Veckovill

En vanlig söndag eftermiddag promenerar jag förbi den lilla butiken som brukar vara öppen varje vardag.  Nu lyser det där inne och innehavaren sitter bakom disken så jag kliver på.

– Så du har öppet på en söndag?
– Söndag...?  Nej...  Det är väl inte söndag i dag?
– Jo. Jag kommer just från kyrkan och där var det i alla fall söndag.
Innehavaren plockar ned almanackan från väggen, bläddrar, funderar, bläddrar igen...
– Jag tyckte väl att det var lite folk på stan.
– Det är lätt att bli veckovill så här på sommaren, säger jag och ler.  Men lycka till då, om du stannar kvar.
– Nej, då går jag hem, säger innehavaren och reser sig från stolen.

Varje vuxens plikt

Den senaste veckan har jag följt den norska serien Født i feil kropp som sändes på norska TV2 2014 och nu visas på SVT under titeln "Att födas i fel kropp". När detta skrivs har jag sett fem av sex delar och tycker att det är en fantastisk serie.

 

Det finns ett par saker att kritisera och så gjordes också i Norge när serien visades där. Alla de exempel som förekommer i serien är positiva exempel, eftersom det rör sig om transsexuella som på alla sätt förefaller ha accepterats av sin närmaste omgivning. Det kan också kritiseras att det är personer som i sitt upplevda kön är heterosexuella och som från barndomen har haft könsstereotypa intressen. Alla flickor och kvinnor har gillat söta klänningar och lekt med dockor, medan alla män har tyckt illa om att de förväntades leka med dockor. Inget av detta problematiseras i serien.

 

Men varje dokumentär behöver inte ta upp alla aspekter. Vissa av frågorna har vi sett diskuteras i andra filmer och tv-program och då kan väl detta tillåtas vara en lista av "goda exempel"?

 

Min främsta insikt, eller i alla fall det jag tycker är själva essensen av serien, är hur oerhört bra det kan gå för en person som växer upp i en familj där acceptansen är självklar. Naturligtvis har inte alla familjer samma värderingar och det finns säkert föräldrar som helt enkelt tycker att det vore vidrigt att ha ett transsexuellt barn, men det är en hållning som varken jag eller en tv-serie kan göra mycket åt. Däremot...

 

Ja, däremot hoppas jag att en tv-serie som Født i feil kropp kan leda till att normalt vettiga, sympatiska, goda föräldrar, som inte förut reflekterat så mycket över saken, tänker tanken. Vad gör jag om mitt barn vill klä sig i "motsatta" könets kläder? Hur reagerar jag om min 7-åring säger sig vara flicka respektive pojke, trots att jag alltid utgått från motsatsen?

 

Det visar sig gång på gång, i intervju efter intervju, att de barn som genast mötts av förståelse från sina föräldrar, eller till och med rent ut blivit tillfrågade av dem om sin könsidentitet, mår så bra av det. En sten faller från hjärtat, helt enkelt. "Vad som än händer är jag accepterad av mina närmaste."

 

Som med så mycket annat, är det i den här frågan mycket enklare om man har tänkt tanken i förväg. Att skjuta upp tanken tills den blir aktuell gör det bara mycket svårare att handla rätt och resultatet kan bli missförstånd eller livslånga sår. Det, i sin tur, är något som ingen enda människa önskar.

 

Därför, och det är min slutsats, är det varje förälders plikt (och varje annan vuxens med för den delen) att vara öppen för möjligheten, att inte ta barnets könsuppfattning för given. Köp gärna en spetsklänning till din dotter, men tänk tanken att hon en dag faktiskt skulle kunna säga "nej, jag är pojke, jag vill ha byxor". Klipp gärna din sons hår kort, men tänk tanken att han en dag faktiskt skulle kunna säga "nej, jag är flicka, jag vill ha långt hår".

 

(Ja, tänk förstås också tanken att flickan vill ha byxor och pojken vill ha långt hår utan att det handlar om könsidentitet, men det är en annan fråga och bygger inte direkt på Født i feil kropp, så det sparar jag till en annan gång.)

 


En stackars cykels vedermödor

Den förlupna veckan var inte lätt för min cykel men en trognare medhjälpare är svår att finna.

 

Cykel grå bar mig genom halva Småland, släpades ut bland rötter och sten på Värends minsta skogsvägar, leddes längs igenväxta järnvägar, tvingades hänsynslöst genomtränga granplantor och hallonsnår, trotsade stormfällda träd, rullades på het stålräls, bar så mycket packning att ramen bågnade och däcken blev platta – allt utan att klaga.

 

Den fick övernatta utomhus mitt i Njudungs skogar medan jag sov i tält, fick stå parkerad i timtals på varm asfalt i middagshetta medan jag åt sallad, lyftes omilt ombord på tåg, baxades lika omilt av samma tåg, trycktes in på bagageutrymmets golv i en ersättningsbuss och skumpade omkring som en ärta i en burk.

 

Den stod emot kraftiga tramptag i tioprocentiga lutningar över berg, bekämpade Huskvarnas branter, gjorde tjänst på dammiga grusvägar med knivvass kalksten, lades omkull i diken, fick fortsätta förbi "Här slutar allmän väg" i Milletorp.

 

Allt detta utan protester, utan gnissel, utan varje tänkbart tekniskt mankemang. En slarvig växling i Holsbybrunn och jag fick lägga tillbaka en avhoppad kedja, men det var allt.

 

När vi sedan rest hem, cykel grå och jag, trodde den nog att den skulle få vila, men icke: den tvingades ut i racerfart runt rondeller och skumma cykelbanor och fick umgås med tallbarr medan jag mumsade kakor. Sedan förde den mig hem och fick äntligen komma till ro i cykelförrådet.

 

Då, i den svala källaren, punkterade framdäcket... De svåraste, oartigaste utmaningar klarade den, men en natt i stillhet – nej, då fick den nog.

 

 

RSS 2.0