorn stod och såg ned på konfettin och tystnaden.

 

I en säng i Borås låg en annan fransman och sov ruset av sig.  Ja, inte för att han hade firat med starkare saker än kommunalt vatten och inte för att han var mer fransk än vilken genomsnittlig nordbo som helst.  Men denna söndag mitt i den heta sommaren 2018 hade han cyklat omkring, sjungande Allons enfant de la patriiiiie, uppmanande omgivningen att stå på Frankrikes sida i fotbollskriget.  Aux armes, citoyens!   Formez vos batallions!  Kvällen hade blivit sen och sömnen varade längre än på många år.  Nu var halva sommaren gången, tystnad var sången, förbi den rusiga glädjen och endast tomhet återstod.

 

De parisiska boulevarderna låg öde och på trottoaren lunkade bara en ensam man fram, från läpparna kom förvirrande toner.  Ne me quitte pas blandades med Je ne regrette rien och något som kunde tolkas som ett brustet Allez les bleus.  Vad brydde väl han sig om vad som hände i Borås?  Eller en fotbollsfest dagen efter, för den delen.  I går hade han varit ett fyllo med sällskap – nu var han återigen ensam.

 

Eiffeltornet utväxlade blickar med sina systrar och bröder.  Var inte oroliga, tycktes det säga från sin plats vid Seines vänstra strand.  Snart vaknar de igen, de enfaldiga människorna.  Snart börjar de röra sig i Jardin des Plantes och Luxembourg, snart vandrar de genom triumfbågarna vid Étoile och Carrousel.  Om ett par dagar orkar de uppför trapporna till Montmartre eller ned i svalkan under Pyramide du Louvre.  Nästnästa söndag kommer de att stå på led för att välkomna hem le peloton du Tour de France.

 

Och kanske en dag, viskade tornet förväntansfullt till sina syskon, att de återigen samlas för att stå på sitt mörkblå fotbollslags sida.  Aux armes, citoyens!  Formez vos batallions!  Marchons, Marchons!  Qu’un sang impur!  Abreuve vos silions!

 


Peñarol – Pinerolo

(Detta är en text som egentligen inte handlar om fotboll, även om den börjar i den änden.)

 

Ett av världens mest prestigefyllda fotbollsderbyn är det mellan Montevideos klassiska storheter Nacional och Peñarol.  De har inte bara överlägsen statistik i Uruguays historia, utan har också vunnit det sydamerikanska mästerskapet Copa Libertadores och blivit världsmästare för klubblag.

 

Båda lagen bildades kring sekelskiftet 1900 då flera mindre lag slogs samman eller bytte namn.  Betydelsen av Nacional är väl inte särskilt svårtydd.  Peñarol då?  Jo, det är helt enkelt en stadsdel i Montevideo.  Dess historia låter så här:

 

På 1700-talet kom en invandrare från det som i dag är norra Italien till utkanten av den lilla staden Montevideo.  Han hette Giovanni Battista Crosa och 1776 satte han upp en liten handelsbod där, på den dåvarande landsbygden.  Platsen hade inget namn och Crosa fick den fyndiga idén att använda namnet på sin gamla hemby.  (Om det inte helt enkelt var Crosa själv som redan hade det som smeknamn – källorna är lite oklara.)

 

Giovanni Battista Crosa kom från regionen Piemonte nära den fransk-italienska gränsen och hans hemort var Pinerolo.  På piemontesiska heter den Pinareul vilket bland de spansktalande uruguayarna blev Peñarol.  När huvudstaden växte fick det som med tiden blev en viktig arbetarstadsdel överta piemontesaren Crosas smeknamn.

 

Till Uruguay är det långt men Italien ligger desto närmare.  Därför kommer jag om ett par veckor att resa till Pinerolo och känna något av den sydamerikanska fotbollens vind i håret.  Låter inte det bra, så säg?


RSS 2.0