Ost
Jag har ett ganska komplicerat förhållande till ost. Vanlig, hård ost på smörgås är egentligen helt okej och bortsett från tonåren då jag endast åt mjölkfri kost har jag väl alltid lite då och då mumsat i mig hushållsost, prästost, billingeost, västgöta kloster-ost och sådant.
När det däremot kommer till mjukost, dessertost och liknande saker, rynkar jag på näsan och tar en bit korv i stället eller äter det salta kexet som det är. Samma sak med ost på pizza; den förtar smaken av övriga ingredienser och fastnar i gommen. Andra typer av smält ost på allt från varma smörgåsar till gratänger hamnar i samma kategori – jag kan väl äta den till nöds, men jag föser gärna undan den till ett hörn på tallriken och om jag lagar rätten själv förhandlar jag bort den ur receptet.
Men, som sagt, hård ost på vanligt bröd, det äter jag sedan femton, tjugo år. Det finns emellertid en detalj som gör att jag ibland mentalt blir lite lätt illamående också av tanken på en ostsmörgås. Det handlar om att folk av någon anledning har en tendens till att behandla osten på ett sätt som vore fullständigt orimligt för alla andra pålägg.
För det första låter man i vissa familjer osthyveln ligga framme från tidig morgon till sen kväll. Efter frukosten hamnar marmeladskeden i diskmaskinen, gaffeln som lätt vidrört den rökta skinkan likaså, juiceglas och youghurttallrikar vill ingen röra vid igen. Osthyveln däremot, den blir liggande framme och efter att stekos, damm, hundhår och några dussin flugor har landat på den, ska samma osthyvel användas igen till mellanmål och kvällsmat. Isch, usch, vidrigt!!
För det andra finns det människor som behandlar osten som en personlig ägodel. Flottiga fingrar tar ett kraftigt grepp om den, de håller emot åt ena hållet när de hyvlar åt det andra. Häromdagen såg jag någon lägga hela handflatan tvärsöver halva osten och hyvla över andra halvan. Det var så äckligt att veta att jag, som stod näst i kön, skulle få en ostskiva vars yta till hundra procent hade pillats på av en helt obekant person (som dessutom nyss hade hälsat på ett tiotal andra främlingar och därmed övertagit deras smittämnen). Att ta av den osten skulle vara som att låna någons näsduk eller hångla med en okänd. Det blev förstås ingen ost för mig, utan jag fick nöja mig med en klick smör på brödet.
Det är inte konstigt att jag har lite svårt för ost.
Underbart inlägg!