Enceladus


Det finns ett ord som jag har läst kanske tusen gånger och säkert sagt något tiotal.  Men, jag har bara sagt det till mig själv och ingen har kunnat ge mig respons på uttalet.

Fram till i onsdags hade jag nämligen aldrig hört det sägas högt av någon annan.  Och nu fick jag anstränga mig för att uppfatta vad nyhetsreportern sade.

Enceladus.  Är det man ska uttala det? tänkte jag.



Enceladus är en av Saturnus månar och speciellt intressant på grund av sina gejsrar som visar att det finns flytande vatten under ytan.  Nu hade den enastående Cassiniexpeditionen gjort en våghalsig flygtur genom en sådan vattenvulkan, vilket uppmärksammades även i allmänrapporteringen.

Men det här med uttalet...  Första frågan är väl om c ska uttalas som k eller som s.  Den är nog mer komplicerad än vad jag trodde både som barn och som tonåring.  Andra frågan handlar om vilken stavelse som ska betonas.  Knepigt värre, för även om Enceladus är namngiven efter en jätte i den grekiska mytologin, talar vi ju om en slags modern grekiska uttalad på svenska.

Ja, puh!  Jag fortsätter nog att uttala Enceladus som jag vill.  Ingen lär ju ändå bry sig om saken.


Ett brev till Estrella...

I går kväll blev jag sugen på chips och fick för mig att pröva en ny Estrellavariant. ”Skogssvamp och örter” stod det på påsen och jag som gillar chips med kryddor – må det vara salt, peppar, dill, gräslök, chili, vinäger, örtkryddor eller vad som helst – tyckte att det lät spännande.

 

Det blev en upplevelse som emellertid inte alls var spännande som jag hade tänkt mig. Jag hällde upp mina chips i en liten skål, smakade på några stycken, tänkte hm och tja och tog några till. Sedan var det kört. Hela jag liksom överfölls av insikten att munnen och magen bara bestod av svamp. Jag ställde ifrån mig skålen, gick och värmde te men vid det här laget var hela rummet också svamp och för att inte tvingas till badrummet i ett ärende av brådskande natur, försökte jag döva smaken med minttuggummi och gelégodis.

 

De närmaste två timmarna drack jag fyra muggar chai-te, åt rostat bröd med smör och knäckebröd med marmelad. Fåfäng möda. Jag borstade tänderna, snöt mig, spottade och fräste, men likväl var jag omgiven av svamp. Hela huset, staden – ja världen som vi känner den! – stank av denna svamp.

 

Jag gick till slut och lade mig, drömde oroligt och det förvånade mig att jag inte vaknade som en champinjon i morse. Varje gång jag i dag tänker på chips, får jag kväljningar och jag är rädd att jag inte mer kommer att kunna äta mammas stekta kantareller.

 

Vad har ni gjort med dessa chips? Jag kan inte minnas när jag senast träffade på något liknande, men det måste vara många år sedan. Varken isterband eller stuvad spenat kan ens jämföras med dessa svampchips. Hur är det möjligt att de kan smaka så makalöst vidrigt?


Gösta Berling okänd på stadsbiblioteket?

Efter att med stor behållning ha läst en annan av Selma Lagerlöfs romaner, bestämde jag mig för att det äntligen var dags att ta mig an Gösta Berlings saga.  Jag hade gjort ett försök när jag läste flera andra Lagerlöf för många år sedan.  Den gången körde jag fast, men eftersom det var Lagerlöfs debut och är en av de mest berömda svenska romanerna, är det ju nästan tjänstefel att inte ha läst den.

 

För att se om jag kunde hitta en tidigare upplaga än skolbibliotekets, gick jag in på stadsbibliotekets webbsida och sökte efter boken.  Tio träffar kom upp:

 

  • Gösta Berlings saga (2009) – dvd
  • Gösta Berlings saga (1891) – lättläst
  • Gösta Berlings saga (2007) – dvd på tyska
  • Gestas Berlinga saga (2006) – bok på lettiska
  • Gösta Berlings saga (2004) – ljudbok på CD
  • Gårdarna i Gösta Berlings saga (1986) – av Lindskog, Elsa
  • 20 romaner bedömda av samtida […] – recensioner av svensk litteratur i urval (1967)
  • Kring Gösta Berlings saga (1959) – av Ahlström, Gunnar
  • Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgerssons (1958) – av Lagerroth, Erland
  • Selma Lagerlöf efter Gösta Berlings saga (1951) – av Ek, Bengt

 

Men vad sjutton?  Jag vill ju bara ha en helt vanlig, obearbetad, tryckt bok på svenska!

 

Nåväl, detta är orimligt, på huvudbiblioteket i en kommun med över hundratusen invånare måste Gösta Berlings saga finnas.  Lyckligtvis befann jag mig i grannfastigheten så det var bara att traska i väg till stadsbibliotekets hylla för skönlitteratur: romaner.  Visst, där fanns ett exemplar av boken och när jag hittade plurala verbformer på andra sidan tyckte jag att det var en upplaga som dög för mina behov (även om den var tämligen nytryckt).

 

Fram till informationsdisken gick jag ändå och förklarade situationen.

– Det var konstigt, sade bibliotekarien.  Det får vi kolla…  Var det den här sökfunktionen du använde?
– Just det, och utökad sökning för ”Stadsbiblioteket”.
– Okej.  Vi använder ju inte det här söksystemet själva, för vi tycker inte det är så bra…  Jo den ska finnas, för det blir tio träffar.
– Visst, på dvd och på lettiska…
– Jaha, men här står det ”bok”.
– Jo, men det står ”LL-bok”.
– Ja, du får klicka på den ändå och så kommer det upp att den finns både som bok, lättläst, daisy och e-bok…

 

Smart system de har i Borås kommun.  Att det med fetstil står om en sökträff Detta är en LL-bok! – till och med med utropstecken – innebär alltså bara att boken förekommer som sådan, men den kan också förekomma i annan form.  Och jag måste fråga mig: hur skulle jag veta?

 

Bibliotekarien höll suckande med mig.  ”Det finns bara två söksystem för bibliotek i Sverige och det här har vi.  Vi får hoppas att det kommer en uppdatering av programmet om något år...”

 

Jo, det hoppas jag också.  Den här gången var det så självklart att något var fel, men en annan gång söker någon efter en annan, mer okänd, bok – och drar slutsatsen att boken inte finns.  Så står boken övergiven på hyllan, oläst alldeles i onödan…

 

 


När det mumlas i katakomberna.

Chefen skickar under veckoslutet ett meddelande till sin personal: ”För att föregripa rykten meddelar jag på detta vis att jag kommer att avsluta min tjänst i B kommun och tillträda en annan tjänst i F kommun.  Mer information kommer.”

 

Personalen möts på måndagen i skolans hörn och prång, viskar i mungipan ”det är en glädjens dag” och puffar till varandra på överarmen.  Två snabba stötar med knuten hand och en knapp sekunds intervall, som förstärker det sagda och ordlöst tillägger ”…men håll hemligt att jag sade det.”

 

Jag vet inte om jag är så förtjust.


RSS 2.0