Påsknattshimmel

När man lämnar kyrkan efter påsknattsmässan har den grå och rått kalla avslutningen av fastan övergått i en nästan krispigt vintrig stilla natt.  Bara stjärnhimlens utseende skvallrar om att det faktiskt är vår.  Högt härskar Lejonet och den konungsliga Jupiter står i Jungfrun och strålar över jorden.

Se, det är också en symbolik det.

Gud och Darwin går gärna hand i hand.

Så var det dags igen.  En elev sitter och sliter sitt hår över en uppgift i gymnasiets religionskurs, avsnittet religion och vetenskap.  ”Vi ska ha ett seminarium i morgon och diskutera om man ska tro på religionen eller Darwin.  Vi måste välja en och jag har inte bestämt mig…”

 

Suck, vad jag blir trött.  Man måste inte alls välja.  Evolutionsteorin och exempelvis kristendomen är alldeles utmärkt kompatibla.  Det har åtminstone fyra påvar förfäktat sedan 1950-talet och dessutom har miljoner (miljarder?) kristna lekmän satt sig in i frågan och kommit till samma slutsats.

 

Jag säger ofta (men kanske inte i bloggarna mina) att det finns två grupper som irriterar mig mer än andra:

1) kreationister som säger att evolutionen bara är en teori och att det finns vetenskapliga bevis för att Gud skapat världen och dess levande arter.

2) de ateister som säger att alla religioner är falska eftersom evolutionsteorin är vetenskapligt bevisad och det inte finns några vetenskapliga bevis för Guds existens.

 

Båda dessa grupper begår generalfelet i alla teologiska frågor: de har missuppfattat gränsen mellan religiös tro och forskningsbaserat vetande. 

 

Uppenbarligen tillhör min elevs religionslärare samma kategori.  Suck och dubbelsuck…


Sanningen kommer inte alltid från väntat håll.

Söndagsgudstjänst på Hässleholmen och eventuella fördomar ställs på ända. Först håller den modernt liberalteologiska prästen en innehållslös predikan och lyckas ändå visa insiktsbrist i trans- och queerfrågor. Sedan gör den kyrksamma medelålders damen från hjärtat av Schartau-land en utförlig och nyanserad analys av äktenskapsfrågan och hbtq-debatten.

 

Ergo: Man ska inte dra slutsatser om människors åsikter utifrån irrelevant förkunskap om deras bakgrund.


Biskoparna och jag

Biskop Claes-Bertil, biskop Sven-Bernhard, biskop Thomas, biskop Jonas, biskop Lars-Göran, biskop Erik, biskop Åke, sannolikt ärkebiskop Anders och snart biskop Fredrik...

 

Det senaste knappa decenniet har jag haft glädjen att en torsdag i maj så där varannat år sitta och äta kvällsmat med biskopen i Skara. Det har varit trevligt, egentligen inte alls för att biskopen varit med, men det roligaste har varit hur mina profana kolleger har gapat när jag lämnat jobbet på eftermiddagen och berättat detta. "I kväll ska jag äta soppa hos biskopen."

 

För människor utanför kyrkan är biskopen nämligen en berömdhet. Nåväl, det finns bara 14 stycken åt gången och det finns alltså färre biskopar än statsråd (dessutom byts de senare ut mycket oftare än de förra), så på sätt och vis är en biskop rätt unik. Däremot har mina erfarenheter lärt mig att biskopar är som folk flest och hur viktiga deras poster än är, kan man tala om lite av varje med dem, skratta, berätta anekdoter och diskutera såväl världsliga om teologiska frågor precis som med kompisarna på fredagsfikat.

 

Efter gårdagens biskopsval i Växjö kan jag alltså snart lägga ännu en biskop till raden av sådana jag faktiskt träffat personligen: i Rättvik och Hjo, i Husaby och Äspered, i Skara och Borås. Det är självklart inget att skryta över, men det gläder mig att veta att man inte behöver vara någon berömdhet eller centralfigur för att få träffa kyrkans höga ledare. Både före, under och efter sin ämbetsperiod rör de sig bland vanligt folk som lilla mig.

 

Och det är ju precis som det ska vara.


Den yttersta tiden – inte precis varje år

Detta ska inte bli något eskatologiskt inlägg.  I stället handlar det snarast om vår kalender och om matematik.

 

Idag är det 24-e söndagen efter trefaldighet och gudstjänsttemat är "Den yttersta tiden".  Ett tema finns för alla kyrkans firningsdagar och eftersom dessa sammanlagt är 73 stycken (huvudsakligen söndagar och andra helgdagar, men även exempelvis skärtorsdagen och annandag pingst), finns det alltså många sådana.  Vanligtvis finns tre olika textserier, så att inte samma texter läses varje år – det skulle ju bli lite tjatigt, som ni förstår.

 

Men, för just 24-e söndagen efter trefaldighet finns bara en serie texter.  Skälet till det, är att det är en söndag som infaller ganska sällan.

 

De flesta av de 73 firningsdagarna infaller varje år.  Det gäller närmare bestämt 45 av dem.  Jul- och påskhögtiderna är förstås sådana, liksom välkända högtider som adventssöndagarna, midsommar och allhelgonahelgen.  Andra är kanske mindre bekanta men dyker upp årligen: fastlagssöndagen, den helige Mikaels dag, apostladagen och många fler.

 

Nu är det emellertid så, att vissa av dessa söndagar överlappar varandra.  Så när midsommarhelgen inträffar i juni, kommer den så att säga att "stjäla" en söndag ur trefaldighetsserien.  Exakt vilken söndag det är, varierar beroende på var i kalendern som Den heliga trefaldighets dag ligger.  Det i sin tur beror på när påsken äger rum.  Sammantaget gör det att, för att ta ett exempel, 2-a söndagen efter trefaldighet försvinner ungefär vart femte år.  Den äts alltså upp av en dag som anses viktigare att uppmärksamma.

 

Jag skrev i exemplet "ungefär vart femte år".  Skälet till det, är att det inte går att ge ett exakt svar.  Det finns nämligen två utgångspunkter för när de kyrkliga söndagarna firas. 

 

Den första, att första söndagen i advent ska firas en söndag i intervallet 27 november-3 december, är lätt att beräkna.  Den återkommer cykliskt, alla alternativen är lika sannolika och efter 28 år återkommer datumen för första advent i samma ordning.

 

Den andra utgångspunkten är påskdagen.  Denna är betydligt mer komplicerad.  Vi har nog alla fått lära oss redan i lågstadiet att påskdagen infaller "första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen".  Det är på sätt och vis sant, men eftersom olika delar av världen har olika datum just det ögonblick då fullmånen inträffar, har man i förväg gjort upp en tabell för vårdagjämningen, fullmånen och påskdagen.  Den följer i princip astronomin, men följer i än högre grad en mycket komplicerad matematisk formel.  Eftersom formeln har så oerhört många faktorer, går det inte att säga att påskdagen återkommer på ett visst datum med ett bestämt intervall.  För att kunna beräkna sannolikheten för att ett visst datum är påskdagen, måste man alltså bestämma sig för en tidsperiod och inom denna beräkna sannolikheten.  Något absolut svar går däremot inte att få.

 

Jag har en gång gjort upp en tabell i ett excelark (och jag hör hur vissa av mina vänner, som känner till min svaghet för excelark, skrattar högt).  Denna täcker alla kyrkliga firningsdagar från första advent 1970 till domssöndagen 2030, alltså exakt 60 år.  Det är ur den tabellen som jag hämtar mina siffror i detta inlägg.  (Och det blir ett långt inlägg, inser jag nu...)

 

Idag är det alltså 24-e söndagen efter trefaldighet.  Detta är ett ovanligt stort tal, men mer blir det inte i år, eftersom nästa söndag kallas söndagen före domssöndagen och därefter följer domssöndagen och första söndagen i advent.  Men vad är skälet till att antalet varierar?  Och mer exakt, vad är det som avgör hur många "trefaldighetssöndagar" det blir?

 

Jo, det tycks som om det finns tre faktorer.  För att få många söndagar i trefaldighetsserien gäller att:

  1. Heliga trefaldighets dag bör infalla tidigast möjligt.  Det gör den i sin tur om påskdagen infallit tidigt.
  2. Söndagen före domssöndagen bör infalla senast möjligt.  Det gör den i sin tur om första söndagen i advent infaller sent.
  3. Den sista söndagen i trefaldighetsserien får inte ätas upp av Alla själars dag (även kallad Söndagen efter alla helgons dag).  Vilken söndag det är, styrs i sin tur av att Alla helgons dag infaller lördagen i intervallet 31 oktober-6 november.

I år, 2013, hade vi påskdagen den 31 mars, vi har första advent den 1 december och just den dag som är idag faller in lagom efter allhelgonahelgen.

 

Hur är det ett annat år?  Finns det något enkelt sätt att redan i förväg kontrollera antalet söndagar i trefaldighetsserien?  Kan vi smälta samman alla de tre faktorerna till en?

 

Ja, det kan vi ju...  Efter lite funderande inser jag att alltsammans styrs av en sak – påskdagens datum.  Det finns nämligen inga överraskningar mellan påsk och november.  Alla datum finns där varje år, för det skjuts aldrig in några skottdagar under den perioden.  Eftersom påskdagen alltid är en söndag, ger varje möjligt påskdagsdatum samma läge för söndagarna under resten av året, ända fram till advent.

 

Då blir det enkelt att göra nästa uträkning och med hjälp av min tabell, konstaterar jag att den sista "x-e söndagen efter trefaldighet" är någonstans mellan 20 och 25, enligt följande:

  • 20 e tref blir den sista i serien om påskdagen är 17-18 april.
  • 21 e tref blir den sista i serien om påskdagen är 10-11 eller 19-25 april.
  • 22 e tref blir den sista i serien om påskdagen är 3-4 eller 12-16 april.
  • 23 e tref blir den sista i serien om påskdagen är 27-28 mars eller 5-9 april.
  • 24 e tref blir den sista i serien om påskdagen är 29 mars-2 april.
  • 25 e tref blir den sista i serien om påskdagen är 23-26 mars.

(Några möjliga påskdagsdatum saknas under 60-årsperioden: 24-25 mars, 29 mars, 13 april, 25 april.  För dessa får jag alltså räkna manuellt, men det är bara ett kärt besvär!)

 

Jag sade ju inledningsvis att 24-e söndagen efter trefaldighet är så ovanlig att den bara har en textserie.  Det originella med den serien är att den delas med 25-e söndagen efter trefaldighet.  Vilken som helst av dessa dagar som infaller, får alltså de aktuella texterna.  Ovanliga är de båda, vilket gör att texterna i fråga inte riskerar att bli utslitna.  Faktum är, att sedan den nya evangelieboken började att gälla 2003, har "Den yttersta tiden" inte varit gudstjänsttema i kyrkan förrän idag...

 

Vad finns det då för andra firningsdagar som är ovanliga?  Av de 73 dagarna infaller som sagt 45 varje år.  Återstår därmed 28.  Många möter vi minst varannat år, men andra är riktigt rara söndagar.  Rarast av alla är dessa:

  • 25-e efter trefaldighet – 3 år av 60
  • 6-e efter trettondedagen – 3 år av 60
  • 5-e efter trettondedagen – 7 år av 60
  • 24-e efter trefaldighet – 10 år av 60
  • 23-e efter trefaldighet – 14 år av 60
  • 5-e i fastan – 25 år av 60

Som synes är trettondedagssöndagarna också intressanta i sin ovanlighet.  Inte minst finns det en häpnadsväckande detalj att fundera över, men det tror jag nog att jag tar en annan gång...

 


Rösta på vem du vill – utom...

Den här vintern väljer vi biskop i Skara stift.  Valet görs av ett elektorskollegium på drygt sexhundra personer.  Detta kollegium består till hälften av stiftets präster och diakoner, till hälften av lekmän, alltså vanliga församlingsmedlemmar som utsetts av församlingarnas kyrkoråd.  Dessa kyrkoråd är i sin tur valda av Svenska kyrkans medlemmar.

Biskopsvalet kan alltså ses som ett demokratiskt val i stil med när Sverige väljer statsminister eller Tyskland president.  Det finns emellertid ett par aspekter av biskopsvalet som skiljer det från alla andra demokratiska processer som jag känner till.

Redan i förväg kunde vi utgå ifrån att en präst skulle väljas till biskop (i princip behöver biskopen inte prästvigas förrän efter biskopsvalet, men det är extremt ovanligt att så är fallet).  Det är inte konstigt och inget jag tänker kritisera.  Däremot finns det en annan bestämmelse som utesluter många kandidater.  En biskop måste nämligen gå i pension senast vid 67 års ålder.  Elektorerna får därför inte välja en person som är äldre än så, hur lämplig den personen än skulle anses vara.  I praktiken innebär det även att alla som är äldre än 60 år har svårt att bli vald till biskop.

Är detta konstigt?  Ja, det är det.  Jag skulle till och med vilja säga att det är en demokratisk brist.  I många val där en person ska väljas till ett ämbete, finns en nedre åldersgräns.  Till exempel är den i svensk politik 18 år; för att bli tysk förbundspresident är den 40.  Det finns också oftast en tillhörighetsprincip: att vara bosatt i kommunen där man väljs, medborgare i landet man representerar – eller medlem av kyrkan man blir vald av.  De flesta sådana regler är fullt demokratiska, eftersom du kan räkna med att du i framtiden kommer att vara behörig, även om du inte är det nu.

Det som också gäller i politiska val, är att väljarna har rätt att avsätta den de valt – antingen vid vilken tidpunkt som helst eller efter en på förhand bestämd tid.  Så är fallet oavsett om det gäller presidentskapet i en suverän stat, ordförandeposten i en föreningsstyrelse eller rentav rollen som styrelseordförande i ett internationellt företag.  De undantag som finns från denna regel, såsom i valkungadömen eller vid påveval, är för ämbeten som innehas livet ut.

Våra biskopsval skiljer sig alltså från detta.  Här väljer elektorerna bland kandidater under en viss ålder, och har sedan inte rätt att avsätta den valda personen.  Däremot kan den valda biskopen göra ett alldeles fantastiskt, utomordentligt, enastående arbete och ändå en dag tvingas avgå.  Inte för att biskopen fattat dåliga beslut.  Inte för att väljarna vill ha en annan person på posten.  Utan bara för att biskopen uppnått en bestämd ålder.

Nu menar somliga att en biskopspost är precis som vilken annan chefsroll som helst.  Arbetslagarna gör det nästan omöjligt att avskeda någon.  Och när man väl blivit anställd så har man rätt att stanna där till pensionen; den enda flexibiliteten är att man också har rätt att fortsätta till 67 års ålder.  Så långt är jämförelsen legitim: gymnasielärarna kan inte ge rektorn sparken, restaurangens ägare kan inte säga upp kökschefen utan giltiga skäl.  Så är det och så ska det vara.

Däremot menar jag att biskopens roll är unik.  Det är nämligen inte följden av ett normalt anställningsförfarande, utan ett ämbete som man blir vald till i förtroende.  Blir man förtroendevald, ska också väljarna inom en rimlig tid kunna välja en annan person i ens ställe.  Kyrkans medlemmar byts ständigt ut: vissa lämnar kyrkan eller blir gamla och dör, medan andra döps in i kyrkan.  Då vore det väl rimligt att biskopsposten ska spegla dessas värderingar och syn på ledarskap?

Så hur skulle vi göra i stället?  Ja, kanske skulle modellen vara att välja en biskop för en fastlagd mandatperiod på sex år.  Efter sex år hålls ett nytt val, där samma person kan utses igen, eller en ny kandidat väljas.  Den övre åldersgränsen skulle på det sättet alldeles naturligt bli överflödig.  En biskop som blir för gammal för att på ett effektivt sätt leda stiftet, skulle ju vid nästa val inte längre få förtroendet, medan en kandidat som visade goda egenskaper kunde bli vald till helt oavsett födelseår.  Skulle inte det vara god demokrati?


Länkar till mer information om biskopsvalet i Skara stift:
Mirjam eller Mose (separat blogg om valet) eller Mirjam eller Mose på facebook
Skara stifts kortfattade presentation av kandidaterna


En udda julotta – som bekräftade alla fördomar

Någon som har hört sägas att det är trist att gå i kyrkan?  Det hävdas ofta att kyrkan är töntig och gudstjänsterna långtråkiga.  Det där håller jag inte med om.  Även de söndagar då jag känner mig blasé och rätt oandlig, brukar gudstjänsterna vara intressanta – och så finns där alltid trevliga människor att fika med eller få en kram av.

Men nu har jag just kommit hem efter julottan, och den bekräftade alla fördomar.  Eller rättare sagt, den som inte brukar gå i kyrkan annat än på jul och liksom jag råkade välja "fel" kyrka idag, den stackaren tror nu att kyrkan är just så mossig som ryktet säger.

Jag ska genast säga att jag inte gick till samma kyrka som jag brukar och inte lyssnade till samma präst som vanligt.  För när Jan-Åke och Sofia håller igång i Brämhult, eller Thomas och LindaHässleholmen, eller valfri präst och kyrkomusiker i Borås Caroli, ja då är det både värdigt och underhållande

När församlingen samlats, ljusen brinner och alla andäktigt inväntar När juldagsmorgon glimmar och julevangeliet, då då kliver kyrkoherden fram till mikrofonen och inleder med att hälsa välkommen, samt läser upp gudstjänstens tjänstgöringslista och pålyser kommande veckas gudstjänster!  Alltså, det är nästan tjänstefel...  Rakt på bara, med kyrkklockor och musik, eller något mycket väl valt ord, inte en massa trams som får hela julmorgonsstämningen att rämna.

Och känslan av föreläsning i hotellets konferenslokal eller utbildningsdag på högskolan bara fortsatte.  Predikan, vars enda fördel var att den var kort, var byggd på citat och lästes innantill på ett språk som uttalade varje bokstav i alla ord utom det (försök då att skilja på de folk och det folk, eller de ljus och det ljus, och försök att stå ut med alla sade de).  Så fort någon stämning lyckades infinna sig, kom en pålysning av nästa psalm eller sång eller nu står vi upp och varsågod och sitt ned och besökarna måste ha frågat sig varför det fanns både agenda och psalmtavla, eller om kyrkoherden trodde att församlingens intellekt var under snittet.

Kantorn skötte sig bra, men hade otur med sina medhjälpare.  Under psalmerna satt solisterna och småpratade, under sina sånger tog de tonerna underifrån och längtade till Idolfinalen.  Det framgick även av sångvalet.

Pinan var över efter en timme och då hade visst även vaktmästaren fått nog.  Medan församlingen vandrade ut, köade i mittgången, gick vaktmästaren omkring och släckte ljusen.  Juldagen var liksom över innan den ens hade börjat.

Mycket mer finns inte att säga.  Jo, en sak.  Om det inte har framgått än, så är en gudstjänst som denna rätt ovanlig.  I allmänhet är prästerna roliga, musikerna hängivna och gudstjänsterna både intressanta och andligen utvecklande.


RSS 2.0