Fomalhaut (nästan bara saker av vikt)

Så sent som i dag blossade debatten om elöverkänslighet (även kallat elallergi) upp igen. Den gör det med ojämna mellanrum och det visar att den engagerar, vilket väl är bra. Problemet är förstås att forskningen inte visar att elöverkänslighet finns. Man har gjort olika former av blindtester – satt en uttalat elöverkänslig person i ett rum och kontrollerat hennes reaktion då elektriska fält varit omväxlande påslagna och avstängda, med enda resultatet att experimentpersonen inte kunnat säga när det funnits elektricitet i rummet.

Jag är nog böjd att hålla med dem som säger att eftersom forskningen inte visar några av de påstådda effekterna av elektriska fält, finns det inte heller några sådana. Vetenskap fungerar emellertid så att inget egentligen kan bevisas fullständigt, men det gäller inte bara elöverkänslighet utan precis allting som vi menar är vetenskapligt bevisat. Därför är det givetvis dumt att döma ut dem som upplever sig som elöverkänsliga, kalla dem simulanter och med ord som pjåsk och trams sparka ut dem i den elektrifierade världen.

Just i dag har jag inte läst några kommentarsfält i frågan, men jag kan tänka mig vad som står där. Säkerligen sitter det vanliga gänget av näthatare och berättar att eftersom de själva har arbetat vid en dataskärm hela livet och inte fått några problem, är elöverkänslighet ett påhittat problem. Sådana uttalanden visar bara att den som skriver saknar både empati och förståelse för den vetenskapliga metoden, men jag ska inte gå närmare in på det, eftersom det var en annan synpunkt som jag ville diskutera.

På vissa håll i landet har det arbetats för att man ska upprätta "lågstrålande zoner", elektricitetsfria områden där människor med elöverkänslighet kan bosätta sig för att slippa sina symptom. Vid något tillfälle ville en kommun i Siljansbygden (Rättvik? Mora? Orsa?) stödja ett sådant projekt, vill jag minnas. Det skulle bland annat innebära att området i fråga skulle vara fritt från mobilmaster, men då slog företag och överordnade myndigheter till. Eftersom elöverkänslighet inte fanns, kunde man inte anpassa samhället efter någon som påstod sig lida av elöverkänslighet, var argumentet och i ett myndighetsbeslut – eller rentav ett domstolsutslag – bestämdes det att planen inte skulle få förverkligas. Det blev inget elektromagnetiskt sanerat område.

Jag menar att ett sådant förhållningssätt är orätt. Om det finns en grupp människor, dessutom en inflytelsemässigt och hälsomässigt svag grupp människor, som upplever sig må mycket bättre om de får möjlighet att bygga sig ett hus i en ödemark utan mobilmaster och högspänningsledningar, är ju det inget som egentligen angår samhället i övrigt. Det skulle inte kosta just några pengar för samhället att gå dessa personer till mötes och det skulle definitivt inte utgöra någon fara för oss andra, så varför inte säga okej och reservera några hektar eller rentav en hel kvadratkilometer i Dalarnas utmarker för dessas skull.

Det enda hållbara argument som jag har hört från de radikalas sida, är att det skulle vara farligt för bärplockare och jägare att visas i området om det saknade mobiltäckning. Men hallå – för trettio år sedan sprang folk omkring där utan mobiltäckning och ännu för femton år sedan gjorde de flesta det utan mobiltelefon. Ingen var rädd för något annat än möjligen en ilsken björn (och mot en sådan är mobiltelefonen ändå inget skydd), så varför skulle man behöva vara det i dag? Det finns ju i så fall andra blåbärsskogar att ströva omkring i – eller också kan man skaffa en kommunikationsradio för den funkar i alla ödemarker.

Nej, om vi fick för oss att upprätta ett antal "strålningsfria" zoner här och där i landet, skulle det inte vara någon till skada. Däremot skulle många känna sig hjälpta, inbillningssjuka eller inte, och eftersom också dessa är vänner, medborgare och människor ska vi naturligtvis ställa upp för dem, särskilt när det kan göras på ett så enkelt sätt.