Perú
Av någon, nästan oförklarlig anledning, har jag alltid haft ett särskilt intresse för Sydamerika. Om det inte kan kallas för intresse så är det i alla fall en positiv känsla, en inställning som gör att jag ofta ställer mig på den sydamerikanska sidan i en verklig eller inbillad konflikt. Jag tror att min far och farfar möjligen har haft en liknande svaghet för Sydamerika och möjligen är det den som har smittat av sig.
För folk i gemen är det särskilt vart fjärde år som Sydamerika är mer relevant än alla andra världsdelar. Det är ju så att de sydamerikanska länderna är precis lika bra på fotboll som de europeiska och när herrlandslagen spelar VM, vet man att de bästa sydamerikanerna är av samma klass som de bästa europeerna. På samma sätt som ett europeiskt landslag i VM alltid är ett farligt motstånd för vem som helst, är Sydamerikas alla representanter det. Så har det alltid varit och redan under mitt första VM 1986 lärde jag mig denna grundregel för världsfotbollen.
För åtta eller tolv år sedan började jag fundera på vilka av de tio sydamerikanska fotbollslandslagen jag hade sett i VM och i dag är läget detta: Brasilien, Argentina, Uruguay och Paraguay var med redan -86. Colombia och Chile har varit med ett par gånger, Bolivia gjorde sensation när de slog Brasilien och kvalade in till VM-94 och Ecuador hade sin höjdpunkt under början av 2000-talet. Venezuela har alltid varit mer inriktat på den karibiska vanan att behandla bollar med slagträ och är (nästan) evig kvaljumbo. Guyana och Surinam spelar i den karibiska kvalgruppen och hör inte hit. Återstår alltså ett land – Peru.
Varför hade Peru inte kvalat in till något av de VM jag sett? Den fotbollsintresserade som är bara några år äldre än jag minns att Peru tillhörde eliten på 70-talet, med ett lag som leddes av den store målskytten Teófilo Cubillas och kvalificerade sig till tre världsmästerskap. Men nu, när historiskt sett mindre lag som Paraguay och Ecuador hade sina bästa perioder någonsin och Bolivia för första gången var att räkna med, hade Peru fallit bort.
Var jag ledsen för den sakens skull? Nej, verkligen inte. Min relation till Peru är nämligen inte lika positiv som till resten av Sydamerika. Under nästan 200 år, sedan ländernas självständighet i början av 1800-talet, fanns en konflikt mellan Peru och Ecuador, som kulminerade i ett lokalt krig 1941 (en av den tidens få stridigheter som inte på något sätt var relaterat till andra världskriget eller stormaktspolitik). Peru vann kriget och lade beslag på hela den östra delen av Ecuador. Av det som kan betecknas som det lagliga, historiska och moraliskt självklara Ecuador, styrs sedan dess 40 % från Lima.
Nu är det förstås så att man kan kritisera mig för att så ensidigt ta ställning för Ecuador i den här konflikten. Det dokument från 1830 som Quito främst hänvisar till, kan nämligen tolkas som irrelevant och överspelat, eller rentav (som Peru hävdar) förfalskat. Så varför står jag på Ecuadors sida och ogillar Peru? Beror det bara på att det finns ett par händelser i min familj som gör att Ecuador har en särställning bland världens länder? Vilken vikt kan man tillmäta den elegante tennisspelaren Andrés Gómez? Att namnet ”Ecuador” är både mer intressant och vackrare än det tråkiga ”Peru” kanske har betydelse, liksom att Ecuadors stora hamnstad Guayaquil och dess mindre huvudstad Quito utgör ett mer dynamiskt radarpar än megastaden Lima utgör i relation till… ja, vad? (Att Limas hamnstad Callao också är historiskt intressant har inte slagit mig förrän på senare år.)
Det finns mycket ont att säga om andra länder i Sydamerika. Vissa länders diktatorer var ovanligt otäcka. Några länder har visat en oförsonlig attityd mot gamla fiender. På sina håll finns en historia av drogtillverkning eller en nutida politik på samma tema som är rent förfärlig. Somliga stater har haft en politik som skadat skogen och luften mer än andra. Varför ska jag då fastna för en regional konflikt och tycka illa om just Peru när det kanske finns betydligt värre saker?
Ja, det undrar jag också… När Peru efter nattens kvalseger mot Nya Zeeland har överlevt det hårresande svåra VM-kvalet, Eliminatorias på sydamerikansk spanska, för första gången sedan 1982, tänker jag inte sitta och sura. Jag ska inte hymla om att jag hellre hade sett Ecuador, Paraguay eller Bolivia i VM, men jag kommer faktiskt att sitta framför min tv eller radio i sommar och hålla på Peru också. Det är trots allt fotbolls-VM och jag ser tusen gånger hellre Peru vinna sina matcher än någon uppkomling från Asien eller Afrika. Ja, möter de inte Sverige eller Ísland, kan de gärna få vinna mot europeiskt motstånd också.
Ty även om jag inte är förtjust i dess historia, tycker jag inte så väldigt illa om Perú längre.