Heta låga

Det var en vårdag för länge sedan. Ja, närmare bestämt var det den 29 april 1998. Jag hade som så ofta tagit en tur till stadsbiblioteket i Kiruna, där jag hade bott i nästan tre år. Om bara drygt en månad skulle jag flytta därifrån, men nu var jag alltså på biblioteket.

 

Bland utrangerade böcker, sådana som ingen lånade och biblioteket ville göra sig av med och därför sålde för små pengar, plockade jag åt mig en okänd författares okända roman: "Heta låga" av Sture Stamming.

 

Jag tog med mig boken hem och även om jag inte minns idag om jag genast läste den, vet jag att jag gjorde det ganska snart därefter. Det visade sig att även om det visserligen inte var någon känd roman, kanske inte heller någon stor litteratur, var den välskriven, gripande och intressant.

 

Mot slutet av den heta sommaren 1868 drabbades Furuby socken, Konga härad och delar av omgivande trakter av en omfattande skogsbrand. Sture Stamming, som var uppvuxen i denna landsända och som barn hade hört ögonvittnesskildringar, hade med hjälp av dessa ögonvittnen, tidningsartiklar, rättegångsprotokoll och sin egen fantasi beskrivit de augustidagar som så starkt kom att påverka detta bortglömda hörn av Småland. Grunden var alltså dokumentär, men i skönlitterär form klev också minnet av folket fram, människor som antingen hade funnits i verkligheten eller var helt uppdiktade, i det sena 1900-talets ljus.

 

Det är en mästerlig berättelse. Texten är skickligt disponerad, med ett hantverk som till skillnad från alltför många bestsellerupplagor inte skymmer vare sig handling eller miljö. Heta låga är en bok som har följt mig sedan dess, prytt alla mina bokhyllor och varit en inspiration till mycket av det jag företagit mig, skrivit om, drömt om.

 

Genom Heta låga, vars titel kan syfta på skogseld, på heta känslor, på ett undanskymt torpställe, föll mitt öga för första gången på år 1868. Det är ett märkesår i Sveriges historia, då hela landet drabbades av svår nöd. I olika delar av landet var 1867 och 1869 också dåliga skördeår och dessa år tillsammans var sista gången som Sverige hade en sådan missväxt att människor svalt till döds.

 

Utvandringen till Amerika hade smugit i gång redan förut men efter 1868 tog den fart på allvar. Hur hade nöden drabbat min hemby? Ja, det tog jag reda på när jag år 2000 skrev en enkel 2-poängsuppsats på högskolan. ”Segerstad 1868” visade mycket riktigt att socknens invånarantal, som just nått över 700 personer, i och med detta år och utvandringen vände nedåt igen, en minskning som ännu i nästnästa sekel inte har stannat av.

 

Vi har haft fler dåliga år i Sverige, med usla skördar, fattigdom och nöd i stugor och industristäder. Människor hade länge lärt sig att utstå och överleva ett sådant år, men redan på 1880-talet inträffade återigen två sådana år i rad. Då hade emellertid järnvägsnätet fått en så stor omfattning att både nyheter och hjälpsändningar kunde färdas snabbt, så att det trots nöden fanns mat att föda landets befolkning.

 

Heta låga fick mig också att fatta intresse och tycke för Småland. Om det förut hade varit ett landskap som varit ett av de många som jag visserligen hade rest genom men inte hade någon relation till, blev det nu en del av en verklighet. På modernt språk skulle det möjligen kunna uttryckas med ett ord som internalisering; Småland var inte längre bara något jag hade lärt mig i skolan eller sett på kartan, utan något som jag faktiskt kände till, som jag tyckte om, som var en del av mig och jag en del av.

 

När jag tio år senare började skriva en egen roman, var den långt ifrån direkt inspirerad av Heta låga, men kanske hade den inte blivit skriven om det inte hade varit för att den till följd av sitt innehåll måste utspelas i Småland och det var ett landskap som jag genom Heta låga redan hade en relation till.

 

Om inte Nässjö och dess omland hade varit en av de två platser som ganska systerligt delar på handlingen i min egen text, hade jag då tagit cykeln dit sommaren 2013? Hade jag då insett hur oerhört härligt det var att resa omkring med cykel och tält i Småland om somrarna, att fotografera, att skriva bloggtexter? Ingen vet, inte ens jag. Kanske hade jag fått samma inspiration någon annanstans, men nu finns bara den historia som faktiskt har skett och det är ett faktum att det är till Heta låga som jag kan spåra allt detta.

 

Samtidigt som mitt manuskript hade börjat växa, var jag tjänstledig under ett år och kunde använda dagarna som jag ville. Min vän Sofia ville då ha sällskap när hon en helt vanlig tisdag i mars skulle resa till Alvesta och besöka en butik för festklänningar. Visst kunde jag göra en dagsutflykt dit, tyckte jag, så genom friska vårvindar och under en klar himmel tog vi tåget dit. Någon klänning fick vi inte med oss hem, men i köpingens lilla bokhandel fann jag Sture Stammings andra roman, ”Ljuva kulle”. Den hade dykt upp bland hans efterlämnade papper, snabbt blivit tryckt och det var en självklarhet att jag skulle läsa den.

 

Ljuva kulle var visserligen en god läsupplevelse, men jag har bara tagit mig igenom den två gånger och böcker som jag uppskattar riktigt mycket, läser jag gärna mer än så. Heta låga är en sådan, en bok som jag har läst kanske ett dussin gånger. Det kommer säkert att ske omigen. Ja, förutsatt att jag får leva några år till, är jag helt säker på att jag kommer att läsa Heta låga i många repriser på samma sätt som jag gjort under de 20 år som gått sedan 1998.

 

 

 

Kommentarer
Postat av: Gudrun

Men....inte handlade din bok om Småland? Eller skrev du en till?

Svar: Ha! Har du inte läst den eller? :) Jag tycker nog att det är rätt mycket Småland i den faktiskt. Kanske inte hälften, men 35-40 procent eller så!
svenskabanor.blogg.se

2018-05-01 @ 22:37:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0