Stolt språkkunnig

 

Egentligen började det vid ett inhopp på en tysklektion häromveckan.  Den gången hade jag lugnat kollegan med att jo då, detta ordnar jag, tyskan klarar jag, eleven jag var där för skulle få extra stöd och klassen i stort skulle också kunna få benäget bistånd.  Jag hade ju till och med suttit en sommar med min väninnas tyska bekanta och redogjort för det svenska skolsystemet och undervisning i svenska som andraspråk.

 

Men nu drog kollegiet till Varberg på kompetensutveckling.  Två kanadensare höll inledningsföreläsning och skulle bland annat ge exempel på goda metoder för ett kollektivt lärande, alltså hur elever kan lära i grupp.

 

Första övningen var lite ja- och nejfrågor som vi skulle besvara genom att ställa oss upp, respektive sätta oss ner.  ”Har du varit utomlands under det senaste året?” löd en av de första frågorna.  De allra flesta ställde sig upp men jag satt kvar och funderade på om jag rentav var unik som inte har lämnat landet på sex och ett halvt år.

 

Sedan kom frågan ”Kan du tala fler än två språk?”.  Jaha, där var det ingen tvekan, för trots att jag är så sparsamt berest, kan jag tala åtminstone tre språk, så stolt for jag upp medan de allra flesta satt ned.  (Frågan var väl snarast om jag skulle ha stått kvar om det gällt fyra eller fem.)

 

Stolt får man vara, men man måste likväl vara ödmjuk, så när vi skulle ställa oss på linje utifrån hur vi bedömde våra engelskkunskaper på en skala från 0 (inga alls) till 10 (modersmålsnivå), bestämde jag mig för att placera mig nedanför mitten.  Inte för att jag kanske trodde att jag var sämre på engelska än en genomsnittlig lärare i fysik eller geografi, utan för att jag ville visa mig själv och världen att jag inte överskattar min engelska och inte tror att jag är ens i närheten av förstaspråkskompetens eller över huvud taget har en önskan att vara det.

 

Linjen skulle sedan delas på mitten och förskjutas, varpå två personer ur vardera hälften bildade en grupp om fyra, där olika engelskkunskaper kompletterade varandra.  Klok idé och så satt vi kvartettvis runt borden.  Snart skulle vi diskutera föreläsningens inledning och skriva frågor till föreläsarna.  Dessa skulle skrivas på engelska och genom ett slumpmässigt förfarande fick jag det uppdraget.  Vi pratade lite, kom inte direkt på någon fråga men det kändes ju fånigt att sitta som sekreterare med penna och post it-lapp utan att skriva, så till slut bestämde jag mig för att sammanfatta en vag fundering som en av kollegerna hade haft.  Men hur skriva?  Tja, jag tänkte mig att jag sutte på ett av mig återkommande besökt webbforum och fick till en riktigt god formulering, med avancerade verbformer som uppfyllde alla språkliga krav.  Kollegerna nickade uppskattande och lappen lämnades fram.  Inte behövde jag skämmas, inte.

 

En mingelövning följde, där vi vandrade runt och fyllde i små rutor på varandras papper, och jag hjälpte många med min egenskap av att ha ”at least two sisters”.  Åter i kvartetterna diskuterades övningens användbarhet och så fick ur varje grupp en slumpmässigt utvald person ställa sig upp.  I vår kvartett råkade det bli jag och fastän vi var ett trettiotal grupper var jag en av de fem eller sex som föreläsarna valde ut att besvara frågan inför hela kollegiet.

 

Någon kom av sig, någon var blyg och vågade inte prata, någon gav upp och fick prata på svenska.  Så icke jag; i stället tyckte jag det var roligt att sticka upp över folkmassan, bytte väl ut något ord som jag i hastigheten inte kunde översätta men sade på det stora hela ungefär vad jag ville.  Den kanadensiska responsen blev god och jag konstaterade att inte nog med att min utsaga hade substans – jag besatt uppenbarligen också språklig kompetens.

 

De skulle bara ha hört historien om Harald Rask och Thomas Busch på klingande østnorsk.  Men den sparar jag till nästa gång.

 

 


Enceladus


Det finns ett ord som jag har läst kanske tusen gånger och säkert sagt något tiotal.  Men, jag har bara sagt det till mig själv och ingen har kunnat ge mig respons på uttalet.

Fram till i onsdags hade jag nämligen aldrig hört det sägas högt av någon annan.  Och nu fick jag anstränga mig för att uppfatta vad nyhetsreportern sade.

Enceladus.  Är det man ska uttala det? tänkte jag.



Enceladus är en av Saturnus månar och speciellt intressant på grund av sina gejsrar som visar att det finns flytande vatten under ytan.  Nu hade den enastående Cassiniexpeditionen gjort en våghalsig flygtur genom en sådan vattenvulkan, vilket uppmärksammades även i allmänrapporteringen.

Men det här med uttalet...  Första frågan är väl om c ska uttalas som k eller som s.  Den är nog mer komplicerad än vad jag trodde både som barn och som tonåring.  Andra frågan handlar om vilken stavelse som ska betonas.  Knepigt värre, för även om Enceladus är namngiven efter en jätte i den grekiska mytologin, talar vi ju om en slags modern grekiska uttalad på svenska.

Ja, puh!  Jag fortsätter nog att uttala Enceladus som jag vill.  Ingen lär ju ändå bry sig om saken.


Fakta om Finland

 

Under middagsrasten blev det bekant att tre av fem vid bordet nyligen hade varit i eller snart skulle resa till Helsingfors på studieresa.  Jag var inte en av dessa men fick nu höra: 

  • Finland har ungefär tre miljoner invånare.
  • Helsingfors är en inte särskilt stor stad.
  • Svenska har aldrig varit ett obligatoriskt skolämne för finska elever, alternativt att…
  • Svenska har varit ett obligatoriskt skolämne men är det inte längre.
  • Finlandssvenskar är akademiker och tillhör överklassen.
  • De flesta finlandssvenskar bor i trakten av Åbo.
  • Uleåborg är en stad med många svensktalande. 

Eftersom jag visste att dessa fakta inte är mycket till fakta, utan tvärtom är fullständigt oriktiga, kompletterade jag med verkliga fakta om Finland:

  • Finland hade fem miljoner invånare redan när jag gick i skolan och har väl fem och en halv nu.
  • Huvudstadsregionen, som är ett begrepp i sig, har mer än en miljon invånare men består av flera städer, så i själva ”Helsingfors” bor bara ungefär en halv miljon.
  • Svenska är ett obligatoriskt skolämne för alla Finlands elever, men de så kallade sannfinländarna kallar det för tvångssvenska och vill ändra bestämmelsen.
  • Huvudstadsregionen har ungefär lika många svensktalande som Borås.
  • De flesta finlandssvenskar har traditionellt varit fiskare och bönder, men det finns ett gammalt rykte som säger att de är akademiker.
  • Vasa, som ligger ungefär mittför Umeå, har visserligen kanske bara en fjärdedel svensktalande men där går det att tala svenska med de flesta. 

Om jag hade fått tillfälle, hade jag också tillagt fler verkliga fakta om Finland. 

  • Finska och svenska är juridiskt sett helt likställda i Finland.  Till exempel bestäms varje kommuns språkliga status utifrån hur invånarnas språktillhörighet är fördelad i just den kommunen.  De enda skillnaderna jag känner till, är dels att Åland är enspråkigt svenskt oavsett hur många finskspråkiga som skulle flytta dit, dels att finska är arméns kommandospråk även i svenskspråkiga styrkor (som för närvarande råkar vara bara en).
  • I Uleåborg finns nästan inga svenskspråkiga alls.
  • Även om det finns några tusen finlandssvenskar i Åbo, ligger staden i utkanten av ett av de svenska språkområdena, så det är bara ungefär 5 % av invånarna som har svenska som modersmål, vilket är en mindre andel än i Helsingfors och betydligt mycket mindre andel än i det tvåspråkiga området som helhet (där över 20 % har svenska som modersmål).
  • Det är lätt att se de svenskspråkiga som en oviktig liten minoritet på 6 %, men då glömmer man att de flesta svenskspråkiga finns på orter där de är i majoritet eller utgör en stor minoritet.  Med andra ord: finlandssvenskarna bor där finlandssvenskarna bor och där är deras språk viktigt.
  • När sannfinländarna (som är synnerligen falska finländare) i dag gnäller över att svenska fick fortsätta att vara det huvudsakliga administrationsspråket i Finland under 1800- och början av 1900-talet, glömmer de bort att finskan på den tiden inte hade kunnat bli det administrativa språket.  Det enda alternativet hade varit ryskan.  Skulle det ha varit bättre, sett till hur Finlands historia kom att utveckla sig?
  • För att ge barnen ytterligare ett språk, låter många i grunden finskspråkiga familjer sina barn gå i svenskspråkiga förskolor (som förresten fortfarande ibland kallas barnträdgårdar, vilket nästan är en omöjlighet i Sverige).
  • I tvåspråkiga familjer registreras majoriteten av barnen numera som svenskspråkiga.

Det finns ämnen som jag är expert inom, för att jag har ett grundmurat intresse för dem.  Inget konstigt med det egentligen.  Men att jag tydligen utmärker mig i en grupp rikssvenskar när det kommer till Finland i allmänhet och dess språkliga situation i synnerhet, är mer oväntat.  Men det är väl så att man har olika talanger, att lägga ett eller annat på minnet.  (Och så råkade ju min närmaste kollega någonsin vara finlandssvensk sverigefinländare.  Det kanske gjorde sitt till.)

 


Man kan tala med finnar på finnars vis...

Sveriges television och programmet Go' kväll skickar en reporter till Helsingfors och Nyland för att följa i Tove Janssons fotspår, så här etthundra år efter hennes födelse.  Men vad är det för någon man ger uppdraget?  Och vem blir intervjuad?
 
Jo, först talar man med en finsk akademiker på engelska.  Hon har skrivit en biografi om Tove Jansson och bör alltså ha satt sig in i hennes böcker och övriga konstnärskap, samt läst brev och andra dokument.  Skumt nog verkar hon trots det inte kunna svenska.  Nästan lika underligt är att reportern inte kan intervjua henne på finska.  Nog finns det väl finskspråkiga journalister som kan ta ett sådant uppdrag?
 
Sedan far reportern vidare till till Toves ö Klovharun i Borgå skärgård.  Där lyckas man i alla fall hitta en svenskspråkig innehavare av den lokala handelsboden, även om hon inte fick mycket att säga i reportaget.
 
Nej, i det här sammanhanget är engelska orätt av många anledningar och int får ja nå känsla av Tove Jansson och havet av en intervju på det språket, som jag nog sku ha fått annars.  Jag sätter mig och mumsar på en Pätkis från Fazer i stället och skriver en egen odödlig roman...

RSS 2.0