5 kronor till klimatet

Statsministern slår sig för bröstet:
"Sverige lovar 250 miljoner kr extra till olika klimatfonder hos FN."


Men tjena. Sett till Sveriges statsbudget är det ungefär som om jag skulle skänka en femma i månaden...


Gud och Darwin går gärna hand i hand.

Så var det dags igen.  En elev sitter och sliter sitt hår över en uppgift i gymnasiets religionskurs, avsnittet religion och vetenskap.  ”Vi ska ha ett seminarium i morgon och diskutera om man ska tro på religionen eller Darwin.  Vi måste välja en och jag har inte bestämt mig…”

 

Suck, vad jag blir trött.  Man måste inte alls välja.  Evolutionsteorin och exempelvis kristendomen är alldeles utmärkt kompatibla.  Det har åtminstone fyra påvar förfäktat sedan 1950-talet och dessutom har miljoner (miljarder?) kristna lekmän satt sig in i frågan och kommit till samma slutsats.

 

Jag säger ofta (men kanske inte i bloggarna mina) att det finns två grupper som irriterar mig mer än andra:

1) kreationister som säger att evolutionen bara är en teori och att det finns vetenskapliga bevis för att Gud skapat världen och dess levande arter.

2) de ateister som säger att alla religioner är falska eftersom evolutionsteorin är vetenskapligt bevisad och det inte finns några vetenskapliga bevis för Guds existens.

 

Båda dessa grupper begår generalfelet i alla teologiska frågor: de har missuppfattat gränsen mellan religiös tro och forskningsbaserat vetande. 

 

Uppenbarligen tillhör min elevs religionslärare samma kategori.  Suck och dubbelsuck…


Vintermånadsmåndag

Häromdagen kom en rapport som sade att svenskarna tyckte att mörkret var som jobbigast i november.  Det tycker inte jag (det är av kända skäl värre i oktober), men jag kan förstå att många har svårt för en måndag morgon i november…

 

Men en dag som denna…

 

Vaknar varm under lakan, täcke och överkast, kliver upp, tittar på termometern: tio minusgrader utomhus.

 

Tar en titt genom vardagsrummets fönster.  De vetter mot sydöst och med bara aningen av gryningsrodnad i öster får väl himlen sägas vara mörk.  En nästan nattsvart sammet med Venus och Jupiter som klara, fasta ädelstenar.

 

Så går det en stund, jag får frisk äppeljuice och yoghurt med hallonsylt, kan se morgonens nyheter och skratta gott åt säkerhetspolisens blunder.

 

Ut i kylan – med två byxor, tre tröjor, två par vantar, mössa och vinterjacka kan cykel grå och jag rulla nedför gatan i det annalkande morgonljuset.  Kallt är det men vad gör det i varma kläder.  Att klättra uppför den stretiga motbacken förbi lasarettet blir ett rent nöje.

 

Lugn förmiddag i arbetsrummet väntar.  Genom väggen hörs Tänd ett ljus och Happy new year från idrottshallen.  Bakom ryggen finns en öppen dörr till trapphuset, mot aulans baksida och luciatågets inledande övningar.  ”Strålande stjärna, strålande stjärna.” 

 

En strålande dag i november.


Franska flaggor på f/b

På ledarsidan i dagens Borås Tidning antyds att man är en empatisk människa om man lägger en fransk flagga över sin profilbild på Facebook och att kulturrelativister inte ska tro att de är bättre människor för att de låter bli.

 

Om det är fler som tycker som Borås Tidning, vill jag härmed meddela att jag visserligen låter bli att förfranska min profilbild, men inte för att jag tror att jag är en bättre människa, utan för att jag helt enkelt inte känner för det.


Sverige är inte Frankrike

 

När det händer stora saker i andra länder, utlyses gärna undantagstillstånd.  Om det som inträffat huvudsakligen varit en tragedi, utlyses landssorg.  I vissa fall kan båda sakerna hända samtidigt, såsom nu i Frankrike.

 

Men Sverige är nu inte Frankrike.  (På gott och ont, får jag väl säga, för Sverige borde ibland bli lite mer franskt och Frankrike lite mer svenskt.)  Och eftersom Sverige inte är Frankrike finns varken undantagstillstånd eller landssorg i Sverige.  Det är enbart positivt.  

 

För det första: Varför skulle regeringen kunna åsidosätta lagarna bara för att den ser lagarna som ett hinder?  Sedan medeltiden hävdar svenskarna att land skall med lag byggas och i den dumma, svenska folksjälen, är nog detta ändå något av det klokare.  Har nu folkrepresentationen en gång beslutat vilka lagar landet ska styras efter, ska förstås inte regeringen kunna ställa dessa lagar åt sidan när de som mest behövs: i en kris eller under en katastrof.

 

(Dessutom kan det tilläggas att det alltid uppstår problem när någon får gräddfiler eller rätt att göra avsteg från de lagar som gäller i normalfallet.  För vem ska kontrollera att avstegen inte görs på fel sätt och vid fel tillfälle?  Hur ska den kontrollen ske och vilka sanktioner ska utdömas?  Svåra frågor som enkelt undviks genom att hela konceptet med undantagslagar undviks…)

 

För det andra: Hur skulle regeringen kunna bestämma att folket är i sorg, när vår kultur har privatiserat sorgen?  Nej, det kan den förstås inte, utan man skulle enbart göra det av politiska skäl, för att ställa sig in hos en grupp eller omvänt visa något slags avståndstagande genom att avstå från ”landssorgen” när någon menar att den är påkallad.  Enklare är att låta folk sörja i fred, för då behöver ingen bli vare sig ledsen i onödan eller besviken över att grannen och kollegan inte sörjer samtidigt.

 

Vad vi däremot gör i Sverige, är att utlysa tysta minuter.  Det händer inte jätteofta, utan mest när något hundratal eller ett par tusen personer dött i ett attentat någonstans i västvärlden.  Ibland nöjer man sig med bara en tyst minut, ibland slår man till med två eller tre.  Oavsett vilket det rör sig om, är jag tveksam till syftet och tycker nog egentligen att det är ganska tramsigt…  Det främsta skälet till min skepsis, är att det aldrig är de händelser som berör mig djupast – verkligen gör mig genuint ledsen – som uppmärksammas mest av vare sig regering, dagspress eller etermedier.  Den rent personliga sorgen känner jag för helt andra saker och hur tragiskt ett bombdåd i Beirut, Paris, Oslo eller Stockholm än kan vara, får det mig inte att fysiskt gråta eller ligga sömnlös.  Det är en känsla som jag förmodar att jag delar med många.

 

Därför kunde jag klockan tolv i dag, utan att skämmas, sitta och diskutera en debattartikel om graffitimålning, lämnande den tysta minuten åt sitt öde.

 

 


RSS 2.0