Italia ’18

Det hör inte till min vana att skriva reseberättelser i den här bloggen.  Systerbloggen om järnvägar har ofta det upplägget men här är det ovanligt med bilder över huvud taget.

I dag gör jag det ändå.  Således kommer här 24 bilder från en 10-dagarsresa i Europa.  Det är inte alls mina 24 bästa bilder (av de nästan 1500 jag tog...) men de sammanfattar väl mina erfarenheter och reflektioner.

Varje bild kommenteras nedanför respektive bild.

 

Oberndorf am Neckar/Boll

När en ung präst i Baden-Württemberg ska göra sin praktik, reser hon till Brämhult.  Därför är det inte konstigt att fyra européer från Borås reser till Oberndorf am Neckar och byn Boll.

 

Schaffhausen: Rheinfall

Det är lika omöjligt att hindra mig från att fotografera, som att stoppa Rhenfallet i Schaffhausen.

 

Grimselpass

Det var en lyckträff att skippa 100 minuters kötid på motorvägen genom Gotthard, för att i stället åka tre timmar över Grimsel och Rhônegletscher. Farofyllda äventyr, frankensteinska vyer, fantastiska minnen!

 

I andra länder färdas man ensam i bergen.  I Schweiz är järnvägen ett ständigt sällskap, högt som lågt.

 


Det behöver inte vara de stora upplevelserna som räknas.  En fika i Meina, mellan Domodossola och Novara, räknas också.

 


Att en sen kväll, trött av resan, mötas av nya vänner, occitanska flaggan och ett överdådigt matbord kan bara hända i Piemonte.

 


Valle Germanasca, dalen med den strida floden som är känd endast av lokalbefolkningen, är också en plats med lika stor betydelse som vilken som helst huvudstad.

 

Valle Germanasca leder till Perosa Argentina

Efter en sommar av fotbolls-VM, tycker en person som växte upp med två VM-finaler mellan Tyskland och Argentina att det är lite lustigt.  Har man sina specialintressen så har man… 😛

 

Patois i de occitanska gränstrakterna

Nog är det bra att kunna ett eller två språk, men under denna resa i olika utländer fick jag tala svenska (med Friederike), engelska (med Federico), tyska (med massor av folk i fyra länder), franska (med grannarna i byn) och en fransk-italiensk kombination (med affärsinnehavaren i Perrero). Att kunna kommunicera över gränserna är coolt och lingvistikens livgivande betydelse kan inte underskattas!  (Däremot är svenska ungdomars faiblesse för spanskan överskattad, ty man måste färdas jättejättelångt för att kunna tala med någon alls på det språket.)

 

Torino: Il duomo

Någonstans här, bakom spårvagnen och domens väggar, ligger Sindone di Torino: den linnesvepning som Josef av Arimataia och hans vänner lade Jesus i efter korsfästelsen. Så säger i alla fall traditionen och den har sitt värde vare sig man tror på berättelsen eller inte.

 

Torino: Basilica di Superga

Efter en stigning på sådär 400 meter med kuggstångsbanan Tranvia Sassi-Superga når man platsen för basilikan och ser ut över Turin.

 

Torino F.C.:s minnesplats

Italiens bästa fotbollsklubb var fylld av landslagsspelare men Grande Torino störtade den 4 maj 1949 med sitt flygplan just här, mot fundamentet av Basilica di Superga. Det är en plats att minnas – och att minnas på.

 

Prali: 2618 m

”Altitudine duemilaseicentodiciotto metri”.  Cappello d’Envie är högre än tidigare rekordplatser, såsom sydsvenska höglandet, Haukeliseter och Grimselpass.  Nästa gång är mitt mål tretusen meter. ^_^

 


När det smäller i Alperna, smäller det rejält. Molnen täcker bergen, ovädret glider över topparna, åskan ekar mellan branterna och dalarnas bäckar fylls till forsar likt en wadi i öknen. Men även de mörkaste moln skingras, dagern återvänder och regnbågen varslar om sommar.

 


Vår nordliga himmels stolta björndjur sträcker upp sin långa svans över det valdensiska templet så att det kan skådas i Germanasca liksom i alla den norra världens länder.

 


Den stolta staden Pinerolo (i klass med Skövde både till befolkning och intresse) minns som alla andra platser de fasor som fallit över mänskligheten.

 

Massello: Cascata del Pis

Mellan de höga klipporna nedanför de ännu högre bergen faller det höga Cascata del Pis också långt. Floden är måhända liten här, men den leder liksom alla floder till Po som är något större.

 

Massello: vid Clô dâ Mian

”Vi är ett folk på va-andring…”

 


Det fina folket lever på branterna till Lago di Como.  Men vad ska man här att göra, när man kan vandra i Germanascaflodens dalgångar eller på bergen i Skaraborg?

 

Vaduz

Furstendömets huvudstad har affärer, restauranger, ett överflöd av skulpturer samt några berg i bakgrunden.  Det är ungefär som i Borås.

 

Jupiter i Dornbirn

När en hög klippa i Vorarlberg skymmer den förmörkade månen mer effektivt än vilken jordskugga som helst, får man nöja sig med att beskåda Jupiter. Och Jupiter är större än till och med hela Österrike så det är inte så illa när man tänker efter.

 


I de svenska städerna får man leta länge och förgäves efter modelljärnvägar.  I Rothenburg o.d. Tauber samsas de med frukt och soppa i livsmedelsbutiken.

 

Tyskland har lärt av sina misstag.  Man vet hur man ska förhålla sig till utlänningar – och hur man ska producera elektricitet.

 

Fehmarn

Den vita månen och den röda Mars påverkar oss människor.  Men inte av några mumbojumbo-pseudovetenskapliga skäl utan för att de skiner i natten och är vackra att se på.


Sommarregn

Om man en galet het sommardag har cyklat ned på stan för att köpa en almanacka till en bekant, kan det hända att några regndroppar börjar falla just som man kommer ut på gatan igen.  Då kan man finna sig fullkomligt lycklig för en stund i ett veritabelt ösregn.  Det kan i sin tur leda till att man är så genomvåt att man kan glädja grannbarnen – som står och tittar ut från sin franska balkong – genom att utan någon skillnad i fuktighetsgrad tömma sin vattenflaska över huvudet.

 

Dessutom kan det sluta med att bekantingen kommer att märka effekterna av ett svenskt åskväder ända till nyårsafton 2019.  Glad sommar!


Paris

Det var århundradets baksmälla.  Frankrike sov, ty vinet och kvinnorna, männen och sången hade blivit för mycket för de vanligtvis så handlingskraftiga invånarna i landet.  14 juillet hade följts av en oförglömlig fotbollstriumf och den som lyssnade noga skulle ha kunnat höra ett utdöende eko av la Marseillaise över Champs-Élysées.  Men det fanns ingen som lyssnade.  Bara ett dystert Eiffeltorn stod och såg ned på konfettin och tystnaden.

 

I en säng i Borås låg en annan fransman och sov ruset av sig.  Ja, inte för att han hade firat med starkare saker än kommunalt vatten och inte för att han var mer fransk än vilken genomsnittlig nordbo som helst.  Men denna söndag mitt i den heta sommaren 2018 hade han cyklat omkring, sjungande Allons enfant de la patriiiiie, uppmanande omgivningen att stå på Frankrikes sida i fotbollskriget.  Aux armes, citoyens!   Formez vos batallions!  Kvällen hade blivit sen och sömnen varade längre än på många år.  Nu var halva sommaren gången, tystnad var sången, förbi den rusiga glädjen och endast tomhet återstod.

 

De parisiska boulevarderna låg öde och på trottoaren lunkade bara en ensam man fram, från läpparna kom förvirrande toner.  Ne me quitte pas blandades med Je ne regrette rien och något som kunde tolkas som ett brustet Allez les bleus.  Vad brydde väl han sig om vad som hände i Borås?  Eller en fotbollsfest dagen efter, för den delen.  I går hade han varit ett fyllo med sällskap – nu var han återigen ensam.

 

Eiffeltornet utväxlade blickar med sina systrar och bröder.  Var inte oroliga, tycktes det säga från sin plats vid Seines vänstra strand.  Snart vaknar de igen, de enfaldiga människorna.  Snart börjar de röra sig i Jardin des Plantes och Luxembourg, snart vandrar de genom triumfbågarna vid Étoile och Carrousel.  Om ett par dagar orkar de uppför trapporna till Montmartre eller ned i svalkan under Pyramide du Louvre.  Nästnästa söndag kommer de att stå på led för att välkomna hem le peloton du Tour de France.

 

Och kanske en dag, viskade tornet förväntansfullt till sina syskon, att de återigen samlas för att stå på sitt mörkblå fotbollslags sida.  Aux armes, citoyens!  Formez vos batallions!  Marchons, Marchons!  Qu’un sang impur!  Abreuve vos silions!

 


Peñarol – Pinerolo

(Detta är en text som egentligen inte handlar om fotboll, även om den börjar i den änden.)

 

Ett av världens mest prestigefyllda fotbollsderbyn är det mellan Montevideos klassiska storheter Nacional och Peñarol.  De har inte bara överlägsen statistik i Uruguays historia, utan har också vunnit det sydamerikanska mästerskapet Copa Libertadores och blivit världsmästare för klubblag.

 

Båda lagen bildades kring sekelskiftet 1900 då flera mindre lag slogs samman eller bytte namn.  Betydelsen av Nacional är väl inte särskilt svårtydd.  Peñarol då?  Jo, det är helt enkelt en stadsdel i Montevideo.  Dess historia låter så här:

 

På 1700-talet kom en invandrare från det som i dag är norra Italien till utkanten av den lilla staden Montevideo.  Han hette Giovanni Battista Crosa och 1776 satte han upp en liten handelsbod där, på den dåvarande landsbygden.  Platsen hade inget namn och Crosa fick den fyndiga idén att använda namnet på sin gamla hemby.  (Om det inte helt enkelt var Crosa själv som redan hade det som smeknamn – källorna är lite oklara.)

 

Giovanni Battista Crosa kom från regionen Piemonte nära den fransk-italienska gränsen och hans hemort var Pinerolo.  På piemontesiska heter den Pinareul vilket bland de spansktalande uruguayarna blev Peñarol.  När huvudstaden växte fick det som med tiden blev en viktig arbetarstadsdel överta piemontesaren Crosas smeknamn.

 

Till Uruguay är det långt men Italien ligger desto närmare.  Därför kommer jag om ett par veckor att resa till Pinerolo och känna något av den sydamerikanska fotbollens vind i håret.  Låter inte det bra, så säg?


Ett brev till Cashback World

Hej,

jag fick ett sms från er där ni meddelar att mitt besök på en viss restaurang i Prag har givit mig ett antal tjeckiska kronor och ett antal poäng. Mig veterligen har emellertid varken min mobiltelefon eller jag någonsin varit i närheten av Prag. Således misstänker jag att ni är ett företag som försöker locka nya kunder med skumma utskick. 

Är det med sanningen överensstämmande, vänligen bekräfta. Är det med sanningen inte överensstämmande, vänligen förklara.

Hälsningar,
NN


 

 

(Jo, företaget svarade faktiskt, med en förklaring som verkade rimlig men tyder på ett synnerligen naivt handhavande av personuppgifter.)


Matlåda

Smält lilla lunchmat,
snart vill jag dig äta.
Som varm, god middag uppå fat
– du får inte isglass heta…

 

(nästan på mel. Sov lilla Totte)


Heta låga

Det var en vårdag för länge sedan. Ja, närmare bestämt var det den 29 april 1998. Jag hade som så ofta tagit en tur till stadsbiblioteket i Kiruna, där jag hade bott i nästan tre år. Om bara drygt en månad skulle jag flytta därifrån, men nu var jag alltså på biblioteket.

 

Bland utrangerade böcker, sådana som ingen lånade och biblioteket ville göra sig av med och därför sålde för små pengar, plockade jag åt mig en okänd författares okända roman: "Heta låga" av Sture Stamming.

 

Jag tog med mig boken hem och även om jag inte minns idag om jag genast läste den, vet jag att jag gjorde det ganska snart därefter. Det visade sig att även om det visserligen inte var någon känd roman, kanske inte heller någon stor litteratur, var den välskriven, gripande och intressant.

 

Mot slutet av den heta sommaren 1868 drabbades Furuby socken, Konga härad och delar av omgivande trakter av en omfattande skogsbrand. Sture Stamming, som var uppvuxen i denna landsända och som barn hade hört ögonvittnesskildringar, hade med hjälp av dessa ögonvittnen, tidningsartiklar, rättegångsprotokoll och sin egen fantasi beskrivit de augustidagar som så starkt kom att påverka detta bortglömda hörn av Småland. Grunden var alltså dokumentär, men i skönlitterär form klev också minnet av folket fram, människor som antingen hade funnits i verkligheten eller var helt uppdiktade, i det sena 1900-talets ljus.

 

Det är en mästerlig berättelse. Texten är skickligt disponerad, med ett hantverk som till skillnad från alltför många bestsellerupplagor inte skymmer vare sig handling eller miljö. Heta låga är en bok som har följt mig sedan dess, prytt alla mina bokhyllor och varit en inspiration till mycket av det jag företagit mig, skrivit om, drömt om.

 

Genom Heta låga, vars titel kan syfta på skogseld, på heta känslor, på ett undanskymt torpställe, föll mitt öga för första gången på år 1868. Det är ett märkesår i Sveriges historia, då hela landet drabbades av svår nöd. I olika delar av landet var 1867 och 1869 också dåliga skördeår och dessa år tillsammans var sista gången som Sverige hade en sådan missväxt att människor svalt till döds.

 

Utvandringen till Amerika hade smugit i gång redan förut men efter 1868 tog den fart på allvar. Hur hade nöden drabbat min hemby? Ja, det tog jag reda på när jag år 2000 skrev en enkel 2-poängsuppsats på högskolan. ”Segerstad 1868” visade mycket riktigt att socknens invånarantal, som just nått över 700 personer, i och med detta år och utvandringen vände nedåt igen, en minskning som ännu i nästnästa sekel inte har stannat av.

 

Vi har haft fler dåliga år i Sverige, med usla skördar, fattigdom och nöd i stugor och industristäder. Människor hade länge lärt sig att utstå och överleva ett sådant år, men redan på 1880-talet inträffade återigen två sådana år i rad. Då hade emellertid järnvägsnätet fått en så stor omfattning att både nyheter och hjälpsändningar kunde färdas snabbt, så att det trots nöden fanns mat att föda landets befolkning.

 

Heta låga fick mig också att fatta intresse och tycke för Småland. Om det förut hade varit ett landskap som varit ett av de många som jag visserligen hade rest genom men inte hade någon relation till, blev det nu en del av en verklighet. På modernt språk skulle det möjligen kunna uttryckas med ett ord som internalisering; Småland var inte längre bara något jag hade lärt mig i skolan eller sett på kartan, utan något som jag faktiskt kände till, som jag tyckte om, som var en del av mig och jag en del av.

 

När jag tio år senare började skriva en egen roman, var den långt ifrån direkt inspirerad av Heta låga, men kanske hade den inte blivit skriven om det inte hade varit för att den till följd av sitt innehåll måste utspelas i Småland och det var ett landskap som jag genom Heta låga redan hade en relation till.

 

Om inte Nässjö och dess omland hade varit en av de två platser som ganska systerligt delar på handlingen i min egen text, hade jag då tagit cykeln dit sommaren 2013? Hade jag då insett hur oerhört härligt det var att resa omkring med cykel och tält i Småland om somrarna, att fotografera, att skriva bloggtexter? Ingen vet, inte ens jag. Kanske hade jag fått samma inspiration någon annanstans, men nu finns bara den historia som faktiskt har skett och det är ett faktum att det är till Heta låga som jag kan spåra allt detta.

 

Samtidigt som mitt manuskript hade börjat växa, var jag tjänstledig under ett år och kunde använda dagarna som jag ville. Min vän Sofia ville då ha sällskap när hon en helt vanlig tisdag i mars skulle resa till Alvesta och besöka en butik för festklänningar. Visst kunde jag göra en dagsutflykt dit, tyckte jag, så genom friska vårvindar och under en klar himmel tog vi tåget dit. Någon klänning fick vi inte med oss hem, men i köpingens lilla bokhandel fann jag Sture Stammings andra roman, ”Ljuva kulle”. Den hade dykt upp bland hans efterlämnade papper, snabbt blivit tryckt och det var en självklarhet att jag skulle läsa den.

 

Ljuva kulle var visserligen en god läsupplevelse, men jag har bara tagit mig igenom den två gånger och böcker som jag uppskattar riktigt mycket, läser jag gärna mer än så. Heta låga är en sådan, en bok som jag har läst kanske ett dussin gånger. Det kommer säkert att ske omigen. Ja, förutsatt att jag får leva några år till, är jag helt säker på att jag kommer att läsa Heta låga i många repriser på samma sätt som jag gjort under de 20 år som gått sedan 1998.

 

 

 

Trygghet

Gymnasiechefen skickar meddelande till personalen:

 

”Från och med måndagen 26/3-18 kommer även huvudentrén vara låst såsom alla andra dörrar. Besökare får ringa på klockan så öppnar [receptionisten] dörren. Vid besök då expeditionen inte är bemannad så får var och en öppna åt sin besökare.

   Detta är ett led i vårt ständiga arbete för att förbättra säkerheten och tryggheten på arbetsplatsen för alla, det föreligger inga hota mot skolan.”

[skrivfel som i originalet]

 

Då frågar sig vän av ordning ett par saker.  För det första: om det inte föreligger något hot mot skolan behöver man väl inte heller låsa dörren?  Det kan vara ett större eller ett mindre hot, men ett hot måste lik förbannat till för att man ska vidta skyddsåtgärder.

 

För det andra är frågan vems trygghet man vill förbättra.  Jag har hört mycket sägas om otrygghet i världen och visst är somliga rädda på skolan också.  De är rädda för mobbning och övergrepp, för våldsamma klasskamrater och närgångna fingrar, för blickar, för stress och för dåliga betyg, för att bli uthängd på nätet och för att aldrig få visa sin identitet.  Ganska många känner sig otrygga i hemmet, är rädda så snart de lämnar skolan, vill inte att någon ska se vem de går med, vart de går, när de går.  De är rädda utanför skolan men i skolan är de trygga och skulle inte ens tänka tanken att någonting kan hända.

 

Andra är rädda för skolans demokratiska framtid.  De är rädda för vad som händer när det amerikanska megaföretaget som börjar med bokstaven G tar över den pedagogiska administrationen efter sommaren och blir den enda leverantören av dataprogram och hårdvara.  De är också rädda för blotta signalvärdet i att elevernas uppsatser överlåts på en server i okänt land.  Likaså är de rädda för att känslig information kommer att hamna i främmande händer i främmande länder där kontrollen över den är för evigt förlorad.

 

Men gymnasiechefens meddelande har rubriken ”Skalskydd – nästa steg”.  Det är ett ordval som visar att trygghet handlar om att stoppa terrorister och att det är ett arbete som kommer att fortsätta, steg för steg för steg… tills vi är inlåsta i vår egen rädsla och har skapat vår egen otrygghet.  I stället för att sorgligt se ett terrordåd eller vansinnesdåd någonstans i landet vart femte eller vart tionde år, kommer vi ständigt att leva i otrygghet och rädsla.  ”Det kommer att hända, någon kommer att lämna dörren på glänt, någon släpper in en okänd som de tror är behörig, en elev med passerkort tar med sig knivar och bomber, det står en vettvilling på trappan när jag går ut.”

 

Där finns hoten.  Där aningslösheten slår till och framsyntheten faller, där tilliten är bortglömd och otryggheten blir en dygd, där finns det enda jag är rädd för.


10315 dagar

 

Gott nytt år!

Nyårsaftons förmiddag.  Telefonen ringer och jag hör genast vem det är.  Asch, han igen…

– Gott nytt år! utbrister jag.

– Eh… det är väl inte nytt år redan?

– Nej, men du brukar ju själv säga god jul på julafton och glad påsk på påskafton så då tänkte jag…

– Fast det är väl inte samma sak?

– Är det inte? säger jag och flinar.

– Nej, för… alltså… eh…

– Ja?

– Nej, du har helt rätt förstås.

– Som vanligt då, tänker jag tyst för mig själv.

 

(Påsknatt, julnatt, nyårsnatt – det är på natten det händer.  Aftonen är bara väntan på undret, oavsett om det är födelsen, uppståndelsen eller ett vanligt årsskifte som är det stora undret.)

 


Perú

Av någon, nästan oförklarlig anledning, har jag alltid haft ett särskilt intresse för Sydamerika. Om det inte kan kallas för intresse så är det i alla fall en positiv känsla, en inställning som gör att jag ofta ställer mig på den sydamerikanska sidan i en verklig eller inbillad konflikt. Jag tror att min far och farfar möjligen har haft en liknande svaghet för Sydamerika och möjligen är det den som har smittat av sig.

 

För folk i gemen är det särskilt vart fjärde år som Sydamerika är mer relevant än alla andra världsdelar. Det är ju så att de sydamerikanska länderna är precis lika bra på fotboll som de europeiska och när herrlandslagen spelar VM, vet man att de bästa sydamerikanerna är av samma klass som de bästa europeerna. På samma sätt som ett europeiskt landslag i VM alltid är ett farligt motstånd för vem som helst, är Sydamerikas alla representanter det. Så har det alltid varit och redan under mitt första VM 1986 lärde jag mig denna grundregel för världsfotbollen.

 

För åtta eller tolv år sedan började jag fundera på vilka av de tio sydamerikanska fotbollslandslagen jag hade sett i VM och i dag är läget detta: Brasilien, Argentina, Uruguay och Paraguay var med redan -86. Colombia och Chile har varit med ett par gånger, Bolivia gjorde sensation när de slog Brasilien och kvalade in till VM-94 och Ecuador hade sin höjdpunkt under början av 2000-talet. Venezuela har alltid varit mer inriktat på den karibiska vanan att behandla bollar med slagträ och är (nästan) evig kvaljumbo. Guyana och Surinam spelar i den karibiska kvalgruppen och hör inte hit. Återstår alltså ett land – Peru.

 

Varför hade Peru inte kvalat in till något av de VM jag sett? Den fotbollsintresserade som är bara några år äldre än jag minns att Peru tillhörde eliten på 70-talet, med ett lag som leddes av den store målskytten Teófilo Cubillas och kvalificerade sig till tre världsmästerskap. Men nu, när historiskt sett mindre lag som Paraguay och Ecuador hade sina bästa perioder någonsin och Bolivia för första gången var att räkna med, hade Peru fallit bort.

 

Var jag ledsen för den sakens skull? Nej, verkligen inte. Min relation till Peru är nämligen inte lika positiv som till resten av Sydamerika. Under nästan 200 år, sedan ländernas självständighet i början av 1800-talet, fanns en konflikt mellan Peru och Ecuador, som kulminerade i ett lokalt krig 1941 (en av den tidens få stridigheter som inte på något sätt var relaterat till andra världskriget eller stormaktspolitik). Peru vann kriget och lade beslag på hela den östra delen av Ecuador. Av det som kan betecknas som det lagliga, historiska och moraliskt självklara Ecuador, styrs sedan dess 40 % från Lima.

 

Nu är det förstås så att man kan kritisera mig för att så ensidigt ta ställning för Ecuador i den här konflikten. Det dokument från 1830 som Quito främst hänvisar till, kan nämligen tolkas som irrelevant och överspelat, eller rentav (som Peru hävdar) förfalskat. Så varför står jag på Ecuadors sida och ogillar Peru? Beror det bara på att det finns ett par händelser i min familj som gör att Ecuador har en särställning bland världens länder? Vilken vikt kan man tillmäta den elegante tennisspelaren Andrés Gómez? Att namnet ”Ecuador” är både mer intressant och vackrare än det tråkiga ”Peru” kanske har betydelse, liksom att Ecuadors stora hamnstad Guayaquil och dess mindre huvudstad Quito utgör ett mer dynamiskt radarpar än megastaden Lima utgör i relation till… ja, vad? (Att Limas hamnstad Callao också är historiskt intressant har inte slagit mig förrän på senare år.)

 

Det finns mycket ont att säga om andra länder i Sydamerika. Vissa länders diktatorer var ovanligt otäcka. Några länder har visat en oförsonlig attityd mot gamla fiender. På sina håll finns en historia av drogtillverkning eller en nutida politik på samma tema som är rent förfärlig. Somliga stater har haft en politik som skadat skogen och luften mer än andra. Varför ska jag då fastna för en regional konflikt och tycka illa om just Peru när det kanske finns betydligt värre saker?

 

Ja, det undrar jag också… När Peru efter nattens kvalseger mot Nya Zeeland har överlevt det hårresande svåra VM-kvalet, Eliminatorias på sydamerikansk spanska, för första gången sedan 1982, tänker jag inte sitta och sura. Jag ska inte hymla om att jag hellre hade sett Ecuador, Paraguay eller Bolivia i VM, men jag kommer faktiskt att sitta framför min tv eller radio i sommar och hålla på Peru också. Det är trots allt fotbolls-VM och jag ser tusen gånger hellre Peru vinna sina matcher än någon uppkomling från Asien eller Afrika. Ja, möter de inte Sverige eller Ísland, kan de gärna få vinna mot europeiskt motstånd också.

 

Ty även om jag inte är förtjust i dess historia, tycker jag inte så väldigt illa om Perú längre.

 

 


Inga monster hos mig

Ett barn med en liten plastpåse i handen ringer på hos grannen och hos mig.  Min i dubbel bemärkelse mångåriga granne öppnar inte, för han har flyttat.  (Om till vår Herre eller annat jordiskt boende kan jag inte svara på.)  Även hos mig förblir dörren stängd, ty här leks inte den lek som barnet hoppas på.

I stället lagar jag gratinerad falukorv, lyssnar på en radiodokumentär om Falklandskriget samt deltar i frågesport om järnvägsstationer.

Farväl, sköna Cassini!

Tidigt på morgonen den 14 juni 1991 hade jag nyss fyllt femton och såg för första gången Saturnus genom teleskopet.  Det var ”överjordiskt vackert” skrev jag på första raden av den astronomiska journal som jag förde under några år därefter.  Att se på stjärnorna var väl intressant på sätt och vis, men planeterna hade fascinerat mig sedan tidiga barndomen och planeternas satelliter ännu mer.

 

Drygt ett halvår senare, i januari eller februari 1992, läste jag en mycket intressant bok med namnet De yttre planeterna och hörde talas om en planerad rymdsond som skulle skickas till Saturnus och stanna där.  Ja, den skulle till och med ha med sig en mindre modul som skulle landa på Titan, den stora Saturnusmånen som inte liknar någon annan.  Så häftigt!

 

Rymdsonden skulle senare få namn efter Cassini, en italiensk astronom som på 1600-talet hade studerat Saturnus och upptäckt fyra av dess månar.  Den medföljande Titanlandaren fick heta Huygens, uppkallad efter holländaren som upptäckte Titan.

 

I maj 1997 hade jag i två år studerat rymdteknik och besökte en seminarievecka i Paris, där en av föreläsningarna handlade om Cassiniprojektet.  Föreläsaren var entusiastisk, ty det var bara några månader kvar till uppskjutningen.  Vi fick en noggrann beskrivning av hur sonden under sina första år skulle passera Venus två gånger och jorden en, för att samla tillräcklig fart för att nå utåt i solsystemet.  Att skicka i väg en rymdsond på sex ton ända till Saturnus kräver nämligen mycket energi.

 

Jag kom med tiden fram till att jag inte skulle bli ingenjör utan både påbörjade och avslutade en lärarutbildning i stället.  Sommaren 2004 flyttade jag till Borås för att tillträda min första lärartjänst.  Samtidigt hade Cassini hunnit passera först en asteroid, sedan jätteplaneten Jupiter och var framme vid sitt mål.  Just som juni blev juli startade sonden sin kraftigaste motor, bromsade in och lät sig fångas av Saturnus gravitation.

 

Nu skulle Cassini under fyra års tid kryssa mellan Saturnus ringar och månar.  Det innebar i praktiken att sonden gjorde varv på varv runt planeten, men att man såg till att varje varv innebar en nära passage av någon av månarna.  På så sätt skulle man med tiden skaffa sig en god bild av hela Saturnussystemet.

 

På juldagen 2004 lossades Huygens från huvudsonden och tre veckor senare landade den på Titan.  Av alla solsystemets kroppar är Titan den mest spännande.  Det finns ingen annan måne som har en tjock atmosfär – vilket i sig är intressant – och det är i princip omöjligt att se vad som finns på ytan.  Huygens kunde därför göra en mjuk fallskärmslandning och visade ett fascinerande landskap av omväxlande sjöar och fastland.  På vissa sätt påminner det om jorden, men temperaturen på Titan är -180° och sjöar och moln är förstås inte av vatten utan av metan.  Huygens överlevde sammanlagt fyra timmar i atmosfären och på ytan och är alltjämt den enda rymdsond som har landat i det yttre solsystemet.

 

Hur gick det för Cassini själv?  Jo, alldeles utmärkt.  Bland mycket annat upptäckte den nya små satelliter, studerade Saturnus ringar och verifierade dess ”ekrar”, såg vattenånga stiga från gejsrar på den lilla månen Enceladus, hittade helt sensationellt en egen ring runt månen Rhea – samt insåg senare att det inte alls fanns några ringar kring Rhea…  Sonden var designad för att hålla i elva år (1997-2008) men eftersom den såg ut att vara i fortsatt god form, förlängdes projektet först till 2010 och sedan till 2017.

 

Under dessa år har Cassini till exempel undersökt den stora Saturnusstormen av 2010, som fick jordens orkaner att framstå som just ingenting.  I december 2012 fick Cassini tillfälle att se Venus passera framför solen; sju månader senare fotograferade Cassini jorden på en miljard kilometers håll, samtidigt som alla människor ombads le mot himlen.  Samtidigt har de återkommande närstudierna av Saturnus månar lett till häpnadsväckande bilder, intressanta upptäckter och diskussioner kring framtida färder mot Saturnus.

 

Åren går och den 15 oktober 2017 är det tjugo år sedan Cassini lämnade jorden.  Hur ska denna stolta rymdsond fira sin tjugoårsdag?  Tyvärr inte alls…  Från första början har man vetat att färden någon gång måste nå en ände, inte minst som bränslet inte varar för evigt.  Men hur ska detta slut ske?  Det kan tyckas vara enkelt att bara låta sonden snurra runt bland månarna i all evighet.  Den stora faran med det är att Cassini helt säkert innehåller ett antal slumrande mikroorganismer från jorden.

 

Vad man nämligen minst av allt vill, är att organismer från jorden skulle släppas fria på en annan himlakropp och där eventuellt smitta ned redan existerande livsformer.  Nej, vi har inte hittat något liv utanför jorden, men det finns flytande vatten på Enceladus och vi vet att flytande vatten ledde till liv på jorden.  Kanske finns det möjligheter till liv på fler månar, och vilka exotiska livsformer kan ha utvecklats i metansjöarna på Titan?  Det vet vi inte och av det skälet måste Cassini placeras på en plats där den inte kan göra någon skada.

 

Det skulle gå att så att säga sparka ut Cassini i en bana runt solen.  Det skulle också gå att skicka Cassini till någon annan planet eller bara låta den ligga och snurra ensam, långt utanför månarna, i en bana runt Saturnus.  Några vetenskapliga vinster är däremot svåra att se i ett sådant scenario och de är antingen tekniskt komplicerade eller tar lång tid.  Den enklaste lösningen är i gengäld den mest deprimerande – att låta rymdsonden störta rakt in i planeten.

 

Av det skälet har man under det senaste året gradvis förändrat Cassinis bana och den 11 september 2017 passerade den Titan för sista gången, i det som NASA kallar ”the goodbye kiss”.  Där får rymdsonden den sista lilla knuff som får den att försvinna in i Saturnus molntoppar fyra dagar senare och sedan har Cassini upphört att existera. 

 

Naturligtvis är detta sorgligt.  Liknande saker har gjorts många gånger tidigare, men min relation till Cassini är starkare.  Saturnus och dess satelliter är av många skäl kanske det mest fascinerande av alla planetsystem och det finns inga planer på nya färder dit inom den närmaste framtiden, vilket gör Cassinis insats än viktigare.  Det är också en rymdsond som har följt mig genom livet, från den tidiga ungdomen till nu, mer än ett kvarts sekel senare.  Ur den aspekten är den nästan unik och jag kommer att vara amerikanska NASA, europeiska ESA och italienska ASI evigt tacksam för att de lät Cassini-Huygens bli verklighet.

 

Jag kommer även under resten av livet att njuta av den kunskap och de sköna bilder som Cassini gav oss.  Jag kommer också att fantisera om vilka framtida rymdsonder som vore möjliga att skicka till Saturnus.  Ibland kommer jag kanske också att skänka en tanke till den lilla landaren Huygens.  Som enda återstående del av den stora rymdsonden står den där i all evighet, frusen och stum i metanregnet på Titan.


Fermenterat te

En vän tipsade om en konsert som det alternativa kaféet skulle ordna.  En brasiliansk artist skulle spela och vännen visade ett kort smakprov.  Det var inte riktigt min musiksmak men inte heller så dåligt att det skulle få mig att stänga av radion och vem kan inte tjusas av de portugisiska s:en?  Därför cyklade jag ned till konserten.  Vännerna satt vid ett bord och drack öl men jag dricker ju inte öl varför jag tog min plånbok och gick för att köpa ett glas juice eller något ditåt.

– Nej, juice har vi inte, men vi har den här, sade damen bakom disken och pekade på en rad med flaskor vilkas etiketter anslog... eh... Kabash?  Kosham?  Kaba...hoshaw?  
Jag såg väl tveksam ut och damen beskrev denna fantastiska produkt.
– Den är jättenyttig för kroppen på många sätt!  Massor av mineraler och vitaminer!  Och antioxidanter!  Den innehåller fermenterat te... beskrev hon.  Du kan ta den här smaken, med ingefära, det är ju extra nyttigt.

Nej, jag var inte ett dugg sugen på fermenterat te, inte ens om det innehöll ingefära.  Jag vet faktiskt inte ens vad fermenterat te är.  (Kan det vara te som utsatts för en process som får teet att härda och flocka sig, i stil med när man skapade utfällningar av silverjoner på kemilektionerna?  Sådär så det ser ut som nyponsoppa men smakar mycket sämre?)
– Jag ska fundera på saken, sade jag och återvände till bordet.
Jag muttrade för mig själv, medan bakgrundsmusiken skvalade.  Vad är det för sätt, att bara servera öl samt hälsodryck med fermenterat te?  Kunde de inte åtminstone ha haft lokalproducerad äpplemust? tänkte jag.  Det finns ju på alla andra ställen i landet och säkert även i Borås.

– Sch! sade kompisen när jag satte mig.
– Vadå?  Det här är väl inte...?
– Jo, det är det.
Jag hörde en låt, bestående av tre engelska ord som upprepades i oändlighet.  Något med "love", där vissa gånger alla orden fick rum i en takt, medan det oftast krävdes tre eller fyra takter innan texten var avslutad.  Tempot var... ja, så lågt att det knappt var sång ens.  Musiken var ett par, tre toner sådär.  Runt omkring mig satt folk och försökte följa rytmen med foten mot golvet eller handflatan mot knät.
– Tre låtar, sedan går jag, tänkte jag.
När sången var slut, log sångerskan sött och sade att hon var tacksam för att få komma hit på sin sista spelning i Europa.  Okej då, funderade jag, jag kan väl stanna fyra låtar i så fall.

Efter tredje numret såg sig min vän omkring.  Hon väntade på två kusiner som skulle komma förbi, det visste jag.
– Där är en stol... mumlade hon.  Och där bakom står en till...
– De kan få min, sade jag lakoniskt.  Jag blir nog inte kvar så länge till.
– Jaså, det var inte din musik det här, flinade en annan av vännerna.
Nej, det var det inte och så snart nästa låt var över tog jag väskan och reste mig.
– Tack för i kväll, sade jag.  Ha det så bra!

Men jag log när jag sade det.  Det är ju faktiskt ganska bra att smaken är olika och det var faktiskt skönt att cykla hem genom den svala kvällen.  Att jag hade sluppit ingefära och fermenterat te gjorde inte saken sämre och hemma kunde jag lyssna på en skiva med Emilia Rydberg i stället.  Det är nämligen så att säga min kopp te och hennes röst ger som rysningar...

Pasewalk

Häromkvällen satt jag på nattåget från Berlin, på väg norrut mot Sassnitz, Trelleborg och Malmö.  Genom kupéfönstret såg vi skymningen närma sig och en annan resenär tecknade av omgivningarna.  Jag kan inte rita, men jag kan skriva och då vi kom till den viktiga järnvägsknuten Pasewalk började solskivan skära horisonten:

Vi hade passerat Pasewalk,
då solen gick ned i nordväst
över Tyskland, vars bittraste kalk
är längesen tömd och man bäst
av länder i dagens Europa,
tar hand om vår allas gemensamma färd
i en tid då folken hörs jämra och ropa
att orätt är dagens politiska värld.

 
 

RSS 2.0