Tjugo år sedan mänsklighetens mörkaste stund

Idag är det 20 år sedan ett av mänsklighetens mörkaste händelser tog sin början.  Folkmordet i Rwanda inleddes och under tre månader mördades en miljon människor.  Detta folkmord är märkligt bortglömt i vår del av världen; åtminstone talas det sällan om det.  Det är förvånansvärt av många skäl, inte minst för att det finns detaljer som är ännu vidrigare än det som hände i Tyskland under 1930- och 40-talen.  Och den tiden, vars förintelse ofta till och med stavas med stort F, sägs det från högsta politiska håll än idag att vi måste berätta om.  Det gäller i lika hög utsträckning den rwandiska förintelsen.

Jag läste igenom engelska wikipedias artikel om det rwandiska folkmordet (Rwandan Genocide).  Eller, jag försökte läsa igenom den.  Den var nämligen så vidrig att jag första gången bara kom halvvägs.

Till exempel fick jag lära mig att det under denna tid mördades 7 människor per minut.  Även om det brukar sägas att hutuernas folkmord på tutsierna varade i 100 dagar, minskade dödandet redan kring mitten av den perioden, av skälet att det inte fanns så många tutsier kvar...

I Rwanda fanns bara förövare och offer.  Den hutu som vägrade att döda tutsier, blev själv dödad.  Det fanns ingen väg ut.  Ur den aspekten var folkmordet i Rwanda värre än folkmordet i Tyskland.  Det finns visserligen en allmänt spridd tro att de som höll i pistolen när judar och andra mördades i Tyskland, inte hade något val, men det är alltså en missuppfattning.  Den soldat som vägrade skjuta civila när en by skulle rensas behövde inte heller, utan om han sade nej, tog någon annan hans plats.  (Sedan kan jag spekulera i vad grupptryck eller en vilja att vara befälet till lags betydde, men faktum kvarstår: för individen gick det att undvika att begå folkmord i Tyskland.)

Planerandet av folkmordet i Rwanda genomsyrades av att alla skulle vara delaktiga.  Under de två åren före 1994 importerade man huggknivar, sågar, saxar och rakblad i syftet att använda dem för att mörda med.

Människor som försökte gömma sig i kyrkor eller skolbyggnader slaktades och på en plats krossade man hela kyrkan med bulldozrar varpå det var enkelt att hugga ned dem som försökte fly.  Ett kapell med flyktingar som överlevt en första massaker, fylldes med gasol och tändes på.  

Sätten man dödade människor på var så bestialiska att de inte kan med ord beskrivas.  Soldater beordrades att inte slösa med ammunition eftersom milisen snart skulle komma med machetes.  Föräldrar som försökte skydda sina barn fick kroppsdelar avhuggna en i taget.  Smala näsor och långa fingrar ansågs "se tutsi ut" och skars av.  Tutsier tvingades döda sina barn.  Hutuer som var gifta med tutsier tvingades döda maken.  Ett barn slängdes i en latrin för att dö av kvävning.  Det finns fortfarande platser där blodfläckar visar var milisen dängde levande spädbarn i kyrkväggen.

Somliga milismedlemmar gick hemifrån på morgonen, högg ned så många tutsier de hann med och när det blev kväll igen gick de hem och åt middag – det var som vilket arbete som helst.

Våldtäkter användes här som i alla krig och konflikter.  Tutsier våldtogs, så även moderata hutuer och hutuer som var gifta med tutsier, medan omgivningen tvingades stå bredvid och se på.  Milisen samlade ihop hiv-smittade och aidssjuka män från sjukhusen och beordrade dem att våldta kvinnorna i det uttalade syftet att smitta dessa.  I andra fall såg man till att minska kvinnornas möjlighet att i framtiden föda barn, genom att föra upp knivar, spjut, hett vatten och syra i underlivet.  Både män och kvinnor råkade ut för att få könsorganen bortskurna för att milisen ville visa upp dem som troféer.

Man kan också konstatera att FN och dess stora medlemsländer visste vad som hände, men inte ingrep.  Också här kan göras en jämförelse med den tyska förintelsepolitiken under andra världskriget, där det dels nog inte var helt bekant hur allvarligt läget var, dels var en kvalificerad, till tänderna rustad militaristisk stat som man så sakteliga besegrade.  I Rwanda hade förstås en massiv FN-insats kunnat sätta stopp för folkmordet på en vecka om viljan hade funnits.

Utlänningar som kom på besök till Rwanda under månaderna efter folkmordet, när Paul Kagames RPF-gerilla hade befriat landet och stoppat milisen, berättar om hur stora områden i det tätt befolkade landet låg mer eller mindre öde.  Min tes är att detta är en följd av att det bara fanns offer och förövare, där offren, i den mån de alltjämt levde, fortfarande var rädda för förföljelse, medan förövarna hade flytt antingen till den stora grannen Kongo eller ut i skogarna för att undvika att ställas till svars.

Det berättas också att antalet hundar i Rwanda steg enormt under detta år och antalet rovfåglar tiodubblades.  De hade nämligen tillgång till mat – i varje by och längs varje väg låg ruttnande människokött.
 


Jag har ofta sett 1994 som ett märkesår.  Dels för att det var en händelserik tid rent personligen, dels för händelser som aldrig glöms av dem som var med i vår lilla del av världen: M/S Estonias undergång, skjutningarna i Falun och Stockholm, den magiska fotbollssommaren...  I Rwanda minns man varje april folkmordet.  Resten av året försöker man att inte tala om det och det är kanske en god idé, för hur fasansfulla minnena än är, måste man även där fortsätta att leva, trots att man vet att man varje dag möter mördare på gatan.

Ännu en jämförelse med den nazistiska förintelsen kan göras.  Idag måste Tyskland sägas vara ett av världens mest demokratiska länder och ett av de länder där främlingsfientlighet, rasism och högerextremism har minst inflytande på den förda politiken.  Det är sannolikt en följd av att man på nära håll sett vad sådana riktningar kan leda till och att detta är en del av det stora gemensamma folkminnet, trots att en allt mindre minoritet av invånarna i Tyskland faktiskt upplevde våldsdiktaturen.

I dagens Rwanda arbetar man också mycket medvetet för att undvika alla möjligheter till en upprepning av händelserna 1994 och det anses allmänt att betonandet av försoning har varit verksamt.  Landet är byggt kring den ytterst populäre Paul Kagame och sitt världsunika, demokratiskt valda kvinnliga parlament.  Men det är en demokrati med brister, och alltjämt en bräcklig nation.  Därför måste man fortsätta samtalet – där liksom i resten av världen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0