Kallocain

Vissa böcker bär jag med mig genom livet för att de har utgjort formidabla läsupplevelser.  Andra har givit mig kunskap som jag så tydligt kan härleda till just den boken.  ”Se!  Här!  Precis här lärde jag mig detta och livet förändrades!”

Andra böcker bär jag med mig för att omständigheterna kring läsningen sitter som fastnålade på kroppen eller gjutna i minnet.  Det kan vara oansenliga böcker av låg litterär kvalitet, lika väl som högklassiga representanter för ”den stora litteraturen”.  Kallocain tillhör den här gruppen av böcker.

*

Det var sista året på gymnasiet.  N3 var inne i slutspurten och den redan mycket tudelade klassen skulle splittras för gott.  Först skulle vi ändå läsa varsin klassisk roman och hålla en muntlig presentation om dess författare.  Varför fastnade jag för Karin Boye?  Det har jag helt glömt, men i efterhand kan jag gissa mig till flera anledningar. 

  • Hennes lyrik är tillräckligt enkel för att förstås av vem som helst.  Läsaren behöver varken tolka texterna i flera led eller ha ingående kunskap om något annat än livet i stort.  Samtidigt är dikterna inte så grunda att de inte alls behöver tolkas.  Vi snackar liksom inte om vare sig grötrim eller obegriplig mumbojumbo, utan en sorts dikt som så att säga kan läsas både på bönders vis och på latin.  (Inte konstigt att hon var en av sin tids verkliga superkändisar!)
  • Kallocain – den överlägset mest kända av Boyes få romaner – är en fortfarande ganska modern dystopi.  Okej, jag är ingen fantast av rysliga framtidsskildringar, men i jämförelse med alternativen verkade det vara en läsvärd bok.
  • ”I rörelse” är en fängslande dikt, välkänd och snabbläst, som jag med lätthet kunde lära mig och deklamera för klasskamraterna.  Efter det nyligen avslutade fotbolls-VM hade ”I rörelse” dessutom fått en nationell renässans och citerades både högt och lågt.
  • Författaren hade själv ett intressant livsöde som gjorde såväl mina studier som det blivande föredraget lättare.
  • Säkert tyckte jag också att Karin Boye var väldigt söt …

Sagt och gjort: Karin Boye och Kallocain fick det bli.  Boken var bra men jag minns egentligen inte mer av hur själva arbetet förflöt den gången. 

Väldigt väl minns jag däremot en händelse efter att alla de nästan 30 föredragen var hållna.  I efterhand fick vi nämligen i läxa att lista de fem böcker som vi fann intressantast.  Jag tyckte att även denna uppgift var givande, tog den på allvar och tillfogade även en rad i slutet.  ”Om vi ska läsa någon av böckerna i skolan, skulle jag gärna läsa Graham Greenes Brighton Rock.” skrev jag.  (Läraren tackade för kommentaren, men sade att vi inte skulle läsa fler romaner.  Jag önskade mig i stället Brighton Rock i födelsedagspresent, fick den, läste den och glömde den ganska snart.)

Nåväl, alla hade inte gjort läxan och jag minns den febrila aktivitet som utbröt just före den lektion då vi skulle lämna in våra listor.  Halva klassen rusade runt och förhörde sig om vilka böcker kamraterna läst.  Andra halvan bistod gärna, ty det var de söta flickorna och coola grabbarna som inte hade förberett sig.  Alltså lämnade vi alla in våra listor med fem böcker var och läraren sammanställde dem.  På följande lektion förklarade hon: ”Den bok som har fått flest röster är Kallocain av Karin Boye.”

Lite stolt kände jag mig allt.  Okej att boken är utmärkt i sig, men något bra hade väl även jag gjort när nu så många hade röstat just på den som jag presenterat.  (Det intalade jag mig åtminstone, trots att många kanske bara skrivit ned ”min” bok för att den råkade nämnas i hetsen då läxan skulle redovisas.)

*

Tillbaka till nutiden.  Mina nior av år 2021 skulle under vintern läsa 1900-talslitteratur, enligt en lektionsplanering som blev väldigt vällyckad förra året.  Den blev inte lika vällyckad nu.  Ett skäl är att min intressanta – samt till skratt och häpnad lockande – föreläsning om ett dussintal författare, föll platt när den skulle hållas online.  Eleverna skrattade inte på rätt ställe.  När de fick höra hur folk tog livet av sig till höger och vänster, kunde de inte utväxla förvånade blickar.  Spontana frågor uteblev.  Ingen vågade läsa Södergran och Ekelöf högt.

Hur som helst: de skulle välja en författare och en bok.  Att läsa hela romanen (eller diktsamlingen) var inget krav.  Läste de tillräckligt för att få ett intryck av innehållet, språket och stilen, bleve jag nöjd.  Enstaka lässvaga elever fick en lättläst version, slöa elever fick en tunn bok, till ointresserade elever räckte jag en okomplicerad handling.

Detta år blev Karin Boye populär.  Någon skulle läsa skolans enda exemplar av Astarte, ett par tog sig an Kris och ytterligare några kastade sig över Kallocain.  Förra året gick driftiga elever till stadsbiblioteket men i virustider lät sig det inte göras.  Alltså uppstod bokbrist.  Jag dammsög skolbiblioteket och rotade i svenskskåpet.  Vår bibliotekarie var förberedd och hade beställt extra böcker … men så kom ytterligare en elev och ville liksom sin kompis läsa Kallocain.

Jag funderade och funderade lite till.  Om jag nu har en elev som faktiskt vill läsa Kallocain, en med rätta världsberömd klassiker, ska jag då inte göra allt för att hon ska få det?  Jo, bestämde jag.  Somliga kolleger hade säkert tänkt annorlunda, men jag cyklade genom modden till bokhandeln.  Någon dag innan hade Sofia Goggia nere i Alperna också varit ”på väg hem från jobbet” (hennes jobb: ett inställt störtlopp), haft tankarna på fel ställe och slagit sönder ett knä.  På henne tänkte jag medan jag på sliriga gator skyndade ned mot centrum, just före stängningsdags.  Helskinnad kastade jag mig in i den nästan öde butiken.  ”Har ni Kallocain?” flämtade jag.

Jo, det hade de och jag kunde nästa dag lämna den till min elev.  Nu har jag efter två månader fått den tillbaka.  Det var en skötsam elev och när jag tittar mot min alldeles privata bokhylla, finns Kallocain där och väntar på att jag ska läsa om den.  Det får dröja ett tag, för jag blev även lite nyfiken på Astarte som redan ligger på nattygsbordet och väntar.

Minnena av omständigheterna kring mitt första möte med Karin Boye är lika ostörda som före denna vinter och kommer förmodligen att följa mig så länge jag lever.  Liksom alla de tusen andra minnena från min egen skoltid.

*