Regn

En kallfront drar in över Hässleholmen, skymmer solen och låter några våta droppar färga betongen och asfalten.  En yngling med rötterna i östra Afrika kommer springande, saligt leende med armarna utsträckta.
– Det är härligt! ropar han.
Han visste han, vad av svenskar endast bönder vet, att vårens regn gör höstens bröd.

Kom sedan inte och säg att våra invandrare inte har något att lära oss.

100 kr

För mig är 100 kr en summa som egentligen inte påverkar min privata budget, men som kan göra skillnad för någon annan. Dessutom tror jag mig veta att om tillräckligt många skänker 100 kr till en organisation av något slag, gör det en faktisk skillnad nästan oavsett vilken denna organisation är.

 

Därför har jag de senaste dagarna skänkt den summan till två organisationer (en webbplats och en tidning) som 1) jag har stort förtroende för, 2) jag använder regelbundet och 3) sprider faktamässigt korrekt och viktig information till många.

 

Se det som en uppmaning att göra något liknande! Inte nödvändigtvis 100 kr, men kanske 20 eller 50 eller 200 eller 500?


KRH

Det där med mångkultur behöver inte vara så avancerat. Det kan innebära att en skolklass i Borås råkar ha en elev med rötterna i Sápmi och att den eleven både vet hur ett vattenkraftverk ser ut och kan spekulera i hur olika slags energiproduktion är olika lämpliga för olika delar av Sverige.

 

Skillnaderna gör oss smartare, helt enkelt!


Varje vuxens plikt

Den senaste veckan har jag följt den norska serien Født i feil kropp som sändes på norska TV2 2014 och nu visas på SVT under titeln "Att födas i fel kropp". När detta skrivs har jag sett fem av sex delar och tycker att det är en fantastisk serie.

 

Det finns ett par saker att kritisera och så gjordes också i Norge när serien visades där. Alla de exempel som förekommer i serien är positiva exempel, eftersom det rör sig om transsexuella som på alla sätt förefaller ha accepterats av sin närmaste omgivning. Det kan också kritiseras att det är personer som i sitt upplevda kön är heterosexuella och som från barndomen har haft könsstereotypa intressen. Alla flickor och kvinnor har gillat söta klänningar och lekt med dockor, medan alla män har tyckt illa om att de förväntades leka med dockor. Inget av detta problematiseras i serien.

 

Men varje dokumentär behöver inte ta upp alla aspekter. Vissa av frågorna har vi sett diskuteras i andra filmer och tv-program och då kan väl detta tillåtas vara en lista av "goda exempel"?

 

Min främsta insikt, eller i alla fall det jag tycker är själva essensen av serien, är hur oerhört bra det kan gå för en person som växer upp i en familj där acceptansen är självklar. Naturligtvis har inte alla familjer samma värderingar och det finns säkert föräldrar som helt enkelt tycker att det vore vidrigt att ha ett transsexuellt barn, men det är en hållning som varken jag eller en tv-serie kan göra mycket åt. Däremot...

 

Ja, däremot hoppas jag att en tv-serie som Født i feil kropp kan leda till att normalt vettiga, sympatiska, goda föräldrar, som inte förut reflekterat så mycket över saken, tänker tanken. Vad gör jag om mitt barn vill klä sig i "motsatta" könets kläder? Hur reagerar jag om min 7-åring säger sig vara flicka respektive pojke, trots att jag alltid utgått från motsatsen?

 

Det visar sig gång på gång, i intervju efter intervju, att de barn som genast mötts av förståelse från sina föräldrar, eller till och med rent ut blivit tillfrågade av dem om sin könsidentitet, mår så bra av det. En sten faller från hjärtat, helt enkelt. "Vad som än händer är jag accepterad av mina närmaste."

 

Som med så mycket annat, är det i den här frågan mycket enklare om man har tänkt tanken i förväg. Att skjuta upp tanken tills den blir aktuell gör det bara mycket svårare att handla rätt och resultatet kan bli missförstånd eller livslånga sår. Det, i sin tur, är något som ingen enda människa önskar.

 

Därför, och det är min slutsats, är det varje förälders plikt (och varje annan vuxens med för den delen) att vara öppen för möjligheten, att inte ta barnets könsuppfattning för given. Köp gärna en spetsklänning till din dotter, men tänk tanken att hon en dag faktiskt skulle kunna säga "nej, jag är pojke, jag vill ha byxor". Klipp gärna din sons hår kort, men tänk tanken att han en dag faktiskt skulle kunna säga "nej, jag är flicka, jag vill ha långt hår".

 

(Ja, tänk förstås också tanken att flickan vill ha byxor och pojken vill ha långt hår utan att det handlar om könsidentitet, men det är en annan fråga och bygger inte direkt på Født i feil kropp, så det sparar jag till en annan gång.)

 


Att driva butik och det där med genus igen…

Det fanns i Borås i många år en butik vid namn Ord & Ton.  Den var en så kallad missionsbokhandel och inriktade sig alltså på kristna böcker, presentartiklar, skivor...  Sedan såldes butiken för några år sedan, varpå de nya innehavarna flyttade det kristna utbudet till ett hörn av butiken och fyllde ut hyllorna med allmäna inredningsprylar och presentartiklar som mest skulle se söta ut och på sin höjd säga Carpe Diem eller Love eller liknande välkända men oftast menlösa sentenser.  Jag har varit där någon gång under den nya regimen, men verkligen inte ofta.

 

I dag gick jag ändå till Ord & Ton och köpte en present till ett barn samt ett kort som gratulerar på dopdagen.

 

– Pekbibeln, den har ni inte va? sade jag i kassan.

– Nej, inte för närvarande, och jag vet inte om vi kommer att få in den snart heller.

Jaha, tänkte jag, så kan det vara ibland, men innehavaren fortsatte förklara:

– Det finns så mycket jag behöver beställa men jag vet inte om jag orkar, så om du ber mig göra det nu, vet jag inte om jag kommer ihåg att göra det.  Jag gjorde en beställning som kom igår, men jag borde ha gjort den i februari.  Det är så jag gör för att inte bli utbränd.

Det var svårt att svara på den kommentaren, ty det faktum att jag av egen erfarenhet vet att det är lättare att bli om inte utbränd så trött i huvudet om jag oroar mig för saker jag skjuter upp i det oändliga, passade sig kanske inte riktigt.

 

Under tiden började hennes kollega slå in köpet i kassan och någon av dem frågade om jag vill ha boken inslagen.

– Ja, det vore väl bra.  Tack så mycket!

– Jag har för mig att du vill ha ett ganska neutralt papper, sade chefen och log.

– Ja… jo… men det måste ju vara flera år sedan! sade jag, förbluffad över hennes minne.

 

Medan hon plockade fram något allmänt brun/guld-färgat lagom mönstrat papper, fortsatte jag med att förklara att det framför allt är det där med blått och rosa som jag inte gillar.

– Det är det enda vi har, sade hon.  De flesta vill ju ha det.

 

Jag skulle kunna ha sagt att det kanske är för att det inte finns något alternativ, typ grönt eller gult med rosor eller nallebjörnar, men den diskussionen ville jag inte initiera nu igen.  Hon gjorde det själv i stället:

– Pojkar och flickor är olika, så är det bara.  Varför vill de leka med vapen till exempel?  Det har jag aldrig tyckt om, men mina pojkar ville det ändå och min dotter var helt ointresserad.  ”De bara leker krig”, tyckte hon.  Varifrån skulle de ha fått det intresset?

– Tja, sade jag, det fanns väl andra som påverkade henne.

– Nej, jag var hemma med mina barn, förklarade hon och såg stolt ut.

– Jo, men det fanns väl andra i omgivningen som…

– Nej, vi bodde på Norrby och det var ju inte så lätt att umgås med alla utlänningarna, så vi brukade gå till lekparken.  Jag hade nog ganska bra koll på vad de gjorde.

 

Återigen blev jag stum.  Vad skulle jag säga?  Men hon pratade på och kom än en gång in på rosa och blått, varpå jag inte kunde hålla tyst.

– Du vet, sade jag, före första världskriget var rosa en pojkfärg och ljusblått en flickfärg.

Hon tittade skeptiskt på mig och undrade om jag menade allvar.

– Jo, rött står för kraft, passion, styrka och var en manlig färg.  Då blev rosa en svagare form av rött, alltså för pojkar.

Hon slog in paketet i en kombination av vitt och marinblå snören.

– Ja, jag tycker att det är fint med blått, sade hon och antydde att det vore anmärkningsvärt att en kvinna i 50-årsåldern tycker att blått är en fin färg.

– Ja, det är fint.  Och blått står ju för Jungfru Maria, avslutade jag.

 

Jag kunde inte hålla mig från att skratta för mig själv medan jag promenerade därifrån…

 


Odens soldater – en högerextrem rörelse

Det talas i den ena staden efter den andra om en förening som kallar sig "Odens soldater" (eller Soldiers of Odin).  Den grundades i Finland men har nu spritt sig över Sverige och kan sammanfattas som ett motorcykelgäng utan motorcyklar. Med andra ord är det en halvkriminell organisation som vissa sorgligt ensamma människor söker sig till för att hitta ett sammanhang.  Däremot har de gjort sig ett namn genom att vara ute och vandra om nätterna för att skydda oskyldiga flickor mot elaka män, vilket ju låter bra.
 
Just det, det låter bra. Grundaren är emellertid en i Finland ökänd och uttalad nazist, samtidigt som Sverigechefen är före detta medlem av Nationaldemokraterna. Nu ramlade jag också över en artikel i Borås Tidning, vars kommentarsfält diskuterade huruvida Odens soldater hade kopplingar till högerextrema rörelser. Ja, hävdade många, det är det ju ingen tvekan om, så allmänt respekterade källor som Expo och Sveriges radio nämndes. Men det var som att tala för döva öron... Somliga hade nämligen bestämt sig: det är jättebra att de är ute på våra gator, man kan inte lita på de kritiska källorna och det det ju alla vad vänsterpropaganda innebär. Tja, ni har säkert hört det förr...
 
Det föreföll vara ganska jämnt skägg mellan förespråkare och motståndare, men jag roade mig med att kolla vad det var för folk som idogt hävdade att det inte fanns några högerextrema kopplingar till Soldiers of Odin. Eftersom alla kommentatorerna hade sina facebookprofiler länkade, var det lätt gjort. Det är alltid lika roligt att undersöka människors facebook-profiler...
 
Det visade sig efter bara en kort stunds efterforskning, att ungefär två tredjedelar av dem som försvarade den här nya organisationen också är sverigedemokrater. De gillar "Sverigedemokraterna", de delar främlingsfientliga bilder och texter, de länkar till rasistiska källor – sammanhanget var uppenbart. I mina ögon var det ungefär som att säga att saken är bevisad:
– Ja, den här gruppen Odens soldater har tydligt högerextrema kopplingar.
 
 
 

Myt

"För alltså, föds myter fullt utvecklade ur ett samhälles fantasi och behov, sa jag, som om det trädde fram ur samhällets undermedvetna? Eller skapas myter medvetet ur de olika vinstdrivande krafterna? Är reklamen en ny sorts mytskapande kraft, till exempel? Säljer företagen sitt vatten osv genom att berätta rätt sorts övertygande myt? Är det därför folk som egentligen inte behöver köpa nåt som fortfarande är i princip gratis ändå går och köper flaskor med det? Kommer nån snart att hitta på en myt som får oss att köpa luft? Och vill folk till exempel vara smala på grund av en förhärskande myt om att smalhet är snyggare?"

 

ur Ali Smith: Flicka möter pojke (Girl meets boy, 2007)

 


Obildade lärare

 En tisdag förmiddag i februari kliver jag vid 11.25 in i personalrummet mitt i en animerad diskussion.  Två lärare som jag inte känner särskilt väl konstaterar just att könsfördelningen i Sverige har blivit skev.  Nu går det fyra män på varje kvinna.

– Va? säger jag alldeles oombedd.  Nej, det stämmer inte.

– Jo, alltså bland unga, i giftasmogen ålder, där är det så.

– Helt omöjligt…

– Men det var en undersökning som sade så.  Bland dem i åldern 16-25 är det så många fler män.

– Bland alla unga som bor i Sverige?  Nej, så kan det inte vara.

Jag försöker mig på ett resonemang.

– Varje årskull består av ungefär 100.000 personer…

– Men det varierar väl, det går ju upp och ner! säger C och hennes kollega nickar instämmande.

– Visst, men ungefär 100.000, plus/minus några tiotusen.  Det gör en miljon 16-25-åringar, så… ja…

 

Jag avslutar med att konstatera att det nog stämmer att det är en stor övervikt på pojkar bland ensamkommande flyktingbarn och det är förstås tråkigt, men bland invånarna i stort är fördelningen långt jämnare.

 

Sedan övergår resonemanget till något som ligger närmare kollegiet: flickors och pojkars skolprestationer.  Kommer kvinnorna i framtiden att ha makten i samhället, eftersom de har bättre studieresultat och det bland pojkar finns en attityd av att studier är fånigt?  Denna diskussion är mer baserad på egna iakttagelser och i någon mån värderingar än på fakta, vilket känns tryggt i den uppkomna situationen.

 

Tio minuter senare hamnar jag vid diskmaskinen där kollegan C just embarkerat i en diskussion kring var i världen rika och fattiga bor.

– Hur många bor det i Europa? frågar C:s kollega.

– Ungefär två och en halv miljard, säger C.

– Nej, inte så många! utropar jag.  Alltså, det är väl ungefär en halv miljard i EU.  Lägg till 100 miljoner i Ryssland och några länder till, så… tja, det är ju långt under en miljard i alla fall.

 

Jag kände mig lite som besserwisser, men framför allt var jag upprörd inombords.  Här har vi utbildade lärare, med många års högskoleutbildning, på en välrenommerad skola, som sprider felaktiga fakta från (möjligen) tvivelaktiga källor.  Dessutom helt oreflekterat!  Jag menar, hur kan man ens tro att invånarna i Sverige i vilken som helst åldersgrupp skulle ha en könsfördelning som skiljer sig mer än några procent från 1:1?  Vilken förmåga har man då att göra en rimlighetsbedömning i något annat sammanhang?

 

För flera år sedan hörde jag ett samtal om problemet med en allt äldre befolkning på landsbygden.  Någon påstod då att genomsnittsåldern bland invånarna i Rättviks kommun var 65 år.  Det där kunde ju inte heller stämma, sade jag och förklarade att i så fall skulle det till exempel på varje ungdom gå fem åldringar.

– Jo, men så är det! sade några ivriga samtalspartners.  Det bor massor av pensionärer i Rättvik!

Det var naturligtvis inte alls så.  Inte heller bodde det 100.000 personer i Rättviks kommun, som en studiekamrat (på lärarprogrammet…) påstod och hänvisade till alla byar utanför centralorten.

 

Rimlighetsbedömningar gör man hela dagarna.  Men för att göra rimliga rimlighetsbedömningar måste man ha en viss omvärldskunskap och en sådan kräver ett grundläggande intresse för världen vi lever i.  Jag tror inte att jag är unik som har det, jag hoppas inte att det är så, för jag vill inte tro att folk är så ointresserade!!

 

*

 

(Själv är jag visserligen helt ointresserad av modern musik och nästan lika dåligt insatt i all annan populärkultur, men jag är helt säker på att även om det möjligen kan vara ett handikapp i vissa sociala sammanhang, har det ingen påverkan på något utanför den egna arenan.  För dyker det upp ett ungt popsnöre som kallar sig Zara Larsson och blir omdiskuterad på grund av att hon har modet att sätta sig upp mot machostrukturerna och gubbväldet i branschen – ja då lyssnar jag på den debatten, lär känna dess grunder och lägger mig i, utan att det för den sakens skull spelar den minsta roll vilken musik hon eller kollegerna gör.)

 

 


Julafton 2015

"Säg har det blivit sommar,
här i vinterns tid?"
Det har det vad det verkar,
klimatet är på glid.
Sveriges gränser stängas,
som under världskrigstid.
Berlinmur byggs vid Öresund,
– jag kännes ej därvid.

(Skaldat i gästboken vid Krestins-Hanna på julafton i onådens år 2015.)

Franska flaggor på f/b

På ledarsidan i dagens Borås Tidning antyds att man är en empatisk människa om man lägger en fransk flagga över sin profilbild på Facebook och att kulturrelativister inte ska tro att de är bättre människor för att de låter bli.

 

Om det är fler som tycker som Borås Tidning, vill jag härmed meddela att jag visserligen låter bli att förfranska min profilbild, men inte för att jag tror att jag är en bättre människa, utan för att jag helt enkelt inte känner för det.


Sverige är inte Frankrike

 

När det händer stora saker i andra länder, utlyses gärna undantagstillstånd.  Om det som inträffat huvudsakligen varit en tragedi, utlyses landssorg.  I vissa fall kan båda sakerna hända samtidigt, såsom nu i Frankrike.

 

Men Sverige är nu inte Frankrike.  (På gott och ont, får jag väl säga, för Sverige borde ibland bli lite mer franskt och Frankrike lite mer svenskt.)  Och eftersom Sverige inte är Frankrike finns varken undantagstillstånd eller landssorg i Sverige.  Det är enbart positivt.  

 

För det första: Varför skulle regeringen kunna åsidosätta lagarna bara för att den ser lagarna som ett hinder?  Sedan medeltiden hävdar svenskarna att land skall med lag byggas och i den dumma, svenska folksjälen, är nog detta ändå något av det klokare.  Har nu folkrepresentationen en gång beslutat vilka lagar landet ska styras efter, ska förstås inte regeringen kunna ställa dessa lagar åt sidan när de som mest behövs: i en kris eller under en katastrof.

 

(Dessutom kan det tilläggas att det alltid uppstår problem när någon får gräddfiler eller rätt att göra avsteg från de lagar som gäller i normalfallet.  För vem ska kontrollera att avstegen inte görs på fel sätt och vid fel tillfälle?  Hur ska den kontrollen ske och vilka sanktioner ska utdömas?  Svåra frågor som enkelt undviks genom att hela konceptet med undantagslagar undviks…)

 

För det andra: Hur skulle regeringen kunna bestämma att folket är i sorg, när vår kultur har privatiserat sorgen?  Nej, det kan den förstås inte, utan man skulle enbart göra det av politiska skäl, för att ställa sig in hos en grupp eller omvänt visa något slags avståndstagande genom att avstå från ”landssorgen” när någon menar att den är påkallad.  Enklare är att låta folk sörja i fred, för då behöver ingen bli vare sig ledsen i onödan eller besviken över att grannen och kollegan inte sörjer samtidigt.

 

Vad vi däremot gör i Sverige, är att utlysa tysta minuter.  Det händer inte jätteofta, utan mest när något hundratal eller ett par tusen personer dött i ett attentat någonstans i västvärlden.  Ibland nöjer man sig med bara en tyst minut, ibland slår man till med två eller tre.  Oavsett vilket det rör sig om, är jag tveksam till syftet och tycker nog egentligen att det är ganska tramsigt…  Det främsta skälet till min skepsis, är att det aldrig är de händelser som berör mig djupast – verkligen gör mig genuint ledsen – som uppmärksammas mest av vare sig regering, dagspress eller etermedier.  Den rent personliga sorgen känner jag för helt andra saker och hur tragiskt ett bombdåd i Beirut, Paris, Oslo eller Stockholm än kan vara, får det mig inte att fysiskt gråta eller ligga sömnlös.  Det är en känsla som jag förmodar att jag delar med många.

 

Därför kunde jag klockan tolv i dag, utan att skämmas, sitta och diskutera en debattartikel om graffitimålning, lämnande den tysta minuten åt sitt öde.

 

 


När det mumlas i katakomberna.

Chefen skickar under veckoslutet ett meddelande till sin personal: ”För att föregripa rykten meddelar jag på detta vis att jag kommer att avsluta min tjänst i B kommun och tillträda en annan tjänst i F kommun.  Mer information kommer.”

 

Personalen möts på måndagen i skolans hörn och prång, viskar i mungipan ”det är en glädjens dag” och puffar till varandra på överarmen.  Två snabba stötar med knuten hand och en knapp sekunds intervall, som förstärker det sagda och ordlöst tillägger ”…men håll hemligt att jag sade det.”

 

Jag vet inte om jag är så förtjust.


Låt inte det bästa bli det godas fiende.

Som människor är det vår skyldighet att verka för en bättre värld.  Att vår värld är fylld av problem vet vi och vi vill alla lösa dem.  Exempel skulle kunna vara rasism, diskriminering av handikappade, brist på medicin till sjuka, fattigdom, ensamhet, hemlöshet, dricksvattenbrist, etnisk diskriminering, orättfärdiga domar, ojämlikhet mellan könen, frånvaro av religionsfrihet, svält, översvämning, epidemiska sjukdomar, diskriminering efter sexualitet, lidande hos djur, utsläpp av klimatstörande ämnen, försurade marker, korruption, övergödning, diskriminering utifrån människors könsidentitet, barnmisshandel, normalisering av sexuellt våld, analfabetism, skövling av regnskog, bristande kunskap om kvinnosjukdomar, ekonomiskt utanförskap...

You name it – uppräkningen är på intet sätt komplett utan omfattar bara vad jag i hastigheten kom att tänka på och jag har säkert missat självklara världsproblem.  Poängen är bara att det finns många frågor vi kan välja att arbeta med och ingen av oss kan göra allt.  Så får det gärna vara, ja kanske är det rentav bra att det är så!

Sannolikt finns det för var och en av oss någon fråga som ligger oss närmare, som väcker engagemang, som gör oss mer förbannade.  Och omvänt finns det andra saker som inte känns lika angelägna.  Behöver det vara ett problem?  Nej, det är det inte.

Om en person arbetar med det som den tycker är viktigt, kommer någon annan i sin tur att ta sig an det den prioriterar.  Det är helt okej att jag undervisar analfabeter, du debatterar mot etnisk diskriminering, han besöker de intagna på fängelset och hon gräver brunnar till törstiga.



När frågan kommer till hur vi ska lösa problemen är det likadant.  Vi människor har nämligen olika talang.  Det kan röra sig om genetiska skillnader, kulturella skillnader, miljöfaktorer eller något annat; de förmågor vi besitter är i alla fall olika från person till person.  Lyckligtvis går det att lösa problemen på olika sätt och ofta är det rentav nödvändigt med olika talanger.  Då är det bara bra att varje individ kan bidra med sin begåvning.

Somliga människor kan ge pengar.  Andra har inga pengar men mycket tid.  Vissa är skickligast på att arbeta med händerna, medan andra som står handfallna inför praktiska uppgifter är bättre på att organisera.  Medan någon har muskelkraft, har en annan förmågan att på kort tid läsa in sig på ett okänt ämne.  De flesta av oss har lite av varje men tycker helt enkelt att det ena eller andra är roligare.

Också våra andliga gåvor är olika.  Någon kläcker kreativa idéer, någon vidareutvecklar andras idéer, någon är intelligent, någon behärskar många språk, någon tycker om att tala till stora folkmassor, någon är skicklig skribent, någon talar gärna med främlingar och någon arbetar bäst ensam.



Jag ska ge två exempel ur mitt eget liv de senaste månaderna:

Ett erbjudande gavs mig, vilket skulle ge mig en ledande roll i ett angeläget arbete.  Det var ett erbjudande som dels smickrade mig, dels innebar vissa eftertraktansvärda förmåner.  Att jag ändå tackade nej till det, förvånade förslagsställaren och det kan jag förstå.  Men den som gav mig erbjudandet känner mig inte tillräckligt väl, varken mina värderingar eller min personlighet.  Att tacka ja till det, skulle både ha givit mig en känsla av otillräcklighet och försatt mig under en psykisk press som skulle ha förstört den möjliga glädjen med projektet.

Under samma tid hade jag fått två andra, lika konkreta uppgifter.  Den ena var en följd av att ett plötsligt behov uppstod i min omgivning och även om uppgiften oroade mig, var det lätt att se den som en intressant utmaning.  Dessutom visste jag att ingen skulle utföra den bättre än jag och eftersom den måste göras, var det naturligt att acceptera.  Den andra uppgiften var av en typ som många hade fått ångest inför och helt vägrat, men för mig var det snarast något jag längtat efter att göra och visste att jag skulle utföra med gott resultat.  När det både i förväg och efteråt uppskattades att jag åtog mig uppdraget, blev det än tydligare att jag på alla punkter var rätt person för det.

Beträffande mitt andra exempel ska jag vara mer konkret.  Här rörde det frågan om de tiggare som finns på gatorna i min stad liksom i alla andra svenska städer.  Att det inte är bra att människor tvingas tigga är självklart.  Nästan lika självklart är att ingen egentligen vill lämna sitt land eller sin hemort för att möjligheterna är större att finna sig en utkomst på en annan plats.  Karl-Oskar och Kristina hade hellre stannat i Småland om de hade tyckt att möjligheten fanns, liksom den romska familjen i Buzau hellre skulle vilja stanna där om de tyckte att det var möjligt.

Så, vad gör vi nu för att underlätta dessa mycket fattiga människors liv?  Kan vi antingen lägga alla resurser på att förändra situationen där, eller lägga alla resurser på att förändra situationen här?  Nej, det kan vi inte.  Vi har alla olika förmågor och intressen och dessa måste användas på bästa sätt.  Det sker lämpligast genom att vi kompletterar varandra.  Vi, som liksom jag tycker att grundfrågan är viktig, kan inte hålla på att motarbeta varandra utan måste gå sida vid sida för en förändring.  Om vi inte gör det, utan försöker få det att framstå som att den egna prioriteten måste vara allas prioritet, kommer vi att lägga energin på fel saker.  Ett sådant förfarande gynnar bara en sida, nämligen den andra, ruttna sidan.  Medan hatet, snikenheten och splittringen breder ut sig, jublar bara ondskans hantlangare.  

Då har vi nämligen gjort det bästa till det godas fiende.  Och det vill vi verkligen inte, eller hur?


När katastrofen inträffar och gör intryck.

I tisdags slog jag mig ned vid lunchbordet i skolans personalrum och fick höra att ett flygplan störtat i Alperna. Det var ett tyskt flygplan på väg från Barcelona till Düsseldorf och många av kollegerna var chockade. Flugit över Alperna hade man ju gjort (sade de) och när det var ett europeiskt plan som dessutom hade anknytning till välrenommerade Lufthansa gjorde olyckan större intryck än om den hade inträffat i Asien.  Att 16 elever från en skola i Haltern am See fanns ombord på planet kände vi väl inte till då, men det hade säkert förstärkt upprördheten.

 

En annan sak som snart kom fram var att en större grupp elever och lärare från skolan där jag arbetar skulle resa till Spanien längs samma rutt den kvällen. Detta ledde till att jag frågade mig och kollegerna hur reaktionen skulle bli om 40 av våra elever dog i en olycka. Fanns det någon plan för det? Någon kompletterade med att det diskuterats hur man skulle handla om en beväpnad person kom in och började skjuta. Den förstnämnda situationen, att elever dör, finns det förstås färdiga handlingsplaner för och de har till exempel plockats fram vid ett antal självmord. Den andra var mer komplicerad och det konstaterades till exempel att man tagit bort skolans högtalarsystem så att det inte längre går att skicka ut en muntlig varning eller uppmaning att låsa in sig i salarna.

 

Ett par av kollegerna vred sig lite under samtalet och till slut frågade en av dem om vi inte kunde prata om något annat.
– Snart är det påsk, sade någon. Vad ska ni göra på lovet?
– Ja, vart ska vi flyga då? sade en annan.
Maten var uppäten och när samtalet övergick till just ingenting, gick jag och diskade, funderande över situationen.

 

Jag är nu en gång så konstruerad, och det är väl inget att göra åt den saken, att när det inträffar krig och katastrofer blir jag inte främst ledsen och chockad, utan intresserad, nyfiken och rent av fascinerad. Detta leder ofta till att jag snart börjar fundera över hur jag skulle reagera om jag befann mig i situationen, vilken den nu kan vara. Det är bra, inbillar jag mig, att jag på det viset är förberedd på somliga ovanliga, oväntade och oönskade händelser. Jag kanske har berättat förut att jag faktiskt är ganska duktig på att hålla huvudet kallt i ett krisläge (åtminstone har jag gjort det i järnvägsbloggen) och jag både hoppas och tror att den läggningen skulle förbli stark om det handlade om liv och död eller om en verklig katastrof drabbade vänkretsen eller arbetsplatsen.

 

Eftersom jag alltså är skicklig på att behålla fattningen när jag befinner mig mitt i situationen, är jag förstås ännu bättre på att inte låta händelser långt bort komma riktigt nära. Det är oftast en styrka, även om det kan göra både mig och andra frustrerade när vi inte riktigt synkar i reaktionen på ett flygplansattentat eller ministermord. Olyckan i Alpes-de-Haute-Provence var en sådan nyhet som visserligen var viktig på många sätt men inte berörde mig personligen och därför hamnade i facket för händelser som inte heller påverkade mig.

 

Sedan insåg jag att jag hade en vän i Haltern am See...


Sanningen kommer inte alltid från väntat håll.

Söndagsgudstjänst på Hässleholmen och eventuella fördomar ställs på ända. Först håller den modernt liberalteologiska prästen en innehållslös predikan och lyckas ändå visa insiktsbrist i trans- och queerfrågor. Sedan gör den kyrksamma medelålders damen från hjärtat av Schartau-land en utförlig och nyanserad analys av äktenskapsfrågan och hbtq-debatten.

 

Ergo: Man ska inte dra slutsatser om människors åsikter utifrån irrelevant förkunskap om deras bakgrund.


Elöverkänslighet finns nog inte – men respektera dem som lider av det.

Så sent som i dag blossade debatten om elöverkänslighet (även kallat elallergi) upp igen. Den gör det med ojämna mellanrum och det visar att den engagerar, vilket väl är bra. Problemet är förstås att forskningen inte visar att elöverkänslighet finns. Man har gjort olika former av blindtester – satt en uttalat elöverkänslig person i ett rum och kontrollerat hennes reaktion då elektriska fält varit omväxlande påslagna och avstängda, med enda resultatet att experimentpersonen inte kunnat säga när det funnits elektricitet i rummet.

 

Jag är nog böjd att hålla med dem som säger att eftersom forskningen inte visar några av de påstådda effekterna av elektriska fält, finns det inte heller några sådana. Vetenskap fungerar emellertid så att inget egentligen kan bevisas fullständigt, men det gäller inte bara elöverkänslighet utan precis allting som vi menar är vetenskapligt bevisat. Därför är det givetvis dumt att döma ut dem som upplever sig som elöverkänsliga, kalla dem simulanter och med ord som pjåsk och trams sparka ut dem i den elektrifierade världen.

 

Just i dag har jag inte läst några kommentarsfält i frågan, men jag kan tänka mig vad som står där. Säkerligen sitter det vanliga gänget av näthatare och berättar att eftersom de själva har arbetat vid en dataskärm hela livet och inte fått några problem, är elöverkänslighet ett påhittat problem. Sådana uttalanden visar bara att den som skriver saknar både empati och förståelse för den vetenskapliga metoden, men jag ska inte gå närmare in på det, eftersom det var en annan synpunkt som jag ville diskutera.

 

På vissa håll i landet har det arbetats för att man ska upprätta "lågstrålande zoner", elektricitetsfria områden där människor med elöverkänslighet kan bosätta sig för att slippa sina symptom. Vid något tillfälle ville en kommun i Siljansbygden (Rättvik? Mora? Orsa?) stödja ett sådant projekt, vill jag minnas. Det skulle bland annat innebära att området i fråga skulle vara fritt från mobilmaster, men då slog företag och överordnade myndigheter till. Eftersom elöverkänslighet inte fanns, kunde man inte anpassa samhället efter någon som påstod sig lida av elöverkänslighet, var argumentet och i ett myndighetsbeslut – eller rentav ett domstolsutslag – bestämdes det att planen inte skulle få förverkligas. Det blev inget elektromagnetiskt sanerat område.

 

Jag menar att ett sådant förhållningssätt är orätt. Om det finns en grupp människor, dessutom en inflytelsemässigt och hälsomässigt svag grupp människor, som upplever sig må mycket bättre om de får möjlighet att bygga sig ett hus i en ödemark utan mobilmaster och högspänningsledningar, är ju det inget som egentligen angår samhället i övrigt. Det skulle inte kosta just några pengar för samhället att gå dessa personer till mötes och det skulle definitivt inte utgöra någon fara för oss andra, så varför inte säga okej och reservera några hektar eller rentav en hel kvadratkilometer i Dalarnas utmarker för dessas skull.

 

Det enda hållbara argument som jag har hört från de radikalas sida, är att det skulle vara farligt för bärplockare och jägare att visas i området om det saknade mobiltäckning. Men hallå – för trettio år sedan sprang folk omkring där utan mobiltäckning och ännu för femton år sedan gjorde de flesta det utan mobiltelefon. Ingen var rädd för något annat än möjligen en ilsken björn (och mot en sådan är mobiltelefonen ändå inget skydd), så varför skulle man behöva vara det i dag? Det finns ju i så fall andra blåbärsskogar att ströva omkring i – eller också kan man skaffa en kommunikationsradio för den funkar i alla ödemarker.

 

Nej, om vi fick för oss att upprätta ett antal "strålningsfria" zoner här och där i landet, skulle det inte vara någon till skada. Däremot skulle många känna sig hjälpta, inbillningssjuka eller inte, och eftersom också dessa är vänner, medborgare och människor ska vi naturligtvis ställa upp för dem, särskilt när det kan göras på ett så enkelt sätt.


Jag är inte Charlie

Efter attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo för några dagar sedan har det blivit populärt att utropa ”Je suis Charlie!” på webben. Det ska vara ett sätt att uttrycka ett stöd för tryckfrihet och när det låter sig göra så enkelt som genom att byta presentationsbild på Facebook eller skicka ut en uppdatering på Twitter, har miljoner människor världen runt uttalat dessa tre ord.

 

”Je suis Charlie” är också ett sätt att visa sympati med Charlie Hebdo och det den står för. Det är här som jag slår bakut. Naturligtvis stödjer jag en fransk tidnings rätt att publicera texter och teckningar, men det gör mig inte till en del av tidningen. Det står var och en fritt att tycka att Charlie Hebdo är ett föredöme bland tidningar, men det finns mycket strunt i både den tidningen och andra. Mot den bakgrunden blir det liksom lite svårt för mig att ställa mig upp och säga att jag är satirtidningen Charlie Hebdo.

 

En annan infallsvinkel är denna: I juli 2011, efter attentatet i Oslo och massakern på medlemmar i Arbeidernes ungdomsfylking, AUF, sade Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen med sammetslen röst i en intervju ”I dag er vi alle AUF-ere”. Det var inte ett särskilt originellt uttalande (utan sagt efter amerikansk förlaga) men framför allt var det nog jobbigt att höra för alla de medlemmar av Arbeiderpartiet som inte alls ville ha en person med Siv Jensens värderingar som del av sitt parti. Det blev också knepigt för dem som ville visa avsky för attentatet och sympati med de drabbade men inte alls ville identifiera sig med det parti som de mördade råkade tillhöra – efter Siv Jensens uttalande kunde dessa känna sig tvungna att välja mellan att hålla med henne eller ses som känslokalla.

 

Det är alltså fullt möjligt att uppmuntra eller acceptera en företeelse utan att vara en del av den. Därför måste jag säga ”Je ne suis pas Charlie”, men helt utan att bråka om saken…


RSS 2.0