När grannarna bygger snögubbar gör de inte som jag.

En familj lekte i kramsnön ute på gården. Det såg ut att vara en pappa och hans två små söner på 6 och 4 år eller så och när jag upptäckte dem hade pappan och lillebror just rullat en stor snöboll och då barnet såg undrande ut, måttade mannen ovanför och jag förstod att han beskrev hur de skulle bygga en snögubbe. Det var sött, tyckte jag, och hoppades att deras färdiga snögubbe skulle komma att få stå någon dag utan att värmen eller några illvilliga tonåringar förstörde den.

 

I bakgrunden rullade storebror på en egen mellanstor snöboll men lillebror hann först med en alldeles för liten, som pappan lade ovanpå den stora. Så långt en idyllisk jullovslek, men nu hände följande:

 

Först rafsade lillebror ner sin lilla snöboll från den stora och stampade på den. Sedan tog pappan sats och sparkade på den stora snöbollen som flög genom luften i tusentals bitar. 6-åringen brast ut i ett besviket rop, varpå pappan tog upp en snöklump ur resterna och med ett stadigt överhandskast kastade den på honom.

 

Storebror kastade tillbaka på pappan, som kastade en ny snöboll, nu på lillebror, och så blev mannen stående i väntan på att också lillebror skulle träffa honom.

 

Jag stod och mindes snögubbar som jag byggt men förlorat till medmänniskors förstörelselusta, tänkte "Det ska börjas i tid" och bestämde mig för att skriva i bloggen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0