När grannarna bygger snögubbar gör de inte som jag.

En familj lekte i kramsnön ute på gården. Det såg ut att vara en pappa och hans två små söner på 6 och 4 år eller så och när jag upptäckte dem hade pappan och lillebror just rullat en stor snöboll och då barnet såg undrande ut, måttade mannen ovanför och jag förstod att han beskrev hur de skulle bygga en snögubbe. Det var sött, tyckte jag, och hoppades att deras färdiga snögubbe skulle komma att få stå någon dag utan att värmen eller några illvilliga tonåringar förstörde den.

 

I bakgrunden rullade storebror på en egen mellanstor snöboll men lillebror hann först med en alldeles för liten, som pappan lade ovanpå den stora. Så långt en idyllisk jullovslek, men nu hände följande:

 

Först rafsade lillebror ner sin lilla snöboll från den stora och stampade på den. Sedan tog pappan sats och sparkade på den stora snöbollen som flög genom luften i tusentals bitar. 6-åringen brast ut i ett besviket rop, varpå pappan tog upp en snöklump ur resterna och med ett stadigt överhandskast kastade den på honom.

 

Storebror kastade tillbaka på pappan, som kastade en ny snöboll, nu på lillebror, och så blev mannen stående i väntan på att också lillebror skulle träffa honom.

 

Jag stod och mindes snögubbar som jag byggt men förlorat till medmänniskors förstörelselusta, tänkte "Det ska börjas i tid" och bestämde mig för att skriva i bloggen.


Hur långt sträcker sig statens ansvar?

I går var det tio år sedan tsunamin översvämmade länderna kring Indiska oceanen.  Som naturkatastrof är den fascinerande, så även som nyhet i allmänhet.  Den var givetvis tragisk för alla inblandade, men eftersom jag såvitt jag vet inte känner någon som var direkt eller indirekt drabbad har den aspekten aldrig varit i fokus för mina reflektioner.

 

För invånarna i Banda Aceh och andra områden var det alldeles fasansfullt att se sin värld nästan vändas upp-och-ned och när hundratusentals invånare dör är det självklart en stor katastrof för Indonesien och länderna därikring.  Men, hur ska vi se på det ur ett svenskt perspektiv?  På tsunamin följde ju nästan en politisk kris och hur i hela världen var det möjligt?

 

Den svenska statens jurisdiktion sträcker sig till den svenska statens gränser.  Utanför Sverige kan vi inte göra mycket åt upplägget av räddningsarbete, sjukvård, krishantering, etc.  En del saker är bättre i ett annat land än i Sverige men det mesta är sämre (ibland rent objektivt, ibland för att vi svenskar av födsel och ohejdad vana helt naturligt tycker bättre om det svenska systemet).  Detta är något man ska vara medveten om vid en utlandsresa.  Det kan inträffa saker som man inte är beredd på: kriser och katastrofer eller bara en vanlig magsjuka eller fickstöld.

 

Frågan är vems ansvaret är för att ge mig, svenska medborgare, hjälp vid en olycka i utlandet.  Är det Sveriges ansvar, Utlandets ansvar – eller rentav mitt ansvar?

 

Ja det kan omöjligen vara den svenska statens ansvar om jag som privatperson reser på semester till Trondheim eller Bangkok.  Den främmande staten har ett rent medmänskligt ansvar för att i görligaste mån hålla mig på benen: operera min brustna blindtarm eller hjälpa mig att anmäla ett inbrott, men om resurserna saknas kan landet jag gästar givetvis inte ställas till svars om jag inte får vad jag är van vid från hemlandet.

 

Huvudsakligen måste ansvaret naturligtvis vara mitt.  Det är jag som på eget bevåg har valt att lämna hemlandets trygghet och om då något tråkigt inträffar måste jag ta konsekvenserna.  Så länge inte min stat har skickat dit mig som diplomatiskt sändebud kan hemlandet inte förväntas sätta i gång räddningsverksamhet åt mig.  Är det ens verkligen önskvärt att alla länder ska planera för alla olyckor som kan inträffa i varje annat land?  Är det rimligt att det ska finnas flygplan, båtar och annan materiel redo i Sverige för att ta hand om plötsliga händelser som svenskar kan råka ut för i någon annan del av världen?

 

Missförstå mig nu inte; det är ju självklart att det rika och välförsedda landet Sverige ska ge katastrofhjälp till offer för jordbävningar, översvämningar, krigshändelser, sjukdomsutbrott...  I december 2004 hade det därför varit mycket önskvärt, lovvärt och nästan uppenbart självklart om den svenska staten hade hjälpt människorna i exempelvis Banda Aceh.  Men att speciellt undsätta den promille som råkade vara svenska medborgare... nej, jag kan inte förstå upprördheten den gången.

 


Eftermiddagsljuset på väg tillbaka – i dag vänder det.

Så här års talas det ibland om att dagarna är så mörka.  – Blä, suckas det, jag blir så deppig, så trött, så sur, livet känns meningslöst och jag längtar till våren, jag är så avundsjuk på Petterssons som åkt till Tenerifa, ska vi resa till Thailand över jul, tack och lov i alla fall för adventsljusen.

 

Eftersom jag är som jag är, har jag inget emot att dagarna är korta och de ljusa timmarna få – de kommer ju i retur om sommaren och eftersom sommarhalvåret är flera dagar längre än vinterditot, får vi betydligt fler ljusa timmar i Sverige än i, tja, säg Spanien eller Sydöstasien.  Nu skulle emellertid detta inlägg inte handla om hur himla käck jag är utan om att eftermiddagarna i dag, den 15 december, vänder och blir ljusare.

 

Redan i dag? invänder vän av ordning.  I almanackan står det ju att vintersolståndet infaller den 21 december.  Jo, så står det i min almanacka också (vilket är underligt, eftersom det just i år inträffar tre minuter över midnatt, natten till den 22 december).

 

Trots detta, är det faktiskt så att eftermiddagarna vänder redan i dag, åtminstone på min breddgrad 57°43’.  I Den svenska almanackan läser jag solnedgångstiderna för december och konstaterar att solen i Göteborg (som ligger på nästan exakt samma latitud som min nuvarande vistelseort) har gått ned kl 15.25 alltsedan den 11 december och kommer att fortsätta göra så till och med den 19.  Just nu, den 15 december, befinner vi oss mitt i den perioden och det är alltså i dag det vänder.

 

Men vad betyder det då att vintersolståndet infaller den 21-22 december?  Är det inte då som dagen är kortast, för det fick vi i alla fall lära oss i skolan?  Jodå, det är helt riktigt.  Gåtans lösning ligger nämligen i att morgnarna är som mörkast den 29 december.  Det är då som tiden för solens uppgång vänder (kl 8.56 i Göteborg) och vi kan se hur det blir allt ljusare när vi går till jobbet, äter frukost, stiger upp, vaknar eller vad vi nu gör.

 

Tiden från soluppgång till solnedgång är, när alla ovanstående anomalier räknas in, som kortast den 22 december (eller den 21) så det är absolut inget fel i att uppmärksamma den dagen som en vändpunkt.  Om man däremot tycker att just eftermiddagen är viktigare, är det alltså i dag man bör fira.  (Längre norrut i Sverige är det några dagar senare: i Östersund den 17 december, i Luleå den 19.)

 

Hur kan det då bli så här?  Varför händer inte alltsammans vid vintersolståndet?  Jo, om jag uppfattat saken rätt, är skälet det som kallas tidsekvationen.  För oss vanliga dödliga är det ganska praktiskt med ett dygn som alltid är 24 timmar långt, varken mer eller mindre, eftersom det i genomsnitt går 24 timmar från det att solen står som högst en dag, tills den gör det nästa dag.  Det verkliga soldygnet varierar emellertid en smula i längd och kan vara något längre eller något kortare än så.  Detta gör att det alltså finns två faktorer som påverkar tiden för solens uppgång och nedgång: dels den välkända faktorn som beror på jordaxelns lutning, dels tidsekvationen.

 

Vanligtvis är tidsekvationen chanslös att hävda sig mot axellutningen.  Den förra förändras oftast bara 10-20 sekunder från ett datum till nästa, medan den senare här i södra delen av Sverige oftast gör dagen 5-6 minuter kortare (höst) eller längre (vår) per dygn.  Men av en tillfällighet är det just kring jul som tidsekvationens förändring från en dag till nästa är som störst: faktiskt hela 30 sekunder.  Eftersom dagens längd varierar mindre kring solstånden (på min breddgrad betydligt mindre än en minut per dygn), blir tidsekvationens inverkan större än det faktum att solen står aningen lägre (före vintersolståndet) eller högre (efter vintersolståndet) från en dag till nästa.  Följden blir därför att solnedgången, om vi slaviskt tittar på vår 24 timmars-klocka, vänder den 15 december – och soluppgången den 29.

 

Låter det komplicerat?  Det är det nog…  Var bara viss om att solen och jorden sköter sig precis som de ska, rör sig i sina banor utan att vi människor påverkar dem på något väsentligt sätt.  Det tycker jag är rätt skönt att tänka på, att hur mycket vi än förstör vårt lilla jordklot på andra sätt, finns det fenomen vi inte kan påverka utan tryggt kan luta oss tillbaka och beskåda.

 

 


Biskoparna och jag

Biskop Claes-Bertil, biskop Sven-Bernhard, biskop Thomas, biskop Jonas, biskop Lars-Göran, biskop Erik, biskop Åke, sannolikt ärkebiskop Anders och snart biskop Fredrik...

 

Det senaste knappa decenniet har jag haft glädjen att en torsdag i maj så där varannat år sitta och äta kvällsmat med biskopen i Skara. Det har varit trevligt, egentligen inte alls för att biskopen varit med, men det roligaste har varit hur mina profana kolleger har gapat när jag lämnat jobbet på eftermiddagen och berättat detta. "I kväll ska jag äta soppa hos biskopen."

 

För människor utanför kyrkan är biskopen nämligen en berömdhet. Nåväl, det finns bara 14 stycken åt gången och det finns alltså färre biskopar än statsråd (dessutom byts de senare ut mycket oftare än de förra), så på sätt och vis är en biskop rätt unik. Däremot har mina erfarenheter lärt mig att biskopar är som folk flest och hur viktiga deras poster än är, kan man tala om lite av varje med dem, skratta, berätta anekdoter och diskutera såväl världsliga om teologiska frågor precis som med kompisarna på fredagsfikat.

 

Efter gårdagens biskopsval i Växjö kan jag alltså snart lägga ännu en biskop till raden av sådana jag faktiskt träffat personligen: i Rättvik och Hjo, i Husaby och Äspered, i Skara och Borås. Det är självklart inget att skryta över, men det gläder mig att veta att man inte behöver vara någon berömdhet eller centralfigur för att få träffa kyrkans höga ledare. Både före, under och efter sin ämbetsperiod rör de sig bland vanligt folk som lilla mig.

 

Och det är ju precis som det ska vara.


RSS 2.0