Måste man resa i världen för att lära känna den?

I en artikel i en av stadens reklamtidningar (Xtra Borås, nr 13 2011), skrev redaktören att han nästan skämdes över att ha hållit sig hemma i staden hela livet och aldrig bott utomlands.  Ett uppslag av tidningen handlade sedan om "exilboråsarnas upplevelser och drömmar".  Men måste man vara i exil för att göra upplevelser?  Är det bara utomlands man lär känna världen?

Nej, jag har inte tillbringat långa tider utomlands, har inte gjort flygresor till Thailand eller varit au-pair i New York.  Inga shoppingweekends i London eller festveckor på Ibiza.  Om jag inte vaknat i Sverige en måndag morgon, har jag i alla fall kommit tillbaka dit till söndag kväll.  Under ett års tjänstledighet, for jag som längst till Alvesta.

Under sex år som lärare i svenska som andraspråk umgicks jag dagligen med peruaner och afghaner, irakier och montenegriner.  Jag kan skilja på persiska och arabiska, presentera mig på somaliska, vet vilka särskilda frågor som bekymrar en kvinna från Mogadishu och en man från Pristina.  Jag har träffat flyktingar som inte haft råd att ringa till sin familj, som under antaget namn tvingats leva ur hand i mun, vilkas uppehållstillstånd hängt på att de delat säng med fienden.  Jag har ätit middag med fördomsfulla migranter och välkomnande infödda, serverats förmöget rashat och utmärglad gästfrihet, samtalat om bomber i Beirut och inlåsning i Borås.

Och jag har levt med midnattssol och sex månaders snö i Kiruna, sett rika och fattiga mötas vid stranden av Siljan, diskuterat teologi med bönder och pratat väder med biskopar.  Jag har mött satellittekniker från Ryssland, missilbyggare från Texas och fordonsindustrichefer från Göteborg.  Midsommar med knätofs och folkmusik har ställts mot Valborgsmäss med hbt-tema.  Jag har lyssnat till vänsterautonomas kravallplaner och skapelsetroendes vetenskapssyn, skrivit låtar med popartister och uppsatser med högskolelektorer.  Jag har pratat med raglande fyllerister på krogen, artiga kommunalråd i stadshuset, förståndshandikappade original på bussen och vältaliga kyrkoherdar i församlingshemmet.  Jag har varit arbetsledare för bortskämda brats och diskat åt ensamma åldringar.

Och under samma tid har jag varit olyckligt kär och lyckligt ensam, beklagat brister och upptäckt talanger, skrattat med ovänner och hatat med bekanta, levt på existensminimum och vältrat mig i pengar, fått kramar av okända och blivit misshandlad av släktingar.  Mina drömmar har blivit uppfyllda och jag har saknat det jag aldrig kan få.

Jag tror att erfarenheter kan fås i det lilla likaväl som i det stora och att hur berest en människa är inte säger något om hur mycket hon vet, vare sig om världen eller om dess folk


En udda julotta – som bekräftade alla fördomar

Någon som har hört sägas att det är trist att gå i kyrkan?  Det hävdas ofta att kyrkan är töntig och gudstjänsterna långtråkiga.  Det där håller jag inte med om.  Även de söndagar då jag känner mig blasé och rätt oandlig, brukar gudstjänsterna vara intressanta – och så finns där alltid trevliga människor att fika med eller få en kram av.

Men nu har jag just kommit hem efter julottan, och den bekräftade alla fördomar.  Eller rättare sagt, den som inte brukar gå i kyrkan annat än på jul och liksom jag råkade välja "fel" kyrka idag, den stackaren tror nu att kyrkan är just så mossig som ryktet säger.

Jag ska genast säga att jag inte gick till samma kyrka som jag brukar och inte lyssnade till samma präst som vanligt.  För när Jan-Åke och Sofia håller igång i Brämhult, eller Thomas och LindaHässleholmen, eller valfri präst och kyrkomusiker i Borås Caroli, ja då är det både värdigt och underhållande

När församlingen samlats, ljusen brinner och alla andäktigt inväntar När juldagsmorgon glimmar och julevangeliet, då då kliver kyrkoherden fram till mikrofonen och inleder med att hälsa välkommen, samt läser upp gudstjänstens tjänstgöringslista och pålyser kommande veckas gudstjänster!  Alltså, det är nästan tjänstefel...  Rakt på bara, med kyrkklockor och musik, eller något mycket väl valt ord, inte en massa trams som får hela julmorgonsstämningen att rämna.

Och känslan av föreläsning i hotellets konferenslokal eller utbildningsdag på högskolan bara fortsatte.  Predikan, vars enda fördel var att den var kort, var byggd på citat och lästes innantill på ett språk som uttalade varje bokstav i alla ord utom det (försök då att skilja på de folk och det folk, eller de ljus och det ljus, och försök att stå ut med alla sade de).  Så fort någon stämning lyckades infinna sig, kom en pålysning av nästa psalm eller sång eller nu står vi upp och varsågod och sitt ned och besökarna måste ha frågat sig varför det fanns både agenda och psalmtavla, eller om kyrkoherden trodde att församlingens intellekt var under snittet.

Kantorn skötte sig bra, men hade otur med sina medhjälpare.  Under psalmerna satt solisterna och småpratade, under sina sånger tog de tonerna underifrån och längtade till Idolfinalen.  Det framgick även av sångvalet.

Pinan var över efter en timme och då hade visst även vaktmästaren fått nog.  Medan församlingen vandrade ut, köade i mittgången, gick vaktmästaren omkring och släckte ljusen.  Juldagen var liksom över innan den ens hade börjat.

Mycket mer finns inte att säga.  Jo, en sak.  Om det inte har framgått än, så är en gudstjänst som denna rätt ovanlig.  I allmänhet är prästerna roliga, musikerna hängivna och gudstjänsterna både intressanta och andligen utvecklande.


Årets längsta natt är inne; den kortaste dagen väntar

Detta är ju inga nyheter för någon.  Varje almanacka och tidning talar om att vintersolståndet inträffar den 22 december.  Men vad säkert färre vet, är att vintersolståndet infaller i natt klockan 06:30 svensk tid.  Det är också, spännande nog, ett senare klockslag för vintersolståndet än de allra flesta av oss kommer att få uppleva.  Inte förrän år 2102 kommer vintersolståndet att inträffa så sent på året igen.  (Den som tycker att detta verkar konstigt, kan ta en titt på wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Gregoriancalendarleap.png)

En och annan kanske tycker att detta låter väldigt fascinerande, att just detta år är så speciellt.  Men då ska jag förstöra nöjet och säga att liknande fenomen inträffar mest varenda år.  En väldigt lång natt vid vintersolståndet (som nästa år), eller kanske en extremt sen solnedgång, eller en ovanligt kort längsta dag i juni. 

Alltsammans är det en följd av att vår kalender utgår från att året är 365,25 dagar långt, medan det i själva verket är aningen kortare än så.  Det vore intressant att här i bloggen gå igenom detta mer noggrant, men det får anstå till en annan dag - eller natt.  Jag börjar bli sömnig... *gäspar*

 


När kan ett skol- eller vårdföretag gå med vinst?

Återigen talas det om företag som bedriver verksamhet för offentliga resurser och skapar vinst till företaget.  Senast var det Carema och vårdbranschen.  Den här gången handlar det om Academedias skolor.

Företagens ägare och landets regering besvarar alltid kritiken på nästan samma sätt.  Det viktiga är inte vem som står för verksamheten, utan att servicens kvalitet ska vara avgörande, säger ansvariga statsråd.  Så kan de ju få resonera om de vill.

Men, det finns en viktig skillnad som jag inte har hört nämnas.  Många verksamheter kan verkligen utföras "perfekt".  Att bygga vägar och badhus, driva en kiosk eller kollektivtrafik, det kan göras på en nivå där man kan säga att nu är uppgiften utförd, nu kan det inte göras bättre.  Då kan det försvaras att utföraren tar de överskjutande pengarna och för dem till sitt eget bankkonto eller till privata investeringar.

Så är emellertid inte fallet med undervisning och vård.  Man kan aldrig komma till en punkt där skolan eller vårdhemmet är perfekt och utan möjlighet till förbättring.  Det finns alltid en möjlighet att anställa mer personal till vårdinstitutionen eller skaffa mer ändamålsenlig teknisk utrustning till skolan.  För när skolan har de bästa lärarna och bäst lämpade klasstorlekarna, kan biblioteket få mer resurser, toaletterna städas oftare och skolgården få ett volleybollnät.  Och vårdhemmet kan alltid bli ännu bättre genom att anställa människor som pratar med de boende, eller genom att skapa större bostadsrum och fler meningsfulla aktiviteter.

Eftersom det på detta sätt i alla situationer finns en meningsfull användning för varje krona i budgeten, kan det inte försvaras att ägaren av vårdfirman, omsorgsbolaget och skolkoncernen sticker iväg med pengarna efter behag.  Inte ens då uppgifterna är utförda enligt lagkraven.

Kan inte då det innebära att ingen vill driva vårdfirma, omsorgsbolag eller skolkoncern?  Jo, så kan det förstås bli.  Men i så fall finns alltid möjlighet för kommunen, landstinget och staten att driva verksamheten själv.  Det är ju trots allt dessa som vi från början betalar skatten till.


Metropol – 20 år efter

Vad gjorde ni för tjugo år sen?  Den 20 december?  Förmodligen har de flesta glömt, men jag vet att jag satt vid min radio hela kvällen och lyssnade till Metropol Grande Finale.  Detta eminenta radioprogram gjorde då sin sista sändning efter att i nio år ha haft en fast plats i tablån – och de sista åren även i mitt rum.

På den tiden trodde jag att allt skulle vara för evigt, men så var det förstås inte.  När jag går igenom min facebookvänlista, ser jag en hel del som inte ens var födda när Metropol lades ned.  (Därav kan jag dra slutsatsen att människor blir yngre, historiska händelser sker i ett allt hastigare tempo och bara jag är precis likadan som alltid.)

I kväll har jag gjort som detta datum de allra flesta år: jag har plockat fram kassettbanden från Metropol Grande Finale och lyssnat igenom dem.  Ganska precis hälften av det sista programmet har jag inspelat, och så många gånger har jag nu hört Hasse Gustavsson i Täby vinna en jackpot på att klara Tears for Fears i sista sekunden, recensenten Måns Ivarsson kalla Right Said Freds Don't talk just kiss för en flopp, och spanaren Jonas Gardell förutspå "Saknar dig redan" bli en standardfras vid avsked i affärer och på resor.

Det fanns en period då jag satt mycket vid min radio.  En anledning var visserligen att jag inte hade så mycket annat att göra, men en annan att jag tyckte om mycket av musiken och att programmen var rätt trevliga.  Hur är det idag?  Senast jag testade, kom jag fram till att P3 var lika flamsigt som P4 var tramsigt.  Då saknade jag radiopratarna från åren kring decennieskiftet 1990.  Finns det några pärlor i skvalet som till och med jag skulle kunna tycka om?


Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0