”Jag saknar dig!”

 

Kollega skickar meddelande:

– Jag saknar dig, jag saknar dig!

Naaa, vad gulligt! tänker man då. Tills man inser att det bara var rubriken till information om Peter Pohls roman med den titeln...


Proteinsyntesen

Eleverna får i uppdrag att presentera proteinsyntesen i scenform. Det tar en bra stund och många roller ska fördelas. Hur ska cellkärna och DNA förhålla sig till varandra? Ska tRNA bära aminosyror på ryggen och på ribosomens uppmaning kasta av sig dem på mRNA-strängen? Finns inte risken att mRNA då skriker Aj! eller att vissa av aminosyrorna tycker att situationen blir lite för intim? Det blir hysteriskt innan regissören är klar, med många skratt och mycken oreda i största allmänhet, varpå jag konstaterar:

 

– Det är inte konstigt att det tog miljarder år för evolutionen att lösa det här problemet…


KRH

Det där med mångkultur behöver inte vara så avancerat. Det kan innebära att en skolklass i Borås råkar ha en elev med rötterna i Sápmi och att den eleven både vet hur ett vattenkraftverk ser ut och kan spekulera i hur olika slags energiproduktion är olika lämpliga för olika delar av Sverige.

 

Skillnaderna gör oss smartare, helt enkelt!


Kyssfritt.

Eleven M får spel under lektionstid, viftar med armarna och ropar:

– Titta på mig, titta på mig!
Jag kastar en blick, konstaterar att något ser annorlunda ut.

– Jaha…  Ja, du har inga glasögon?

M fortsätter att vifta med armarna.

– Pussa på mig, pussa på mig!

Jag höjer på ögonbrynen och tittar förvånat.

– Eh, nej…

M stannar upp.

– Varför inte?  Ålder är bara en siffra…

– För att då skulle det bli skandal.

– …och fängelset är bara ett ställe.

 

Det var ju ganska fyndigt sagt och just som jag beslutat mig för att le åt den repliken, skjuter eleven D in att det är en ren dröm att sitta i fängelse.  Nej, säger jag som många gånger varit i fängelset på besök.  Jo, säger D, jämfört med fängelser i Irak.  Nåväl, det är möjligt, tänker jag.  Irakiska fängelser vet jag ju inte mycket om, men just som jag ska dra min favorithistoria om den svenska vargjägaren och fotbojan, ballar även D ur och jag bestämmer mig för att spara denna sedelärande berättelse till en annan gång.


Känslan av volleboll

När man kliver in under en lågt slagen boll och med bara lätt kraft får den att vidröra fingrarna och lyfta spikrakt upp mot hallens tak får man en känsla av lycka.

 

När man övar med en elev som från början är helt hopplös och nästan bollrädd men efter en halvtimme sätter fingerslagen högt, rakt och inte utan viss stolthet, får man också en rätt härlig känsla.

 

Volleyboll är en underbar sport.  Och det är förmodligen en direkt följd av att jag gick gymnasiet i Falköping.


Stolt språkkunnig

 

Egentligen började det vid ett inhopp på en tysklektion häromveckan.  Den gången hade jag lugnat kollegan med att jo då, detta ordnar jag, tyskan klarar jag, eleven jag var där för skulle få extra stöd och klassen i stort skulle också kunna få benäget bistånd.  Jag hade ju till och med suttit en sommar med min väninnas tyska bekanta och redogjort för det svenska skolsystemet och undervisning i svenska som andraspråk.

 

Men nu drog kollegiet till Varberg på kompetensutveckling.  Två kanadensare höll inledningsföreläsning och skulle bland annat ge exempel på goda metoder för ett kollektivt lärande, alltså hur elever kan lära i grupp.

 

Första övningen var lite ja- och nejfrågor som vi skulle besvara genom att ställa oss upp, respektive sätta oss ner.  ”Har du varit utomlands under det senaste året?” löd en av de första frågorna.  De allra flesta ställde sig upp men jag satt kvar och funderade på om jag rentav var unik som inte har lämnat landet på sex och ett halvt år.

 

Sedan kom frågan ”Kan du tala fler än två språk?”.  Jaha, där var det ingen tvekan, för trots att jag är så sparsamt berest, kan jag tala åtminstone tre språk, så stolt for jag upp medan de allra flesta satt ned.  (Frågan var väl snarast om jag skulle ha stått kvar om det gällt fyra eller fem.)

 

Stolt får man vara, men man måste likväl vara ödmjuk, så när vi skulle ställa oss på linje utifrån hur vi bedömde våra engelskkunskaper på en skala från 0 (inga alls) till 10 (modersmålsnivå), bestämde jag mig för att placera mig nedanför mitten.  Inte för att jag kanske trodde att jag var sämre på engelska än en genomsnittlig lärare i fysik eller geografi, utan för att jag ville visa mig själv och världen att jag inte överskattar min engelska och inte tror att jag är ens i närheten av förstaspråkskompetens eller över huvud taget har en önskan att vara det.

 

Linjen skulle sedan delas på mitten och förskjutas, varpå två personer ur vardera hälften bildade en grupp om fyra, där olika engelskkunskaper kompletterade varandra.  Klok idé och så satt vi kvartettvis runt borden.  Snart skulle vi diskutera föreläsningens inledning och skriva frågor till föreläsarna.  Dessa skulle skrivas på engelska och genom ett slumpmässigt förfarande fick jag det uppdraget.  Vi pratade lite, kom inte direkt på någon fråga men det kändes ju fånigt att sitta som sekreterare med penna och post it-lapp utan att skriva, så till slut bestämde jag mig för att sammanfatta en vag fundering som en av kollegerna hade haft.  Men hur skriva?  Tja, jag tänkte mig att jag sutte på ett av mig återkommande besökt webbforum och fick till en riktigt god formulering, med avancerade verbformer som uppfyllde alla språkliga krav.  Kollegerna nickade uppskattande och lappen lämnades fram.  Inte behövde jag skämmas, inte.

 

En mingelövning följde, där vi vandrade runt och fyllde i små rutor på varandras papper, och jag hjälpte många med min egenskap av att ha ”at least two sisters”.  Åter i kvartetterna diskuterades övningens användbarhet och så fick ur varje grupp en slumpmässigt utvald person ställa sig upp.  I vår kvartett råkade det bli jag och fastän vi var ett trettiotal grupper var jag en av de fem eller sex som föreläsarna valde ut att besvara frågan inför hela kollegiet.

 

Någon kom av sig, någon var blyg och vågade inte prata, någon gav upp och fick prata på svenska.  Så icke jag; i stället tyckte jag det var roligt att sticka upp över folkmassan, bytte väl ut något ord som jag i hastigheten inte kunde översätta men sade på det stora hela ungefär vad jag ville.  Den kanadensiska responsen blev god och jag konstaterade att inte nog med att min utsaga hade substans – jag besatt uppenbarligen också språklig kompetens.

 

De skulle bara ha hört historien om Harald Rask och Thomas Busch på klingande østnorsk.  Men den sparar jag till nästa gång.

 

 


Obildade lärare

 En tisdag förmiddag i februari kliver jag vid 11.25 in i personalrummet mitt i en animerad diskussion.  Två lärare som jag inte känner särskilt väl konstaterar just att könsfördelningen i Sverige har blivit skev.  Nu går det fyra män på varje kvinna.

– Va? säger jag alldeles oombedd.  Nej, det stämmer inte.

– Jo, alltså bland unga, i giftasmogen ålder, där är det så.

– Helt omöjligt…

– Men det var en undersökning som sade så.  Bland dem i åldern 16-25 är det så många fler män.

– Bland alla unga som bor i Sverige?  Nej, så kan det inte vara.

Jag försöker mig på ett resonemang.

– Varje årskull består av ungefär 100.000 personer…

– Men det varierar väl, det går ju upp och ner! säger C och hennes kollega nickar instämmande.

– Visst, men ungefär 100.000, plus/minus några tiotusen.  Det gör en miljon 16-25-åringar, så… ja…

 

Jag avslutar med att konstatera att det nog stämmer att det är en stor övervikt på pojkar bland ensamkommande flyktingbarn och det är förstås tråkigt, men bland invånarna i stort är fördelningen långt jämnare.

 

Sedan övergår resonemanget till något som ligger närmare kollegiet: flickors och pojkars skolprestationer.  Kommer kvinnorna i framtiden att ha makten i samhället, eftersom de har bättre studieresultat och det bland pojkar finns en attityd av att studier är fånigt?  Denna diskussion är mer baserad på egna iakttagelser och i någon mån värderingar än på fakta, vilket känns tryggt i den uppkomna situationen.

 

Tio minuter senare hamnar jag vid diskmaskinen där kollegan C just embarkerat i en diskussion kring var i världen rika och fattiga bor.

– Hur många bor det i Europa? frågar C:s kollega.

– Ungefär två och en halv miljard, säger C.

– Nej, inte så många! utropar jag.  Alltså, det är väl ungefär en halv miljard i EU.  Lägg till 100 miljoner i Ryssland och några länder till, så… tja, det är ju långt under en miljard i alla fall.

 

Jag kände mig lite som besserwisser, men framför allt var jag upprörd inombords.  Här har vi utbildade lärare, med många års högskoleutbildning, på en välrenommerad skola, som sprider felaktiga fakta från (möjligen) tvivelaktiga källor.  Dessutom helt oreflekterat!  Jag menar, hur kan man ens tro att invånarna i Sverige i vilken som helst åldersgrupp skulle ha en könsfördelning som skiljer sig mer än några procent från 1:1?  Vilken förmåga har man då att göra en rimlighetsbedömning i något annat sammanhang?

 

För flera år sedan hörde jag ett samtal om problemet med en allt äldre befolkning på landsbygden.  Någon påstod då att genomsnittsåldern bland invånarna i Rättviks kommun var 65 år.  Det där kunde ju inte heller stämma, sade jag och förklarade att i så fall skulle det till exempel på varje ungdom gå fem åldringar.

– Jo, men så är det! sade några ivriga samtalspartners.  Det bor massor av pensionärer i Rättvik!

Det var naturligtvis inte alls så.  Inte heller bodde det 100.000 personer i Rättviks kommun, som en studiekamrat (på lärarprogrammet…) påstod och hänvisade till alla byar utanför centralorten.

 

Rimlighetsbedömningar gör man hela dagarna.  Men för att göra rimliga rimlighetsbedömningar måste man ha en viss omvärldskunskap och en sådan kräver ett grundläggande intresse för världen vi lever i.  Jag tror inte att jag är unik som har det, jag hoppas inte att det är så, för jag vill inte tro att folk är så ointresserade!!

 

*

 

(Själv är jag visserligen helt ointresserad av modern musik och nästan lika dåligt insatt i all annan populärkultur, men jag är helt säker på att även om det möjligen kan vara ett handikapp i vissa sociala sammanhang, har det ingen påverkan på något utanför den egna arenan.  För dyker det upp ett ungt popsnöre som kallar sig Zara Larsson och blir omdiskuterad på grund av att hon har modet att sätta sig upp mot machostrukturerna och gubbväldet i branschen – ja då lyssnar jag på den debatten, lär känna dess grunder och lägger mig i, utan att det för den sakens skull spelar den minsta roll vilken musik hon eller kollegerna gör.)

 

 


Gud och Darwin går gärna hand i hand.

Så var det dags igen.  En elev sitter och sliter sitt hår över en uppgift i gymnasiets religionskurs, avsnittet religion och vetenskap.  ”Vi ska ha ett seminarium i morgon och diskutera om man ska tro på religionen eller Darwin.  Vi måste välja en och jag har inte bestämt mig…”

 

Suck, vad jag blir trött.  Man måste inte alls välja.  Evolutionsteorin och exempelvis kristendomen är alldeles utmärkt kompatibla.  Det har åtminstone fyra påvar förfäktat sedan 1950-talet och dessutom har miljoner (miljarder?) kristna lekmän satt sig in i frågan och kommit till samma slutsats.

 

Jag säger ofta (men kanske inte i bloggarna mina) att det finns två grupper som irriterar mig mer än andra:

1) kreationister som säger att evolutionen bara är en teori och att det finns vetenskapliga bevis för att Gud skapat världen och dess levande arter.

2) de ateister som säger att alla religioner är falska eftersom evolutionsteorin är vetenskapligt bevisad och det inte finns några vetenskapliga bevis för Guds existens.

 

Båda dessa grupper begår generalfelet i alla teologiska frågor: de har missuppfattat gränsen mellan religiös tro och forskningsbaserat vetande. 

 

Uppenbarligen tillhör min elevs religionslärare samma kategori.  Suck och dubbelsuck…


Vintermånadsmåndag

Häromdagen kom en rapport som sade att svenskarna tyckte att mörkret var som jobbigast i november.  Det tycker inte jag (det är av kända skäl värre i oktober), men jag kan förstå att många har svårt för en måndag morgon i november…

 

Men en dag som denna…

 

Vaknar varm under lakan, täcke och överkast, kliver upp, tittar på termometern: tio minusgrader utomhus.

 

Tar en titt genom vardagsrummets fönster.  De vetter mot sydöst och med bara aningen av gryningsrodnad i öster får väl himlen sägas vara mörk.  En nästan nattsvart sammet med Venus och Jupiter som klara, fasta ädelstenar.

 

Så går det en stund, jag får frisk äppeljuice och yoghurt med hallonsylt, kan se morgonens nyheter och skratta gott åt säkerhetspolisens blunder.

 

Ut i kylan – med två byxor, tre tröjor, två par vantar, mössa och vinterjacka kan cykel grå och jag rulla nedför gatan i det annalkande morgonljuset.  Kallt är det men vad gör det i varma kläder.  Att klättra uppför den stretiga motbacken förbi lasarettet blir ett rent nöje.

 

Lugn förmiddag i arbetsrummet väntar.  Genom väggen hörs Tänd ett ljus och Happy new year från idrottshallen.  Bakom ryggen finns en öppen dörr till trapphuset, mot aulans baksida och luciatågets inledande övningar.  ”Strålande stjärna, strålande stjärna.” 

 

En strålande dag i november.


När det mumlas i katakomberna.

Chefen skickar under veckoslutet ett meddelande till sin personal: ”För att föregripa rykten meddelar jag på detta vis att jag kommer att avsluta min tjänst i B kommun och tillträda en annan tjänst i F kommun.  Mer information kommer.”

 

Personalen möts på måndagen i skolans hörn och prång, viskar i mungipan ”det är en glädjens dag” och puffar till varandra på överarmen.  Två snabba stötar med knuten hand och en knapp sekunds intervall, som förstärker det sagda och ordlöst tillägger ”…men håll hemligt att jag sade det.”

 

Jag vet inte om jag är så förtjust.


Fakta om Finland

 

Under middagsrasten blev det bekant att tre av fem vid bordet nyligen hade varit i eller snart skulle resa till Helsingfors på studieresa.  Jag var inte en av dessa men fick nu höra: 

  • Finland har ungefär tre miljoner invånare.
  • Helsingfors är en inte särskilt stor stad.
  • Svenska har aldrig varit ett obligatoriskt skolämne för finska elever, alternativt att…
  • Svenska har varit ett obligatoriskt skolämne men är det inte längre.
  • Finlandssvenskar är akademiker och tillhör överklassen.
  • De flesta finlandssvenskar bor i trakten av Åbo.
  • Uleåborg är en stad med många svensktalande. 

Eftersom jag visste att dessa fakta inte är mycket till fakta, utan tvärtom är fullständigt oriktiga, kompletterade jag med verkliga fakta om Finland:

  • Finland hade fem miljoner invånare redan när jag gick i skolan och har väl fem och en halv nu.
  • Huvudstadsregionen, som är ett begrepp i sig, har mer än en miljon invånare men består av flera städer, så i själva ”Helsingfors” bor bara ungefär en halv miljon.
  • Svenska är ett obligatoriskt skolämne för alla Finlands elever, men de så kallade sannfinländarna kallar det för tvångssvenska och vill ändra bestämmelsen.
  • Huvudstadsregionen har ungefär lika många svensktalande som Borås.
  • De flesta finlandssvenskar har traditionellt varit fiskare och bönder, men det finns ett gammalt rykte som säger att de är akademiker.
  • Vasa, som ligger ungefär mittför Umeå, har visserligen kanske bara en fjärdedel svensktalande men där går det att tala svenska med de flesta. 

Om jag hade fått tillfälle, hade jag också tillagt fler verkliga fakta om Finland. 

  • Finska och svenska är juridiskt sett helt likställda i Finland.  Till exempel bestäms varje kommuns språkliga status utifrån hur invånarnas språktillhörighet är fördelad i just den kommunen.  De enda skillnaderna jag känner till, är dels att Åland är enspråkigt svenskt oavsett hur många finskspråkiga som skulle flytta dit, dels att finska är arméns kommandospråk även i svenskspråkiga styrkor (som för närvarande råkar vara bara en).
  • I Uleåborg finns nästan inga svenskspråkiga alls.
  • Även om det finns några tusen finlandssvenskar i Åbo, ligger staden i utkanten av ett av de svenska språkområdena, så det är bara ungefär 5 % av invånarna som har svenska som modersmål, vilket är en mindre andel än i Helsingfors och betydligt mycket mindre andel än i det tvåspråkiga området som helhet (där över 20 % har svenska som modersmål).
  • Det är lätt att se de svenskspråkiga som en oviktig liten minoritet på 6 %, men då glömmer man att de flesta svenskspråkiga finns på orter där de är i majoritet eller utgör en stor minoritet.  Med andra ord: finlandssvenskarna bor där finlandssvenskarna bor och där är deras språk viktigt.
  • När sannfinländarna (som är synnerligen falska finländare) i dag gnäller över att svenska fick fortsätta att vara det huvudsakliga administrationsspråket i Finland under 1800- och början av 1900-talet, glömmer de bort att finskan på den tiden inte hade kunnat bli det administrativa språket.  Det enda alternativet hade varit ryskan.  Skulle det ha varit bättre, sett till hur Finlands historia kom att utveckla sig?
  • För att ge barnen ytterligare ett språk, låter många i grunden finskspråkiga familjer sina barn gå i svenskspråkiga förskolor (som förresten fortfarande ibland kallas barnträdgårdar, vilket nästan är en omöjlighet i Sverige).
  • I tvåspråkiga familjer registreras majoriteten av barnen numera som svenskspråkiga.

Det finns ämnen som jag är expert inom, för att jag har ett grundmurat intresse för dem.  Inget konstigt med det egentligen.  Men att jag tydligen utmärker mig i en grupp rikssvenskar när det kommer till Finland i allmänhet och dess språkliga situation i synnerhet, är mer oväntat.  Men det är väl så att man har olika talanger, att lägga ett eller annat på minnet.  (Och så råkade ju min närmaste kollega någonsin vara finlandssvensk sverigefinländare.  Det kanske gjorde sitt till.)

 


Vad fotboll är

Det är så lätt att tro att fotboll är Blatter och Fifa, gubbvälde och vänskapskorruption. 

 

Men fotboll kan också vara det årliga skolmästerskapet på den nya fotbollsstadion i Borås, där stadens gymnasier gör upp om titeln som vinnare av Arenakampen.

 

Där kan fotboll vara fullsatta och försommarheta läktare med sjungande studenter av alla kön, som styrt ut sig med smink och kläder i skolans färg, som kan eller inte kan redogöra för offsideregler och målskillnadsaffärer, men som förenas i ett evenemang som uppmärksammas av stora delar av staden och ingen annan.

 

Där kan ett annat år fotboll vara en dag med ihållande, ilsket regn som piskar en uttunnad åskådarskara i ansiktet, där den lilla friskolan utan traditioner har den ljudligaste hejaklacken som får det gamla Högre Allmänna Läroverket att förvånat tystna och sedan i stumhet förlora första matchen.

 

Då kan fotboll bli en semifinal mellan den lilla utmanaren, som redan skrällt sig till gruppseger, och den stora favoriten, det klassiska Teknis som leder med 1-0 i slutminuten.  Då kan uppstickaren få en frispark och få för sig att utmana alla vanor av drömmar om mörsare i krysset och i stället slå en alldeles häpnadsväckande variant med ett löst skott vid sidan av muren, en kort passning mot mitten och en klackspark i mål.

 

Då kan åskådaren som bara tycker att livet är kallt och blött och för stunden rätt eländigt, lysa upp och applådera i pur hänförelse och lycka.

 

För det, mina vänner, det är fotboll på riktigt.

 

 


Vådan av fusk...

...eller Berättelsen om varför det står en soptunna i vårt kopieringsrum.

I tisdags skrev nästan alla tvåor på de samhällsvetenskapliga, humanistiska och estetiska gymnasieprogrammen nationellt prov i matematik.  Inget konstigt med det; de flesta mattekurser på gymnasiet avslutas med ett nationellt prov.  Men – ni har säkert hört och sett det i vilket som helst nyhetsmedium – denna gång komplicerades provet av att det officiella facit hade blivit röjt någon dag innan.

Jag har själv varit med om att genomföra nationella prov, ja ett år var jag till och med ämnesansvarig på skolan, så jag vet hur nästan frustrerande det är med hemlighetsmakeriet.  Som lärare fick jag långt i förväg ett grönt instruktionshäfte som meddelade hur provet skulle genomföras och kunde vara till hjälp när eleverna skulle förberedas.  Själva provet kom emellertid senare till skolan och där fanns även ett rött häfte.  Detta röda häfte fick inte ens lärarna se förrän på provdagen och kartongerna med provuppgifterna förvarades i ett låst skåp på rektorns kontor.

Denna gång hade alltså en skola i Stockholm gjort bort sig fullständigt och jag tror att någon där sitter och skäms med kinder lika röda som rättningshäftet.  Inte nog med att skolledningen i förväg lämnade de rätta svaren till lärarna; en lärare lät dessutom svaren ligga framme i ett personalrum.  Det är ett så horribelt misstag att jag knappt kan tänka mig något liknande.  (Förutom när valbara politiker räknar sina egna röster i de allmänna valen...)

Nåväl, detta blev inte allmänt känt förrän efter att provet i Matematik 2b var genomfört och följden blev att några av alla dessa gymnasister på 600 skolor i landet fick göra ett prov som de redan kände svaren till.  Inte på alla skolor, men på många, fanns det alltså elever som gjorde sig skyldiga till en typ av fusk som egentligen inte kan sägas vara så allvarligt i sig, men som fick långtgående följder.  För eftersom det inte är möjligt att säga exakt vilka elever som fuskat och vilka som inte gjort det, måste provet på många skolor göras om i sin helhet.

På provdagen ringde en förälder i Borås till Bäckängsgymnasiet och berättade att förälderns barn kvällen före suttit tillsammans med några kompisar och pluggat in de rätta svaren.  Hur utbrett det är just på de två gymnasier i Borås där provet gjordes, är förstås omöjligt att säga, men på både Sven Erikson-gymnasiet och Bäckäng beslutades redan dagen efter att man jämnt en vecka efter det ordinarie provet kommer att genomföra ett nytt prov, för alla elever på vissa program.

I skolans kopieringsrum står sedan i morse en blå soptunna som inte stått där förut:

 


Men vad står det på locket?  Jo...

 


Det var förstås inte vad eleverna hade tänkt sig, att deras flera timmars hårda arbete skulle brännas upp och bli till ingenting.  Somliga är upprörda över detta och det finns två sidor av kritiken.

För det första säger vissa "Vi som inte har fuskat vill inte göra om provet!"  (En del säger sig till och med komma att vägra det nya provet på tisdag.)  Här är förstås problemet att det inte går att avgöra vilka de (förmodligen rätt få) är som fuskade på det första provet.  Borås Tidning refererar i dag gymnasiechefen på Sven Erikson-gymnasiet som berättar att några elever skrivit ordagrant samma svar som i facits lösningsförslag och då råder det ju ingen tvekan.  Andra elever har förmodligen varit smartare och inte lärt sig lösningen utantill utan bara principiellt, så att de kunnat ge ett korrekt svar utan att det synts varifrån de fått idén, och hur ska man kunna sätta dit en sådan elev?  Att en elev gör ett oväntat gott resultat på nationella provet kan ju helt enkelt bero på att eleven haft en god progression mot slutet av kursen, eller rentav att det nationella provet har bättre uppgifter än lärarens ordinarie prov.  Därför måste alla elever göra om provet på en skola eller i en klass där det finns tydliga indikationer på att några elever fuskat.

För det andra finns det kritik även från officiellt håll som säger "Om provet ska göras om, måste alla elever i landet göra om det, för annars blir det inte likvärdigt och själva syftet med de nationella proven är att alla ska kunna jämföras."  Det där visar att man tyvärr dels inte förstått hur de nationella proven är upplagda, dels inte läst statistik på någon högre nivå...

Det är nämligen så att varje enskilt nationellt prov har en enskild rättningsmall.  Det är inte antal poäng som jämförs, utan varje elevs svar översätts till vilka kvaliteter eleven visat i de enskilda uppgifterna och varje provdel ges ett sammanvägt betyg.  Sedan vägs provdelarna i sin tur samman till ett provbetyg (vars användning för övrigt är oklar; en elev ska ju verkligen inte få samma betyg som på ett nationellt prov, ty eleven kan visa kunskapen på andra prov, på lektioner eller i något annat sammanhang).  Om eleverna på skola X får göra en variant av nationellt prov och eleverna på skola Y ett annat, förändrar det inte alls saken.  Proven är ju nämligen framtagna på samma sätt och prövar samma saker.  Om man menar att resultaten inte är jämförbara, blir ju följden att provresultaten vid förra provtillfället i alla fall inte är jämförbara med provresultaten den här gången, eftersom det inte var identiska provuppgifter.

Med det katastrofalt dåliga betygssystem som vi tyvärr hade i Sverige från 1969 (?) till 1994, krävdes det att alla elever gjorde samma prov, eftersom det bara var klassens faktiska resultat i antal poäng som avgjorde vilket medelvärde klassens betyg skulle ha.  Nu är det inte så, utan lyckligtvis jämförs elevens resultat bara med kunskapskraven och elevens betyg sätts utan hänsyn till vilka provresultat klasskamrater och andra skolelever i landet får.  Därför är det helt oväsentligt om alla gör samma nationella prov eller inte.  På många kurser och i många ämnen finns ju inte ens några nationella prov, men de flesta lärare är säkert kompetenta nog att sätta rättvisa – och likvärdiga! – betyg ändå.

Med detta sagt blir slutsatsen att Skolverket gjorde helt rätt när man bestämde att varje rektor själv får besluta huruvida skolans elever ska göra om provet eller inte.  Och en klok rektor rådgjorde säkert med sina lärare och andra informanter innan beslutet fattades...



Kan en liknande situation inträffa igen?  Ja, det kan det förstås, för det räcker ju att det någon gång i framtiden finns någon som av misstag handskas ovarsamt med provmaterialet och någon annan som med avsikt publicerar det på webben.  Däremot finns det en aspekt av veckans händelser som gör att följderna inte behöver bli så stora nästa gång.

De flesta av de tiotusentals gymnasieelever som tvingas genomlida ett andra prov, kommer verkligen att se det som ett lidande och något de tvingas göra i onödan.  Detta bör leda till att det nästa gång finns en och annan elev som meddelar sin lärare eller rektor att provet har blivit offentligt.  Då kan man plocka fram reservprovet i tid, eller i värsta fall ställa in provet med kort varsel och flytta fram det någon dag.  På så vis behöver denna veckas kalabalik inte upprepas i sin helhet.


RSS 2.0