Kyssfritt.

Eleven M får spel under lektionstid, viftar med armarna och ropar:

– Titta på mig, titta på mig!
Jag kastar en blick, konstaterar att något ser annorlunda ut.

– Jaha…  Ja, du har inga glasögon?

M fortsätter att vifta med armarna.

– Pussa på mig, pussa på mig!

Jag höjer på ögonbrynen och tittar förvånat.

– Eh, nej…

M stannar upp.

– Varför inte?  Ålder är bara en siffra…

– För att då skulle det bli skandal.

– …och fängelset är bara ett ställe.

 

Det var ju ganska fyndigt sagt och just som jag beslutat mig för att le åt den repliken, skjuter eleven D in att det är en ren dröm att sitta i fängelse.  Nej, säger jag som många gånger varit i fängelset på besök.  Jo, säger D, jämfört med fängelser i Irak.  Nåväl, det är möjligt, tänker jag.  Irakiska fängelser vet jag ju inte mycket om, men just som jag ska dra min favorithistoria om den svenska vargjägaren och fotbojan, ballar även D ur och jag bestämmer mig för att spara denna sedelärande berättelse till en annan gång.


De Gaulles revansch

Charles de Gaulle, den store statsmannen som under flera decennier ledde Frankrike genom omstörtande kriser, satt vid rodret då Storbritannien och Nordirland under tidigt 1960-tal för första gången diskuterade medlemskap i EG (de Europeiska Gemenskaperna, föregångaren till dagens EU).

Under denna tid diskuterades EG:s inriktning.  Framför allt Belgien drev en linje om ett framtida "Europas Förenta Stater", alltså med en stark överstatlighet som egentligen skulle sudda ut de gamla statsgränserna.  Det där ställde britterna inte upp på, så de höll sig avvaktande till EG-projektet.  Då försäkrade general de Gaulle att någon sådan utveckling av EG inte kom på fråga.

"Europa måste vara ett nationernas Europa, ett självständigt förbund mellan självständiga stater.  I [...] en överstatlig federation skulle Frankrike – och alla övriga deltagande nationer – förlora sin identitet." (De Gaulles hållning, sammanfattad av Knut Ståhlberg.)

Charles de Gaulle var alltså väldigt mycket fransman, men han var också väldigt mycket europé.  När britterna 1963, mitt i förhandlingarna med EG, också slöt militära avtal med USA, närmare avtal än de Gaulle tyckte var lämpliga, kallade han till presskonferens och förklarade mer eller mindre tydligt att så länge han var president, skulle Storbritannien inte bli medlem av EG.  Ett brittiskt medlemskap skulle nämligen även ge USA inflytande över intern europeisk politik och det var helt fel väg att gå.

De Gaulle stod fast vid sitt löfte och först tio år senare, efter att han var såväl avgången som död, antogs Storbritannien och Nordirland som medlem av EG.

Charles de Gaulles hållning kan alltså sammanfattas i dessa två punkter:
  • Det europeiska samarbetet kan inte få en dimension av överstatlighet som gör att staternas särprägel och egna beslutsrätt försvinner.
  • Storbritannien och Nordirland har inte samma syn på Europafrågor som den europeiska kontinentens stater och kan därför inte fullt ut vara medlemmar av det europeiska samarbetet.

I förrgår beslutade en brittisk folkomröstning att Storbritannien och Nordirland ska lämna den europeiska unionen.  Det främsta skälet är att EU blivit så överstatligt att britterna inte längre själva får fatta beslut om sin framtid.

General de Gaulle har än en gång visat sig ha rätt.  De Gaulle har fått sin revansch.




Fotnot:  Mitt val att (oftast) skriva "Storbritannien och Nordirland" grundar sig i att det är så landet heter.  Storbritannien är en ö, men i det förenade kungariket ("United Kingdom", UK) ingår inte bara England, Skottland och Wales, utan även Nordirland.  I alla fall än så länge.

Att driva butik och det där med genus igen…

Det fanns i Borås i många år en butik vid namn Ord & Ton.  Den var en så kallad missionsbokhandel och inriktade sig alltså på kristna böcker, presentartiklar, skivor...  Sedan såldes butiken för några år sedan, varpå de nya innehavarna flyttade det kristna utbudet till ett hörn av butiken och fyllde ut hyllorna med allmäna inredningsprylar och presentartiklar som mest skulle se söta ut och på sin höjd säga Carpe Diem eller Love eller liknande välkända men oftast menlösa sentenser.  Jag har varit där någon gång under den nya regimen, men verkligen inte ofta.

 

I dag gick jag ändå till Ord & Ton och köpte en present till ett barn samt ett kort som gratulerar på dopdagen.

 

– Pekbibeln, den har ni inte va? sade jag i kassan.

– Nej, inte för närvarande, och jag vet inte om vi kommer att få in den snart heller.

Jaha, tänkte jag, så kan det vara ibland, men innehavaren fortsatte förklara:

– Det finns så mycket jag behöver beställa men jag vet inte om jag orkar, så om du ber mig göra det nu, vet jag inte om jag kommer ihåg att göra det.  Jag gjorde en beställning som kom igår, men jag borde ha gjort den i februari.  Det är så jag gör för att inte bli utbränd.

Det var svårt att svara på den kommentaren, ty det faktum att jag av egen erfarenhet vet att det är lättare att bli om inte utbränd så trött i huvudet om jag oroar mig för saker jag skjuter upp i det oändliga, passade sig kanske inte riktigt.

 

Under tiden började hennes kollega slå in köpet i kassan och någon av dem frågade om jag vill ha boken inslagen.

– Ja, det vore väl bra.  Tack så mycket!

– Jag har för mig att du vill ha ett ganska neutralt papper, sade chefen och log.

– Ja… jo… men det måste ju vara flera år sedan! sade jag, förbluffad över hennes minne.

 

Medan hon plockade fram något allmänt brun/guld-färgat lagom mönstrat papper, fortsatte jag med att förklara att det framför allt är det där med blått och rosa som jag inte gillar.

– Det är det enda vi har, sade hon.  De flesta vill ju ha det.

 

Jag skulle kunna ha sagt att det kanske är för att det inte finns något alternativ, typ grönt eller gult med rosor eller nallebjörnar, men den diskussionen ville jag inte initiera nu igen.  Hon gjorde det själv i stället:

– Pojkar och flickor är olika, så är det bara.  Varför vill de leka med vapen till exempel?  Det har jag aldrig tyckt om, men mina pojkar ville det ändå och min dotter var helt ointresserad.  ”De bara leker krig”, tyckte hon.  Varifrån skulle de ha fått det intresset?

– Tja, sade jag, det fanns väl andra som påverkade henne.

– Nej, jag var hemma med mina barn, förklarade hon och såg stolt ut.

– Jo, men det fanns väl andra i omgivningen som…

– Nej, vi bodde på Norrby och det var ju inte så lätt att umgås med alla utlänningarna, så vi brukade gå till lekparken.  Jag hade nog ganska bra koll på vad de gjorde.

 

Återigen blev jag stum.  Vad skulle jag säga?  Men hon pratade på och kom än en gång in på rosa och blått, varpå jag inte kunde hålla tyst.

– Du vet, sade jag, före första världskriget var rosa en pojkfärg och ljusblått en flickfärg.

Hon tittade skeptiskt på mig och undrade om jag menade allvar.

– Jo, rött står för kraft, passion, styrka och var en manlig färg.  Då blev rosa en svagare form av rött, alltså för pojkar.

Hon slog in paketet i en kombination av vitt och marinblå snören.

– Ja, jag tycker att det är fint med blått, sade hon och antydde att det vore anmärkningsvärt att en kvinna i 50-årsåldern tycker att blått är en fin färg.

– Ja, det är fint.  Och blått står ju för Jungfru Maria, avslutade jag.

 

Jag kunde inte hålla mig från att skratta för mig själv medan jag promenerade därifrån…

 


Odens soldater – en högerextrem rörelse

Det talas i den ena staden efter den andra om en förening som kallar sig "Odens soldater" (eller Soldiers of Odin).  Den grundades i Finland men har nu spritt sig över Sverige och kan sammanfattas som ett motorcykelgäng utan motorcyklar. Med andra ord är det en halvkriminell organisation som vissa sorgligt ensamma människor söker sig till för att hitta ett sammanhang.  Däremot har de gjort sig ett namn genom att vara ute och vandra om nätterna för att skydda oskyldiga flickor mot elaka män, vilket ju låter bra.
 
Just det, det låter bra. Grundaren är emellertid en i Finland ökänd och uttalad nazist, samtidigt som Sverigechefen är före detta medlem av Nationaldemokraterna. Nu ramlade jag också över en artikel i Borås Tidning, vars kommentarsfält diskuterade huruvida Odens soldater hade kopplingar till högerextrema rörelser. Ja, hävdade många, det är det ju ingen tvekan om, så allmänt respekterade källor som Expo och Sveriges radio nämndes. Men det var som att tala för döva öron... Somliga hade nämligen bestämt sig: det är jättebra att de är ute på våra gator, man kan inte lita på de kritiska källorna och det det ju alla vad vänsterpropaganda innebär. Tja, ni har säkert hört det förr...
 
Det föreföll vara ganska jämnt skägg mellan förespråkare och motståndare, men jag roade mig med att kolla vad det var för folk som idogt hävdade att det inte fanns några högerextrema kopplingar till Soldiers of Odin. Eftersom alla kommentatorerna hade sina facebookprofiler länkade, var det lätt gjort. Det är alltid lika roligt att undersöka människors facebook-profiler...
 
Det visade sig efter bara en kort stunds efterforskning, att ungefär två tredjedelar av dem som försvarade den här nya organisationen också är sverigedemokrater. De gillar "Sverigedemokraterna", de delar främlingsfientliga bilder och texter, de länkar till rasistiska källor – sammanhanget var uppenbart. I mina ögon var det ungefär som att säga att saken är bevisad:
– Ja, den här gruppen Odens soldater har tydligt högerextrema kopplingar.
 
 
 

Konkurrens

 

Borås kommun har liksom säkert de flesta kommunala förvaltningar en avdelning för tekniskt/praktiskt arbete.   I det här fallet kallas den Servicekontoret och utför allehanda anläggningsarbeten och liknande. 

 

Inom lokalpolitiken i Borås, inklusive ledarsidan i den mycket borgerliga Borås Tidning, debatteras Servicekontoret återkommande.  Man menar nämligen från högerhåll att Servicekontoret genom att ta på sig även externt arbete är en illojal konkurrent till privata företag.

 

Låt mig nu berätta om en helt annan, icke-kommunal verksamhet, som jag har ett engagemang i utkanten av.

 

Vi skulle utföra ett större arbete och bygga en anläggning för flera miljoner.  I ett sådant fall är det självklart att sätta igång ett anbudsförfarande och vi bjöd in flera stycken entreprenörer.

 

De flesta svarade inte alls.  Det är möjligt att någon enstaka svarade ”Nej tack”, men de flesta var alltså så ointresserade att de inte hade tid att lämna ens ett nej.  Servicekontoret svarade däremot mer utförligt.  ”Att bygga enligt arkitektens ritning är inte tekniskt möjligt, men man kan göra så här i stället och det är vi intresserade av att göra.”

 

Gissa vilken entreprenör som fick uppdraget…

 

Anläggningen som Servicekontoret gjorde, blev mycket lyckad och uppskattad.  Ja, den blev så uppskattad att den är ännu populärare än vi hade trott.  Redan efter ett par år har den berömts av tusentals lokalinvånare och det har ordnats studieresor från olika delar av Sverige, för att man i liknande verksamheter som den vi sysslar med, vill se på underverket.  Jag undrar om det inte rentav är så att det också har kommit delegationer från grannländerna och beskådat det.

 

Detta hade alltså kunnat utföras av någon annan entreprenör, men det var bara Borås kommuns servicekontor som var intresserat.  Illojal konkurrens?  Nja, inte riktigt va…

 

 


Obildade lärare

 En tisdag förmiddag i februari kliver jag vid 11.25 in i personalrummet mitt i en animerad diskussion.  Två lärare som jag inte känner särskilt väl konstaterar just att könsfördelningen i Sverige har blivit skev.  Nu går det fyra män på varje kvinna.

– Va? säger jag alldeles oombedd.  Nej, det stämmer inte.

– Jo, alltså bland unga, i giftasmogen ålder, där är det så.

– Helt omöjligt…

– Men det var en undersökning som sade så.  Bland dem i åldern 16-25 är det så många fler män.

– Bland alla unga som bor i Sverige?  Nej, så kan det inte vara.

Jag försöker mig på ett resonemang.

– Varje årskull består av ungefär 100.000 personer…

– Men det varierar väl, det går ju upp och ner! säger C och hennes kollega nickar instämmande.

– Visst, men ungefär 100.000, plus/minus några tiotusen.  Det gör en miljon 16-25-åringar, så… ja…

 

Jag avslutar med att konstatera att det nog stämmer att det är en stor övervikt på pojkar bland ensamkommande flyktingbarn och det är förstås tråkigt, men bland invånarna i stort är fördelningen långt jämnare.

 

Sedan övergår resonemanget till något som ligger närmare kollegiet: flickors och pojkars skolprestationer.  Kommer kvinnorna i framtiden att ha makten i samhället, eftersom de har bättre studieresultat och det bland pojkar finns en attityd av att studier är fånigt?  Denna diskussion är mer baserad på egna iakttagelser och i någon mån värderingar än på fakta, vilket känns tryggt i den uppkomna situationen.

 

Tio minuter senare hamnar jag vid diskmaskinen där kollegan C just embarkerat i en diskussion kring var i världen rika och fattiga bor.

– Hur många bor det i Europa? frågar C:s kollega.

– Ungefär två och en halv miljard, säger C.

– Nej, inte så många! utropar jag.  Alltså, det är väl ungefär en halv miljard i EU.  Lägg till 100 miljoner i Ryssland och några länder till, så… tja, det är ju långt under en miljard i alla fall.

 

Jag kände mig lite som besserwisser, men framför allt var jag upprörd inombords.  Här har vi utbildade lärare, med många års högskoleutbildning, på en välrenommerad skola, som sprider felaktiga fakta från (möjligen) tvivelaktiga källor.  Dessutom helt oreflekterat!  Jag menar, hur kan man ens tro att invånarna i Sverige i vilken som helst åldersgrupp skulle ha en könsfördelning som skiljer sig mer än några procent från 1:1?  Vilken förmåga har man då att göra en rimlighetsbedömning i något annat sammanhang?

 

För flera år sedan hörde jag ett samtal om problemet med en allt äldre befolkning på landsbygden.  Någon påstod då att genomsnittsåldern bland invånarna i Rättviks kommun var 65 år.  Det där kunde ju inte heller stämma, sade jag och förklarade att i så fall skulle det till exempel på varje ungdom gå fem åldringar.

– Jo, men så är det! sade några ivriga samtalspartners.  Det bor massor av pensionärer i Rättvik!

Det var naturligtvis inte alls så.  Inte heller bodde det 100.000 personer i Rättviks kommun, som en studiekamrat (på lärarprogrammet…) påstod och hänvisade till alla byar utanför centralorten.

 

Rimlighetsbedömningar gör man hela dagarna.  Men för att göra rimliga rimlighetsbedömningar måste man ha en viss omvärldskunskap och en sådan kräver ett grundläggande intresse för världen vi lever i.  Jag tror inte att jag är unik som har det, jag hoppas inte att det är så, för jag vill inte tro att folk är så ointresserade!!

 

*

 

(Själv är jag visserligen helt ointresserad av modern musik och nästan lika dåligt insatt i all annan populärkultur, men jag är helt säker på att även om det möjligen kan vara ett handikapp i vissa sociala sammanhang, har det ingen påverkan på något utanför den egna arenan.  För dyker det upp ett ungt popsnöre som kallar sig Zara Larsson och blir omdiskuterad på grund av att hon har modet att sätta sig upp mot machostrukturerna och gubbväldet i branschen – ja då lyssnar jag på den debatten, lär känna dess grunder och lägger mig i, utan att det för den sakens skull spelar den minsta roll vilken musik hon eller kollegerna gör.)

 

 


Julafton 2015

"Säg har det blivit sommar,
här i vinterns tid?"
Det har det vad det verkar,
klimatet är på glid.
Sveriges gränser stängas,
som under världskrigstid.
Berlinmur byggs vid Öresund,
– jag kännes ej därvid.

(Skaldat i gästboken vid Krestins-Hanna på julafton i onådens år 2015.)

5 kronor till klimatet

Statsministern slår sig för bröstet:
"Sverige lovar 250 miljoner kr extra till olika klimatfonder hos FN."


Men tjena. Sett till Sveriges statsbudget är det ungefär som om jag skulle skänka en femma i månaden...


Franska flaggor på f/b

På ledarsidan i dagens Borås Tidning antyds att man är en empatisk människa om man lägger en fransk flagga över sin profilbild på Facebook och att kulturrelativister inte ska tro att de är bättre människor för att de låter bli.

 

Om det är fler som tycker som Borås Tidning, vill jag härmed meddela att jag visserligen låter bli att förfranska min profilbild, men inte för att jag tror att jag är en bättre människa, utan för att jag helt enkelt inte känner för det.


Sverige är inte Frankrike

 

När det händer stora saker i andra länder, utlyses gärna undantagstillstånd.  Om det som inträffat huvudsakligen varit en tragedi, utlyses landssorg.  I vissa fall kan båda sakerna hända samtidigt, såsom nu i Frankrike.

 

Men Sverige är nu inte Frankrike.  (På gott och ont, får jag väl säga, för Sverige borde ibland bli lite mer franskt och Frankrike lite mer svenskt.)  Och eftersom Sverige inte är Frankrike finns varken undantagstillstånd eller landssorg i Sverige.  Det är enbart positivt.  

 

För det första: Varför skulle regeringen kunna åsidosätta lagarna bara för att den ser lagarna som ett hinder?  Sedan medeltiden hävdar svenskarna att land skall med lag byggas och i den dumma, svenska folksjälen, är nog detta ändå något av det klokare.  Har nu folkrepresentationen en gång beslutat vilka lagar landet ska styras efter, ska förstås inte regeringen kunna ställa dessa lagar åt sidan när de som mest behövs: i en kris eller under en katastrof.

 

(Dessutom kan det tilläggas att det alltid uppstår problem när någon får gräddfiler eller rätt att göra avsteg från de lagar som gäller i normalfallet.  För vem ska kontrollera att avstegen inte görs på fel sätt och vid fel tillfälle?  Hur ska den kontrollen ske och vilka sanktioner ska utdömas?  Svåra frågor som enkelt undviks genom att hela konceptet med undantagslagar undviks…)

 

För det andra: Hur skulle regeringen kunna bestämma att folket är i sorg, när vår kultur har privatiserat sorgen?  Nej, det kan den förstås inte, utan man skulle enbart göra det av politiska skäl, för att ställa sig in hos en grupp eller omvänt visa något slags avståndstagande genom att avstå från ”landssorgen” när någon menar att den är påkallad.  Enklare är att låta folk sörja i fred, för då behöver ingen bli vare sig ledsen i onödan eller besviken över att grannen och kollegan inte sörjer samtidigt.

 

Vad vi däremot gör i Sverige, är att utlysa tysta minuter.  Det händer inte jätteofta, utan mest när något hundratal eller ett par tusen personer dött i ett attentat någonstans i västvärlden.  Ibland nöjer man sig med bara en tyst minut, ibland slår man till med två eller tre.  Oavsett vilket det rör sig om, är jag tveksam till syftet och tycker nog egentligen att det är ganska tramsigt…  Det främsta skälet till min skepsis, är att det aldrig är de händelser som berör mig djupast – verkligen gör mig genuint ledsen – som uppmärksammas mest av vare sig regering, dagspress eller etermedier.  Den rent personliga sorgen känner jag för helt andra saker och hur tragiskt ett bombdåd i Beirut, Paris, Oslo eller Stockholm än kan vara, får det mig inte att fysiskt gråta eller ligga sömnlös.  Det är en känsla som jag förmodar att jag delar med många.

 

Därför kunde jag klockan tolv i dag, utan att skämmas, sitta och diskutera en debattartikel om graffitimålning, lämnande den tysta minuten åt sitt öde.

 

 


Låt inte det bästa bli det godas fiende.

Som människor är det vår skyldighet att verka för en bättre värld.  Att vår värld är fylld av problem vet vi och vi vill alla lösa dem.  Exempel skulle kunna vara rasism, diskriminering av handikappade, brist på medicin till sjuka, fattigdom, ensamhet, hemlöshet, dricksvattenbrist, etnisk diskriminering, orättfärdiga domar, ojämlikhet mellan könen, frånvaro av religionsfrihet, svält, översvämning, epidemiska sjukdomar, diskriminering efter sexualitet, lidande hos djur, utsläpp av klimatstörande ämnen, försurade marker, korruption, övergödning, diskriminering utifrån människors könsidentitet, barnmisshandel, normalisering av sexuellt våld, analfabetism, skövling av regnskog, bristande kunskap om kvinnosjukdomar, ekonomiskt utanförskap...

You name it – uppräkningen är på intet sätt komplett utan omfattar bara vad jag i hastigheten kom att tänka på och jag har säkert missat självklara världsproblem.  Poängen är bara att det finns många frågor vi kan välja att arbeta med och ingen av oss kan göra allt.  Så får det gärna vara, ja kanske är det rentav bra att det är så!

Sannolikt finns det för var och en av oss någon fråga som ligger oss närmare, som väcker engagemang, som gör oss mer förbannade.  Och omvänt finns det andra saker som inte känns lika angelägna.  Behöver det vara ett problem?  Nej, det är det inte.

Om en person arbetar med det som den tycker är viktigt, kommer någon annan i sin tur att ta sig an det den prioriterar.  Det är helt okej att jag undervisar analfabeter, du debatterar mot etnisk diskriminering, han besöker de intagna på fängelset och hon gräver brunnar till törstiga.



När frågan kommer till hur vi ska lösa problemen är det likadant.  Vi människor har nämligen olika talang.  Det kan röra sig om genetiska skillnader, kulturella skillnader, miljöfaktorer eller något annat; de förmågor vi besitter är i alla fall olika från person till person.  Lyckligtvis går det att lösa problemen på olika sätt och ofta är det rentav nödvändigt med olika talanger.  Då är det bara bra att varje individ kan bidra med sin begåvning.

Somliga människor kan ge pengar.  Andra har inga pengar men mycket tid.  Vissa är skickligast på att arbeta med händerna, medan andra som står handfallna inför praktiska uppgifter är bättre på att organisera.  Medan någon har muskelkraft, har en annan förmågan att på kort tid läsa in sig på ett okänt ämne.  De flesta av oss har lite av varje men tycker helt enkelt att det ena eller andra är roligare.

Också våra andliga gåvor är olika.  Någon kläcker kreativa idéer, någon vidareutvecklar andras idéer, någon är intelligent, någon behärskar många språk, någon tycker om att tala till stora folkmassor, någon är skicklig skribent, någon talar gärna med främlingar och någon arbetar bäst ensam.



Jag ska ge två exempel ur mitt eget liv de senaste månaderna:

Ett erbjudande gavs mig, vilket skulle ge mig en ledande roll i ett angeläget arbete.  Det var ett erbjudande som dels smickrade mig, dels innebar vissa eftertraktansvärda förmåner.  Att jag ändå tackade nej till det, förvånade förslagsställaren och det kan jag förstå.  Men den som gav mig erbjudandet känner mig inte tillräckligt väl, varken mina värderingar eller min personlighet.  Att tacka ja till det, skulle både ha givit mig en känsla av otillräcklighet och försatt mig under en psykisk press som skulle ha förstört den möjliga glädjen med projektet.

Under samma tid hade jag fått två andra, lika konkreta uppgifter.  Den ena var en följd av att ett plötsligt behov uppstod i min omgivning och även om uppgiften oroade mig, var det lätt att se den som en intressant utmaning.  Dessutom visste jag att ingen skulle utföra den bättre än jag och eftersom den måste göras, var det naturligt att acceptera.  Den andra uppgiften var av en typ som många hade fått ångest inför och helt vägrat, men för mig var det snarast något jag längtat efter att göra och visste att jag skulle utföra med gott resultat.  När det både i förväg och efteråt uppskattades att jag åtog mig uppdraget, blev det än tydligare att jag på alla punkter var rätt person för det.

Beträffande mitt andra exempel ska jag vara mer konkret.  Här rörde det frågan om de tiggare som finns på gatorna i min stad liksom i alla andra svenska städer.  Att det inte är bra att människor tvingas tigga är självklart.  Nästan lika självklart är att ingen egentligen vill lämna sitt land eller sin hemort för att möjligheterna är större att finna sig en utkomst på en annan plats.  Karl-Oskar och Kristina hade hellre stannat i Småland om de hade tyckt att möjligheten fanns, liksom den romska familjen i Buzau hellre skulle vilja stanna där om de tyckte att det var möjligt.

Så, vad gör vi nu för att underlätta dessa mycket fattiga människors liv?  Kan vi antingen lägga alla resurser på att förändra situationen där, eller lägga alla resurser på att förändra situationen här?  Nej, det kan vi inte.  Vi har alla olika förmågor och intressen och dessa måste användas på bästa sätt.  Det sker lämpligast genom att vi kompletterar varandra.  Vi, som liksom jag tycker att grundfrågan är viktig, kan inte hålla på att motarbeta varandra utan måste gå sida vid sida för en förändring.  Om vi inte gör det, utan försöker få det att framstå som att den egna prioriteten måste vara allas prioritet, kommer vi att lägga energin på fel saker.  Ett sådant förfarande gynnar bara en sida, nämligen den andra, ruttna sidan.  Medan hatet, snikenheten och splittringen breder ut sig, jublar bara ondskans hantlangare.  

Då har vi nämligen gjort det bästa till det godas fiende.  Och det vill vi verkligen inte, eller hur?


Elöverkänslighet finns nog inte – men respektera dem som lider av det.

Så sent som i dag blossade debatten om elöverkänslighet (även kallat elallergi) upp igen. Den gör det med ojämna mellanrum och det visar att den engagerar, vilket väl är bra. Problemet är förstås att forskningen inte visar att elöverkänslighet finns. Man har gjort olika former av blindtester – satt en uttalat elöverkänslig person i ett rum och kontrollerat hennes reaktion då elektriska fält varit omväxlande påslagna och avstängda, med enda resultatet att experimentpersonen inte kunnat säga när det funnits elektricitet i rummet.

 

Jag är nog böjd att hålla med dem som säger att eftersom forskningen inte visar några av de påstådda effekterna av elektriska fält, finns det inte heller några sådana. Vetenskap fungerar emellertid så att inget egentligen kan bevisas fullständigt, men det gäller inte bara elöverkänslighet utan precis allting som vi menar är vetenskapligt bevisat. Därför är det givetvis dumt att döma ut dem som upplever sig som elöverkänsliga, kalla dem simulanter och med ord som pjåsk och trams sparka ut dem i den elektrifierade världen.

 

Just i dag har jag inte läst några kommentarsfält i frågan, men jag kan tänka mig vad som står där. Säkerligen sitter det vanliga gänget av näthatare och berättar att eftersom de själva har arbetat vid en dataskärm hela livet och inte fått några problem, är elöverkänslighet ett påhittat problem. Sådana uttalanden visar bara att den som skriver saknar både empati och förståelse för den vetenskapliga metoden, men jag ska inte gå närmare in på det, eftersom det var en annan synpunkt som jag ville diskutera.

 

På vissa håll i landet har det arbetats för att man ska upprätta "lågstrålande zoner", elektricitetsfria områden där människor med elöverkänslighet kan bosätta sig för att slippa sina symptom. Vid något tillfälle ville en kommun i Siljansbygden (Rättvik? Mora? Orsa?) stödja ett sådant projekt, vill jag minnas. Det skulle bland annat innebära att området i fråga skulle vara fritt från mobilmaster, men då slog företag och överordnade myndigheter till. Eftersom elöverkänslighet inte fanns, kunde man inte anpassa samhället efter någon som påstod sig lida av elöverkänslighet, var argumentet och i ett myndighetsbeslut – eller rentav ett domstolsutslag – bestämdes det att planen inte skulle få förverkligas. Det blev inget elektromagnetiskt sanerat område.

 

Jag menar att ett sådant förhållningssätt är orätt. Om det finns en grupp människor, dessutom en inflytelsemässigt och hälsomässigt svag grupp människor, som upplever sig må mycket bättre om de får möjlighet att bygga sig ett hus i en ödemark utan mobilmaster och högspänningsledningar, är ju det inget som egentligen angår samhället i övrigt. Det skulle inte kosta just några pengar för samhället att gå dessa personer till mötes och det skulle definitivt inte utgöra någon fara för oss andra, så varför inte säga okej och reservera några hektar eller rentav en hel kvadratkilometer i Dalarnas utmarker för dessas skull.

 

Det enda hållbara argument som jag har hört från de radikalas sida, är att det skulle vara farligt för bärplockare och jägare att visas i området om det saknade mobiltäckning. Men hallå – för trettio år sedan sprang folk omkring där utan mobiltäckning och ännu för femton år sedan gjorde de flesta det utan mobiltelefon. Ingen var rädd för något annat än möjligen en ilsken björn (och mot en sådan är mobiltelefonen ändå inget skydd), så varför skulle man behöva vara det i dag? Det finns ju i så fall andra blåbärsskogar att ströva omkring i – eller också kan man skaffa en kommunikationsradio för den funkar i alla ödemarker.

 

Nej, om vi fick för oss att upprätta ett antal "strålningsfria" zoner här och där i landet, skulle det inte vara någon till skada. Däremot skulle många känna sig hjälpta, inbillningssjuka eller inte, och eftersom också dessa är vänner, medborgare och människor ska vi naturligtvis ställa upp för dem, särskilt när det kan göras på ett så enkelt sätt.


Jag är inte Charlie

Efter attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo för några dagar sedan har det blivit populärt att utropa ”Je suis Charlie!” på webben. Det ska vara ett sätt att uttrycka ett stöd för tryckfrihet och när det låter sig göra så enkelt som genom att byta presentationsbild på Facebook eller skicka ut en uppdatering på Twitter, har miljoner människor världen runt uttalat dessa tre ord.

 

”Je suis Charlie” är också ett sätt att visa sympati med Charlie Hebdo och det den står för. Det är här som jag slår bakut. Naturligtvis stödjer jag en fransk tidnings rätt att publicera texter och teckningar, men det gör mig inte till en del av tidningen. Det står var och en fritt att tycka att Charlie Hebdo är ett föredöme bland tidningar, men det finns mycket strunt i både den tidningen och andra. Mot den bakgrunden blir det liksom lite svårt för mig att ställa mig upp och säga att jag är satirtidningen Charlie Hebdo.

 

En annan infallsvinkel är denna: I juli 2011, efter attentatet i Oslo och massakern på medlemmar i Arbeidernes ungdomsfylking, AUF, sade Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen med sammetslen röst i en intervju ”I dag er vi alle AUF-ere”. Det var inte ett särskilt originellt uttalande (utan sagt efter amerikansk förlaga) men framför allt var det nog jobbigt att höra för alla de medlemmar av Arbeiderpartiet som inte alls ville ha en person med Siv Jensens värderingar som del av sitt parti. Det blev också knepigt för dem som ville visa avsky för attentatet och sympati med de drabbade men inte alls ville identifiera sig med det parti som de mördade råkade tillhöra – efter Siv Jensens uttalande kunde dessa känna sig tvungna att välja mellan att hålla med henne eller ses som känslokalla.

 

Det är alltså fullt möjligt att uppmuntra eller acceptera en företeelse utan att vara en del av den. Därför måste jag säga ”Je ne suis pas Charlie”, men helt utan att bråka om saken…


När grannarna bygger snögubbar gör de inte som jag.

En familj lekte i kramsnön ute på gården. Det såg ut att vara en pappa och hans två små söner på 6 och 4 år eller så och när jag upptäckte dem hade pappan och lillebror just rullat en stor snöboll och då barnet såg undrande ut, måttade mannen ovanför och jag förstod att han beskrev hur de skulle bygga en snögubbe. Det var sött, tyckte jag, och hoppades att deras färdiga snögubbe skulle komma att få stå någon dag utan att värmen eller några illvilliga tonåringar förstörde den.

 

I bakgrunden rullade storebror på en egen mellanstor snöboll men lillebror hann först med en alldeles för liten, som pappan lade ovanpå den stora. Så långt en idyllisk jullovslek, men nu hände följande:

 

Först rafsade lillebror ner sin lilla snöboll från den stora och stampade på den. Sedan tog pappan sats och sparkade på den stora snöbollen som flög genom luften i tusentals bitar. 6-åringen brast ut i ett besviket rop, varpå pappan tog upp en snöklump ur resterna och med ett stadigt överhandskast kastade den på honom.

 

Storebror kastade tillbaka på pappan, som kastade en ny snöboll, nu på lillebror, och så blev mannen stående i väntan på att också lillebror skulle träffa honom.

 

Jag stod och mindes snögubbar som jag byggt men förlorat till medmänniskors förstörelselusta, tänkte "Det ska börjas i tid" och bestämde mig för att skriva i bloggen.


Hur långt sträcker sig statens ansvar?

I går var det tio år sedan tsunamin översvämmade länderna kring Indiska oceanen.  Som naturkatastrof är den fascinerande, så även som nyhet i allmänhet.  Den var givetvis tragisk för alla inblandade, men eftersom jag såvitt jag vet inte känner någon som var direkt eller indirekt drabbad har den aspekten aldrig varit i fokus för mina reflektioner.

 

För invånarna i Banda Aceh och andra områden var det alldeles fasansfullt att se sin värld nästan vändas upp-och-ned och när hundratusentals invånare dör är det självklart en stor katastrof för Indonesien och länderna därikring.  Men, hur ska vi se på det ur ett svenskt perspektiv?  På tsunamin följde ju nästan en politisk kris och hur i hela världen var det möjligt?

 

Den svenska statens jurisdiktion sträcker sig till den svenska statens gränser.  Utanför Sverige kan vi inte göra mycket åt upplägget av räddningsarbete, sjukvård, krishantering, etc.  En del saker är bättre i ett annat land än i Sverige men det mesta är sämre (ibland rent objektivt, ibland för att vi svenskar av födsel och ohejdad vana helt naturligt tycker bättre om det svenska systemet).  Detta är något man ska vara medveten om vid en utlandsresa.  Det kan inträffa saker som man inte är beredd på: kriser och katastrofer eller bara en vanlig magsjuka eller fickstöld.

 

Frågan är vems ansvaret är för att ge mig, svenska medborgare, hjälp vid en olycka i utlandet.  Är det Sveriges ansvar, Utlandets ansvar – eller rentav mitt ansvar?

 

Ja det kan omöjligen vara den svenska statens ansvar om jag som privatperson reser på semester till Trondheim eller Bangkok.  Den främmande staten har ett rent medmänskligt ansvar för att i görligaste mån hålla mig på benen: operera min brustna blindtarm eller hjälpa mig att anmäla ett inbrott, men om resurserna saknas kan landet jag gästar givetvis inte ställas till svars om jag inte får vad jag är van vid från hemlandet.

 

Huvudsakligen måste ansvaret naturligtvis vara mitt.  Det är jag som på eget bevåg har valt att lämna hemlandets trygghet och om då något tråkigt inträffar måste jag ta konsekvenserna.  Så länge inte min stat har skickat dit mig som diplomatiskt sändebud kan hemlandet inte förväntas sätta i gång räddningsverksamhet åt mig.  Är det ens verkligen önskvärt att alla länder ska planera för alla olyckor som kan inträffa i varje annat land?  Är det rimligt att det ska finnas flygplan, båtar och annan materiel redo i Sverige för att ta hand om plötsliga händelser som svenskar kan råka ut för i någon annan del av världen?

 

Missförstå mig nu inte; det är ju självklart att det rika och välförsedda landet Sverige ska ge katastrofhjälp till offer för jordbävningar, översvämningar, krigshändelser, sjukdomsutbrott...  I december 2004 hade det därför varit mycket önskvärt, lovvärt och nästan uppenbart självklart om den svenska staten hade hjälpt människorna i exempelvis Banda Aceh.  Men att speciellt undsätta den promille som råkade vara svenska medborgare... nej, jag kan inte förstå upprördheten den gången.

 


Acting headmaster

Det berättas att Alexander Haig, utrikesminister under Reagan, befann sig i Vita huset i samband med mordförsöket på presidenten, och inför pressen uttryckte "I'm in control here". Det fick han kritik för, eftersom det fanns tre man före honom att utöva presidentmakten. Men vad skulle karl'n säga? Ingen av dessa hade möjlighet att göra något och han råkade vara den enda som kunde samordna verksamheten. Den här veckan axlade jag Alexander Haigs mantel.

 

Skolan har haft höstlov. En vanlig dag under terminen är det närmare 1500 personer som fyller upp korridorer, salar och alla andra utrymmen, men så har det inte riktigt varit den här veckan. Eleverna har lov och lärarna endera har jobbat in tiden eller har tagit sig ledigt på eget bevåg, så i hela den jättestora byggnaden fanns under veckans första dagar några vaktmästare, en och annan städerska, ett par bibliotekarier, specialpedagoger, elevassistenter och administrativ personal.

 

I onsdags morse var det uppenbart att även många av dessa hade tagit ut semester och några timmar senare gick ytterligare några hem. Sedan var det nästan bara jag kvar...

 

Det finns många ställen i världen som ligger öde men en plats som annars sjuder av liv blir tystare än allt annat. Ett par av kvällarna stannade jag kvar tills det mörknat och när jag klev ut ur fysikinstitutionen klockan fem, var det med en bekant känsla av att stå i centrum, äga hela världen, själv kunna fatta alla besluten. Jag har förstås upplevt den ett otal nätter på Stiftsgården i Rättvik men också på Skyttegatan i Kiruna, på högskolan i Falun och i ensamheten på mitt berg, varje gång med yttersta tillfredsställelse.

 

Preludiet blev långt men nu till saken. När jag satt i personalrummet på torsdag eftermiddag och drack en kopp te, var det jag och ingen annan som gjorde postmannen lycklig. Min närvaro var det enda som räddade honom från nesan att återvända till högkvarteret med ofullgjort uppdrag. Jag var den enda anställda som kunde godkänna den stora läroboksleveransen som nu var insläpad på två stora lastpallar. I'm in control here, liksom.

 

Ja då, här har ni en som klarar allt. Även att agera gymnasiechef om så skulle vara...


Sannolik u-båt?

Den här ubåtshistorien som håller på nu, är den första som jag får så att säga uppleva i vuxen ålder. Det finns mycket att säga om den, men framför allt sitter jag och flinar framför tv-n.

 

Det är nämligen som så, att jag sedan många år har i min bokhylla den sverigefinske författaren Klaus Vikings kortroman Sannolik u-båt. Den är nog mycket okänd och svårfunnen, för jag har aldrig hört någon annan nämna den, men jag läser om den med några års mellanrum, lustigt nog så sent som för ett par veckor sedan. Med den i åtanke är det svårt att ta någon som helst ubåtsjakt på allvar – inte minst som detalj efter detalj i denna skröna nu återupprepas i verkligheten.

 

Sannolik u-båt är framför allt en skröna att skratta åt, men det går också att med lätthet ta fasta på korn av betydligt viktigare frågor. (Så är det i varje roman. Försök gärna att hitta en som bara är rolig eller spännande och inte någonstans innehåller någon seriositet mellan raderna, men du kommer inte att lyckas.) Klaus Viking ger nämligen inte bara en minst sagt alternativ förklaring till vad som orsakade ubåtsjakten på Hårsfjärden 1982, utan beskriver också, ur en finsk arbetsinvandrares perspektiv, det tidiga 80-talets ubåtsmani i allmänhet, den omtalade rysskräcken och hur oerhört fördomsfulla vanliga svenskar kan vara.

 

Nu är det förstås så, att Klaus Vikings redogörelse för vad militärer, reportrar och vanligt folk säger i anslutning till en ubåtsjakt, bygger på stämningarna 1982. Det var före min medvetna tid, så jag har ingen aning om huruvida citat ur nyhetssändningar faktiskt är autentiska, men det blir inte mindre roligt att följa rapporterna 32 år senare och se hur de på punkt efter punkt upprepas. Nu, 2014, finns nämligen obekräftade uppgifter om mystiska signaler mellan Stockholms skärgård och främmande makts ubåtsbaser. Tidningar visar suddiga bilder av något som skulle kunna vara en ubåt (även om BBC i en nyhetssändning förde fram teorin att det kunde vara ett svenskt Loch Ness-odjur). I tv sitter en pensionerad försvarshök och drar häpnadsväckande dramatiska slutsatser. Bland folk i allmänhet sprids rykten om sådant som högst sannolikt aldrig varit ens sannolikt, desto mindre då sant. För mig är dessa timmar framför tv-n som att stiga in i vardagsrummet hos stackars Salomon i Nynäshamn 1982.

 

När jag så får för mig att göra en sökning på http://libris.kb.se för att se var boken finns, visar det sig att Sannolik u-båt tillhör de där böckerna som bara finns på ett litet antal bibliotek i Sverige. Kungliga biblioteket i Stockholm är ett, universitetsbiblioteken i Lund och Umeå två andra (på dessa finns i olika utsträckning pliktexemplar av många böcker, så det är inte förvånande att man till och med har boken i dubbla upplagor: 1986 och 1996 års versioner). Men sedan finns den också på Riksdagsbiblioteket, på det försvars- och utrikespolitiskt inriktade Anna Lindh-biblioteket samt på Finlandsinstitutets (i Stockholm) och Immigrantinstitutets (i Göteborg) bibliotek, vilket väl säger något om vilken tänkt målgrupp den har i dag.

 

Det är alltså, precis som jag anade, ingen bok som man med lätthet kommer över. Men med tanke på hur oerhört aktuell den visat sig vara nästan 30 år efter att den skrevs, ska jag komma ihåg, att om jag hittar den på något antikvariat eller i en second hand-butik (och på sådana har jag sett den förr), ska jag köpa den och ge den som present till en eller annan bekant. För, som det väl framgått nu, i mina ögon är den så oerhört läsvärd att den borde spridas till fler.


Tjugo år sedan mänsklighetens mörkaste stund

Idag är det 20 år sedan ett av mänsklighetens mörkaste händelser tog sin början.  Folkmordet i Rwanda inleddes och under tre månader mördades en miljon människor.  Detta folkmord är märkligt bortglömt i vår del av världen; åtminstone talas det sällan om det.  Det är förvånansvärt av många skäl, inte minst för att det finns detaljer som är ännu vidrigare än det som hände i Tyskland under 1930- och 40-talen.  Och den tiden, vars förintelse ofta till och med stavas med stort F, sägs det från högsta politiska håll än idag att vi måste berätta om.  Det gäller i lika hög utsträckning den rwandiska förintelsen.

Jag läste igenom engelska wikipedias artikel om det rwandiska folkmordet (Rwandan Genocide).  Eller, jag försökte läsa igenom den.  Den var nämligen så vidrig att jag första gången bara kom halvvägs.

Till exempel fick jag lära mig att det under denna tid mördades 7 människor per minut.  Även om det brukar sägas att hutuernas folkmord på tutsierna varade i 100 dagar, minskade dödandet redan kring mitten av den perioden, av skälet att det inte fanns så många tutsier kvar...

I Rwanda fanns bara förövare och offer.  Den hutu som vägrade att döda tutsier, blev själv dödad.  Det fanns ingen väg ut.  Ur den aspekten var folkmordet i Rwanda värre än folkmordet i Tyskland.  Det finns visserligen en allmänt spridd tro att de som höll i pistolen när judar och andra mördades i Tyskland, inte hade något val, men det är alltså en missuppfattning.  Den soldat som vägrade skjuta civila när en by skulle rensas behövde inte heller, utan om han sade nej, tog någon annan hans plats.  (Sedan kan jag spekulera i vad grupptryck eller en vilja att vara befälet till lags betydde, men faktum kvarstår: för individen gick det att undvika att begå folkmord i Tyskland.)

Planerandet av folkmordet i Rwanda genomsyrades av att alla skulle vara delaktiga.  Under de två åren före 1994 importerade man huggknivar, sågar, saxar och rakblad i syftet att använda dem för att mörda med.

Människor som försökte gömma sig i kyrkor eller skolbyggnader slaktades och på en plats krossade man hela kyrkan med bulldozrar varpå det var enkelt att hugga ned dem som försökte fly.  Ett kapell med flyktingar som överlevt en första massaker, fylldes med gasol och tändes på.  

Sätten man dödade människor på var så bestialiska att de inte kan med ord beskrivas.  Soldater beordrades att inte slösa med ammunition eftersom milisen snart skulle komma med machetes.  Föräldrar som försökte skydda sina barn fick kroppsdelar avhuggna en i taget.  Smala näsor och långa fingrar ansågs "se tutsi ut" och skars av.  Tutsier tvingades döda sina barn.  Hutuer som var gifta med tutsier tvingades döda maken.  Ett barn slängdes i en latrin för att dö av kvävning.  Det finns fortfarande platser där blodfläckar visar var milisen dängde levande spädbarn i kyrkväggen.

Somliga milismedlemmar gick hemifrån på morgonen, högg ned så många tutsier de hann med och när det blev kväll igen gick de hem och åt middag – det var som vilket arbete som helst.

Våldtäkter användes här som i alla krig och konflikter.  Tutsier våldtogs, så även moderata hutuer och hutuer som var gifta med tutsier, medan omgivningen tvingades stå bredvid och se på.  Milisen samlade ihop hiv-smittade och aidssjuka män från sjukhusen och beordrade dem att våldta kvinnorna i det uttalade syftet att smitta dessa.  I andra fall såg man till att minska kvinnornas möjlighet att i framtiden föda barn, genom att föra upp knivar, spjut, hett vatten och syra i underlivet.  Både män och kvinnor råkade ut för att få könsorganen bortskurna för att milisen ville visa upp dem som troféer.

Man kan också konstatera att FN och dess stora medlemsländer visste vad som hände, men inte ingrep.  Också här kan göras en jämförelse med den tyska förintelsepolitiken under andra världskriget, där det dels nog inte var helt bekant hur allvarligt läget var, dels var en kvalificerad, till tänderna rustad militaristisk stat som man så sakteliga besegrade.  I Rwanda hade förstås en massiv FN-insats kunnat sätta stopp för folkmordet på en vecka om viljan hade funnits.

Utlänningar som kom på besök till Rwanda under månaderna efter folkmordet, när Paul Kagames RPF-gerilla hade befriat landet och stoppat milisen, berättar om hur stora områden i det tätt befolkade landet låg mer eller mindre öde.  Min tes är att detta är en följd av att det bara fanns offer och förövare, där offren, i den mån de alltjämt levde, fortfarande var rädda för förföljelse, medan förövarna hade flytt antingen till den stora grannen Kongo eller ut i skogarna för att undvika att ställas till svars.

Det berättas också att antalet hundar i Rwanda steg enormt under detta år och antalet rovfåglar tiodubblades.  De hade nämligen tillgång till mat – i varje by och längs varje väg låg ruttnande människokött.
 


Jag har ofta sett 1994 som ett märkesår.  Dels för att det var en händelserik tid rent personligen, dels för händelser som aldrig glöms av dem som var med i vår lilla del av världen: M/S Estonias undergång, skjutningarna i Falun och Stockholm, den magiska fotbollssommaren...  I Rwanda minns man varje april folkmordet.  Resten av året försöker man att inte tala om det och det är kanske en god idé, för hur fasansfulla minnena än är, måste man även där fortsätta att leva, trots att man vet att man varje dag möter mördare på gatan.

Ännu en jämförelse med den nazistiska förintelsen kan göras.  Idag måste Tyskland sägas vara ett av världens mest demokratiska länder och ett av de länder där främlingsfientlighet, rasism och högerextremism har minst inflytande på den förda politiken.  Det är sannolikt en följd av att man på nära håll sett vad sådana riktningar kan leda till och att detta är en del av det stora gemensamma folkminnet, trots att en allt mindre minoritet av invånarna i Tyskland faktiskt upplevde våldsdiktaturen.

I dagens Rwanda arbetar man också mycket medvetet för att undvika alla möjligheter till en upprepning av händelserna 1994 och det anses allmänt att betonandet av försoning har varit verksamt.  Landet är byggt kring den ytterst populäre Paul Kagame och sitt världsunika, demokratiskt valda kvinnliga parlament.  Men det är en demokrati med brister, och alltjämt en bräcklig nation.  Därför måste man fortsätta samtalet – där liksom i resten av världen.

Så glömde marknaden skottdagen – igen...

Igår rapporterade tidningar och andra medier om att Sveriges BNP under första kvartalet 2012 stigit med 1,5% jämfört med första kvartalet förra året.  Alla var väldigt förvånade.  Det förutspåddes att Riksbanken därigenom inte kunde sänka räntan som det annars hade varit tänkt.

Svenska Dagbladet: "Överraskande starkt, få om ens någon hade räknat med de här siffrorna, säger statliga Konjunkturinstitutets generaldirektör Mats Dillén."

Statsminister Fredrik Reinfeldt försöker plocka politiska poäng i Dagens nyheter: "Det har blivit väsentligt mycket mer lönsamt att arbeta och många har större resurser kvar i plånboken. Konsumtion brukar kopplas mycket till om vi har framtidstro, och det finns många indikatorer på att framtidstron stiger i Sverige."

Men – redan vid fyra års ålder hade jag kunnat förklara orsaken...  I sina analyser glömde ekonomerna bort skottdagen!  Det är ju så enkelt som att första kvartalet 2012 var ungefär 1,1% längre än första kvartalet 2011.  Och om befolkningen får 1,1% mer tid, köper befolkningen 1,1% mer varor.  Om alla anställda med timlön får 1,1% mer arbetstid, får de också 1,1% högre inkomst.  Anställda med månadslön får visserligen inte högre lön för att månaden blir längre, men jag tror knappast att särskilt många lever så på marginalen att de inte konsumerar mer av det skälet.

Det är inte första gången som analytiker missar effekten av skottdagen.  Jag noterade den även 2008.  Då var det, har jag för mig, bilförsäljningen som hade ökat med 3,5% under februari det året jämfört med februari 2007.  Eftersom februari 2008 var 3,6% längre än februari 2007, var en sådan ökning precis vad man kunde vänta sig.

Nu slår det mig att en förslagen kapitalist kan tjäna pengar på detta.  Det är ju känt att glädjebesked får aktiekurser att obefogat rusa i höjden.  Den som under ett skottår då köper aktier i vissa bolag i slutet av februari, kan enkelt plocka in vinsten när positiva och "oväntade" försäljningsökningar rapporteras någon vecka senare.

Se det som dagens tips.


Den som utesluts av demokratin, sitter inte tyst och nöjd...

Det rapporteras idag (bland annat i Göteborgs-Posten) att regeringen i Libyen har stiftat en lag som innebär att de som haft kopplingar till Gaddafiregimen inte är valbara till det nya parlamentet.  Det är ett fullkomligt idiotiskt beslut.

Till att börja med är det alltid tveksamt om det kan vara demokratiskt att en regering stiftar lagar – den styrande makten bör inte samtidigt vara den lagstiftande.  Men alldeles bortsett från det: vilket är syftet med att utesluta en grupp från möjligheten att påverka och propagera, att på demokratiska vägar ha inflytande över landets styrning, produktion och välfärd?

Risken är att följden blir ett fenomen som världen sett nog av.  Människor som utestängs från det officiella samhället, kommer att ta sig ton på andra sätt.  Det kan leda till upplopp i Paris, plundring i London och bilbränder i Malmö.  Och samma mönster återkommer i ett större perspektiv.  Är det inte en etablerad sanning att en anledning till att en viss herr Hitler med anhang kunde ha så stora framgångar i 1930-talets Tyskland, var att hans land kände sig trampat på och uteslutet efter 1910-talets världskrig?

Tänk om det svarta Sydafrika genom ANC på 1990-talet hade drivit igenom odemokratiska förordningar som omöjliggjort för den tidigare vita makteliten att engagera sig i landets politik.  Vad hade då hänt där?

Nej, om man vill ersätta en diktatur med en stark demokrati, skall de demokratiska rättigheterna ges till alla landets invånare, i lika stor utsträckning och utan inskränkningar.  Alldeles oavsett vilka hämndbegär den nya styrelsen besitter...

 


RSS 2.0