Columbia

Det har bara hänt fyra gånger i historien att en rymdfärd slutat med rymdfararnas död. Senaste gången var den 1 februari 2003, då jag slog på tv-n ungefär klockan 15.40 svensk tid och blev sittande i nästan fyra timmar.

 

På den tiden hade jag en hyresvärd (Faluns kommunala bostadsbolag Kopparstaden) som försåg sina hyresgäster med BBC World. Den kanalen tittade jag på emellanåt, såsom när jag kom hem på småtimmarna och SVT:s text-tv inte gick att se. Det hände också att jag fick möjlighet att följa händelser som inte var uppmärksammade i Sverige men väl i andra länder. Ytterligare en anledning var att få veta hur man i utlandet såg på svenska nyheter. Ur den aspekten minns jag kanske framför allt hur man under valkvällen i september 2006 diskuterade varför svenskarna hade valt att byta ut sitt välfärdssamhälle mot ett marknadsliberalt system. Den vinkeln hade nämligen över huvud taget inte varit aktuell i den svenska valrörelsen eller ens i eftervalsdebatten då Goran Perssons socialdemokratiska regering skulle ersättas av Fredric Reinfeldts Moderate Party (Conservative), men det var alltså så britterna såg det.

 

Den här eftermiddagen i februari 2003 var det av en ren tillfällighet som jag satte på tv-n. BBC hade brutit sina ordinarie sändningar med den engelskspråkiga världens klassiska undertext "Breaking News". Jag vet inte vad den ytterligare kommentaren var, kanske något i stil med "Space Shuttle missing" (man visste ju inledningsvis bara att kontakten med rymdfärjan Columbia av okänt skäl hade brutits sexton minuter före landning). Däremot minns jag att man fällde in bilder från NASA i Houston, varifrån man med någon slags regelbundenhet ropade ut i atmosfären de lakoniskt ödesmättade orden.

 

Columbia Houston UHF com check...

 

De senaste dagarna har jag haft en hel del ledig tid och via en mycket känd amerikansk videofilmstjänst följt de första timmarna av CNN-s direktsändning, fjorton år i efterhand. Den här gången vet jag ju redan från början hur det slutar, men det är intressant att se hur snabbt det ändå gick innan man var medveten om det stora allvaret. Som avslutningen av detta blogginlägg kommer att visa, var mitt intryck i februari 2003 att det hade dröjt en tid.

 

En sak som jag lärde mig den dagen, var det engelska ordet debris, "spillror". Det upprepades nämligen i NASA:s officiella rapportering, minst lika många gånger som UHF com check. Det var James Hartsfield på NASA Mission Control som gång på gång läste ett meddelande som varierades en aning men i alla fall någon gång lät:

Any debris that may be located in the Dallas/Fort Worth vicinity, should be avoided and may be hazardous, due to the toxic nature of propellants used on board the shuttle and should be reported to local law enforcement authorities.

 

Jag tänkte göra här i bloggen som jag gjort någon gång förut: återge ett inlägg från min alltjämt oåtkomliga webbsida. Det var ett inlägg som jag i sin tur kopierade in från communityn Lunarstorm och, tror jag, där i sin tur hade varit någon dag försenat eftersom jag ursprungligen skrev det hemma vid min dator, kopierade till en diskett, cyklade med till högskolan och först där, i datasalen, kunde kopiera till internet. Lite krångligare då än nu, men jag hade nog egentligen en sundare relation till webben på den tiden... Så, läs och eventuellt begrunda vad jag uttryckte för fjorton år sedan!

 

 
1 februari 2003, kl 19.13

 

BREAKING NEWS – SPACE SHUTTLE DISASTER

 

Det händer att jag framför tv-n råkar slå på BBC world. Nu har det två gånger hänt mig att jag råkat ramla in i ett "breaking news" av högsta dignitet. Första gången var då den nederländske politikern Pim Fortuyn sköts till döds. Idag hände det igen, när rymdfärjan Columbia bröts sönder vid återinträdet.

 

Känslan är fascinerande. BBC-s redaktion hittar omedelbart de rätta kontakterna. Två experter på rymdfart finns genast uppkopplade och en bild från kontrollrummet i Houston ligger ute. Om och om igen, gås det kända händelseförloppet igenom, hypoteser läggs fram och ny information förmedlas. I bild finns en textremsa som kort sammanfattar nyheten och tydligt anges även vem det är som för ögonlicket talar.

 

Men allra häftigast är känslan av att ha varit med från början. I fallet Fortuyn visste man från början i princip bara att han beskjutits, inte hur allvarligt, men allt eftersom minuterna gick, blev mönstret tydligare. Den inledande informationen om Columbia sade endast att Houston tappat kontakten med rymdfärjan, och experterna förklarade att det i sig inte innebär någon fara, eftersom man lätt skulle kunna landa rymdfärjan ändå. Det allmänna samtalet om rymdfart, avbröts med ens då en tv-bild visade spåren av en sönderbruten farkost. Alla någorlunda insatta i ämnet, förstod genast. "Mission Lost". Katastrofen var ett faktum och att de sju astronauterna var döda, var med ens en självklarhet.


 


De Gaulles revansch

Charles de Gaulle, den store statsmannen som under flera decennier ledde Frankrike genom omstörtande kriser, satt vid rodret då Storbritannien och Nordirland under tidigt 1960-tal för första gången diskuterade medlemskap i EG (de Europeiska Gemenskaperna, föregångaren till dagens EU).

Under denna tid diskuterades EG:s inriktning.  Framför allt Belgien drev en linje om ett framtida "Europas Förenta Stater", alltså med en stark överstatlighet som egentligen skulle sudda ut de gamla statsgränserna.  Det där ställde britterna inte upp på, så de höll sig avvaktande till EG-projektet.  Då försäkrade general de Gaulle att någon sådan utveckling av EG inte kom på fråga.

"Europa måste vara ett nationernas Europa, ett självständigt förbund mellan självständiga stater.  I [...] en överstatlig federation skulle Frankrike – och alla övriga deltagande nationer – förlora sin identitet." (De Gaulles hållning, sammanfattad av Knut Ståhlberg.)

Charles de Gaulle var alltså väldigt mycket fransman, men han var också väldigt mycket europé.  När britterna 1963, mitt i förhandlingarna med EG, också slöt militära avtal med USA, närmare avtal än de Gaulle tyckte var lämpliga, kallade han till presskonferens och förklarade mer eller mindre tydligt att så länge han var president, skulle Storbritannien inte bli medlem av EG.  Ett brittiskt medlemskap skulle nämligen även ge USA inflytande över intern europeisk politik och det var helt fel väg att gå.

De Gaulle stod fast vid sitt löfte och först tio år senare, efter att han var såväl avgången som död, antogs Storbritannien och Nordirland som medlem av EG.

Charles de Gaulles hållning kan alltså sammanfattas i dessa två punkter:
  • Det europeiska samarbetet kan inte få en dimension av överstatlighet som gör att staternas särprägel och egna beslutsrätt försvinner.
  • Storbritannien och Nordirland har inte samma syn på Europafrågor som den europeiska kontinentens stater och kan därför inte fullt ut vara medlemmar av det europeiska samarbetet.

I förrgår beslutade en brittisk folkomröstning att Storbritannien och Nordirland ska lämna den europeiska unionen.  Det främsta skälet är att EU blivit så överstatligt att britterna inte längre själva får fatta beslut om sin framtid.

General de Gaulle har än en gång visat sig ha rätt.  De Gaulle har fått sin revansch.




Fotnot:  Mitt val att (oftast) skriva "Storbritannien och Nordirland" grundar sig i att det är så landet heter.  Storbritannien är en ö, men i det förenade kungariket ("United Kingdom", UK) ingår inte bara England, Skottland och Wales, utan även Nordirland.  I alla fall än så länge.

Odens soldater – en högerextrem rörelse

Det talas i den ena staden efter den andra om en förening som kallar sig "Odens soldater" (eller Soldiers of Odin).  Den grundades i Finland men har nu spritt sig över Sverige och kan sammanfattas som ett motorcykelgäng utan motorcyklar. Med andra ord är det en halvkriminell organisation som vissa sorgligt ensamma människor söker sig till för att hitta ett sammanhang.  Däremot har de gjort sig ett namn genom att vara ute och vandra om nätterna för att skydda oskyldiga flickor mot elaka män, vilket ju låter bra.
 
Just det, det låter bra. Grundaren är emellertid en i Finland ökänd och uttalad nazist, samtidigt som Sverigechefen är före detta medlem av Nationaldemokraterna. Nu ramlade jag också över en artikel i Borås Tidning, vars kommentarsfält diskuterade huruvida Odens soldater hade kopplingar till högerextrema rörelser. Ja, hävdade många, det är det ju ingen tvekan om, så allmänt respekterade källor som Expo och Sveriges radio nämndes. Men det var som att tala för döva öron... Somliga hade nämligen bestämt sig: det är jättebra att de är ute på våra gator, man kan inte lita på de kritiska källorna och det det ju alla vad vänsterpropaganda innebär. Tja, ni har säkert hört det förr...
 
Det föreföll vara ganska jämnt skägg mellan förespråkare och motståndare, men jag roade mig med att kolla vad det var för folk som idogt hävdade att det inte fanns några högerextrema kopplingar till Soldiers of Odin. Eftersom alla kommentatorerna hade sina facebookprofiler länkade, var det lätt gjort. Det är alltid lika roligt att undersöka människors facebook-profiler...
 
Det visade sig efter bara en kort stunds efterforskning, att ungefär två tredjedelar av dem som försvarade den här nya organisationen också är sverigedemokrater. De gillar "Sverigedemokraterna", de delar främlingsfientliga bilder och texter, de länkar till rasistiska källor – sammanhanget var uppenbart. I mina ögon var det ungefär som att säga att saken är bevisad:
– Ja, den här gruppen Odens soldater har tydligt högerextrema kopplingar.
 
 
 

Döda barn

Hela den gamla världen talar om ett dött barn på en medelhavsstrand.  Samtidigt sitter jag och studerar Euripides Medea, spekulerande kring hennes bevekelsegrunder.
 
Världen är sannerligen ett stort glaspärlespel.

Vådan av fusk...

...eller Berättelsen om varför det står en soptunna i vårt kopieringsrum.

I tisdags skrev nästan alla tvåor på de samhällsvetenskapliga, humanistiska och estetiska gymnasieprogrammen nationellt prov i matematik.  Inget konstigt med det; de flesta mattekurser på gymnasiet avslutas med ett nationellt prov.  Men – ni har säkert hört och sett det i vilket som helst nyhetsmedium – denna gång komplicerades provet av att det officiella facit hade blivit röjt någon dag innan.

Jag har själv varit med om att genomföra nationella prov, ja ett år var jag till och med ämnesansvarig på skolan, så jag vet hur nästan frustrerande det är med hemlighetsmakeriet.  Som lärare fick jag långt i förväg ett grönt instruktionshäfte som meddelade hur provet skulle genomföras och kunde vara till hjälp när eleverna skulle förberedas.  Själva provet kom emellertid senare till skolan och där fanns även ett rött häfte.  Detta röda häfte fick inte ens lärarna se förrän på provdagen och kartongerna med provuppgifterna förvarades i ett låst skåp på rektorns kontor.

Denna gång hade alltså en skola i Stockholm gjort bort sig fullständigt och jag tror att någon där sitter och skäms med kinder lika röda som rättningshäftet.  Inte nog med att skolledningen i förväg lämnade de rätta svaren till lärarna; en lärare lät dessutom svaren ligga framme i ett personalrum.  Det är ett så horribelt misstag att jag knappt kan tänka mig något liknande.  (Förutom när valbara politiker räknar sina egna röster i de allmänna valen...)

Nåväl, detta blev inte allmänt känt förrän efter att provet i Matematik 2b var genomfört och följden blev att några av alla dessa gymnasister på 600 skolor i landet fick göra ett prov som de redan kände svaren till.  Inte på alla skolor, men på många, fanns det alltså elever som gjorde sig skyldiga till en typ av fusk som egentligen inte kan sägas vara så allvarligt i sig, men som fick långtgående följder.  För eftersom det inte är möjligt att säga exakt vilka elever som fuskat och vilka som inte gjort det, måste provet på många skolor göras om i sin helhet.

På provdagen ringde en förälder i Borås till Bäckängsgymnasiet och berättade att förälderns barn kvällen före suttit tillsammans med några kompisar och pluggat in de rätta svaren.  Hur utbrett det är just på de två gymnasier i Borås där provet gjordes, är förstås omöjligt att säga, men på både Sven Erikson-gymnasiet och Bäckäng beslutades redan dagen efter att man jämnt en vecka efter det ordinarie provet kommer att genomföra ett nytt prov, för alla elever på vissa program.

I skolans kopieringsrum står sedan i morse en blå soptunna som inte stått där förut:

 


Men vad står det på locket?  Jo...

 


Det var förstås inte vad eleverna hade tänkt sig, att deras flera timmars hårda arbete skulle brännas upp och bli till ingenting.  Somliga är upprörda över detta och det finns två sidor av kritiken.

För det första säger vissa "Vi som inte har fuskat vill inte göra om provet!"  (En del säger sig till och med komma att vägra det nya provet på tisdag.)  Här är förstås problemet att det inte går att avgöra vilka de (förmodligen rätt få) är som fuskade på det första provet.  Borås Tidning refererar i dag gymnasiechefen på Sven Erikson-gymnasiet som berättar att några elever skrivit ordagrant samma svar som i facits lösningsförslag och då råder det ju ingen tvekan.  Andra elever har förmodligen varit smartare och inte lärt sig lösningen utantill utan bara principiellt, så att de kunnat ge ett korrekt svar utan att det synts varifrån de fått idén, och hur ska man kunna sätta dit en sådan elev?  Att en elev gör ett oväntat gott resultat på nationella provet kan ju helt enkelt bero på att eleven haft en god progression mot slutet av kursen, eller rentav att det nationella provet har bättre uppgifter än lärarens ordinarie prov.  Därför måste alla elever göra om provet på en skola eller i en klass där det finns tydliga indikationer på att några elever fuskat.

För det andra finns det kritik även från officiellt håll som säger "Om provet ska göras om, måste alla elever i landet göra om det, för annars blir det inte likvärdigt och själva syftet med de nationella proven är att alla ska kunna jämföras."  Det där visar att man tyvärr dels inte förstått hur de nationella proven är upplagda, dels inte läst statistik på någon högre nivå...

Det är nämligen så att varje enskilt nationellt prov har en enskild rättningsmall.  Det är inte antal poäng som jämförs, utan varje elevs svar översätts till vilka kvaliteter eleven visat i de enskilda uppgifterna och varje provdel ges ett sammanvägt betyg.  Sedan vägs provdelarna i sin tur samman till ett provbetyg (vars användning för övrigt är oklar; en elev ska ju verkligen inte få samma betyg som på ett nationellt prov, ty eleven kan visa kunskapen på andra prov, på lektioner eller i något annat sammanhang).  Om eleverna på skola X får göra en variant av nationellt prov och eleverna på skola Y ett annat, förändrar det inte alls saken.  Proven är ju nämligen framtagna på samma sätt och prövar samma saker.  Om man menar att resultaten inte är jämförbara, blir ju följden att provresultaten vid förra provtillfället i alla fall inte är jämförbara med provresultaten den här gången, eftersom det inte var identiska provuppgifter.

Med det katastrofalt dåliga betygssystem som vi tyvärr hade i Sverige från 1969 (?) till 1994, krävdes det att alla elever gjorde samma prov, eftersom det bara var klassens faktiska resultat i antal poäng som avgjorde vilket medelvärde klassens betyg skulle ha.  Nu är det inte så, utan lyckligtvis jämförs elevens resultat bara med kunskapskraven och elevens betyg sätts utan hänsyn till vilka provresultat klasskamrater och andra skolelever i landet får.  Därför är det helt oväsentligt om alla gör samma nationella prov eller inte.  På många kurser och i många ämnen finns ju inte ens några nationella prov, men de flesta lärare är säkert kompetenta nog att sätta rättvisa – och likvärdiga! – betyg ändå.

Med detta sagt blir slutsatsen att Skolverket gjorde helt rätt när man bestämde att varje rektor själv får besluta huruvida skolans elever ska göra om provet eller inte.  Och en klok rektor rådgjorde säkert med sina lärare och andra informanter innan beslutet fattades...



Kan en liknande situation inträffa igen?  Ja, det kan det förstås, för det räcker ju att det någon gång i framtiden finns någon som av misstag handskas ovarsamt med provmaterialet och någon annan som med avsikt publicerar det på webben.  Däremot finns det en aspekt av veckans händelser som gör att följderna inte behöver bli så stora nästa gång.

De flesta av de tiotusentals gymnasieelever som tvingas genomlida ett andra prov, kommer verkligen att se det som ett lidande och något de tvingas göra i onödan.  Detta bör leda till att det nästa gång finns en och annan elev som meddelar sin lärare eller rektor att provet har blivit offentligt.  Då kan man plocka fram reservprovet i tid, eller i värsta fall ställa in provet med kort varsel och flytta fram det någon dag.  På så vis behöver denna veckas kalabalik inte upprepas i sin helhet.


När katastrofen inträffar och gör intryck.

I tisdags slog jag mig ned vid lunchbordet i skolans personalrum och fick höra att ett flygplan störtat i Alperna. Det var ett tyskt flygplan på väg från Barcelona till Düsseldorf och många av kollegerna var chockade. Flugit över Alperna hade man ju gjort (sade de) och när det var ett europeiskt plan som dessutom hade anknytning till välrenommerade Lufthansa gjorde olyckan större intryck än om den hade inträffat i Asien.  Att 16 elever från en skola i Haltern am See fanns ombord på planet kände vi väl inte till då, men det hade säkert förstärkt upprördheten.

 

En annan sak som snart kom fram var att en större grupp elever och lärare från skolan där jag arbetar skulle resa till Spanien längs samma rutt den kvällen. Detta ledde till att jag frågade mig och kollegerna hur reaktionen skulle bli om 40 av våra elever dog i en olycka. Fanns det någon plan för det? Någon kompletterade med att det diskuterats hur man skulle handla om en beväpnad person kom in och började skjuta. Den förstnämnda situationen, att elever dör, finns det förstås färdiga handlingsplaner för och de har till exempel plockats fram vid ett antal självmord. Den andra var mer komplicerad och det konstaterades till exempel att man tagit bort skolans högtalarsystem så att det inte längre går att skicka ut en muntlig varning eller uppmaning att låsa in sig i salarna.

 

Ett par av kollegerna vred sig lite under samtalet och till slut frågade en av dem om vi inte kunde prata om något annat.
– Snart är det påsk, sade någon. Vad ska ni göra på lovet?
– Ja, vart ska vi flyga då? sade en annan.
Maten var uppäten och när samtalet övergick till just ingenting, gick jag och diskade, funderande över situationen.

 

Jag är nu en gång så konstruerad, och det är väl inget att göra åt den saken, att när det inträffar krig och katastrofer blir jag inte främst ledsen och chockad, utan intresserad, nyfiken och rent av fascinerad. Detta leder ofta till att jag snart börjar fundera över hur jag skulle reagera om jag befann mig i situationen, vilken den nu kan vara. Det är bra, inbillar jag mig, att jag på det viset är förberedd på somliga ovanliga, oväntade och oönskade händelser. Jag kanske har berättat förut att jag faktiskt är ganska duktig på att hålla huvudet kallt i ett krisläge (åtminstone har jag gjort det i järnvägsbloggen) och jag både hoppas och tror att den läggningen skulle förbli stark om det handlade om liv och död eller om en verklig katastrof drabbade vänkretsen eller arbetsplatsen.

 

Eftersom jag alltså är skicklig på att behålla fattningen när jag befinner mig mitt i situationen, är jag förstås ännu bättre på att inte låta händelser långt bort komma riktigt nära. Det är oftast en styrka, även om det kan göra både mig och andra frustrerade när vi inte riktigt synkar i reaktionen på ett flygplansattentat eller ministermord. Olyckan i Alpes-de-Haute-Provence var en sådan nyhet som visserligen var viktig på många sätt men inte berörde mig personligen och därför hamnade i facket för händelser som inte heller påverkade mig.

 

Sedan insåg jag att jag hade en vän i Haltern am See...


RSS 2.0