Låt inte det bästa bli det godas fiende.

Som människor är det vår skyldighet att verka för en bättre värld.  Att vår värld är fylld av problem vet vi och vi vill alla lösa dem.  Exempel skulle kunna vara rasism, diskriminering av handikappade, brist på medicin till sjuka, fattigdom, ensamhet, hemlöshet, dricksvattenbrist, etnisk diskriminering, orättfärdiga domar, ojämlikhet mellan könen, frånvaro av religionsfrihet, svält, översvämning, epidemiska sjukdomar, diskriminering efter sexualitet, lidande hos djur, utsläpp av klimatstörande ämnen, försurade marker, korruption, övergödning, diskriminering utifrån människors könsidentitet, barnmisshandel, normalisering av sexuellt våld, analfabetism, skövling av regnskog, bristande kunskap om kvinnosjukdomar, ekonomiskt utanförskap...

You name it – uppräkningen är på intet sätt komplett utan omfattar bara vad jag i hastigheten kom att tänka på och jag har säkert missat självklara världsproblem.  Poängen är bara att det finns många frågor vi kan välja att arbeta med och ingen av oss kan göra allt.  Så får det gärna vara, ja kanske är det rentav bra att det är så!

Sannolikt finns det för var och en av oss någon fråga som ligger oss närmare, som väcker engagemang, som gör oss mer förbannade.  Och omvänt finns det andra saker som inte känns lika angelägna.  Behöver det vara ett problem?  Nej, det är det inte.

Om en person arbetar med det som den tycker är viktigt, kommer någon annan i sin tur att ta sig an det den prioriterar.  Det är helt okej att jag undervisar analfabeter, du debatterar mot etnisk diskriminering, han besöker de intagna på fängelset och hon gräver brunnar till törstiga.



När frågan kommer till hur vi ska lösa problemen är det likadant.  Vi människor har nämligen olika talang.  Det kan röra sig om genetiska skillnader, kulturella skillnader, miljöfaktorer eller något annat; de förmågor vi besitter är i alla fall olika från person till person.  Lyckligtvis går det att lösa problemen på olika sätt och ofta är det rentav nödvändigt med olika talanger.  Då är det bara bra att varje individ kan bidra med sin begåvning.

Somliga människor kan ge pengar.  Andra har inga pengar men mycket tid.  Vissa är skickligast på att arbeta med händerna, medan andra som står handfallna inför praktiska uppgifter är bättre på att organisera.  Medan någon har muskelkraft, har en annan förmågan att på kort tid läsa in sig på ett okänt ämne.  De flesta av oss har lite av varje men tycker helt enkelt att det ena eller andra är roligare.

Också våra andliga gåvor är olika.  Någon kläcker kreativa idéer, någon vidareutvecklar andras idéer, någon är intelligent, någon behärskar många språk, någon tycker om att tala till stora folkmassor, någon är skicklig skribent, någon talar gärna med främlingar och någon arbetar bäst ensam.



Jag ska ge två exempel ur mitt eget liv de senaste månaderna:

Ett erbjudande gavs mig, vilket skulle ge mig en ledande roll i ett angeläget arbete.  Det var ett erbjudande som dels smickrade mig, dels innebar vissa eftertraktansvärda förmåner.  Att jag ändå tackade nej till det, förvånade förslagsställaren och det kan jag förstå.  Men den som gav mig erbjudandet känner mig inte tillräckligt väl, varken mina värderingar eller min personlighet.  Att tacka ja till det, skulle både ha givit mig en känsla av otillräcklighet och försatt mig under en psykisk press som skulle ha förstört den möjliga glädjen med projektet.

Under samma tid hade jag fått två andra, lika konkreta uppgifter.  Den ena var en följd av att ett plötsligt behov uppstod i min omgivning och även om uppgiften oroade mig, var det lätt att se den som en intressant utmaning.  Dessutom visste jag att ingen skulle utföra den bättre än jag och eftersom den måste göras, var det naturligt att acceptera.  Den andra uppgiften var av en typ som många hade fått ångest inför och helt vägrat, men för mig var det snarast något jag längtat efter att göra och visste att jag skulle utföra med gott resultat.  När det både i förväg och efteråt uppskattades att jag åtog mig uppdraget, blev det än tydligare att jag på alla punkter var rätt person för det.

Beträffande mitt andra exempel ska jag vara mer konkret.  Här rörde det frågan om de tiggare som finns på gatorna i min stad liksom i alla andra svenska städer.  Att det inte är bra att människor tvingas tigga är självklart.  Nästan lika självklart är att ingen egentligen vill lämna sitt land eller sin hemort för att möjligheterna är större att finna sig en utkomst på en annan plats.  Karl-Oskar och Kristina hade hellre stannat i Småland om de hade tyckt att möjligheten fanns, liksom den romska familjen i Buzau hellre skulle vilja stanna där om de tyckte att det var möjligt.

Så, vad gör vi nu för att underlätta dessa mycket fattiga människors liv?  Kan vi antingen lägga alla resurser på att förändra situationen där, eller lägga alla resurser på att förändra situationen här?  Nej, det kan vi inte.  Vi har alla olika förmågor och intressen och dessa måste användas på bästa sätt.  Det sker lämpligast genom att vi kompletterar varandra.  Vi, som liksom jag tycker att grundfrågan är viktig, kan inte hålla på att motarbeta varandra utan måste gå sida vid sida för en förändring.  Om vi inte gör det, utan försöker få det att framstå som att den egna prioriteten måste vara allas prioritet, kommer vi att lägga energin på fel saker.  Ett sådant förfarande gynnar bara en sida, nämligen den andra, ruttna sidan.  Medan hatet, snikenheten och splittringen breder ut sig, jublar bara ondskans hantlangare.  

Då har vi nämligen gjort det bästa till det godas fiende.  Och det vill vi verkligen inte, eller hur?


Vådan av fusk...

...eller Berättelsen om varför det står en soptunna i vårt kopieringsrum.

I tisdags skrev nästan alla tvåor på de samhällsvetenskapliga, humanistiska och estetiska gymnasieprogrammen nationellt prov i matematik.  Inget konstigt med det; de flesta mattekurser på gymnasiet avslutas med ett nationellt prov.  Men – ni har säkert hört och sett det i vilket som helst nyhetsmedium – denna gång komplicerades provet av att det officiella facit hade blivit röjt någon dag innan.

Jag har själv varit med om att genomföra nationella prov, ja ett år var jag till och med ämnesansvarig på skolan, så jag vet hur nästan frustrerande det är med hemlighetsmakeriet.  Som lärare fick jag långt i förväg ett grönt instruktionshäfte som meddelade hur provet skulle genomföras och kunde vara till hjälp när eleverna skulle förberedas.  Själva provet kom emellertid senare till skolan och där fanns även ett rött häfte.  Detta röda häfte fick inte ens lärarna se förrän på provdagen och kartongerna med provuppgifterna förvarades i ett låst skåp på rektorns kontor.

Denna gång hade alltså en skola i Stockholm gjort bort sig fullständigt och jag tror att någon där sitter och skäms med kinder lika röda som rättningshäftet.  Inte nog med att skolledningen i förväg lämnade de rätta svaren till lärarna; en lärare lät dessutom svaren ligga framme i ett personalrum.  Det är ett så horribelt misstag att jag knappt kan tänka mig något liknande.  (Förutom när valbara politiker räknar sina egna röster i de allmänna valen...)

Nåväl, detta blev inte allmänt känt förrän efter att provet i Matematik 2b var genomfört och följden blev att några av alla dessa gymnasister på 600 skolor i landet fick göra ett prov som de redan kände svaren till.  Inte på alla skolor, men på många, fanns det alltså elever som gjorde sig skyldiga till en typ av fusk som egentligen inte kan sägas vara så allvarligt i sig, men som fick långtgående följder.  För eftersom det inte är möjligt att säga exakt vilka elever som fuskat och vilka som inte gjort det, måste provet på många skolor göras om i sin helhet.

På provdagen ringde en förälder i Borås till Bäckängsgymnasiet och berättade att förälderns barn kvällen före suttit tillsammans med några kompisar och pluggat in de rätta svaren.  Hur utbrett det är just på de två gymnasier i Borås där provet gjordes, är förstås omöjligt att säga, men på både Sven Erikson-gymnasiet och Bäckäng beslutades redan dagen efter att man jämnt en vecka efter det ordinarie provet kommer att genomföra ett nytt prov, för alla elever på vissa program.

I skolans kopieringsrum står sedan i morse en blå soptunna som inte stått där förut:

 


Men vad står det på locket?  Jo...

 


Det var förstås inte vad eleverna hade tänkt sig, att deras flera timmars hårda arbete skulle brännas upp och bli till ingenting.  Somliga är upprörda över detta och det finns två sidor av kritiken.

För det första säger vissa "Vi som inte har fuskat vill inte göra om provet!"  (En del säger sig till och med komma att vägra det nya provet på tisdag.)  Här är förstås problemet att det inte går att avgöra vilka de (förmodligen rätt få) är som fuskade på det första provet.  Borås Tidning refererar i dag gymnasiechefen på Sven Erikson-gymnasiet som berättar att några elever skrivit ordagrant samma svar som i facits lösningsförslag och då råder det ju ingen tvekan.  Andra elever har förmodligen varit smartare och inte lärt sig lösningen utantill utan bara principiellt, så att de kunnat ge ett korrekt svar utan att det synts varifrån de fått idén, och hur ska man kunna sätta dit en sådan elev?  Att en elev gör ett oväntat gott resultat på nationella provet kan ju helt enkelt bero på att eleven haft en god progression mot slutet av kursen, eller rentav att det nationella provet har bättre uppgifter än lärarens ordinarie prov.  Därför måste alla elever göra om provet på en skola eller i en klass där det finns tydliga indikationer på att några elever fuskat.

För det andra finns det kritik även från officiellt håll som säger "Om provet ska göras om, måste alla elever i landet göra om det, för annars blir det inte likvärdigt och själva syftet med de nationella proven är att alla ska kunna jämföras."  Det där visar att man tyvärr dels inte förstått hur de nationella proven är upplagda, dels inte läst statistik på någon högre nivå...

Det är nämligen så att varje enskilt nationellt prov har en enskild rättningsmall.  Det är inte antal poäng som jämförs, utan varje elevs svar översätts till vilka kvaliteter eleven visat i de enskilda uppgifterna och varje provdel ges ett sammanvägt betyg.  Sedan vägs provdelarna i sin tur samman till ett provbetyg (vars användning för övrigt är oklar; en elev ska ju verkligen inte få samma betyg som på ett nationellt prov, ty eleven kan visa kunskapen på andra prov, på lektioner eller i något annat sammanhang).  Om eleverna på skola X får göra en variant av nationellt prov och eleverna på skola Y ett annat, förändrar det inte alls saken.  Proven är ju nämligen framtagna på samma sätt och prövar samma saker.  Om man menar att resultaten inte är jämförbara, blir ju följden att provresultaten vid förra provtillfället i alla fall inte är jämförbara med provresultaten den här gången, eftersom det inte var identiska provuppgifter.

Med det katastrofalt dåliga betygssystem som vi tyvärr hade i Sverige från 1969 (?) till 1994, krävdes det att alla elever gjorde samma prov, eftersom det bara var klassens faktiska resultat i antal poäng som avgjorde vilket medelvärde klassens betyg skulle ha.  Nu är det inte så, utan lyckligtvis jämförs elevens resultat bara med kunskapskraven och elevens betyg sätts utan hänsyn till vilka provresultat klasskamrater och andra skolelever i landet får.  Därför är det helt oväsentligt om alla gör samma nationella prov eller inte.  På många kurser och i många ämnen finns ju inte ens några nationella prov, men de flesta lärare är säkert kompetenta nog att sätta rättvisa – och likvärdiga! – betyg ändå.

Med detta sagt blir slutsatsen att Skolverket gjorde helt rätt när man bestämde att varje rektor själv får besluta huruvida skolans elever ska göra om provet eller inte.  Och en klok rektor rådgjorde säkert med sina lärare och andra informanter innan beslutet fattades...



Kan en liknande situation inträffa igen?  Ja, det kan det förstås, för det räcker ju att det någon gång i framtiden finns någon som av misstag handskas ovarsamt med provmaterialet och någon annan som med avsikt publicerar det på webben.  Däremot finns det en aspekt av veckans händelser som gör att följderna inte behöver bli så stora nästa gång.

De flesta av de tiotusentals gymnasieelever som tvingas genomlida ett andra prov, kommer verkligen att se det som ett lidande och något de tvingas göra i onödan.  Detta bör leda till att det nästa gång finns en och annan elev som meddelar sin lärare eller rektor att provet har blivit offentligt.  Då kan man plocka fram reservprovet i tid, eller i värsta fall ställa in provet med kort varsel och flytta fram det någon dag.  På så vis behöver denna veckas kalabalik inte upprepas i sin helhet.


RSS 2.0