Thuban
Det var en kväll här i veckan, i onsdags, tror jag. Det hade mörknat när jag tittade upp på himlen. Karlavagnen skulle snart stå som lägst och visade att det trots den höga sensommartemperaturen faktiskt är höst. Polaris, den nutida polstjärnan, stod där den alltid står och jag tittade vidare.
Där fanns Kochab som var polstjärna för tretusen år sedan och där fanns underbara Vega som var polstjärna för fjortontusen år sedan. Himmelspolen rör sig i en cykel på 26.000 år ungefär och nu började jag rita cirklar på himlen.
– Thuban, tänkte jag. Vilken av alla dessa stjärnor är Thuban …
I decennier har jag vetat att Thuban är en för ögat rätt oansenlig stjärna i Drakens stjärnbild. Trots att den inte alls är denna stjärnbilds starkaste, har den fått beteckningen Alfa Draconis. Sitt rykte har den förtjänat därför att den är just en av dessa stjärnor som av och till blir polstjärna. Ja, när de egyptiska pyramiderna byggdes, var Thuban den mest perfekta polstjärna man kan tänka sig. Dess avstånd till den egentliga polen var så litet att det hade behövts nutida specialinstrument för att se att den inte låg exakt vid polen. (0,1 grader, närmare bestämt. Dagens polstjärna ligger ungefär 1 grad ”fel” och det är riktigt bra det med.)
Om man har ett allmänt intresse för astronomi och är extra specialintresserad av uranografi, ska man alltså känna till Thuban. Flera gånger har jag därför letat upp Thuban på en stjärnkarta. Men varje gång jag står som i onsdags och ser uppåt, har jag glömt vad jag lärt mig. Där var ju Drakens huvud tydligt synligt och jag såg hur dess långa kropp slingrade sig upp, runt i en helomvändning och ned mellan björnarna där den förlorade sig någonstans till höger.
Jag satte mig framför bokhyllan. Nationalencyklopedins artikel ”Draken (stjärnbild)” kanske? Ja, där fanns en karta över stjärnbilden, men något alfatecken fann jag inte. I stället slog jag upp kartorna i slutet av praktverket Atlas över universum – och då behövde jag inte leta länge.
– Mellan Kochab och Mizar, sade jag högt till mig själv. Eller snarare, om jag drar en linje från Kochab till en punkt mitt emellan Mizar och Alkaid, kommer Thuban att ligga nästan halvvägs på den linjen.
Och så gick jag ut på verandatrappan. Det tog ungefär en sekund att hitta Thuban.
– Jaha, tänkte jag. Är det så den ser ut? Nästan ännu svagare än jag hade trott, men lätt att se. Någonstans kring magnitud 4 eller så.
Nu hade jag ännu en punkt till den stora cirkeln. ”Om Kochab har varit polstjärna, har den sannerligen varit en dålig polstjärna” konstaterade jag. ”Norra himmelspolen måste ha dragit förbi rätt många grader från den stjärnan.” (Fast det visste jag nog redan.)
Sedan gick jag och lade mig, men ett dygn senare blev det torsdagkväll. På nytt tittade jag ut och upp. Det tog kanske två sekunder och så återfann jag Thuban. Leende såg jag mig omkring – och så blev det fredag.
På fredag kväll gick jag ut senare än kvällarna innan. Det gjorde jag rätt i. Det fullkomligt myllrade av stjärnor på himlen. Okej, det var ett stillsamt myller, men det var verkligen påtagligt att förhållandena i den stunden var ovanligt goda, vad astronomerna kallar en alldeles fantastisk "seeing". Överallt fanns så mycket stjärnor att de vanligtvis tydliga stjärnbilderna liksom drunknade i massan.
Bland himlens alla cirklar är det bara en som syns för ögat och nu sträckte den sig klar och tydlig tvärs över himlen, från öster mot väster eller tvärtom. Som ett grått statement-skärp till en svart paljettklänning stod vintergatan oviktig men intresseväckande.
Som en av ett par tusen stjärnor lyste Thuban på just den plats som jag nu lärt mig. Och när jag gick in igen, insåg jag att jag aldrig kommer att glömma bort Thubans position. Vilken klar och någorlunda mörk natt som helst under resten av livet, kommer jag att kunna hitta Thuban. För jag hade gjort precis som man ska när man vill lära sig något nytt: ha förkunskap inom ämnet, hitta en källa till det man just nu vill veta, koppla det till vad man redan vet, upprepa det högt för sig själv – och slutligen repetera kunskapen under nästkommande dagar.
Då finns kunskapen i långtidsminnet och stannar där så länge hjärnan fungerar. Förhoppningsvis blir det längre än de ungefär 30 år som jag känt just denna stjärna till namnet utan att veta var jag ska söka den.
*
(Polaris är Polstjärnan och svansspetsen på Lilla björnen. Kochab ligger i andra änden av Lilla björnen och är i det närmaste precis lika ljusstark som Polaris. Alkaid är den yttersta stjärnan på Karlavagnens tistelstång. Mizar är den näst yttersta stjärnan i tistelstången. Vega i Lyran har stått nästan i zenit under sommarkvällarna, men har nu börjat dra sig ned mot sydväst på kvällstid och kommer till vintern att stå lågt i norr. Grader är grader, så det är alltså 90° från zenit till horisonten. Magnitud är ett annat ord för ljusstyrka: 0 är en mycket stark stjärna – som Vega – medan 6 är en stjärna som på en helt mörk himmel bara precis kan anas för blotta ögat. "Atlas över universum" är en fantastisk bok av Patrick Moore.)