Fomalhaut (nästan bara saker av vikt)

Jag har haft feber i några dagar och även om jag inte är oavbrutet sängliggande, blir det ju rätt mycket tid över till att tänka.  Och vad passar bättre än att tänka på just feber?

Först tänker jag på detta med att svettas.  Jag har alltid fått höra att man svettas när man har feber.  Det kanske folk gör, har jag tänkt, men för egen del svettas jag inte förrän febern är över.  Hur många gånger har jag inte vaknat om nätterna, efter ett par dagars förkylning, alldeles genomvåt mitt i natten och känt att ja! nu är jag snart frisk!  Nog för att det kan vara skönt att svettas efter ett hårt träningspass: stretchande efter en löprunda eller med cykeln på toppen av Ljushultsbackarna, men den härligaste svettningen är ändå när febern sjunker.  Till och med min vän läkaren ställde sig emellertid frågande inför detta, att jag skulle svettas efter att ha haft feber.  Först idag såg jag att 1177.se håller med mig och det är ju skönt att jag inte är helt ensam om den insikten.

Sedan tänker jag på det här med temperatur.  Jag lärde mig en gång att 37 grader är normaltemperaturen, 38 är lätt feber, 39 är kraftig feber och 40 är farligt.  Men när jag köpte en febertermometer häromåret fick jag klart för mig att den där grundtemperaturen kan skilja sig åt mellan olika personer.  Somliga har 35,6 och andra 37,4 - en helt vanlig och frisk morgon.  För min del är den 36,2 oavsett om det är sommar eller vinter, vardag eller helg.  Och det är just så det är: även om temperaturen varierar våldsamt mellan olika personer, är temperaturen oerhört konstant för varje individ (fertila kvinnors temperatur påverkas visserligen av menstruationscykeln, men det är ju på sitt sätt konstant det också).

Då blir det ju rätt meningslöst att hålla på och prata om "trettioåtta graders feber" eller skrävla om att "mitt barn hade minsann trettinie och fem, kan du tänka dig!".  Det är ju nämligen hysteriskt högt för någon, medan mera måttligt för någon annan.  Och på samma sätt låter det bara dumt att säga att man är vissen när temperaturen är 37,2 (som för mig i torsdags).  Vettigare är att tala om "en grads feber" för det var just det jag hade.

Konstigt nog vägrar folk att ens förstå vad jag menar.  Om jag mått tjuvtjockt och haft "två graders feber", tror vissa att jag haft 42 grader, medan andra tror att jag skojar eller att de hört fel.  Nog är väl det underligt, så säg?  Alltså ger jag ett förslag till den här bloggens läsare (ni är just nu inte så många, men när jag blir bestsellerförfattare kanske några tusen läsare hittar det här gamla inlägget): låt oss enas om att när vi är sjuka glömma det gamla sättet att benämna feber.  I stället berättar vi för våra vänner hur mycket över vår normaltemperatur vi befinner oss.

Vore inte det bra, så säg?