Obildade lärare

 En tisdag förmiddag i februari kliver jag vid 11.25 in i personalrummet mitt i en animerad diskussion.  Två lärare som jag inte känner särskilt väl konstaterar just att könsfördelningen i Sverige har blivit skev.  Nu går det fyra män på varje kvinna.

– Va? säger jag alldeles oombedd.  Nej, det stämmer inte.

– Jo, alltså bland unga, i giftasmogen ålder, där är det så.

– Helt omöjligt…

– Men det var en undersökning som sade så.  Bland dem i åldern 16-25 är det så många fler män.

– Bland alla unga som bor i Sverige?  Nej, så kan det inte vara.

Jag försöker mig på ett resonemang.

– Varje årskull består av ungefär 100.000 personer…

– Men det varierar väl, det går ju upp och ner! säger C och hennes kollega nickar instämmande.

– Visst, men ungefär 100.000, plus/minus några tiotusen.  Det gör en miljon 16-25-åringar, så… ja…

 

Jag avslutar med att konstatera att det nog stämmer att det är en stor övervikt på pojkar bland ensamkommande flyktingbarn och det är förstås tråkigt, men bland invånarna i stort är fördelningen långt jämnare.

 

Sedan övergår resonemanget till något som ligger närmare kollegiet: flickors och pojkars skolprestationer.  Kommer kvinnorna i framtiden att ha makten i samhället, eftersom de har bättre studieresultat och det bland pojkar finns en attityd av att studier är fånigt?  Denna diskussion är mer baserad på egna iakttagelser och i någon mån värderingar än på fakta, vilket känns tryggt i den uppkomna situationen.

 

Tio minuter senare hamnar jag vid diskmaskinen där kollegan C just embarkerat i en diskussion kring var i världen rika och fattiga bor.

– Hur många bor det i Europa? frågar C:s kollega.

– Ungefär två och en halv miljard, säger C.

– Nej, inte så många! utropar jag.  Alltså, det är väl ungefär en halv miljard i EU.  Lägg till 100 miljoner i Ryssland och några länder till, så… tja, det är ju långt under en miljard i alla fall.

 

Jag kände mig lite som besserwisser, men framför allt var jag upprörd inombords.  Här har vi utbildade lärare, med många års högskoleutbildning, på en välrenommerad skola, som sprider felaktiga fakta från (möjligen) tvivelaktiga källor.  Dessutom helt oreflekterat!  Jag menar, hur kan man ens tro att invånarna i Sverige i vilken som helst åldersgrupp skulle ha en könsfördelning som skiljer sig mer än några procent från 1:1?  Vilken förmåga har man då att göra en rimlighetsbedömning i något annat sammanhang?

 

För flera år sedan hörde jag ett samtal om problemet med en allt äldre befolkning på landsbygden.  Någon påstod då att genomsnittsåldern bland invånarna i Rättviks kommun var 65 år.  Det där kunde ju inte heller stämma, sade jag och förklarade att i så fall skulle det till exempel på varje ungdom gå fem åldringar.

– Jo, men så är det! sade några ivriga samtalspartners.  Det bor massor av pensionärer i Rättvik!

Det var naturligtvis inte alls så.  Inte heller bodde det 100.000 personer i Rättviks kommun, som en studiekamrat (på lärarprogrammet…) påstod och hänvisade till alla byar utanför centralorten.

 

Rimlighetsbedömningar gör man hela dagarna.  Men för att göra rimliga rimlighetsbedömningar måste man ha en viss omvärldskunskap och en sådan kräver ett grundläggande intresse för världen vi lever i.  Jag tror inte att jag är unik som har det, jag hoppas inte att det är så, för jag vill inte tro att folk är så ointresserade!!

 

*

 

(Själv är jag visserligen helt ointresserad av modern musik och nästan lika dåligt insatt i all annan populärkultur, men jag är helt säker på att även om det möjligen kan vara ett handikapp i vissa sociala sammanhang, har det ingen påverkan på något utanför den egna arenan.  För dyker det upp ett ungt popsnöre som kallar sig Zara Larsson och blir omdiskuterad på grund av att hon har modet att sätta sig upp mot machostrukturerna och gubbväldet i branschen – ja då lyssnar jag på den debatten, lär känna dess grunder och lägger mig i, utan att det för den sakens skull spelar den minsta roll vilken musik hon eller kollegerna gör.)

 

 

Kommentera här: