Att driva butik och det där med genus igen…

Det fanns i Borås i många år en butik vid namn Ord & Ton.  Den var en så kallad missionsbokhandel och inriktade sig alltså på kristna böcker, presentartiklar, skivor...  Sedan såldes butiken för några år sedan, varpå de nya innehavarna flyttade det kristna utbudet till ett hörn av butiken och fyllde ut hyllorna med allmäna inredningsprylar och presentartiklar som mest skulle se söta ut och på sin höjd säga Carpe Diem eller Love eller liknande välkända men oftast menlösa sentenser.  Jag har varit där någon gång under den nya regimen, men verkligen inte ofta.

 

I dag gick jag ändå till Ord & Ton och köpte en present till ett barn samt ett kort som gratulerar på dopdagen.

 

– Pekbibeln, den har ni inte va? sade jag i kassan.

– Nej, inte för närvarande, och jag vet inte om vi kommer att få in den snart heller.

Jaha, tänkte jag, så kan det vara ibland, men innehavaren fortsatte förklara:

– Det finns så mycket jag behöver beställa men jag vet inte om jag orkar, så om du ber mig göra det nu, vet jag inte om jag kommer ihåg att göra det.  Jag gjorde en beställning som kom igår, men jag borde ha gjort den i februari.  Det är så jag gör för att inte bli utbränd.

Det var svårt att svara på den kommentaren, ty det faktum att jag av egen erfarenhet vet att det är lättare att bli om inte utbränd så trött i huvudet om jag oroar mig för saker jag skjuter upp i det oändliga, passade sig kanske inte riktigt.

 

Under tiden började hennes kollega slå in köpet i kassan och någon av dem frågade om jag vill ha boken inslagen.

– Ja, det vore väl bra.  Tack så mycket!

– Jag har för mig att du vill ha ett ganska neutralt papper, sade chefen och log.

– Ja… jo… men det måste ju vara flera år sedan! sade jag, förbluffad över hennes minne.

 

Medan hon plockade fram något allmänt brun/guld-färgat lagom mönstrat papper, fortsatte jag med att förklara att det framför allt är det där med blått och rosa som jag inte gillar.

– Det är det enda vi har, sade hon.  De flesta vill ju ha det.

 

Jag skulle kunna ha sagt att det kanske är för att det inte finns något alternativ, typ grönt eller gult med rosor eller nallebjörnar, men den diskussionen ville jag inte initiera nu igen.  Hon gjorde det själv i stället:

– Pojkar och flickor är olika, så är det bara.  Varför vill de leka med vapen till exempel?  Det har jag aldrig tyckt om, men mina pojkar ville det ändå och min dotter var helt ointresserad.  ”De bara leker krig”, tyckte hon.  Varifrån skulle de ha fått det intresset?

– Tja, sade jag, det fanns väl andra som påverkade henne.

– Nej, jag var hemma med mina barn, förklarade hon och såg stolt ut.

– Jo, men det fanns väl andra i omgivningen som…

– Nej, vi bodde på Norrby och det var ju inte så lätt att umgås med alla utlänningarna, så vi brukade gå till lekparken.  Jag hade nog ganska bra koll på vad de gjorde.

 

Återigen blev jag stum.  Vad skulle jag säga?  Men hon pratade på och kom än en gång in på rosa och blått, varpå jag inte kunde hålla tyst.

– Du vet, sade jag, före första världskriget var rosa en pojkfärg och ljusblått en flickfärg.

Hon tittade skeptiskt på mig och undrade om jag menade allvar.

– Jo, rött står för kraft, passion, styrka och var en manlig färg.  Då blev rosa en svagare form av rött, alltså för pojkar.

Hon slog in paketet i en kombination av vitt och marinblå snören.

– Ja, jag tycker att det är fint med blått, sade hon och antydde att det vore anmärkningsvärt att en kvinna i 50-årsåldern tycker att blått är en fin färg.

– Ja, det är fint.  Och blått står ju för Jungfru Maria, avslutade jag.

 

Jag kunde inte hålla mig från att skratta för mig själv medan jag promenerade därifrån…

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0