När katastrofen inträffar och gör intryck.

I tisdags slog jag mig ned vid lunchbordet i skolans personalrum och fick höra att ett flygplan störtat i Alperna. Det var ett tyskt flygplan på väg från Barcelona till Düsseldorf och många av kollegerna var chockade. Flugit över Alperna hade man ju gjort (sade de) och när det var ett europeiskt plan som dessutom hade anknytning till välrenommerade Lufthansa gjorde olyckan större intryck än om den hade inträffat i Asien.  Att 16 elever från en skola i Haltern am See fanns ombord på planet kände vi väl inte till då, men det hade säkert förstärkt upprördheten.

 

En annan sak som snart kom fram var att en större grupp elever och lärare från skolan där jag arbetar skulle resa till Spanien längs samma rutt den kvällen. Detta ledde till att jag frågade mig och kollegerna hur reaktionen skulle bli om 40 av våra elever dog i en olycka. Fanns det någon plan för det? Någon kompletterade med att det diskuterats hur man skulle handla om en beväpnad person kom in och började skjuta. Den förstnämnda situationen, att elever dör, finns det förstås färdiga handlingsplaner för och de har till exempel plockats fram vid ett antal självmord. Den andra var mer komplicerad och det konstaterades till exempel att man tagit bort skolans högtalarsystem så att det inte längre går att skicka ut en muntlig varning eller uppmaning att låsa in sig i salarna.

 

Ett par av kollegerna vred sig lite under samtalet och till slut frågade en av dem om vi inte kunde prata om något annat.
– Snart är det påsk, sade någon. Vad ska ni göra på lovet?
– Ja, vart ska vi flyga då? sade en annan.
Maten var uppäten och när samtalet övergick till just ingenting, gick jag och diskade, funderande över situationen.

 

Jag är nu en gång så konstruerad, och det är väl inget att göra åt den saken, att när det inträffar krig och katastrofer blir jag inte främst ledsen och chockad, utan intresserad, nyfiken och rent av fascinerad. Detta leder ofta till att jag snart börjar fundera över hur jag skulle reagera om jag befann mig i situationen, vilken den nu kan vara. Det är bra, inbillar jag mig, att jag på det viset är förberedd på somliga ovanliga, oväntade och oönskade händelser. Jag kanske har berättat förut att jag faktiskt är ganska duktig på att hålla huvudet kallt i ett krisläge (åtminstone har jag gjort det i järnvägsbloggen) och jag både hoppas och tror att den läggningen skulle förbli stark om det handlade om liv och död eller om en verklig katastrof drabbade vänkretsen eller arbetsplatsen.

 

Eftersom jag alltså är skicklig på att behålla fattningen när jag befinner mig mitt i situationen, är jag förstås ännu bättre på att inte låta händelser långt bort komma riktigt nära. Det är oftast en styrka, även om det kan göra både mig och andra frustrerade när vi inte riktigt synkar i reaktionen på ett flygplansattentat eller ministermord. Olyckan i Alpes-de-Haute-Provence var en sådan nyhet som visserligen var viktig på många sätt men inte berörde mig personligen och därför hamnade i facket för händelser som inte heller påverkade mig.

 

Sedan insåg jag att jag hade en vän i Haltern am See...


Sanningen kommer inte alltid från väntat håll.

Söndagsgudstjänst på Hässleholmen och eventuella fördomar ställs på ända. Först håller den modernt liberalteologiska prästen en innehållslös predikan och lyckas ändå visa insiktsbrist i trans- och queerfrågor. Sedan gör den kyrksamma medelålders damen från hjärtat av Schartau-land en utförlig och nyanserad analys av äktenskapsfrågan och hbtq-debatten.

 

Ergo: Man ska inte dra slutsatser om människors åsikter utifrån irrelevant förkunskap om deras bakgrund.


Även en mulen solförmörkelse kan upplevas.

Inför den stora solförmörkelsen i morgon beklagas det att vädret för södra Sverige kommer att vara helt igenmulet. Visst, men kolla nu...

 

På förmiddagen den 4 januari 2011 inföll en liknande solförmörkelse. Den var lika i storlek (ca 85 %) och vädret var riktigt grått och mulet. Att se solen var omöjligt men jag gjorde några små filmklipp inifrån min lägenhet – en halvtimme före förmörkelsen och under maximum – och där syns några tydliga skillnader:

 

Himlen hade en annan färgton. Före förmörkelsen var den grå; under förmörkelsen snarast blåaktig:

 

Inomhus var skillnaden ännu större:

 

Och i mitt sovrum, där persiennerna fick vara nere, blev det så mörkt att det knappt gick att se klart:

 

Med andra ord finns det helt klart möjlighet att uppleva morgondagens solförmörkelse också i mulet väder. Gör det! (Maximum infaller kring 10.53.)


Ost

Jag har ett ganska komplicerat förhållande till ost. Vanlig, hård ost på smörgås är egentligen helt okej och bortsett från tonåren då jag endast åt mjölkfri kost har jag väl alltid lite då och då mumsat i mig hushållsost, prästost, billingeost, västgöta kloster-ost och sådant.

 

När det däremot kommer till mjukost, dessertost och liknande saker, rynkar jag på näsan och tar en bit korv i stället eller äter det salta kexet som det är. Samma sak med ost på pizza; den förtar smaken av övriga ingredienser och fastnar i gommen. Andra typer av smält ost på allt från varma smörgåsar till gratänger hamnar i samma kategori – jag kan väl äta den till nöds, men jag föser gärna undan den till ett hörn på tallriken och om jag lagar rätten själv förhandlar jag bort den ur receptet.

 

Men, som sagt, hård ost på vanligt bröd, det äter jag sedan femton, tjugo år. Det finns emellertid en detalj som gör att jag ibland mentalt blir lite lätt illamående också av tanken på en ostsmörgås. Det handlar om att folk av någon anledning har en tendens till att behandla osten på ett sätt som vore fullständigt orimligt för alla andra pålägg.

 

För det första låter man i vissa familjer osthyveln ligga framme från tidig morgon till sen kväll. Efter frukosten hamnar marmeladskeden i diskmaskinen, gaffeln som lätt vidrört den rökta skinkan likaså, juiceglas och youghurttallrikar vill ingen röra vid igen. Osthyveln däremot, den blir liggande framme och efter att stekos, damm, hundhår och några dussin flugor har landat på den, ska samma osthyvel användas igen till mellanmål och kvällsmat. Isch, usch, vidrigt!!

 

För det andra finns det människor som behandlar osten som en personlig ägodel. Flottiga fingrar tar ett kraftigt grepp om den, de håller emot åt ena hållet när de hyvlar åt det andra. Häromdagen såg jag någon lägga hela handflatan tvärsöver halva osten och hyvla över andra halvan. Det var så äckligt att veta att jag, som stod näst i kön, skulle få en ostskiva vars yta till hundra procent hade pillats på av en helt obekant person (som dessutom nyss hade hälsat på ett tiotal andra främlingar och därmed övertagit deras smittämnen). Att ta av den osten skulle vara som att låna någons näsduk eller hångla med en okänd. Det blev förstås ingen ost för mig, utan jag fick nöja mig med en klick smör på brödet.

 

Det är inte konstigt att jag har lite svårt för ost.


RSS 2.0