Perú

Av någon, nästan oförklarlig anledning, har jag alltid haft ett särskilt intresse för Sydamerika. Om det inte kan kallas för intresse så är det i alla fall en positiv känsla, en inställning som gör att jag ofta ställer mig på den sydamerikanska sidan i en verklig eller inbillad konflikt. Jag tror att min far och farfar möjligen har haft en liknande svaghet för Sydamerika och möjligen är det den som har smittat av sig.

 

För folk i gemen är det särskilt vart fjärde år som Sydamerika är mer relevant än alla andra världsdelar. Det är ju så att de sydamerikanska länderna är precis lika bra på fotboll som de europeiska och när herrlandslagen spelar VM, vet man att de bästa sydamerikanerna är av samma klass som de bästa europeerna. På samma sätt som ett europeiskt landslag i VM alltid är ett farligt motstånd för vem som helst, är Sydamerikas alla representanter det. Så har det alltid varit och redan under mitt första VM 1986 lärde jag mig denna grundregel för världsfotbollen.

 

För åtta eller tolv år sedan började jag fundera på vilka av de tio sydamerikanska fotbollslandslagen jag hade sett i VM och i dag är läget detta: Brasilien, Argentina, Uruguay och Paraguay var med redan -86. Colombia och Chile har varit med ett par gånger, Bolivia gjorde sensation när de slog Brasilien och kvalade in till VM-94 och Ecuador hade sin höjdpunkt under början av 2000-talet. Venezuela har alltid varit mer inriktat på den karibiska vanan att behandla bollar med slagträ och är (nästan) evig kvaljumbo. Guyana och Surinam spelar i den karibiska kvalgruppen och hör inte hit. Återstår alltså ett land – Peru.

 

Varför hade Peru inte kvalat in till något av de VM jag sett? Den fotbollsintresserade som är bara några år äldre än jag minns att Peru tillhörde eliten på 70-talet, med ett lag som leddes av den store målskytten Teófilo Cubillas och kvalificerade sig till tre världsmästerskap. Men nu, när historiskt sett mindre lag som Paraguay och Ecuador hade sina bästa perioder någonsin och Bolivia för första gången var att räkna med, hade Peru fallit bort.

 

Var jag ledsen för den sakens skull? Nej, verkligen inte. Min relation till Peru är nämligen inte lika positiv som till resten av Sydamerika. Under nästan 200 år, sedan ländernas självständighet i början av 1800-talet, fanns en konflikt mellan Peru och Ecuador, som kulminerade i ett lokalt krig 1941 (en av den tidens få stridigheter som inte på något sätt var relaterat till andra världskriget eller stormaktspolitik). Peru vann kriget och lade beslag på hela den östra delen av Ecuador. Av det som kan betecknas som det lagliga, historiska och moraliskt självklara Ecuador, styrs sedan dess 40 % från Lima.

 

Nu är det förstås så att man kan kritisera mig för att så ensidigt ta ställning för Ecuador i den här konflikten. Det dokument från 1830 som Quito främst hänvisar till, kan nämligen tolkas som irrelevant och överspelat, eller rentav (som Peru hävdar) förfalskat. Så varför står jag på Ecuadors sida och ogillar Peru? Beror det bara på att det finns ett par händelser i min familj som gör att Ecuador har en särställning bland världens länder? Vilken vikt kan man tillmäta den elegante tennisspelaren Andrés Gómez? Att namnet ”Ecuador” är både mer intressant och vackrare än det tråkiga ”Peru” kanske har betydelse, liksom att Ecuadors stora hamnstad Guayaquil och dess mindre huvudstad Quito utgör ett mer dynamiskt radarpar än megastaden Lima utgör i relation till… ja, vad? (Att Limas hamnstad Callao också är historiskt intressant har inte slagit mig förrän på senare år.)

 

Det finns mycket ont att säga om andra länder i Sydamerika. Vissa länders diktatorer var ovanligt otäcka. Några länder har visat en oförsonlig attityd mot gamla fiender. På sina håll finns en historia av drogtillverkning eller en nutida politik på samma tema som är rent förfärlig. Somliga stater har haft en politik som skadat skogen och luften mer än andra. Varför ska jag då fastna för en regional konflikt och tycka illa om just Peru när det kanske finns betydligt värre saker?

 

Ja, det undrar jag också… När Peru efter nattens kvalseger mot Nya Zeeland har överlevt det hårresande svåra VM-kvalet, Eliminatorias på sydamerikansk spanska, för första gången sedan 1982, tänker jag inte sitta och sura. Jag ska inte hymla om att jag hellre hade sett Ecuador, Paraguay eller Bolivia i VM, men jag kommer faktiskt att sitta framför min tv eller radio i sommar och hålla på Peru också. Det är trots allt fotbolls-VM och jag ser tusen gånger hellre Peru vinna sina matcher än någon uppkomling från Asien eller Afrika. Ja, möter de inte Sverige eller Ísland, kan de gärna få vinna mot europeiskt motstånd också.

 

Ty även om jag inte är förtjust i dess historia, tycker jag inte så väldigt illa om Perú längre.

 

 


Pasewalk

Häromkvällen satt jag på nattåget från Berlin, på väg norrut mot Sassnitz, Trelleborg och Malmö.  Genom kupéfönstret såg vi skymningen närma sig och en annan resenär tecknade av omgivningarna.  Jag kan inte rita, men jag kan skriva och då vi kom till den viktiga järnvägsknuten Pasewalk började solskivan skära horisonten:

Vi hade passerat Pasewalk,
då solen gick ned i nordväst
över Tyskland, vars bittraste kalk
är längesen tömd och man bäst
av länder i dagens Europa,
tar hand om vår allas gemensamma färd
i en tid då folken hörs jämra och ropa
att orätt är dagens politiska värld.

 
 

Columbia

Det har bara hänt fyra gånger i historien att en rymdfärd slutat med rymdfararnas död. Senaste gången var den 1 februari 2003, då jag slog på tv-n ungefär klockan 15.40 svensk tid och blev sittande i nästan fyra timmar.

 

På den tiden hade jag en hyresvärd (Faluns kommunala bostadsbolag Kopparstaden) som försåg sina hyresgäster med BBC World. Den kanalen tittade jag på emellanåt, såsom när jag kom hem på småtimmarna och SVT:s text-tv inte gick att se. Det hände också att jag fick möjlighet att följa händelser som inte var uppmärksammade i Sverige men väl i andra länder. Ytterligare en anledning var att få veta hur man i utlandet såg på svenska nyheter. Ur den aspekten minns jag kanske framför allt hur man under valkvällen i september 2006 diskuterade varför svenskarna hade valt att byta ut sitt välfärdssamhälle mot ett marknadsliberalt system. Den vinkeln hade nämligen över huvud taget inte varit aktuell i den svenska valrörelsen eller ens i eftervalsdebatten då Goran Perssons socialdemokratiska regering skulle ersättas av Fredric Reinfeldts Moderate Party (Conservative), men det var alltså så britterna såg det.

 

Den här eftermiddagen i februari 2003 var det av en ren tillfällighet som jag satte på tv-n. BBC hade brutit sina ordinarie sändningar med den engelskspråkiga världens klassiska undertext "Breaking News". Jag vet inte vad den ytterligare kommentaren var, kanske något i stil med "Space Shuttle missing" (man visste ju inledningsvis bara att kontakten med rymdfärjan Columbia av okänt skäl hade brutits sexton minuter före landning). Däremot minns jag att man fällde in bilder från NASA i Houston, varifrån man med någon slags regelbundenhet ropade ut i atmosfären de lakoniskt ödesmättade orden.

 

Columbia Houston UHF com check...

 

De senaste dagarna har jag haft en hel del ledig tid och via en mycket känd amerikansk videofilmstjänst följt de första timmarna av CNN-s direktsändning, fjorton år i efterhand. Den här gången vet jag ju redan från början hur det slutar, men det är intressant att se hur snabbt det ändå gick innan man var medveten om det stora allvaret. Som avslutningen av detta blogginlägg kommer att visa, var mitt intryck i februari 2003 att det hade dröjt en tid.

 

En sak som jag lärde mig den dagen, var det engelska ordet debris, "spillror". Det upprepades nämligen i NASA:s officiella rapportering, minst lika många gånger som UHF com check. Det var James Hartsfield på NASA Mission Control som gång på gång läste ett meddelande som varierades en aning men i alla fall någon gång lät:

Any debris that may be located in the Dallas/Fort Worth vicinity, should be avoided and may be hazardous, due to the toxic nature of propellants used on board the shuttle and should be reported to local law enforcement authorities.

 

Jag tänkte göra här i bloggen som jag gjort någon gång förut: återge ett inlägg från min alltjämt oåtkomliga webbsida. Det var ett inlägg som jag i sin tur kopierade in från communityn Lunarstorm och, tror jag, där i sin tur hade varit någon dag försenat eftersom jag ursprungligen skrev det hemma vid min dator, kopierade till en diskett, cyklade med till högskolan och först där, i datasalen, kunde kopiera till internet. Lite krångligare då än nu, men jag hade nog egentligen en sundare relation till webben på den tiden... Så, läs och eventuellt begrunda vad jag uttryckte för fjorton år sedan!

 

 
1 februari 2003, kl 19.13

 

BREAKING NEWS – SPACE SHUTTLE DISASTER

 

Det händer att jag framför tv-n råkar slå på BBC world. Nu har det två gånger hänt mig att jag råkat ramla in i ett "breaking news" av högsta dignitet. Första gången var då den nederländske politikern Pim Fortuyn sköts till döds. Idag hände det igen, när rymdfärjan Columbia bröts sönder vid återinträdet.

 

Känslan är fascinerande. BBC-s redaktion hittar omedelbart de rätta kontakterna. Två experter på rymdfart finns genast uppkopplade och en bild från kontrollrummet i Houston ligger ute. Om och om igen, gås det kända händelseförloppet igenom, hypoteser läggs fram och ny information förmedlas. I bild finns en textremsa som kort sammanfattar nyheten och tydligt anges även vem det är som för ögonlicket talar.

 

Men allra häftigast är känslan av att ha varit med från början. I fallet Fortuyn visste man från början i princip bara att han beskjutits, inte hur allvarligt, men allt eftersom minuterna gick, blev mönstret tydligare. Den inledande informationen om Columbia sade endast att Houston tappat kontakten med rymdfärjan, och experterna förklarade att det i sig inte innebär någon fara, eftersom man lätt skulle kunna landa rymdfärjan ändå. Det allmänna samtalet om rymdfart, avbröts med ens då en tv-bild visade spåren av en sönderbruten farkost. Alla någorlunda insatta i ämnet, förstod genast. "Mission Lost". Katastrofen var ett faktum och att de sju astronauterna var döda, var med ens en självklarhet.


 


Farbror Grissom

Så här tror jag att det var:

 

Jag befann mig för sådär en femton år sedan, plus/minus fem, hemma på gården och hade fått Vi sju astronauter (We Seven, 1962) i min hand. Det är en bok som visserligen är rätt tillrättalagd men likväl berättad av de första amerikanska astronauterna, de så kallade Mercury Seven. När jag nu tittar i den, ser jag att den har min farbror C:s exlibris så jag tror att jag fick den i present av honom. (De som känner mig väl, vet att jag har ett par stycken farbröder; vi talar alltså nu om den äldsta av dem.)

 

Nu stod vi där och pratade om astronauterna. Eftersom jag är den enda i den närmare släkten som har ett intresse av astronomi och i viss mån rymdfart, kunde jag redan då en del, men herrarna Shepard, Grissom, Glenn, Carpenter, Schirra, Cooper och Slayton var nya bekantskaper. Min farbror berättade nu apropå dessa att han under skoltiden hade fått smeknamnet Grissom – eftersom han till utseendet var så lik denna astronaut.

 

Grissom kallades "Gus" men hette egentligen Virgil Ivan. Det är i sammanhanget särskilt lustigt av två skäl: dels för att Ivan är det mest typiska av alla ryska namn och min farbror är en av de mest antiryska personer jag känner, dels för att min farbror råkar ha ett andra förnamn som är förvillande likt just detta...

 

Nåväl, min farbror lade till en detalj. "Han dog ju sedan", sade han om Grissom.

 

Jo, så var det. Grissom var en av de tre astronauter som dog i den tragiska Apollobranden, under testerna inför den rymdfärd som skulle ha kallats Apollo 1. Det är en historia som blir tredubbelt tragisk, på grund av vissa omständigheter.

 

För det första befann sig Grissom där för att han var en av de mest erfarna astronauterna och hans gamla kollega Slayton såg honom som den mest kompetenta och därför lämpad för att få äran att vara med på den första Apollofärden och på en senare resa förmodligen bli den som fick bli första människa på månen. (Donald K "Deke" Slayton hade alltså som en av sju tagits ut som astronaut men på grund av ett senare upptäckt lättare hjärtfel hade han inte fått resa i rymden. I stället fick han vara koordinator för hela den amerikanska astronaututtagningen och bestämde enväldigt vem som skulle vara med på vilken expedition. Flera år senare fick han slutligen göra en rymdresa men då var månprojektet avslutat.)

 

För det andra var anledningen till att astronauterna inte kunde ta sig ut ur den brinnande kapseln att man hade skruvat fast utgångsluckan. Det i sin tur kom sig av ett missöde efter ett av de första rymdskotten. Den gången hade astronauten i sin Mercurykapsel lyckligt landat och låg och skvalpade i Atlanten, då luckan öppnades av misstag. Astronauten klev ur och höll sig flytande tills räddningshelikoptern plockade upp honom men kapseln vattenfylldes och sjönk till femtusen meters djup. Så ville man ju inte ha det, varför man valde att fortsättningsvis skruva fast luckan. Den astronaut som då, nästan sex år tidigare, hade klarat sig undan med blotta förskräckelsen var Gus Grissom...

 

 


 

 

Astronomin är mitt äldsta intresse. Det återkommer regelbundet i tankarna, jag läser mina böcker med några års mellanrum och på senare år har även 60- och 70-talets rymdfärder varit en del av det intresset. Efter att Eugene Cernan (den senaste att stå på månens yta) nyligen avled och jag erfor att även John Glenn, som den siste överlevande av Mercury Seven, hade dött i december, började jag läsa lite igen.

 

I söndags åkte jag bil med min far och hans fru och när samtalet gled in på rymdfärder, fascinerades jag av att de inte bara kände till John Glenn ("Han var lika känd då som Trump är nu.") utan till och med spontant började prata om Valentina Teresjkova (första kvinnan i rymden). Wow, de här astronauterna måste ju ha varit superkändisar, tänkte jag. Idoler för en hel värld!

 

Äntligen insåg jag att också 60-talet hade sin charm. Förut har jag alltid sett det som en tid då inget hände och som det hade varit ganska tråkigt att växa upp under. Men nu såg jag mig själv som barn på 60-talet, skrivande tabeller över rymdfärder och listor över astronauter. Inom ett par dagar hade jag plockat fram en annan samtida rymdfartsbok, denna gång från 1968.

 

I dag, den 27 januari 2017, tittade jag så in på wikipedias artikel om Virgil Ivan "Gus" Grissom och insåg att Apollobranden, som fram till olyckorna med rymdfärjorna Challenger och Columbia var det enda tillfälle som amerikanska astronauter dött i en rymdfarkost, inträffade den 27 januari 1967. Just i dag är det alltså 50 år sedan.

 

Det får vara denna månads osannolika sammanträffande. Jag har ju sagt det förr, att det är sannolikt att det osannolika inträffar och att det för var och en av oss händer en gång per månad. Januari 2017, check.

 

 


 

Fotnot:

Kanske har läsaren sett filmen "Apollo 13"?  Att känna till branden på Apollo 1 är då rätt bra, eftersom den är ett ganska centralt motiv för filmens psykologi.  Att känna till begreppet Mercury Seven är också lite roligt, för åtminstone i den inspelning av filmen som jag har, har översättaren helt missförstått saken och får det att framstå som om "Mercury 7" skulle vara en specifik rymdfärd.  På det viset är det alltså inte.  (Så fick jag det sagt också, i bästa besserwisserstil...!)


De Gaulles revansch

Charles de Gaulle, den store statsmannen som under flera decennier ledde Frankrike genom omstörtande kriser, satt vid rodret då Storbritannien och Nordirland under tidigt 1960-tal för första gången diskuterade medlemskap i EG (de Europeiska Gemenskaperna, föregångaren till dagens EU).

Under denna tid diskuterades EG:s inriktning.  Framför allt Belgien drev en linje om ett framtida "Europas Förenta Stater", alltså med en stark överstatlighet som egentligen skulle sudda ut de gamla statsgränserna.  Det där ställde britterna inte upp på, så de höll sig avvaktande till EG-projektet.  Då försäkrade general de Gaulle att någon sådan utveckling av EG inte kom på fråga.

"Europa måste vara ett nationernas Europa, ett självständigt förbund mellan självständiga stater.  I [...] en överstatlig federation skulle Frankrike – och alla övriga deltagande nationer – förlora sin identitet." (De Gaulles hållning, sammanfattad av Knut Ståhlberg.)

Charles de Gaulle var alltså väldigt mycket fransman, men han var också väldigt mycket europé.  När britterna 1963, mitt i förhandlingarna med EG, också slöt militära avtal med USA, närmare avtal än de Gaulle tyckte var lämpliga, kallade han till presskonferens och förklarade mer eller mindre tydligt att så länge han var president, skulle Storbritannien inte bli medlem av EG.  Ett brittiskt medlemskap skulle nämligen även ge USA inflytande över intern europeisk politik och det var helt fel väg att gå.

De Gaulle stod fast vid sitt löfte och först tio år senare, efter att han var såväl avgången som död, antogs Storbritannien och Nordirland som medlem av EG.

Charles de Gaulles hållning kan alltså sammanfattas i dessa två punkter:
  • Det europeiska samarbetet kan inte få en dimension av överstatlighet som gör att staternas särprägel och egna beslutsrätt försvinner.
  • Storbritannien och Nordirland har inte samma syn på Europafrågor som den europeiska kontinentens stater och kan därför inte fullt ut vara medlemmar av det europeiska samarbetet.

I förrgår beslutade en brittisk folkomröstning att Storbritannien och Nordirland ska lämna den europeiska unionen.  Det främsta skälet är att EU blivit så överstatligt att britterna inte längre själva får fatta beslut om sin framtid.

General de Gaulle har än en gång visat sig ha rätt.  De Gaulle har fått sin revansch.




Fotnot:  Mitt val att (oftast) skriva "Storbritannien och Nordirland" grundar sig i att det är så landet heter.  Storbritannien är en ö, men i det förenade kungariket ("United Kingdom", UK) ingår inte bara England, Skottland och Wales, utan även Nordirland.  I alla fall än så länge.

Trettio år sedan – men när?

Råkar gå förbi en radio och hör reportern göra en intervju.  ”Vad gjorde du idag för precis trettio år sedan… eller, det var ju inte den 29 februari då, men den 1 mars…?

 

He he!  Jag skrattar för mig själv.  Det är så roligt när folk förtvivlat försöker skapa märkesdagar och uppmärksamma att det är precis då, just nu, varken mer eller mindre, exakt vid denna tidpunkt ett magiskt antal år sedan den alldeles speciella tilldragelsen ägde rum.

 

Så den 28 februari ska det pratas jättejättemycket om Palmemordet.  Den 1 mars ska alla minnas för att det var då de vaknade till nyheten och reagerade med sorg och bestörtning.  Men dagen däremellan, den som inte fanns 1986 men är en i högsta grad verklig 29 februari både 2016 och en hel massa andra år, den ställer till det för dem som ska frammana endera känslor eller rubriker.

 

Själv minns jag att jag vaknade tidigt den 1 mars 1986 för att resa till Skövde och tävla på IF Hagens skidanläggning på Billingen.  ”Tävlingen kanske är inställd på grund av mordet” sade min mor.  Nej då, den var inte inställd och det var inte heller följande dags Vasalopp, med en minnesvärd spurtstrid fyra åkare emellan.

 

När jag kom till skolan på måndagen och vår fröken frågade om vi visste vad som hade hänt under helgen, räckte någon av klasskamraterna upp handen och svarade att Olof Palme hade blivit mördad.  Om jag räckte upp handen, kommer jag inte ihåg – förhoppningsvis inte – men jag vet att jag tänkte att om jag hade fått frågan, hade jag svarat:

– Maurilio de Zolt ramlade i Vasaloppet.

 

För sådant kan man också minnas…

 

*

 

(Observera att detta inte skrivs i syfte att förminska betydelsen av Palmemordet – som jag tänker på säkert varje månad året om – utan bara är ett sätt att raljera med jubileumsfetischism och inställningen att det som är viktigt för mig också måste vara viktigt för alla andra.)

 

 


Jag är inte Charlie

Efter attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo för några dagar sedan har det blivit populärt att utropa ”Je suis Charlie!” på webben. Det ska vara ett sätt att uttrycka ett stöd för tryckfrihet och när det låter sig göra så enkelt som genom att byta presentationsbild på Facebook eller skicka ut en uppdatering på Twitter, har miljoner människor världen runt uttalat dessa tre ord.

 

”Je suis Charlie” är också ett sätt att visa sympati med Charlie Hebdo och det den står för. Det är här som jag slår bakut. Naturligtvis stödjer jag en fransk tidnings rätt att publicera texter och teckningar, men det gör mig inte till en del av tidningen. Det står var och en fritt att tycka att Charlie Hebdo är ett föredöme bland tidningar, men det finns mycket strunt i både den tidningen och andra. Mot den bakgrunden blir det liksom lite svårt för mig att ställa mig upp och säga att jag är satirtidningen Charlie Hebdo.

 

En annan infallsvinkel är denna: I juli 2011, efter attentatet i Oslo och massakern på medlemmar i Arbeidernes ungdomsfylking, AUF, sade Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen med sammetslen röst i en intervju ”I dag er vi alle AUF-ere”. Det var inte ett särskilt originellt uttalande (utan sagt efter amerikansk förlaga) men framför allt var det nog jobbigt att höra för alla de medlemmar av Arbeiderpartiet som inte alls ville ha en person med Siv Jensens värderingar som del av sitt parti. Det blev också knepigt för dem som ville visa avsky för attentatet och sympati med de drabbade men inte alls ville identifiera sig med det parti som de mördade råkade tillhöra – efter Siv Jensens uttalande kunde dessa känna sig tvungna att välja mellan att hålla med henne eller ses som känslokalla.

 

Det är alltså fullt möjligt att uppmuntra eller acceptera en företeelse utan att vara en del av den. Därför måste jag säga ”Je ne suis pas Charlie”, men helt utan att bråka om saken…


Tjugo år sedan mänsklighetens mörkaste stund

Idag är det 20 år sedan ett av mänsklighetens mörkaste händelser tog sin början.  Folkmordet i Rwanda inleddes och under tre månader mördades en miljon människor.  Detta folkmord är märkligt bortglömt i vår del av världen; åtminstone talas det sällan om det.  Det är förvånansvärt av många skäl, inte minst för att det finns detaljer som är ännu vidrigare än det som hände i Tyskland under 1930- och 40-talen.  Och den tiden, vars förintelse ofta till och med stavas med stort F, sägs det från högsta politiska håll än idag att vi måste berätta om.  Det gäller i lika hög utsträckning den rwandiska förintelsen.

Jag läste igenom engelska wikipedias artikel om det rwandiska folkmordet (Rwandan Genocide).  Eller, jag försökte läsa igenom den.  Den var nämligen så vidrig att jag första gången bara kom halvvägs.

Till exempel fick jag lära mig att det under denna tid mördades 7 människor per minut.  Även om det brukar sägas att hutuernas folkmord på tutsierna varade i 100 dagar, minskade dödandet redan kring mitten av den perioden, av skälet att det inte fanns så många tutsier kvar...

I Rwanda fanns bara förövare och offer.  Den hutu som vägrade att döda tutsier, blev själv dödad.  Det fanns ingen väg ut.  Ur den aspekten var folkmordet i Rwanda värre än folkmordet i Tyskland.  Det finns visserligen en allmänt spridd tro att de som höll i pistolen när judar och andra mördades i Tyskland, inte hade något val, men det är alltså en missuppfattning.  Den soldat som vägrade skjuta civila när en by skulle rensas behövde inte heller, utan om han sade nej, tog någon annan hans plats.  (Sedan kan jag spekulera i vad grupptryck eller en vilja att vara befälet till lags betydde, men faktum kvarstår: för individen gick det att undvika att begå folkmord i Tyskland.)

Planerandet av folkmordet i Rwanda genomsyrades av att alla skulle vara delaktiga.  Under de två åren före 1994 importerade man huggknivar, sågar, saxar och rakblad i syftet att använda dem för att mörda med.

Människor som försökte gömma sig i kyrkor eller skolbyggnader slaktades och på en plats krossade man hela kyrkan med bulldozrar varpå det var enkelt att hugga ned dem som försökte fly.  Ett kapell med flyktingar som överlevt en första massaker, fylldes med gasol och tändes på.  

Sätten man dödade människor på var så bestialiska att de inte kan med ord beskrivas.  Soldater beordrades att inte slösa med ammunition eftersom milisen snart skulle komma med machetes.  Föräldrar som försökte skydda sina barn fick kroppsdelar avhuggna en i taget.  Smala näsor och långa fingrar ansågs "se tutsi ut" och skars av.  Tutsier tvingades döda sina barn.  Hutuer som var gifta med tutsier tvingades döda maken.  Ett barn slängdes i en latrin för att dö av kvävning.  Det finns fortfarande platser där blodfläckar visar var milisen dängde levande spädbarn i kyrkväggen.

Somliga milismedlemmar gick hemifrån på morgonen, högg ned så många tutsier de hann med och när det blev kväll igen gick de hem och åt middag – det var som vilket arbete som helst.

Våldtäkter användes här som i alla krig och konflikter.  Tutsier våldtogs, så även moderata hutuer och hutuer som var gifta med tutsier, medan omgivningen tvingades stå bredvid och se på.  Milisen samlade ihop hiv-smittade och aidssjuka män från sjukhusen och beordrade dem att våldta kvinnorna i det uttalade syftet att smitta dessa.  I andra fall såg man till att minska kvinnornas möjlighet att i framtiden föda barn, genom att föra upp knivar, spjut, hett vatten och syra i underlivet.  Både män och kvinnor råkade ut för att få könsorganen bortskurna för att milisen ville visa upp dem som troféer.

Man kan också konstatera att FN och dess stora medlemsländer visste vad som hände, men inte ingrep.  Också här kan göras en jämförelse med den tyska förintelsepolitiken under andra världskriget, där det dels nog inte var helt bekant hur allvarligt läget var, dels var en kvalificerad, till tänderna rustad militaristisk stat som man så sakteliga besegrade.  I Rwanda hade förstås en massiv FN-insats kunnat sätta stopp för folkmordet på en vecka om viljan hade funnits.

Utlänningar som kom på besök till Rwanda under månaderna efter folkmordet, när Paul Kagames RPF-gerilla hade befriat landet och stoppat milisen, berättar om hur stora områden i det tätt befolkade landet låg mer eller mindre öde.  Min tes är att detta är en följd av att det bara fanns offer och förövare, där offren, i den mån de alltjämt levde, fortfarande var rädda för förföljelse, medan förövarna hade flytt antingen till den stora grannen Kongo eller ut i skogarna för att undvika att ställas till svars.

Det berättas också att antalet hundar i Rwanda steg enormt under detta år och antalet rovfåglar tiodubblades.  De hade nämligen tillgång till mat – i varje by och längs varje väg låg ruttnande människokött.
 


Jag har ofta sett 1994 som ett märkesår.  Dels för att det var en händelserik tid rent personligen, dels för händelser som aldrig glöms av dem som var med i vår lilla del av världen: M/S Estonias undergång, skjutningarna i Falun och Stockholm, den magiska fotbollssommaren...  I Rwanda minns man varje april folkmordet.  Resten av året försöker man att inte tala om det och det är kanske en god idé, för hur fasansfulla minnena än är, måste man även där fortsätta att leva, trots att man vet att man varje dag möter mördare på gatan.

Ännu en jämförelse med den nazistiska förintelsen kan göras.  Idag måste Tyskland sägas vara ett av världens mest demokratiska länder och ett av de länder där främlingsfientlighet, rasism och högerextremism har minst inflytande på den förda politiken.  Det är sannolikt en följd av att man på nära håll sett vad sådana riktningar kan leda till och att detta är en del av det stora gemensamma folkminnet, trots att en allt mindre minoritet av invånarna i Tyskland faktiskt upplevde våldsdiktaturen.

I dagens Rwanda arbetar man också mycket medvetet för att undvika alla möjligheter till en upprepning av händelserna 1994 och det anses allmänt att betonandet av försoning har varit verksamt.  Landet är byggt kring den ytterst populäre Paul Kagame och sitt världsunika, demokratiskt valda kvinnliga parlament.  Men det är en demokrati med brister, och alltjämt en bräcklig nation.  Därför måste man fortsätta samtalet – där liksom i resten av världen.

RSS 2.0