Pasewalk

Häromkvällen satt jag på nattåget från Berlin, på väg norrut mot Sassnitz, Trelleborg och Malmö.  Genom kupéfönstret såg vi skymningen närma sig och en annan resenär tecknade av omgivningarna.  Jag kan inte rita, men jag kan skriva och då vi kom till den viktiga järnvägsknuten Pasewalk började solskivan skära horisonten:

Vi hade passerat Pasewalk,
då solen gick ned i nordväst
över Tyskland, vars bittraste kalk
är längesen tömd och man bäst
av länder i dagens Europa,
tar hand om vår allas gemensamma färd
i en tid då folken hörs jämra och ropa
att orätt är dagens politiska värld.

 
 

När katastrofen inträffar och gör intryck.

I tisdags slog jag mig ned vid lunchbordet i skolans personalrum och fick höra att ett flygplan störtat i Alperna. Det var ett tyskt flygplan på väg från Barcelona till Düsseldorf och många av kollegerna var chockade. Flugit över Alperna hade man ju gjort (sade de) och när det var ett europeiskt plan som dessutom hade anknytning till välrenommerade Lufthansa gjorde olyckan större intryck än om den hade inträffat i Asien.  Att 16 elever från en skola i Haltern am See fanns ombord på planet kände vi väl inte till då, men det hade säkert förstärkt upprördheten.

 

En annan sak som snart kom fram var att en större grupp elever och lärare från skolan där jag arbetar skulle resa till Spanien längs samma rutt den kvällen. Detta ledde till att jag frågade mig och kollegerna hur reaktionen skulle bli om 40 av våra elever dog i en olycka. Fanns det någon plan för det? Någon kompletterade med att det diskuterats hur man skulle handla om en beväpnad person kom in och började skjuta. Den förstnämnda situationen, att elever dör, finns det förstås färdiga handlingsplaner för och de har till exempel plockats fram vid ett antal självmord. Den andra var mer komplicerad och det konstaterades till exempel att man tagit bort skolans högtalarsystem så att det inte längre går att skicka ut en muntlig varning eller uppmaning att låsa in sig i salarna.

 

Ett par av kollegerna vred sig lite under samtalet och till slut frågade en av dem om vi inte kunde prata om något annat.
– Snart är det påsk, sade någon. Vad ska ni göra på lovet?
– Ja, vart ska vi flyga då? sade en annan.
Maten var uppäten och när samtalet övergick till just ingenting, gick jag och diskade, funderande över situationen.

 

Jag är nu en gång så konstruerad, och det är väl inget att göra åt den saken, att när det inträffar krig och katastrofer blir jag inte främst ledsen och chockad, utan intresserad, nyfiken och rent av fascinerad. Detta leder ofta till att jag snart börjar fundera över hur jag skulle reagera om jag befann mig i situationen, vilken den nu kan vara. Det är bra, inbillar jag mig, att jag på det viset är förberedd på somliga ovanliga, oväntade och oönskade händelser. Jag kanske har berättat förut att jag faktiskt är ganska duktig på att hålla huvudet kallt i ett krisläge (åtminstone har jag gjort det i järnvägsbloggen) och jag både hoppas och tror att den läggningen skulle förbli stark om det handlade om liv och död eller om en verklig katastrof drabbade vänkretsen eller arbetsplatsen.

 

Eftersom jag alltså är skicklig på att behålla fattningen när jag befinner mig mitt i situationen, är jag förstås ännu bättre på att inte låta händelser långt bort komma riktigt nära. Det är oftast en styrka, även om det kan göra både mig och andra frustrerade när vi inte riktigt synkar i reaktionen på ett flygplansattentat eller ministermord. Olyckan i Alpes-de-Haute-Provence var en sådan nyhet som visserligen var viktig på många sätt men inte berörde mig personligen och därför hamnade i facket för händelser som inte heller påverkade mig.

 

Sedan insåg jag att jag hade en vän i Haltern am See...


Tjugo år sedan mänsklighetens mörkaste stund

Idag är det 20 år sedan ett av mänsklighetens mörkaste händelser tog sin början.  Folkmordet i Rwanda inleddes och under tre månader mördades en miljon människor.  Detta folkmord är märkligt bortglömt i vår del av världen; åtminstone talas det sällan om det.  Det är förvånansvärt av många skäl, inte minst för att det finns detaljer som är ännu vidrigare än det som hände i Tyskland under 1930- och 40-talen.  Och den tiden, vars förintelse ofta till och med stavas med stort F, sägs det från högsta politiska håll än idag att vi måste berätta om.  Det gäller i lika hög utsträckning den rwandiska förintelsen.

Jag läste igenom engelska wikipedias artikel om det rwandiska folkmordet (Rwandan Genocide).  Eller, jag försökte läsa igenom den.  Den var nämligen så vidrig att jag första gången bara kom halvvägs.

Till exempel fick jag lära mig att det under denna tid mördades 7 människor per minut.  Även om det brukar sägas att hutuernas folkmord på tutsierna varade i 100 dagar, minskade dödandet redan kring mitten av den perioden, av skälet att det inte fanns så många tutsier kvar...

I Rwanda fanns bara förövare och offer.  Den hutu som vägrade att döda tutsier, blev själv dödad.  Det fanns ingen väg ut.  Ur den aspekten var folkmordet i Rwanda värre än folkmordet i Tyskland.  Det finns visserligen en allmänt spridd tro att de som höll i pistolen när judar och andra mördades i Tyskland, inte hade något val, men det är alltså en missuppfattning.  Den soldat som vägrade skjuta civila när en by skulle rensas behövde inte heller, utan om han sade nej, tog någon annan hans plats.  (Sedan kan jag spekulera i vad grupptryck eller en vilja att vara befälet till lags betydde, men faktum kvarstår: för individen gick det att undvika att begå folkmord i Tyskland.)

Planerandet av folkmordet i Rwanda genomsyrades av att alla skulle vara delaktiga.  Under de två åren före 1994 importerade man huggknivar, sågar, saxar och rakblad i syftet att använda dem för att mörda med.

Människor som försökte gömma sig i kyrkor eller skolbyggnader slaktades och på en plats krossade man hela kyrkan med bulldozrar varpå det var enkelt att hugga ned dem som försökte fly.  Ett kapell med flyktingar som överlevt en första massaker, fylldes med gasol och tändes på.  

Sätten man dödade människor på var så bestialiska att de inte kan med ord beskrivas.  Soldater beordrades att inte slösa med ammunition eftersom milisen snart skulle komma med machetes.  Föräldrar som försökte skydda sina barn fick kroppsdelar avhuggna en i taget.  Smala näsor och långa fingrar ansågs "se tutsi ut" och skars av.  Tutsier tvingades döda sina barn.  Hutuer som var gifta med tutsier tvingades döda maken.  Ett barn slängdes i en latrin för att dö av kvävning.  Det finns fortfarande platser där blodfläckar visar var milisen dängde levande spädbarn i kyrkväggen.

Somliga milismedlemmar gick hemifrån på morgonen, högg ned så många tutsier de hann med och när det blev kväll igen gick de hem och åt middag – det var som vilket arbete som helst.

Våldtäkter användes här som i alla krig och konflikter.  Tutsier våldtogs, så även moderata hutuer och hutuer som var gifta med tutsier, medan omgivningen tvingades stå bredvid och se på.  Milisen samlade ihop hiv-smittade och aidssjuka män från sjukhusen och beordrade dem att våldta kvinnorna i det uttalade syftet att smitta dessa.  I andra fall såg man till att minska kvinnornas möjlighet att i framtiden föda barn, genom att föra upp knivar, spjut, hett vatten och syra i underlivet.  Både män och kvinnor råkade ut för att få könsorganen bortskurna för att milisen ville visa upp dem som troféer.

Man kan också konstatera att FN och dess stora medlemsländer visste vad som hände, men inte ingrep.  Också här kan göras en jämförelse med den tyska förintelsepolitiken under andra världskriget, där det dels nog inte var helt bekant hur allvarligt läget var, dels var en kvalificerad, till tänderna rustad militaristisk stat som man så sakteliga besegrade.  I Rwanda hade förstås en massiv FN-insats kunnat sätta stopp för folkmordet på en vecka om viljan hade funnits.

Utlänningar som kom på besök till Rwanda under månaderna efter folkmordet, när Paul Kagames RPF-gerilla hade befriat landet och stoppat milisen, berättar om hur stora områden i det tätt befolkade landet låg mer eller mindre öde.  Min tes är att detta är en följd av att det bara fanns offer och förövare, där offren, i den mån de alltjämt levde, fortfarande var rädda för förföljelse, medan förövarna hade flytt antingen till den stora grannen Kongo eller ut i skogarna för att undvika att ställas till svars.

Det berättas också att antalet hundar i Rwanda steg enormt under detta år och antalet rovfåglar tiodubblades.  De hade nämligen tillgång till mat – i varje by och längs varje väg låg ruttnande människokött.
 


Jag har ofta sett 1994 som ett märkesår.  Dels för att det var en händelserik tid rent personligen, dels för händelser som aldrig glöms av dem som var med i vår lilla del av världen: M/S Estonias undergång, skjutningarna i Falun och Stockholm, den magiska fotbollssommaren...  I Rwanda minns man varje april folkmordet.  Resten av året försöker man att inte tala om det och det är kanske en god idé, för hur fasansfulla minnena än är, måste man även där fortsätta att leva, trots att man vet att man varje dag möter mördare på gatan.

Ännu en jämförelse med den nazistiska förintelsen kan göras.  Idag måste Tyskland sägas vara ett av världens mest demokratiska länder och ett av de länder där främlingsfientlighet, rasism och högerextremism har minst inflytande på den förda politiken.  Det är sannolikt en följd av att man på nära håll sett vad sådana riktningar kan leda till och att detta är en del av det stora gemensamma folkminnet, trots att en allt mindre minoritet av invånarna i Tyskland faktiskt upplevde våldsdiktaturen.

I dagens Rwanda arbetar man också mycket medvetet för att undvika alla möjligheter till en upprepning av händelserna 1994 och det anses allmänt att betonandet av försoning har varit verksamt.  Landet är byggt kring den ytterst populäre Paul Kagame och sitt världsunika, demokratiskt valda kvinnliga parlament.  Men det är en demokrati med brister, och alltjämt en bräcklig nation.  Därför måste man fortsätta samtalet – där liksom i resten av världen.

Vem? Jo, DE får min röst.

Sitter här och har en stor musiktävling i bakgrunden av mitt vardagsrum.  Funderar på vem jag ska rösta på.

 

Med några undantag sjunger de på engelska, allesammans, så jag antar att texten numera också ska spela roll.  Trots det har de flesta ungefär samma text.  Några sjunger alldeles otroligt falskt, så jag antar att melodin däremot inte är så viktig längre.  Det är väl de som skulle behöva min röst allra mest. *ler lite elakt*

 

Och den ena tjejen har kortare klänning än den andra, så jag antar att det ska vara viktigt med smala ben.  Eller kanske med tjocka?  Svårt att veta vad koreograferna tycker; båda varianterna har ju sin charm.

 

Men om det då inte är någon skillnad, hur ska jag då tänka...  Eller, aha, nu ser jag...  Det står med yttepyttiga bokstäver nere i hörnet vilket land artisterna representerar.  Och då måste förstås det vara allra viktigast.

 

Så jag gör som vanligt och röstar på Tyskland.  Tyskland tycker jag om.  Tyskland satsar miljarder på solenergi.  Tyskland har inga kostymklädda smånassar med reellt politiskt inflytande.  Tyskland har Teichmann och Angerer och spelar rolig fotboll dessutom.  Japp, Tyskland blir det.

 


RSS 2.0