Stolt språkkunnig

 

Egentligen började det vid ett inhopp på en tysklektion häromveckan.  Den gången hade jag lugnat kollegan med att jo då, detta ordnar jag, tyskan klarar jag, eleven jag var där för skulle få extra stöd och klassen i stort skulle också kunna få benäget bistånd.  Jag hade ju till och med suttit en sommar med min väninnas tyska bekanta och redogjort för det svenska skolsystemet och undervisning i svenska som andraspråk.

 

Men nu drog kollegiet till Varberg på kompetensutveckling.  Två kanadensare höll inledningsföreläsning och skulle bland annat ge exempel på goda metoder för ett kollektivt lärande, alltså hur elever kan lära i grupp.

 

Första övningen var lite ja- och nejfrågor som vi skulle besvara genom att ställa oss upp, respektive sätta oss ner.  ”Har du varit utomlands under det senaste året?” löd en av de första frågorna.  De allra flesta ställde sig upp men jag satt kvar och funderade på om jag rentav var unik som inte har lämnat landet på sex och ett halvt år.

 

Sedan kom frågan ”Kan du tala fler än två språk?”.  Jaha, där var det ingen tvekan, för trots att jag är så sparsamt berest, kan jag tala åtminstone tre språk, så stolt for jag upp medan de allra flesta satt ned.  (Frågan var väl snarast om jag skulle ha stått kvar om det gällt fyra eller fem.)

 

Stolt får man vara, men man måste likväl vara ödmjuk, så när vi skulle ställa oss på linje utifrån hur vi bedömde våra engelskkunskaper på en skala från 0 (inga alls) till 10 (modersmålsnivå), bestämde jag mig för att placera mig nedanför mitten.  Inte för att jag kanske trodde att jag var sämre på engelska än en genomsnittlig lärare i fysik eller geografi, utan för att jag ville visa mig själv och världen att jag inte överskattar min engelska och inte tror att jag är ens i närheten av förstaspråkskompetens eller över huvud taget har en önskan att vara det.

 

Linjen skulle sedan delas på mitten och förskjutas, varpå två personer ur vardera hälften bildade en grupp om fyra, där olika engelskkunskaper kompletterade varandra.  Klok idé och så satt vi kvartettvis runt borden.  Snart skulle vi diskutera föreläsningens inledning och skriva frågor till föreläsarna.  Dessa skulle skrivas på engelska och genom ett slumpmässigt förfarande fick jag det uppdraget.  Vi pratade lite, kom inte direkt på någon fråga men det kändes ju fånigt att sitta som sekreterare med penna och post it-lapp utan att skriva, så till slut bestämde jag mig för att sammanfatta en vag fundering som en av kollegerna hade haft.  Men hur skriva?  Tja, jag tänkte mig att jag sutte på ett av mig återkommande besökt webbforum och fick till en riktigt god formulering, med avancerade verbformer som uppfyllde alla språkliga krav.  Kollegerna nickade uppskattande och lappen lämnades fram.  Inte behövde jag skämmas, inte.

 

En mingelövning följde, där vi vandrade runt och fyllde i små rutor på varandras papper, och jag hjälpte många med min egenskap av att ha ”at least two sisters”.  Åter i kvartetterna diskuterades övningens användbarhet och så fick ur varje grupp en slumpmässigt utvald person ställa sig upp.  I vår kvartett råkade det bli jag och fastän vi var ett trettiotal grupper var jag en av de fem eller sex som föreläsarna valde ut att besvara frågan inför hela kollegiet.

 

Någon kom av sig, någon var blyg och vågade inte prata, någon gav upp och fick prata på svenska.  Så icke jag; i stället tyckte jag det var roligt att sticka upp över folkmassan, bytte väl ut något ord som jag i hastigheten inte kunde översätta men sade på det stora hela ungefär vad jag ville.  Den kanadensiska responsen blev god och jag konstaterade att inte nog med att min utsaga hade substans – jag besatt uppenbarligen också språklig kompetens.

 

De skulle bara ha hört historien om Harald Rask och Thomas Busch på klingande østnorsk.  Men den sparar jag till nästa gång.

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0