Trettio år sedan – men när?
Råkar gå förbi en radio och hör reportern göra en intervju. ”Vad gjorde du idag för precis trettio år sedan… eller, det var ju inte den 29 februari då, men den 1 mars…?
He he! Jag skrattar för mig själv. Det är så roligt när folk förtvivlat försöker skapa märkesdagar och uppmärksamma att det är precis då, just nu, varken mer eller mindre, exakt vid denna tidpunkt ett magiskt antal år sedan den alldeles speciella tilldragelsen ägde rum.
Så den 28 februari ska det pratas jättejättemycket om Palmemordet. Den 1 mars ska alla minnas för att det var då de vaknade till nyheten och reagerade med sorg och bestörtning. Men dagen däremellan, den som inte fanns 1986 men är en i högsta grad verklig 29 februari både 2016 och en hel massa andra år, den ställer till det för dem som ska frammana endera känslor eller rubriker.
Själv minns jag att jag vaknade tidigt den 1 mars 1986 för att resa till Skövde och tävla på IF Hagens skidanläggning på Billingen. ”Tävlingen kanske är inställd på grund av mordet” sade min mor. Nej då, den var inte inställd och det var inte heller följande dags Vasalopp, med en minnesvärd spurtstrid fyra åkare emellan.
När jag kom till skolan på måndagen och vår fröken frågade om vi visste vad som hade hänt under helgen, räckte någon av klasskamraterna upp handen och svarade att Olof Palme hade blivit mördad. Om jag räckte upp handen, kommer jag inte ihåg – förhoppningsvis inte – men jag vet att jag tänkte att om jag hade fått frågan, hade jag svarat:
– Maurilio de Zolt ramlade i Vasaloppet.
För sådant kan man också minnas…
*
(Observera att detta inte skrivs i syfte att förminska betydelsen av Palmemordet – som jag tänker på säkert varje månad året om – utan bara är ett sätt att raljera med jubileumsfetischism och inställningen att det som är viktigt för mig också måste vara viktigt för alla andra.)