Farväl, sköna Cassini!

Tidigt på morgonen den 14 juni 1991 hade jag nyss fyllt femton och såg för första gången Saturnus genom teleskopet.  Det var ”överjordiskt vackert” skrev jag på första raden av den astronomiska journal som jag förde under några år därefter.  Att se på stjärnorna var väl intressant på sätt och vis, men planeterna hade fascinerat mig sedan tidiga barndomen och planeternas satelliter ännu mer.

 

Drygt ett halvår senare, i januari eller februari 1992, läste jag en mycket intressant bok med namnet De yttre planeterna och hörde talas om en planerad rymdsond som skulle skickas till Saturnus och stanna där.  Ja, den skulle till och med ha med sig en mindre modul som skulle landa på Titan, den stora Saturnusmånen som inte liknar någon annan.  Så häftigt!

 

Rymdsonden skulle senare få namn efter Cassini, en italiensk astronom som på 1600-talet hade studerat Saturnus och upptäckt fyra av dess månar.  Den medföljande Titanlandaren fick heta Huygens, uppkallad efter holländaren som upptäckte Titan.

 

I maj 1997 hade jag i två år studerat rymdteknik och besökte en seminarievecka i Paris, där en av föreläsningarna handlade om Cassiniprojektet.  Föreläsaren var entusiastisk, ty det var bara några månader kvar till uppskjutningen.  Vi fick en noggrann beskrivning av hur sonden under sina första år skulle passera Venus två gånger och jorden en, för att samla tillräcklig fart för att nå utåt i solsystemet.  Att skicka i väg en rymdsond på sex ton ända till Saturnus kräver nämligen mycket energi.

 

Jag kom med tiden fram till att jag inte skulle bli ingenjör utan både påbörjade och avslutade en lärarutbildning i stället.  Sommaren 2004 flyttade jag till Borås för att tillträda min första lärartjänst.  Samtidigt hade Cassini hunnit passera först en asteroid, sedan jätteplaneten Jupiter och var framme vid sitt mål.  Just som juni blev juli startade sonden sin kraftigaste motor, bromsade in och lät sig fångas av Saturnus gravitation.

 

Nu skulle Cassini under fyra års tid kryssa mellan Saturnus ringar och månar.  Det innebar i praktiken att sonden gjorde varv på varv runt planeten, men att man såg till att varje varv innebar en nära passage av någon av månarna.  På så sätt skulle man med tiden skaffa sig en god bild av hela Saturnussystemet.

 

På juldagen 2004 lossades Huygens från huvudsonden och tre veckor senare landade den på Titan.  Av alla solsystemets kroppar är Titan den mest spännande.  Det finns ingen annan måne som har en tjock atmosfär – vilket i sig är intressant – och det är i princip omöjligt att se vad som finns på ytan.  Huygens kunde därför göra en mjuk fallskärmslandning och visade ett fascinerande landskap av omväxlande sjöar och fastland.  På vissa sätt påminner det om jorden, men temperaturen på Titan är -180° och sjöar och moln är förstås inte av vatten utan av metan.  Huygens överlevde sammanlagt fyra timmar i atmosfären och på ytan och är alltjämt den enda rymdsond som har landat i det yttre solsystemet.

 

Hur gick det för Cassini själv?  Jo, alldeles utmärkt.  Bland mycket annat upptäckte den nya små satelliter, studerade Saturnus ringar och verifierade dess ”ekrar”, såg vattenånga stiga från gejsrar på den lilla månen Enceladus, hittade helt sensationellt en egen ring runt månen Rhea – samt insåg senare att det inte alls fanns några ringar kring Rhea…  Sonden var designad för att hålla i elva år (1997-2008) men eftersom den såg ut att vara i fortsatt god form, förlängdes projektet först till 2010 och sedan till 2017.

 

Under dessa år har Cassini till exempel undersökt den stora Saturnusstormen av 2010, som fick jordens orkaner att framstå som just ingenting.  I december 2012 fick Cassini tillfälle att se Venus passera framför solen; sju månader senare fotograferade Cassini jorden på en miljard kilometers håll, samtidigt som alla människor ombads le mot himlen.  Samtidigt har de återkommande närstudierna av Saturnus månar lett till häpnadsväckande bilder, intressanta upptäckter och diskussioner kring framtida färder mot Saturnus.

 

Åren går och den 15 oktober 2017 är det tjugo år sedan Cassini lämnade jorden.  Hur ska denna stolta rymdsond fira sin tjugoårsdag?  Tyvärr inte alls…  Från första början har man vetat att färden någon gång måste nå en ände, inte minst som bränslet inte varar för evigt.  Men hur ska detta slut ske?  Det kan tyckas vara enkelt att bara låta sonden snurra runt bland månarna i all evighet.  Den stora faran med det är att Cassini helt säkert innehåller ett antal slumrande mikroorganismer från jorden.

 

Vad man nämligen minst av allt vill, är att organismer från jorden skulle släppas fria på en annan himlakropp och där eventuellt smitta ned redan existerande livsformer.  Nej, vi har inte hittat något liv utanför jorden, men det finns flytande vatten på Enceladus och vi vet att flytande vatten ledde till liv på jorden.  Kanske finns det möjligheter till liv på fler månar, och vilka exotiska livsformer kan ha utvecklats i metansjöarna på Titan?  Det vet vi inte och av det skälet måste Cassini placeras på en plats där den inte kan göra någon skada.

 

Det skulle gå att så att säga sparka ut Cassini i en bana runt solen.  Det skulle också gå att skicka Cassini till någon annan planet eller bara låta den ligga och snurra ensam, långt utanför månarna, i en bana runt Saturnus.  Några vetenskapliga vinster är däremot svåra att se i ett sådant scenario och de är antingen tekniskt komplicerade eller tar lång tid.  Den enklaste lösningen är i gengäld den mest deprimerande – att låta rymdsonden störta rakt in i planeten.

 

Av det skälet har man under det senaste året gradvis förändrat Cassinis bana och den 11 september 2017 passerade den Titan för sista gången, i det som NASA kallar ”the goodbye kiss”.  Där får rymdsonden den sista lilla knuff som får den att försvinna in i Saturnus molntoppar fyra dagar senare och sedan har Cassini upphört att existera. 

 

Naturligtvis är detta sorgligt.  Liknande saker har gjorts många gånger tidigare, men min relation till Cassini är starkare.  Saturnus och dess satelliter är av många skäl kanske det mest fascinerande av alla planetsystem och det finns inga planer på nya färder dit inom den närmaste framtiden, vilket gör Cassinis insats än viktigare.  Det är också en rymdsond som har följt mig genom livet, från den tidiga ungdomen till nu, mer än ett kvarts sekel senare.  Ur den aspekten är den nästan unik och jag kommer att vara amerikanska NASA, europeiska ESA och italienska ASI evigt tacksam för att de lät Cassini-Huygens bli verklighet.

 

Jag kommer även under resten av livet att njuta av den kunskap och de sköna bilder som Cassini gav oss.  Jag kommer också att fantisera om vilka framtida rymdsonder som vore möjliga att skicka till Saturnus.  Ibland kommer jag kanske också att skänka en tanke till den lilla landaren Huygens.  Som enda återstående del av den stora rymdsonden står den där i all evighet, frusen och stum i metanregnet på Titan.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0