Farbror Grissom

Så här tror jag att det var:

 

Jag befann mig för sådär en femton år sedan, plus/minus fem, hemma på gården och hade fått Vi sju astronauter (We Seven, 1962) i min hand. Det är en bok som visserligen är rätt tillrättalagd men likväl berättad av de första amerikanska astronauterna, de så kallade Mercury Seven. När jag nu tittar i den, ser jag att den har min farbror C:s exlibris så jag tror att jag fick den i present av honom. (De som känner mig väl, vet att jag har ett par stycken farbröder; vi talar alltså nu om den äldsta av dem.)

 

Nu stod vi där och pratade om astronauterna. Eftersom jag är den enda i den närmare släkten som har ett intresse av astronomi och i viss mån rymdfart, kunde jag redan då en del, men herrarna Shepard, Grissom, Glenn, Carpenter, Schirra, Cooper och Slayton var nya bekantskaper. Min farbror berättade nu apropå dessa att han under skoltiden hade fått smeknamnet Grissom – eftersom han till utseendet var så lik denna astronaut.

 

Grissom kallades "Gus" men hette egentligen Virgil Ivan. Det är i sammanhanget särskilt lustigt av två skäl: dels för att Ivan är det mest typiska av alla ryska namn och min farbror är en av de mest antiryska personer jag känner, dels för att min farbror råkar ha ett andra förnamn som är förvillande likt just detta...

 

Nåväl, min farbror lade till en detalj. "Han dog ju sedan", sade han om Grissom.

 

Jo, så var det. Grissom var en av de tre astronauter som dog i den tragiska Apollobranden, under testerna inför den rymdfärd som skulle ha kallats Apollo 1. Det är en historia som blir tredubbelt tragisk, på grund av vissa omständigheter.

 

För det första befann sig Grissom där för att han var en av de mest erfarna astronauterna och hans gamla kollega Slayton såg honom som den mest kompetenta och därför lämpad för att få äran att vara med på den första Apollofärden och på en senare resa förmodligen bli den som fick bli första människa på månen. (Donald K "Deke" Slayton hade alltså som en av sju tagits ut som astronaut men på grund av ett senare upptäckt lättare hjärtfel hade han inte fått resa i rymden. I stället fick han vara koordinator för hela den amerikanska astronaututtagningen och bestämde enväldigt vem som skulle vara med på vilken expedition. Flera år senare fick han slutligen göra en rymdresa men då var månprojektet avslutat.)

 

För det andra var anledningen till att astronauterna inte kunde ta sig ut ur den brinnande kapseln att man hade skruvat fast utgångsluckan. Det i sin tur kom sig av ett missöde efter ett av de första rymdskotten. Den gången hade astronauten i sin Mercurykapsel lyckligt landat och låg och skvalpade i Atlanten, då luckan öppnades av misstag. Astronauten klev ur och höll sig flytande tills räddningshelikoptern plockade upp honom men kapseln vattenfylldes och sjönk till femtusen meters djup. Så ville man ju inte ha det, varför man valde att fortsättningsvis skruva fast luckan. Den astronaut som då, nästan sex år tidigare, hade klarat sig undan med blotta förskräckelsen var Gus Grissom...

 

 


 

 

Astronomin är mitt äldsta intresse. Det återkommer regelbundet i tankarna, jag läser mina böcker med några års mellanrum och på senare år har även 60- och 70-talets rymdfärder varit en del av det intresset. Efter att Eugene Cernan (den senaste att stå på månens yta) nyligen avled och jag erfor att även John Glenn, som den siste överlevande av Mercury Seven, hade dött i december, började jag läsa lite igen.

 

I söndags åkte jag bil med min far och hans fru och när samtalet gled in på rymdfärder, fascinerades jag av att de inte bara kände till John Glenn ("Han var lika känd då som Trump är nu.") utan till och med spontant började prata om Valentina Teresjkova (första kvinnan i rymden). Wow, de här astronauterna måste ju ha varit superkändisar, tänkte jag. Idoler för en hel värld!

 

Äntligen insåg jag att också 60-talet hade sin charm. Förut har jag alltid sett det som en tid då inget hände och som det hade varit ganska tråkigt att växa upp under. Men nu såg jag mig själv som barn på 60-talet, skrivande tabeller över rymdfärder och listor över astronauter. Inom ett par dagar hade jag plockat fram en annan samtida rymdfartsbok, denna gång från 1968.

 

I dag, den 27 januari 2017, tittade jag så in på wikipedias artikel om Virgil Ivan "Gus" Grissom och insåg att Apollobranden, som fram till olyckorna med rymdfärjorna Challenger och Columbia var det enda tillfälle som amerikanska astronauter dött i en rymdfarkost, inträffade den 27 januari 1967. Just i dag är det alltså 50 år sedan.

 

Det får vara denna månads osannolika sammanträffande. Jag har ju sagt det förr, att det är sannolikt att det osannolika inträffar och att det för var och en av oss händer en gång per månad. Januari 2017, check.

 

 


 

Fotnot:

Kanske har läsaren sett filmen "Apollo 13"?  Att känna till branden på Apollo 1 är då rätt bra, eftersom den är ett ganska centralt motiv för filmens psykologi.  Att känna till begreppet Mercury Seven är också lite roligt, för åtminstone i den inspelning av filmen som jag har, har översättaren helt missförstått saken och får det att framstå som om "Mercury 7" skulle vara en specifik rymdfärd.  På det viset är det alltså inte.  (Så fick jag det sagt också, i bästa besserwisserstil...!)


Proteinsyntesen

Eleverna får i uppdrag att presentera proteinsyntesen i scenform. Det tar en bra stund och många roller ska fördelas. Hur ska cellkärna och DNA förhålla sig till varandra? Ska tRNA bära aminosyror på ryggen och på ribosomens uppmaning kasta av sig dem på mRNA-strängen? Finns inte risken att mRNA då skriker Aj! eller att vissa av aminosyrorna tycker att situationen blir lite för intim? Det blir hysteriskt innan regissören är klar, med många skratt och mycken oreda i största allmänhet, varpå jag konstaterar:

 

– Det är inte konstigt att det tog miljarder år för evolutionen att lösa det här problemet…


Jullov

Det är sällan jag har haft ett jullov som varit så tilltalande som detta.

 

Jag har varit på fem fester, kalas och bjudningar: alla riktigt trevliga och ofta ännu bättre än väntat. Inför-jul-kalas utan julmat men kravlöst och med en massa bekanta. Julafton med ganska avspänd stämning, formidabla julklappar och utan överdriven hysteri. Nyårsnatt på Grand hotell med härliga vänner, "regarder les gens" och skratt åt förvirrad personal. Trettondagsafton med "enkel kvällsmat" som blev rena festmåltiden och följdes av underhållande kurragömma med några av mina bästa vänner och favoritungar samt en stjärnhimmel vars sedvanliga skönhet kröntes av en iskallt gnistrande Sirius. Spelkväll med ytterligare vänner, smaskig lasagne och inspirerande strategiska problem som säkert kommer att få ytterligare lösningar i framtiden.

 

Dessutom har jag gjort en tvådagarsresa mest för att det var min plikt men den blev ingen pina utan förlöpte utan kriser eller katastrofer. Sex andra dygn i ensamhet gav tillfälle att bara vila, trivas och ladda alla mentala batterier. Några dagar med lätta förkylningssymptom kom vid rätt tid och gjorde ingen skada.

 

Då känns det helt greit att gå till jobbet igen.


RSS 2.0