Liechtenstein

I går vaknade jag sömnigare än vanligt efter en konstig natt.

 

Drömmer gör jag säkert varje natt (det gör ju i princip alla) och jag kommer rätt ofta ihåg vad jag drömt.  Den här natten drömde jag att jag satt med papper och penna, fast besluten att skriva en lista över liechtensteinska skidåkare.  (Bara det kan ju låta komiskt, men de som känner mig vet att det finns många aspekter av den korta beskrivningen som är typiska för mig.)

 

Jag satte alltså i gång.  Hanni och Andreas Wenzel hamnade säkert på listan, definitivt även Tina Weirather samt Paul och Willi Frommelt.  Markus Hasler likaså … men så vaknade jag till.  Hur kunde jag glömma Stephan Kunz? frågade jag mig slumrande – och somnade om.

 

Som brukligt vaknade jag till fler gånger under natten.  Liechtensteins geografi, med de tre naturgeografiska delarna: slätten, slänten och bergen, dök upp för mig vid dessa korta stunder.  En annan gång var det de framgångsrika skidåkarna Birgit Heeb och Marco Büchel som jag tänkte på.

 

Ännu klockan halv sju, då väckarklockan ringde och jag försökte få igång både huvud och kropp, snurrade Liechtenstein i hjärnan.  ”Birgit Heeb”, sade jag tyst för mig själv.  Det måste vara minst ett år sedan jag tänkte på henne.

 

Att jag natten därpå drömde om smalspåriga tåg och min gamla skolbuss förändrar inte läget.  Jag har likväl haft liechtensteinska skidåkare på hjärnan i halvtannat dygn.

 

 


Bus

När två av ens skötsammaste elever är lite busiga en eftermiddag och på ett oskyldigt sätt bryter mot reglerna, kan man tycka att det är charmigt och låta dem hållas.
 
Om då en kollega kommer förbi, skäller ut dem och med kropp och själ undrar varför den närvarande läraren har accepterat tilltaget, hamnar man däremot i en aningen pinsam situation... Faktiskt är det också lite roligt att själv känna sig busig – och att få vara lite stolt över eleverna som för en gångs skull vågade.

Karbon som ligger i marken

I natt var jag ute och cyklade.  Det var en underbar sommardag.  Jag var omgiven av goda vänner, ljum värme och bara nedförsbackar så när som på sista gatan upp till glassförsäljaren.  Då jag första gången såg glasskaféets baldakiner tog jag till och med en liten omväg.  Nästan samtidigt hörde jag musik någonstans ifrån.  Var det en radio som spelade?  En barn- eller ungdomskör sjöng i två repriser, medryckande harmonier och på norska med skönt rundade o:n:

 

– Karbon som ligger i marken, la det ligge, la det ligge!

 

Efter ytterligare några rader tog kören i ända från tårna, i en storslaget uppbyggd komposition.  Den musikaliska dramaturgin liksom det viktiga budskapet gjorde mig uppfylld av glädje och jag cyklade som i lycklig trance.  Det var en positiv vision, kanske om hur framtidens unga demonstrerar:

 

– De skal reise seg opp!  De skal reise seg opp!

 

Även jag reste mig, tog några kraftiga tramptag och svängde upp mot kaféet.

 


Kram

Här har man en vanlig vardag på jobbet, så vanlig som den kan vara under sista veckan före jullovet. I ett klassrum rycker eleverna på axlarna åt en ovanligt oplanerad och rätt innehållslös lektion, för de har ju snart lov. Andra elever ler och hälsar glatt och gör en high-five när man möter dem i korridorerna, precis som de brukar. I idrottshallen har sjuorna skoltävling i den ovanliga bollsporten lyra, skiner upp när jag tittar förbi, ropar på mig och vill ha mig till publik när de håller rytmiska hejaklacksövningar. I en annan korridor fnittrar en flicka lyckligt med mörka ögon åt mina banala beröm av hennes handstil.

 

En vanlig dag på jobbet är alltid en dragkamp mellan energigivande möten och energitagande arbetsuppgifter. En nästan vanlig dag på jobbet, som innehåller fler samtal än lektionsplaneringar, kan därför vara riktigt härlig.

 

Men när eleverna gått hem, kollegerna lämnat arbetsrummen i mörker och bara jag har suttit och rättat i ett par timmar, då vandrar jag vidare till en konsert bland helt andra människor på en helt annan scen. Då spelar det ingen roll att dagen redan varit vacker, för när en person jag inte träffat på länge, kastar sig över mig och med fuktiga ögon ger mig en kram och är så tacksam för att jag uppmärksammat något sedan länge bortglömt, då…

 

…då är det inte utan att jag känner en ännu starkare glädje i bröstet och i den stunden tycker att livet är ljuvligt. Med ett leende cyklar jag hem i min ensamhet. Wow.

 

 


Tillfälligheter

Jag har skrivit om slumpen och märkliga sammanträffanden tidigare.  I dag kom de slag i slag, så jag tar händelserna i kronologisk ordning… :)

 

I fredags kväll tror jag det var som jag fastnade en timme på Wikipedia och läste om några närbelägna stjärnor.  Det är rätt intressant med solystemets grannskap och jag diskuterade med mig själv hur man mäter avstånd till stjärnor.  Bessels epokgörande beräkning av parallaxen för (och därmed avståndet till) 61 Cygni kände jag till sedan förr.  Nu fick jag veta dels att det var Piazzis idé, dels att en annan astronom dessförinnan hade mätt Alfa Centauris parallax men inte trott på sitt resultat och därför inte publicerat det.  Det var ju dråpligt, men jag läste vidare om Alfa Centauri en lång stund.

 

I flera år har jag samlat på mig amaryllislökar.  Skälet är att jag har fått julblommor i present och när amaryllisen blommat över, har jag sparat löken.  Sedan har det inte blivit av att jag försökt få den att blomma igen men i förmiddags gjorde jag slag i saken.  Ett gammalt tidningsurklipp sade att man ska ställa löken i ljummet vatten ett dygn och sedan plantera om den.  Det ska visserligen göras redan i oktober men det spelar väl ingen roll när den blommar, så det är helt okej att det dröjer till januari eller februari.  Därför gjorde jag i ordning mina amaryllisar i dag och i morgon ska de planteras.  (Kanske blir det inga blommor av dem men det kostar inget att försöka.)

 

Några timmar senare kom jag av någon anledning att tänka på hur jag flera gånger har varit i ett församlingshem här i staden, när det varit andakt med fika och lotteri.  Det är så fånigt, tycker jag, att alla applåderar när någon vinner på lotteri, för det är ju bara tur att man vinner och verkligen inget man förtjänar.

 

I eftermiddags gick jag in på den fascinerande webbplatsen xkcd, som publicerar underfundiga serieteckningar tre gånger i veckan.  Den senaste uppdateringen var från i fredags och handlade om Alfa Centauri…

 

Sedan gick jag på adventsgudstjänst.  Där ordnades lotteri och det är inte ofta det händer i just den kyrkan.  För tjugo kronor fick man en tändsticksask med ett nummer.  Jag betalade en femtilapp och grävde i högen för att finna asken med det som var mitt tröjnummer som innebandyspelare (nr 8).  Det kompletterade jag med nr 17 som väl är ett trevligt nummer.  Snart var det lottdragning och lotteriorganisatören utropade ”Nummer 8” till förstapristagare.  Så kul!

 

Varpå jag gick fram till prisbordet, tog emot en amaryllis – och helt oförtjänt fick applåder…

 

 


Oktober

Karlavagnen står som lägst i norr och dess bakdel, som samtidigt är björndjurets bröst, vrids framfusigt en aning uppåt.  Med fri sikt mot söder, kanske från en järnvägsbro eller från en gård vid slätten, skulle den sköna Fomalhaut skymtas över Götalands horisont.

 

Allt detta händer när jag ska gå till sängs.  Då, mina vänner, är det oktober.

 

 


"Kulturprofilen"

Är inte detta rätt konstigt? En lite halvkänd man blir dömd för våldtäkt och vissa medier omnämner honom även efter domen under pseudonym. Han råkar vara gift med en ännu mer känd kvinna. Hennes namn och roll som fru till våldtäktsmannen talas det vitt och brett om även i de medier som anonymiserar mannen.

 

Det känns som ett suspekt förfarande när jag tänker närmare på det.


Ordförandevalet

Det stundade ordförandeval i den lokala fotbollsklubben och två starka kandidater hade utkristalliserats under den sista veckan.  Nordström och Söderberg representerade varsin del av den gamla staden och hade ungefär lika många anhängare och det var därför uppenbart att det var den lilla falangen från den nya stadsdelen som skulle komma att avgöra valet.  De båda kandidaterna lyssnade således noga när falangen, ledd av den stridbare Yttergren, ställde krav.

 

– Vi kommer bara att rösta på den som minskar satsningen på damlaget, sade Yttergren.  Damerna är ett hinder för herrlagets chans att vinna division tre.

– Ja men, det sade ni ju för två år sedan också, protesterade Nordström.  (Denne var sittande ordförande och hade träffat på Yttergrens gäng förr.)  Redan då sänkte vi damernas andel av budgeten.

– Vi tänker ändå bara rösta på den som minskar damernas utgifter, insisterade Yttergren.

– Men vi har redan minskat den.  I år har vi inte ens ett damlag i serien.

 

Falangen och Yttergren gav sig ändå inte.

– Det är ett oavvisligt krav att den som vill bli vald minskar utgifterna för damfotboll här i stan.

 

Söderberg hade suttit och lyssnat när hans rival blev hårt ansatt.  Eftersom han visste att samma krav ställdes på honom själv, måste han ju åtminstone vara förberedd, så han viskade till sin medhjälpare som satt på första raden:

– Hur mycket lägger föreningen egentligen på damsektionen?

– Ingenting, eftersom vi inte har några damer i föreningen längre, svarade kamraten.  Ja, vi har några tjejer som kokar kaffe och bakar bullar till årsmötet men det är de enda.

 

De hade nog inte behövt viska, för trots att föreningens styrelse redan häromåret hade helt och hållet strypt bidragen till klubbens dam- och flicklagen, hördes Yttergrens stämma återigen upprepa:

– Vi tänker bara rösta för den som minskar damernas del av budgeten.

 

De båda kandidaterna och deras anhängare var kloka nog att tänka ett steg längre.  Vi bryr oss inte om den där högljudda falangen, resonerade de.  Vi har lyssnat till deras tjat tillräckligt nu, men de vet ju inte vad de pratar om.  Låt dem rösta som de vill, så kan vi samarbeta med varandra för föreningens bästa.  Då kan vi ju faktiskt till och med låta damfotbollen komma in från kylan igen, konstaterade de två kandidaterna och deras bekanta.

 


Samtal om hembygden

Ibland kan den lilla händelsen i vardagen vara precis vad man behöver.

 

Om man vid ett sparsamt besökt fikabord efter söndagsgudstjänsten hamnar mittemot Gunnel (83), kan det hända att den äldre damen börjar berätta om sin barndom.  Då kan hon berätta om sin uppväxt i Värsås och Korsberga och så känner man sig som skaraborgare en stund och minns sina egna hemtrakter.

 

Den gamla damen var född 1935 och mindes hur hennes föräldrar inte hade velat tala om kriget inför sina barn.  Hon hade visserligen en gång hört mamman säga ”Hur ska det bli nu?” men all annan information om kriget hade hon fått då hon tjuvlyssnade till grannarna som stod och pratade vid mjölkpallen.  Med Skövdes regementen i närheten var kriget ständigt närvarande men barnen hade en högtidsstund när de fick se hästarna från K3 komma förbi under någon militärövning.  Under de snörika vintrarna var skolvägen en halvmils vandring över gärdena, för vägarna var oframkomliga, men lyckan att få lift med en hästskjuts från skolan hade man sällan eller aldrig.

 

Familjen bodde på ett litet torp under Västergården där pappan arbetade.  För barnen gällde sex års folkskola, men just då Gunnel skulle sluta skolan förlängdes den till sju år.  Läraren var emellertid en gammal man som inte hade kunskap nog för det sjunde året, så den stackars 12-åringen lärde sig under sitt sista skolår bara vikten av att kopiera dikter och psalmverser med tydlig handstil.

 

Men skolan slutade till sist och så fick hon vid 13 års ålder ta tjänst som hembiträde hos en äldre dam där hon städade, lagade mat och bodde i kökssoffan.  Parallellt med det gick hon en kurs i skolköket.  Då bar det sig inte bättre än att skolköksfröken en dag kom hem till den äldre damen och fick se sin elev stå och steka strömming.  Först enbart förvånad över att se henne där, frågade hon hur flickan gjorde när hon stekte sin strömming.  ”Precis som fröken har lärt mig” svarade hon och då blev lärarinnan belåten.

 

Några av de gamla skolkamraterna hade tagit anställning på konfektionsfabriken i Hjo.  När Gunnel fick veta att de tjänade lika mycket på en vecka som hon på en månad, gick hon till sin far och undrade om hon också kunde få söka arbete i Hjo.  Ja, sa pappan, jo, om du verkligen vill det så kan du väl få göra så.  Så blev 15-åringen industriarbetare och det var inget konstigt med det, bortsett från att grannarna blev förvånade över att hon lämnade hembiträdestjänsten.

 

I Korsberga fanns skola, kyrka och affärer, däribland Kooperativa, men när man skulle handla andra varor tog man gärna bussen till Tidaholm.  Det var en bra buss, för turen hem gick precis när bion var slut…

 

Jaha, sade jag som känner historien bakom traktens kommunikationer, åkte ni aldrig tåg?  Nej, sade Gunnel, det gjorde man inte, för den gick bara till Hjo och Stenstorp.  Däremot var hon född i Falköping (vars lasarett på den tiden var mer betydande än det i Skövde, tror jag mig veta) och hade fått åka hem på lastbilsflak.  Det lät ju lite riskabelt och kanske var det därför som lillasyster två år senare hade fötts hemma på torpet i stället.

 

*

 

Mina egna hemtrakter ligger någon mil väster om Korsberga.  Den enda relation jag har till den orten, är de gånger då jag som barn reste med familjen till Värsås eller Hjo.  På vägen passerade man nämligen den märkligt felstavade skylten som visade riktningen till ”Korsbegra” och det var en begivenhet i sig.  Under en av dessa utflykter genom Skaraborg hördes på bilens radio François Omam-Biyik nicka in Kameruns sensationella segermål mot Argentina och om jag minns rätt var det just den kvällen som jag sedan anförde lögnaktiga svepskäl för att få stanna uppe sent, i det enda syftet att se ett tv-program som betydde mer för mig än någon kunde ana.

 

Men Värsås är också själva middagarna hos familjen Sahlin, vars ovanligt trevliga söner alltid underhöll de gästande barnen med varjehanda spel och lärde oss såväl Monopol som Plump och Tjuv och polis.  Spelade vi Neger och president (jo, på 80-talet accepterades fortfarande den benämningen), fanns det utrymme även för minsta lillasystern.  De vuxna rekommenderade barnen att se den hopplöst sega tv-serien Den vita stenen, men medan föräldrarna mumsade surströmming på verandan, hade de ingen aning om att gästerna vid barnbordet hellre ägnade sig åt att lura i varandra tabasco.

 

Sådana minnen kan dyka upp en vanlig söndag i kyrkan.  Då spelar det ingen roll att de båda bekantingarna alldeles intill har ett intressant samtal om både inrikespolitik och bakgrunden till konflikterna i sydvästra Asien.  För även om en bildad människa måste ha ett hum om de stora frågorna, är det också viktigt att känna till de små.  Den lokala historien och min egen bakgrund säger faktiskt något både om mig och till mig.  Så som mitt liv har sett ut de senaste dagarna, var en stunds försjunkande i den västgötska landsbygden dessutom precis vad jag behövde.

 


Italia ’18

Det hör inte till min vana att skriva reseberättelser i den här bloggen.  Systerbloggen om järnvägar har ofta det upplägget men här är det ovanligt med bilder över huvud taget.

I dag gör jag det ändå.  Således kommer här 24 bilder från en 10-dagarsresa i Europa.  Det är inte alls mina 24 bästa bilder (av de nästan 1500 jag tog...) men de sammanfattar väl mina erfarenheter och reflektioner.

Varje bild kommenteras nedanför respektive bild.

 

Oberndorf am Neckar/Boll

När en ung präst i Baden-Württemberg ska göra sin praktik, reser hon till Brämhult.  Därför är det inte konstigt att fyra européer från Borås reser till Oberndorf am Neckar och byn Boll.

 

Schaffhausen: Rheinfall

Det är lika omöjligt att hindra mig från att fotografera, som att stoppa Rhenfallet i Schaffhausen.

 

Grimselpass

Det var en lyckträff att skippa 100 minuters kötid på motorvägen genom Gotthard, för att i stället åka tre timmar över Grimsel och Rhônegletscher. Farofyllda äventyr, frankensteinska vyer, fantastiska minnen!

 

I andra länder färdas man ensam i bergen.  I Schweiz är järnvägen ett ständigt sällskap, högt som lågt.

 


Det behöver inte vara de stora upplevelserna som räknas.  En fika i Meina, mellan Domodossola och Novara, räknas också.

 


Att en sen kväll, trött av resan, mötas av nya vänner, occitanska flaggan och ett överdådigt matbord kan bara hända i Piemonte.

 


Valle Germanasca, dalen med den strida floden som är känd endast av lokalbefolkningen, är också en plats med lika stor betydelse som vilken som helst huvudstad.

 

Valle Germanasca leder till Perosa Argentina

Efter en sommar av fotbolls-VM, tycker en person som växte upp med två VM-finaler mellan Tyskland och Argentina att det är lite lustigt.  Har man sina specialintressen så har man… 😛

 

Patois i de occitanska gränstrakterna

Nog är det bra att kunna ett eller två språk, men under denna resa i olika utländer fick jag tala svenska (med Friederike), engelska (med Federico), tyska (med massor av folk i fyra länder), franska (med grannarna i byn) och en fransk-italiensk kombination (med affärsinnehavaren i Perrero). Att kunna kommunicera över gränserna är coolt och lingvistikens livgivande betydelse kan inte underskattas!  (Däremot är svenska ungdomars faiblesse för spanskan överskattad, ty man måste färdas jättejättelångt för att kunna tala med någon alls på det språket.)

 

Torino: Il duomo

Någonstans här, bakom spårvagnen och domens väggar, ligger Sindone di Torino: den linnesvepning som Josef av Arimataia och hans vänner lade Jesus i efter korsfästelsen. Så säger i alla fall traditionen och den har sitt värde vare sig man tror på berättelsen eller inte.

 

Torino: Basilica di Superga

Efter en stigning på sådär 400 meter med kuggstångsbanan Tranvia Sassi-Superga når man platsen för basilikan och ser ut över Turin.

 

Torino F.C.:s minnesplats

Italiens bästa fotbollsklubb var fylld av landslagsspelare men Grande Torino störtade den 4 maj 1949 med sitt flygplan just här, mot fundamentet av Basilica di Superga. Det är en plats att minnas – och att minnas på.

 

Prali: 2618 m

”Altitudine duemilaseicentodiciotto metri”.  Cappello d’Envie är högre än tidigare rekordplatser, såsom sydsvenska höglandet, Haukeliseter och Grimselpass.  Nästa gång är mitt mål tretusen meter. ^_^

 


När det smäller i Alperna, smäller det rejält. Molnen täcker bergen, ovädret glider över topparna, åskan ekar mellan branterna och dalarnas bäckar fylls till forsar likt en wadi i öknen. Men även de mörkaste moln skingras, dagern återvänder och regnbågen varslar om sommar.

 


Vår nordliga himmels stolta björndjur sträcker upp sin långa svans över det valdensiska templet så att det kan skådas i Germanasca liksom i alla den norra världens länder.

 


Den stolta staden Pinerolo (i klass med Skövde både till befolkning och intresse) minns som alla andra platser de fasor som fallit över mänskligheten.

 

Massello: Cascata del Pis

Mellan de höga klipporna nedanför de ännu högre bergen faller det höga Cascata del Pis också långt. Floden är måhända liten här, men den leder liksom alla floder till Po som är något större.

 

Massello: vid Clô dâ Mian

”Vi är ett folk på va-andring…”

 


Det fina folket lever på branterna till Lago di Como.  Men vad ska man här att göra, när man kan vandra i Germanascaflodens dalgångar eller på bergen i Skaraborg?

 

Vaduz

Furstendömets huvudstad har affärer, restauranger, ett överflöd av skulpturer samt några berg i bakgrunden.  Det är ungefär som i Borås.

 

Jupiter i Dornbirn

När en hög klippa i Vorarlberg skymmer den förmörkade månen mer effektivt än vilken jordskugga som helst, får man nöja sig med att beskåda Jupiter. Och Jupiter är större än till och med hela Österrike så det är inte så illa när man tänker efter.

 


I de svenska städerna får man leta länge och förgäves efter modelljärnvägar.  I Rothenburg o.d. Tauber samsas de med frukt och soppa i livsmedelsbutiken.

 

Tyskland har lärt av sina misstag.  Man vet hur man ska förhålla sig till utlänningar – och hur man ska producera elektricitet.

 

Fehmarn

Den vita månen och den röda Mars påverkar oss människor.  Men inte av några mumbojumbo-pseudovetenskapliga skäl utan för att de skiner i natten och är vackra att se på.


Sommarregn

Om man en galet het sommardag har cyklat ned på stan för att köpa en almanacka till en bekant, kan det hända att några regndroppar börjar falla just som man kommer ut på gatan igen.  Då kan man finna sig fullkomligt lycklig för en stund i ett veritabelt ösregn.  Det kan i sin tur leda till att man är så genomvåt att man kan glädja grannbarnen – som står och tittar ut från sin franska balkong – genom att utan någon skillnad i fuktighetsgrad tömma sin vattenflaska över huvudet.

 

Dessutom kan det sluta med att bekantingen kommer att märka effekterna av ett svenskt åskväder ända till nyårsafton 2019.  Glad sommar!


Paris

Det var århundradets baksmälla.  Frankrike sov, ty vinet och kvinnorna, männen och sången hade blivit för mycket för de vanligtvis så handlingskraftiga invånarna i landet.  14 juillet hade följts av en oförglömlig fotbollstriumf och den som lyssnade noga skulle ha kunnat höra ett utdöende eko av la Marseillaise över Champs-Élysées.  Men det fanns ingen som lyssnade.  Bara ett dystert Eiffeltorn stod och såg ned på konfettin och tystnaden.

 

I en säng i Borås låg en annan fransman och sov ruset av sig.  Ja, inte för att han hade firat med starkare saker än kommunalt vatten och inte för att han var mer fransk än vilken genomsnittlig nordbo som helst.  Men denna söndag mitt i den heta sommaren 2018 hade han cyklat omkring, sjungande Allons enfant de la patriiiiie, uppmanande omgivningen att stå på Frankrikes sida i fotbollskriget.  Aux armes, citoyens!   Formez vos batallions!  Kvällen hade blivit sen och sömnen varade längre än på många år.  Nu var halva sommaren gången, tystnad var sången, förbi den rusiga glädjen och endast tomhet återstod.

 

De parisiska boulevarderna låg öde och på trottoaren lunkade bara en ensam man fram, från läpparna kom förvirrande toner.  Ne me quitte pas blandades med Je ne regrette rien och något som kunde tolkas som ett brustet Allez les bleus.  Vad brydde väl han sig om vad som hände i Borås?  Eller en fotbollsfest dagen efter, för den delen.  I går hade han varit ett fyllo med sällskap – nu var han återigen ensam.

 

Eiffeltornet utväxlade blickar med sina systrar och bröder.  Var inte oroliga, tycktes det säga från sin plats vid Seines vänstra strand.  Snart vaknar de igen, de enfaldiga människorna.  Snart börjar de röra sig i Jardin des Plantes och Luxembourg, snart vandrar de genom triumfbågarna vid Étoile och Carrousel.  Om ett par dagar orkar de uppför trapporna till Montmartre eller ned i svalkan under Pyramide du Louvre.  Nästnästa söndag kommer de att stå på led för att välkomna hem le peloton du Tour de France.

 

Och kanske en dag, viskade tornet förväntansfullt till sina syskon, att de återigen samlas för att stå på sitt mörkblå fotbollslags sida.  Aux armes, citoyens!  Formez vos batallions!  Marchons, Marchons!  Qu’un sang impur!  Abreuve vos silions!

 


Peñarol – Pinerolo

(Detta är en text som egentligen inte handlar om fotboll, även om den börjar i den änden.)

 

Ett av världens mest prestigefyllda fotbollsderbyn är det mellan Montevideos klassiska storheter Nacional och Peñarol.  De har inte bara överlägsen statistik i Uruguays historia, utan har också vunnit det sydamerikanska mästerskapet Copa Libertadores och blivit världsmästare för klubblag.

 

Båda lagen bildades kring sekelskiftet 1900 då flera mindre lag slogs samman eller bytte namn.  Betydelsen av Nacional är väl inte särskilt svårtydd.  Peñarol då?  Jo, det är helt enkelt en stadsdel i Montevideo.  Dess historia låter så här:

 

På 1700-talet kom en invandrare från det som i dag är norra Italien till utkanten av den lilla staden Montevideo.  Han hette Giovanni Battista Crosa och 1776 satte han upp en liten handelsbod där, på den dåvarande landsbygden.  Platsen hade inget namn och Crosa fick den fyndiga idén att använda namnet på sin gamla hemby.  (Om det inte helt enkelt var Crosa själv som redan hade det som smeknamn – källorna är lite oklara.)

 

Giovanni Battista Crosa kom från regionen Piemonte nära den fransk-italienska gränsen och hans hemort var Pinerolo.  På piemontesiska heter den Pinareul vilket bland de spansktalande uruguayarna blev Peñarol.  När huvudstaden växte fick det som med tiden blev en viktig arbetarstadsdel överta piemontesaren Crosas smeknamn.

 

Till Uruguay är det långt men Italien ligger desto närmare.  Därför kommer jag om ett par veckor att resa till Pinerolo och känna något av den sydamerikanska fotbollens vind i håret.  Låter inte det bra, så säg?


Ett brev till Cashback World

Hej,

jag fick ett sms från er där ni meddelar att mitt besök på en viss restaurang i Prag har givit mig ett antal tjeckiska kronor och ett antal poäng. Mig veterligen har emellertid varken min mobiltelefon eller jag någonsin varit i närheten av Prag. Således misstänker jag att ni är ett företag som försöker locka nya kunder med skumma utskick. 

Är det med sanningen överensstämmande, vänligen bekräfta. Är det med sanningen inte överensstämmande, vänligen förklara.

Hälsningar,
NN


 

 

(Jo, företaget svarade faktiskt, med en förklaring som verkade rimlig men tyder på ett synnerligen naivt handhavande av personuppgifter.)


Matlåda

Smält lilla lunchmat,
snart vill jag dig äta.
Som varm, god middag uppå fat
– du får inte isglass heta…

 

(nästan på mel. Sov lilla Totte)


RSS 2.0