Biskoparna och jag

Biskop Claes-Bertil, biskop Sven-Bernhard, biskop Thomas, biskop Jonas, biskop Lars-Göran, biskop Erik, biskop Åke, sannolikt ärkebiskop Anders och snart biskop Fredrik...

 

Det senaste knappa decenniet har jag haft glädjen att en torsdag i maj så där varannat år sitta och äta kvällsmat med biskopen i Skara. Det har varit trevligt, egentligen inte alls för att biskopen varit med, men det roligaste har varit hur mina profana kolleger har gapat när jag lämnat jobbet på eftermiddagen och berättat detta. "I kväll ska jag äta soppa hos biskopen."

 

För människor utanför kyrkan är biskopen nämligen en berömdhet. Nåväl, det finns bara 14 stycken åt gången och det finns alltså färre biskopar än statsråd (dessutom byts de senare ut mycket oftare än de förra), så på sätt och vis är en biskop rätt unik. Däremot har mina erfarenheter lärt mig att biskopar är som folk flest och hur viktiga deras poster än är, kan man tala om lite av varje med dem, skratta, berätta anekdoter och diskutera såväl världsliga om teologiska frågor precis som med kompisarna på fredagsfikat.

 

Efter gårdagens biskopsval i Växjö kan jag alltså snart lägga ännu en biskop till raden av sådana jag faktiskt träffat personligen: i Rättvik och Hjo, i Husaby och Äspered, i Skara och Borås. Det är självklart inget att skryta över, men det gläder mig att veta att man inte behöver vara någon berömdhet eller centralfigur för att få träffa kyrkans höga ledare. Både före, under och efter sin ämbetsperiod rör de sig bland vanligt folk som lilla mig.

 

Och det är ju precis som det ska vara.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0